tisdag 27 december 2011

Papphammar

Plötsligt har vi fått en inneboende hos oss! Han bor i Olivers rum, sover i hans säng och ser precis ut som Oliver men han RÖR sig som Papphammar! Han tappar saker, spiller ut dricka, kladdar ner hela sig när han äter och slår sig både här och där så han får, som han själv kallar dom, "skråpor". (försöker intala mig själv att han menar skrapsår med sårskorpa på, men innerst inne vet jag att han bara har hört fel...men i alla fall, det är ett bra ord) Häromkvällen skulle han vara snäll och bära ut Noahs mat till tv-bordet, men istället för att ta tallriken med båda händerna så bar han den som en kypare, med en öppen hand (vad annars! Han har ju full kontroll..eller?) han missar dock att lyfta på fötterna utan snubblar istället över dammsugarslangen...SPLASH! ...och så hade vi spagetti och köttfärssås över hela vardagsrumsgolvet! Bredvid står en helt förtvivlad Noah som anklagande pekar på golvet, blänger på Oliver och gråtande skriker "MIN MAAAAAAAAAAAT" (som om det var den sista maten på jorden). Calle och hans kompis tog dock priset när de var i samma ålder och lyckades med konststycket att skvätta ketchup ända upp i kökstaket...tror det fortfarande finns en liten fläck kvar där, kanske ska be dom signera den...

Inte nog med att det bor en Gösta Ekman i miniatyr i vårat hus, han är dessutom senil!! T ex häromkvällen när "Gösta" var törstig och ville ha lite kall oboy (ja jag ger mina barn oboy! Oliver dricker så dåligt och han älskar oboy så jag tycker att det är bättre än ingenting) så sa jag till honom "drick den här i köket, gå ingenstans med glaset" varpå han svarar..."ja mamma jag ställer den på köksbordet". Jag lämnade köket och gick upp för att bädda om våra sängar (eftersom Noah envisas med att kissa ned min säng titt som tätt) och gick sedan ut och satte mig i soffan. Hör att Noah springer in i sovrummet (finns inget bättre än att hoppa i en nybäddad säng tycker han) och ser i ögonvrån att Oliver kommer efter med någonting i handen. Tänker inte på vad det är förrän jag hör Noah vråla "OLIVEEEER!!" varpå jag springer in och får se Oliver sitta på sängkanten med ett tomt oboyglas i handen ... resten har runnit ut på Mattias nattduksbord, ner mellan springorna till lådan, ner på tidningarna och böckerna som ligger i lådan och vidare ner på golvet.... Man kan ju bli galen för mindre...och efter en del "höjda röster" så lovade "Gösta", dyrt och heligt, att bara dricka oboy/dricka i köket hädanefter. Vi blir sams och han går ner för att hämta en bok till nattningen. Jag går efter för att låsa och släcka och möter då Gösta som är på väg upp .... med ett glas dricka i handen!!! SENIL var ordet...

Noah, som ser upp till sin bror, vill så klart inte vara sämre men han kör istället på Papphammars klädstil.
Så fort han kommer hem så klär han av sig byxor och kalsonger. När jag försöker klä på honom så säger han "nej mamma, passa inge' bra" och så tar han av sig kalsongerna igen, det ska vara löst och ledigt...precis som Papphammar här:

onsdag 14 december 2011

Humor

För mig är det livsviktigt med humor, utan den skulle livet bara vara grått och trist och det är i humorn jag hämtar kraft och energi, finns ingenting som går upp mot ett riktigt gott skratt. Då menar jag inte att man ska kunna dra en massa norgevitsar eller kunna berätta roliga anekdoter från förr utan mera i vardagen.
Att kunna "slänga käft" och vara snabbtänkt...det älskar jag! Hemma hos oss skämtar vi om det mesta, däremot kanske jag inte alltid uppskattar Mattias råa, men hjärtliga skämt såsom "ska du ut och resa? du har ju sadelväskorna på" fast jag ändå inte kan låta bli att brista ut i skratt. Min pappa har alltid varit snabbtänkt och skämtat med allt och alla, (speciellt när vi var ute i affärerna och handlade) vilket inte uppskattades av mig när jag var tonåring då jag mest tyckte att han var  pinsam...men idag...TADAAAA! ...så har jag blivit likadan, och om Calle tycker jag är pinsam så triggar det mig ännu mera! Däremot vet jag inte om jag kommer knyta ihop skosnörena på ev tjejer som kommer till honom eller om jag kommer lägga ett helt uppslagsverk i hans säng när han kommer hem sent...som min pappa gjorde, fast Calle, du ska aldrig vara säker för om inte jag gör det så kanske Mattias gör det istället...

Min pappa "drillade" oss barn tidigt och jag hade aldrig kunnat jobba med reperatörerna på Telia om jag inte förstått humor och practical jokes och det är lite samma i våran familj.
För att kunna "överleva" hemma hos oss så måste man förstå skämt, annars får man ett h-lvete... så därför har vi skojat friskt med barnen från det att de varit små. Ibland går det utmärkt ibland inte alls när de inte riktigt fattar utan blir arga istället, men men alla barn i början...  De har ju även tillbringat en del tid hos morfar och mormor där de verkligen sätts på prov! Calle däremot är nu så pass gammal att han kan tänka själv och börjar bli snabb... Häromdagen satte han sig i bilen, sänkte ner passargerarsätet så lågt det gick, var tyst en stund och sa sedan med ledsen röst "mamma, jag känner mig så låg idag"... eller när vi varit på kalas och bilen var fylld med klasskompisar och på motorvägen körde om en bil med andra klasskompisar och Calle allvarligt säger en mening ur filmen madagaskar (när pingvinerna blir påkomna)  "le och vinka grabbar, le och vinka". Sedan har han en förkärlek för att prutta vid köksbordet, vilket ingen annan än han själv tycker är roligt, men han skrattar gott varje gång.... Fast man ska inte luras av våran "glädje" och tro att vi tar allting i livet med en klackspark och bara är ytliga. Men det känns ibland som att det är lättare att skratta än att gråta och livet blir så mycket roligare om man inte grubblar och gräver ner sig så mycket, det tar så mycket energi medans skrattet ger energi!! Så sluta grubbla, släpp sargen och kom in i matchen!

Min bästa kompis på jobbet är sjukt snabbtänkt och vi har jättekul tillsammans, spec luncherna! Ibland kan vi spinna vidare på ett tema så vi till slut ligger dubbelvikta (spec fredagar!). Häromdagen började vi diskutera det nya bygget i Lillån som ska bli en Sibylla Inn och som ligger precis bredvid kyrkogården och det var ju som gjort att skämta om. Utan att gå in på detaljer så började vi prata om "kremerade pommes"och "gravöl" och så spann vi vidare på att man kunde ha "star spotting" på norra kyrkogården och slänga ut blommor från fönstret..mm. Jag berättade det här för Calle (tänkte att han har ju samma sjuka/svarta humor som jag) och som jag misstänkte så gick han igång direkt och gick ännu längre! Han tyckte att hela kyrkogården kunde göras om till en temapark med lite bergochdalbana såsom "likmasken" för de minsta och "the last ride" (sista färden, i motsats till "the future ride" på Universal studios) där man skulle sitta i kistor!! Både jag och Calle skrattade som galningar...vi hade "döroligt"...DET är min Calle det!


måndag 12 december 2011

Hockeyförälder

Under mina år som tränare i Garphyttans IF skidor och även som förbundstränare har jag träffat på alla sorters föräldrar! Jag har sett de som öst beröm över sina barn utan att de egentligen inte presterat någonting men som ändå fick dom att känna sig som vinnare, jag har sett föräldrar som varit så nervösa att de knappt kunnat prata innan barnet stått på startlinjen OCH jag har även, tyvärr, sett en förälder som skällt ut sitt gråtande barn efteråt bara för att han inte vann utan kom 2:a eller 3:a ... den gången fanns det, tack och lov, andra driftiga föräldrar som genast gick fram och tog tag i den skällande föräldern och "läste lusen av honom" (ja, det var en han, vad annars?) och jag hoppas och tror att han inte gjorde samma misstag igen. Hans son var så ledsen och klandrade sig själv när han egentligen borde vara jättestolt över sin placering bland konkurrens från hela Sverige!

Jag har ofta tänkt på just den incidenten och tänkt att "sådan ska jag inte bli" utan istället tänkt att jag ska bli den coola, stöttande mamman som bara säger snälla saker och som tycker att allt ska vara på lek, åtminstone hade jag den filosofin när jag var tränare...men det verkar som jag istället förvandlats till någonting mitt emellan!

I början på hösten när Calles hockeyträning drog igång satt jag bredvid en annan mamma och tittade när killarna tränade. Plötsligt säger hon "mäh! gud vad min son fuskar! Han gör ju inte alls som man ska!"
Jag började skratta och sa "men du, så allvarligt är det väl ändå inte! huvudsaken att de tycker det är roligt och försöker", men hon höll inte riktigt med... visst att de ska vara roligt, men man kan ju ändå försöka, tyckte hon, jag bara skrattade och skakade på huvudet. Sedan gick det väl några veckor och plötsligt kommer jag på mig själv med att kritiskt granska Calle och ser att han också fuskar! Han skulle åka från ena långsidan till den andra (och i nya ishallen är det ganska långt) och sätta ner först höger ben i isen och sedan vänster... men han gjorde ETT halvt knäböj på hela sträckan, och jag kände till min förvåning hur irritationen växte. Ledarna fortsatte och visade precis hur de skulle göra men det var bara de som åkte precis efter som gjorde rätt sedan blev det sämre och sämre ju längre bak man kom (som viskleken, som blir någonting helt annat när det kommer till sista personen). Jag har ju svårt att vara tyst (i alla sammanhang) och till slut hör jag mig själv ropa "Calle! böj på knäna...B Ö J  P Å  K N Ä Ä Ä Ä N A!" och hela laget tittar frågande på mig! Jättebra tycker jag, uppmärksamhet är aldrig fel...eller??  Efter träningen sa Calle "mamma, lova att inte ropa så där igen! Lagkompisarna undrade ju vem du var, om du också var tränare"...hmm svarade att "jag lovar"  fast med fingrarna i kors för jag kan inte lova en sådan sak, men jag ska försöka, eller så skriker jag lite på dom också för det finns massor att jobba med!

Mattias är ännu bättre på att "ge instruktioner" fast han gör det mest när det är match (allra mest hemma i soffan). Senaste matchen vi var på tillsammans fick Calle ett slag på halsen och jag gick ner till båset för kolla hur han mådde och samtidigt frågade "hör du att pappa ropar åt dig?" varpå Calle lugnt svarar "ja jag hör att han skriker, men jag lyssnar inte på vad han säger"...haha 1-0 till Calle. Mattias pappa berättade för mig, för flera år sedan, att han, liksom Mattias, blev lite väl "het" när det var match. Han skrek och gormade i ledarbåset så det stod härliga till varpå Mattias hade ställt sig på isen och sagt "nu håller du käften gubbj-vel"...och då hade han blivit tyst...hahaha! Alla sätt är bra utom de dåliga!

onsdag 30 november 2011

Tidstjuvar...

Jag funderar ofta över var tiden tar vägen?? Ekorrhjulet snurrar så otroligt fort så det är inte konstigt att man ibland blir lite yr! och när man har så ont om tid så blir jag extra sur när jag kommit på att vi har en tidstjuv hemma hos oss och som har den dåliga smaken att dyka upp varje morgon mellan kl 06.30- 07.00.

Jag vaknar runt 6-tiden och går upp och gör mig iordning, fixar frukost till barnen och går sedan och väcker dom. Oftast sitter de påklädda i soffan med varsin frukostmacka i handen redan kl 06.30 och jag tänker "åh vad skönt! Nu har vi gott om tid! Det är DÅ det händer...jag går iväg för att packa Olivers skolväska och när jag kommer tillbaka så ...TADA! Klockan är 06.55!! Va?? Var tog tiden vägen?! Man kan också se på barnen att någon varit där och snott tid för de sitter likadant med öppna munnar och samma macka i handen som de knappt ätit på! På sin höjd har Noah ätit upp pålägget...men inget mer. Jag har undrat och klurat på vem det är som är så himla morgonpigg och smyger in i mitt hus och tar min morgontid...grannen?? troll? eller? Ja jag undrar så...VEM är det som tar min tid och VAR tar den vägen?? Men jag har tittat på många TV-deckare (visserligen en del danska men som tur är inga norska) och har lärt mig en del knep så jag tror att jag nu har löst gåtan! Det är ju alla dessa människor som håller på och bakar pepparkakor, lussebullar, sätter upp julgardiner och adventsljusstakar och samtidigt busar med barnen och kokar knäck och som gärna delar med sig av sina julstök på facebook!! VA F-N! För var har de annars fått all tid ifrån??? Det måste vara MIN tid och jag vill ha tillbaka den GENAST!! Jag vill också baka pepparkakshus med mina barn och sitta och mysa med ljusstakar i fönstren och tindranden ögon framför nybakade lussekatter istället för att knappt hinna innanför dörren innan det är dags för kvällsmat och nattning...

Någonstans hoppas jag ju att dessa "duktiga" människor har ett hem som liknar mitt...dvs massor med kläder högt och lågt, skor som någon tagit av sig under vardagsrumsbordet, dammtussar stora som älgar, obäddade sängar, ett gäng med smurfar som ligger precis överallt (finns en bok som heter "hitta smurfen" den har vi fast på riktigt) och som grädde på moset har jag även försett mitt vardagsrum med ett tunt lager slipdamm så här i jultider! det tycker jag är fint... Sedan loggar man in på Facebook och får se att lika många som lagt ut bilder på nybakade pepparkakor, bullbakande barn och färska vörtbröd även lagt ut bilder på nytvättade fönster, nya julgardiner och välstädade hem...VA?! Egentligen borde jag börja städa som en galning och tvätta fönster och hålla på ... men istället börjar det klia i huvudet och små horn växer ut. Jag blir lika gammal och trotsig som Noah och sticker fram underläppen, stampar med ena foten i golvet och säger "jag VILL inte! Jag vill inte ha några ljusstakar eller stjärnor i fönstren så det så!!" och blir lite som Grinchen som hatar julen...(fast egentligen gör jag ju inte det bara just nu)... Fast jag vet ju att när julafton kommer så kommer mitt hem också vara välstädat,  julpyntat och t om vara försedd med en vinterträdgård där vi kan fika färska, butiksbakade, lussebullar...men nytvättade fönster? Nej där går gränsen! Om jag inte kan se ut så kan heller ingen se in och då kan inte tidstjuven se mig och komma och ta tid ifrån mig på självaste julafton!!


torsdag 17 november 2011

Till mamma och pappa

Man pratar ofta om kärleken till sina barn, att man skulle hugga av sig ett ben för deras skull, eller om den oro man kan känna som inte liknar något annat! Däremot hör man nästan aldrig någon prata om kärleken till sina föräldrar. För samma gränslösa kärlek jag känner för mina barn känner jag även för mina föräldrar och oron över att någonting ska hända dom.

Jag vet att relationen mellan barn och föräldrar kan vara komplicerad och minst sagt snårig, men jag har haft turen att "klara mig" ifrån det och har istället haft en lugn, trygg och okomplicerad uppväxt med båda mina föräldrar. Inte förrän man själv får barn så förstår man hur viktigt det är med just "tryggheten" under uppväxten. Den behöver inte bestå av att mamma och pappa bor ihop utan mera av att man är "närvarande" och bryr sig om.

Jag har också haft privilegiet att växa upp med min morfar. För mig var det inte alls konstigt, men i dagens samhälle är det "annorlunda". Min mormor dog i TBC redan när mamma var 2-3 år vilket gjorde att morfar blev själv med ett litet barn. För att lösa detta på bästa sätt så byggde han ett hus där mamma och han bodde på en våning och hans föräldrar på den andra så att de tillsammans kunde hjälpas åt! väldigt smart lösning kan man tycka!
Så småningom dog mammas farmor och farfar och huset gjordes om till ett hushåll och så kom pappa in i bilden och flyttade in. Detta ledde till att min morfar hade kvar ett rum på övervåningen där han hade egen telefon och sina egna saker och övriga huset fylldes med oss barn. Morfar fanns alltid där, han hämtade och lämnade på skolan när mamma inte kunde (fast en gång glömde han bort! och då stod jag där och trodde jag var ensammast i hela världen) hjälpte mamma med div hushållssysslor (min mamma valde att stanna hemma när vi barn kom) och även hjälpte pappa att hugga ved ute i skogen! Så vi behövde ingen Aupair, vi hade ju morfar!

För bara några år sedan när Noah kom och jag beklagade mig för mamma att det var så jobbigt att vara själv så sa hon att "ja, tänk när jag var själv hela veckorna"...då visade det sig att pappa hade veckopendlat till sitt jobb i både Göteborg och Kalmar och att mamma varit ensam med oss. Detta har jag inget minne av alls utan har alltid upplevt att pappa varit hemma/närvarande varje kväll och jag tror att det kan bero på att just morfar alltid fanns i vår närhet!

Jag har inte vuxit upp med ett överflöd av pengar, men med mycket kärlek! Jag förstår fortfarande inte hur man kan få ett hushåll att "gå runt" på bara en lön! Jag är grymt imponerad och även fast mamma sagt att de fick vända på varenda krona så var vi varje år på semester och varje vinter hyrde vi stuga, först i Sälen men sedan uppe i Grövelsjöfjällen. Visst, vi åkte inte på sport- och påsklovsveckorna utan andra tider, men vad spelade det för roll egentligen?? Inte heller några utlandssemestrar, men det var inte så många som gjorde på den tiden så det var ingenting jag funderade över. Jag hade både hund och syskon så det behövde jag inte tjata om och dessutom är jag en liten "sladdis" så uppmärksamhet fick jag i överflöd! Mina syskon hade gått före och "sopat banan" åt mig, visserligen var min storebror (min idol) mycket smartare än mig så det var lite jobbigt när vi hade samma lärare på gymnasiet men i övrigt så fick jag, som alla andra barn som kommer längre ner i barnaskaran, mycket mer fria tyglar än mina syskon.

Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskar mig och hoppas att de aldrig tvivlat på min kärlek. Pappa och mamma har alltid stöttat mig i både vått och torrt och hejat på och sagt "åh vad roligt, så klart du ska prova det!" samtidigt som jag sett i deras ögon att de tänkt "men vad i hela friden har hon nu hittat på", men de har aldrig sagt det rakt ut. Pappa har också, som jag sagt tidigare, alltid sagt till mig att jag kan klara samma saker som killarna och att jag ska tro på mig själv, han hade nog helst velat se mig jobba i ett mansdominerat yrke, men pappa, man kan inte få allt! (Som historien om en liten kille vars enda önskan var att pappa skulle vara nykter på julafton och pappa svarar "du förstår min son, man kan inte få allt")
Däremot kan jag säga med facit i handen att eran uppfostran av mig var den bästa! Jag hoppas verkligen att mina barn kommer känna likadant när de blir vuxna.

Eftersom jag är en sladdis så är mina föräldrar inte superunga eller ens medelålders, utan sedan "hundra år" tillbaka glada pensionärer i "sina bästa år" skulle jag vilja säga. De är otroligt pigga för sin ålder och håller på med tusen saker samtidigt. När pappa fyllde 80 för några år sedan så tog vi syskon med oss mamma och pappa till Rom utan problem och jag tror att vi alla längtar tillbaka! De pysslar på sin koloni och pappa går på studiecirklar, har facebook och chattar via msn med sitt äldsta barnbarn (som pluggar i USA).
De cyklar och promenerar nästan dagligen OCH de finns fortfarande alltid där för mig och min familj och även för mina syskon! Behöver vi hjälp kommer de på studs. Så länge de inte har något annat inbokat så tar de alltid hand om alla mina barn, ibland flera dagar i sträck! Jag kan se att de blir trötta ibland, det blir ju t om jag av att passa upp "vilddjuren", men jag har aldrig hört dom klaga! När vi gifte oss i fjällen 2007 så var mamma och pappa med, och jag och mamma skulle gå med barnen till en lekpark i närheten. På vägen dit så sa mamma någonting om att hon hade ont i lederna ...men när vi kom fram...vem var det då som t om åkte i rutchbanan med barnen...ja inte var det jag (rädd att bli kall om rumpan) utan mamma så klart! Så jag tror att mitt barnasinne är ett arv från mamma!

När jag har frågor om mat ringer jag mamma, när jag har frågor om trädgårdsskötsel ringer jag pappa. Det finns så mycket jag behöver veta trots att jag börjar närma mig 40 och det är så skönt att bara kunna ringa, men vem ska jag ringa till när de inte finns längre? Brorsan? Som säkert bara svarar "googla" och vars trädgård kommer växa igen helt när pappa inte finns längre, eller syrran som kommer svara "nej, jag vet inte" innan jag knappt frågat klar! Ni hör ju...det kommer inte funka!

Så jag ber er, mamma och pappa, snälla snälla snälla, stanna kvar hos oss länge till för jag har inte frågat allt jag behöver veta än (och så behöver jag säkert mera barnvakt)!!

JAG ÄLSKAR ER

onsdag 16 november 2011

Olivers ordförråd

Oliver är som en lite proffessor och slänger sig med "fina" ord blandat med "slang" och jag tänkte dela med mig av några här, innan jag glömmer bort...

För några veckor sedan berättade han om när han och hans kompis tjafsat om vem som skulle släcka lampan och Oliver sa "till slut tröttnade jag och sa att om du insisterar på att släcka lampan så får du väl göra det då!"

En annan gång när Calle sagt något knasigt vid matbordet (mer regel än undantag) så satt Oliver tyst en stund sedan mumlade han "du är ju helt slut Calle". Och en annan sak är när det PLÖTSLIGT blir helt tyst i några sekunder hemma hos oss (jag vet, jag vet, Ni tror inte på det men det har faktiskt hänt!) då säger alltid Oliver "Oj! vad tyst det är!". (Under hans 7 levnadsår har han väl fått sagt det kanske 3 ggr men i alla fall!)

Mattias berättade också att när han och Oliver varit ensamma så hade Oliver beskrivit sina klasskompisar. När man frågar Oliver vem han lekt med så hänvisar han alltid till kläderna istället för utseende, så han säger "han med blåa tröjan du vet..."..."öh, neeej det vet jag inte vem det är", och när han skulle berätta för oss vilka hans faddrar var (de har två st var, eftersom de är så få och 4:orna så många) så sa han "han med röd tröja och så han med svart hår"...hmm lätt. Speciellt när det visar sig att ingen av dom har svart hår, inte ens i närheten utan mera åt det röda hållet...är han färgblind också kanske? En dag hade i alla fall Mattias frågat vem han lekt med under dagen och även frågat "hur ser de ut då?" och fick svaret "den ena har ett huvud som är runt som en apelsin och den andre har ansiktet ända ner till hakan"... lyllos honom! Att huvudet inte slutar under näsan liksom...

När vi var ute och gick vid Naturens hus på höstlovet så sa han "du kanske kan "hänga" med mig och pappa här någon gång"...inte "hänga med" som i följa med utan "hänga" med...om ni förstår. Bara att höra honom säga ett "modeord" gjorde mig full i skratt! När vi sedan hade grillat korv och gått iväg en bit så träffade vi, till allas förtjusning, mormor och morfar som också var ute och gick! Jag berättade för Oliver att de skulle komma till oss "i övermorgon" för jag skulle jobba och han blev jätteglad.
När vi sedan kom hem och framåt kvällen satte oss framför tv:n så kom Oliver till mig och sa "när skulle mormor och morfar komma egentligen?" och jag svarade "men det sa jag ju när vi var och grillade korv"...då tittade Oliver på mig och sa "ja men du var lite otydlig när du berättade". Så jag sa än en gång med betoning på v a r j e bokstav "mormor och morfar kommer på onsdag", varpå han irriterat svarade "JAHA! och vad är det för dag idag då?!!!" som om jag var helt koko..

Och så här i jultider så önskar sig Calle en aukustisk gitarr i julklapp och jag har sagt att det kan bli svårt, för de är så pass dyra varpå han svarade med glimten i ögat "ja ja, du säger det, men jag litar på tomten"...den ungen är inte bortskämd han inte!

Här ser man nästan att Oliver håller på med något fuffens.
Har liksom stelnat mitt i en rörelse som om han tror att han är osynlig om han inte rör sig...

söndag 6 november 2011

Varför tänker jag ens tanken?

Idag har jag städat ur barnens garderober och kom på mig själv att sitta och tänka "undra om den här är ok för Oliver i skolan eller är den för mesig? eller tjejig? eller fjantig?", och direkt när jag tänkte tanken blev jag förbannad! Varför behöver jag ens reflektera över detta? Varför måste jag tänka på vad "alla andra" kan säga till Oliver istället för att bara fråga honom själv om han vill ha rosa tröja med volang eller klänning? Vad är det för samhälle vi lever i?  Varför måste man passa in i mallen och inte gå utanför ramarna för långt för att bli accepterad?

Oliver är, som Ni alla vet, speciell. Tjocka glasögon, liten till växten och lite utstående öron gör ju att han ser lite "udda" ut och även hans sätt skiljer sig ifrån "normen". Detta tillsammans gör ju att han kan bli ett lätt "byte" för mobbarna. Oliver blir ledsen när någon säger dumma saker till honom, men han bryter inte ihop och gråtande springer hem utan istället kan det komma vid t ex matbordet, i bilen eller bara när vi är ute och leker. Förra veckan t ex när jag kom hem och som vanligt frågade hur dagen hade varit och han svarar "jättebra jag har ritat, varit ute och lekt med kompisar och förresten, det var en kille som sa att jag var ful, slö, luktade illa och skulle döda mig" VA?!! Han säger det liksom i "förbigående", om det varit Calle skulle han ringt mig på jobbet och knappt kunnat prata för all gråt! Men Oliver är mera cool på det sättet, och när jag bad honom berätta exakt vad som hänt så sa han "ja, men jag berättar det bara en gång sedan får du fråga Calle för han var där" och så var det inget mer med det. Fröknarna hade tagit upp det direkt med killen och han hade ju så klart inte alls menat det (vilket jag förstod, de är ju bara 6 år) och dagen därpå hade de lekt igen som om ingenting hänt. Men det är bra att det uppmärksammas direkt och jag hoppas att det bara var en engångsföreteelse!

Oliver har ju levt som i en "skyddad verkstad" på dagis för där var det flera av hans kompisar som "tog hand" om honom på ett helt annat sätt och verkligen såg till att han fick vara med mm, så det är klart att det blir stor skillnad att börja skolan, men han älskar det och jag hoppas han kommer fortsätta göra det och slipper mobbarna. Hans styrka är ju faktiskt att han inte riktigt "tar åt sig", klart han blir ledsen men han är inte den sorten som "säger tillbaka" och ibland kanske han inte ens förstår "pikarna" och då är det ju inte roligt att retas längre heller hur? Man vill ju gärna ha en "reaktion" när man retas vilket jag tror kommer utebli när de går på Oliver. Däremot kan han fundera på det i det tysta och sedan fråga oss om det ett halvår senare. I en annan klass var det en tjej som ofta blivit retad och pikad men som inte tog åt sig (trodde mamman) men till slut hade frågat sin mamma "är jag dum och ful? för de säger det hela tiden" så även om man inte tror att de bryr sig så finns det till slut ett stopp när bägaren rinner över...

Hovstaskolan har rastvakter och kamratstödjare som rör sig ute på rasterna och går massa utbildningar via Friends mm, och har en väldigt bra "metod" för att stävja mobbingen, men det går ändå inte att komma ifrån allt. Så är det helt enkelt, ungar är överjävliga och säger saker när de vet att ingen ser och hör. Däremot om någon/några har varit taskig mot en kompis så "punktmarkerar" lärarna de barnen på rasterna en tid efteråt, men inte för evigt vilket kanske skulle behövas på vissa "ungj-vlar"! Klimatet i skolan har också hårdnat och är inte som när jag var yngre (eller så är det exakt samma men nu ser jag det på ett annat sätt). Satt på skolgården och väntade på Calle när jag var hemma med Noah och jag kan säga att tjejernas hårda ord till varandra var inte att leka med, jag tappade nästan hakan!! Och vi pratar om barn som går i 5-6:e klass!! Det var inte själva orden i sig utan sättet de sa de på...nej det är skrämmande! Men om barnen lever i det klimatet dag ut och dag in så blir det ju deras vardag och "normalt", otäckt!

Calle blev retad under en veckas tid och det tog flera dagar innan jag lyckades dra ur honom vad som var fel. Ont i magen på morgonen och spydde, så jag trodde ju han var sjuk men efter att han flera dagar bara spytt på morgonen och inte resten av dagen när jag var hemma så började vi misstänka att det var något annat. Calles fröken tog omedelbart upp detta med killarna som retats! Dagen efter satte de sig ner tillsammans, Calle, fröken och killarna (en och en) och redde ut alltihopa (stark av Calle att ens våga gå dit! själv hade jag aldrig gjort det). Efteråt kändes det bra tyckte Calle men jag kan säga att de dagarna har satt djupa spåroch det var där och då en stor del av hans tidigare "självklara" självförtroende och inre styrka försvann och som fortfarande inte kommit tillbaka fullt ut och då pratar vi om 4 dagar i januari 2011! Tänk alla stackars barn som får uppleva detta dag ut och dag in och just nu har ont i magen för imorgon börjar helvetet igen...ännu en vecka!! Jag kan bara tänka mig vanmakten hos barnen och deras föräldrar! Kan bara säga: kämpa på! Jag vet att många stångar sig blodiga men man måste bara fortsätta, finns inget alternativ. För om man accepterar detta vad sänder man då för signaler till sina barn! Så stå på Er "ända in i kaklet"!! Jag kanske också står där om några år, man kan nog inte andas ut förrän man hör "fy fan vad vi är braaaaa!" men OM vi ses i kaklet så lovar jag att ta med slägga! Så vi kommer vidare!


Tänk vad enkelt allt var när de var så här små...

tisdag 1 november 2011

Världens sämsta mamma

Ja ibland känner man sig verkligen som en elak häxa som bara skäller och gormar och far runt som en tok och städar och muttrar på allt och alla. Sedan finns det andra tillfällen när man "tror" att man är en bra förälder men enligt barnen är det precis tvärtom! Jag gjorde det misstaget häromkvällen när jag tydligen sa det värsta man kunde säga till Calle...han bröt ihop, skrek, slog i dörrar och grät...ja oj vad han grät! Istället för att börja med att tokgråta och sedan övergå till snyftningar så gjorde han tvärtom. Gick ut hårt och ökade! Som tur var så var mitt tålamod på topp så jag och Mattias satt och småfnissade (konstigt ord...) i soffan och när han skrek som mest så höjde vi helt enkelt bara ljudet på tv:n. Det finns ingen "dramaqueen" som Calle när han väl sätter igång. Om han bara kunde skulle han ställa sig mitt i rummet, sätta hela armen mot pannan och i en stor yvig gest snyggt svimma av. En bieffekt av hans gormande var att Noah vaknade och kom upp med håret på ände och yrvaket frågade "Calle? gråter?".... så när det hänt två ggr gick jag och knackade på hos Calle och sa "nu får du söva Noah för du har väckt honom flera ggr". Då tystnade han, kom ut och tog Noah och försökte söva honom. När inte det gick och jag fick ta över så började han gråta igen...

Vad jag sa till honom? Jo jag sa "Nästa vecka slutar jag påminna dig om läxan! Du får komma till mig när jag ska förhöra dig men jag orkar inte längre tjata 10ggr/dag innan du ens sätter dig ner". För ibland orkar man helt enkelt inte mer, och jag tänkte att det var en typ av "hjälp till självhjälp". Nu är inte Calle och jag riktigt funtade på samma sätt. När jag blir förbannad så tänker jag mer att "nu jäklar ska jag visa dom" medans Calle bryter ihop och säger "jag kommer få skäll från fröken när jag glömt läxan..buahhhaaaaa"...  Hans första inställning är att han kommer misslyckas. Spelar ingen roll att jag sa till honom att han kan sätta påminnelse både i telefonen och ipoden, det lyssnade han inte på för det kommer inte fungera. Han kommer glömma läxan VARJE dag om jag inte säger till... så han gick och lade sig skrikande och när han vaknade var hans första fråga "snälla mamma, du kan väl påminna mig en gång i alla fall"..ok då! Kan säga att det går så där...men jag försöker att inte säga nåt.
Kvällen efter bröt han också ihop för då pratade vi om att byta efternamn och det var inte populärt! För då skulle han hamna sist i kön...jag vet inte om det gjort om alfabetet för sen när kommer bokstaven "E" efter "Ö"??? Och när Mattias sa att "du kan ju byta namn till grinolle" så var katastofen ett faktum! hahaha hela havet stormar blev det då...ja Calles liv är just nu som en berg och dalbana!

Calle är väldigt "analytisk", han kan måla upp ett helt scenario innan det ens hänt. T ex om han ska på kalas och säger "tänk om jag inte har någon att leka med" och jag svarar "men det är ju massa kompisar där" då svarar han "ja men tänk om han leker med han och han leker med honom och så vill jag vara med men då säger de si och så och så blir jag ensam"...japp! så blir det, och så vill han inte gå! Jag brukar säga till honom att om han utgår från att allt går åt pipsvängen så kommer det med största sannolikhet att göra det också. Om han kommer till ett kalas med ledsen min och nedböjt huvud så blir han ju utanför ganska snabbt, heller hur? Frågan är hur man stärker någons självförtroende? Det är inte lätt och man kan inte puscha för mycket heller... däremot tycker jag att självförtroendet har kommit tillbaka så smått i och med att hockeyträningen startat igen, men det är långt kvar än. T ex så kan jag inte lämna Calle på träningen utan måste stanna hela tiden, helst inte röra mig ur fläcken. Likaså blir Calle helt förstörd om jag inte svarar i min mobil på morgonen för då tror han att jag kört i diket och dött... Just den här delen har jag stor förståelse för, jag var nämligen precis likadan som liten! Mamma och pappa fick inte röra sig ur fläcken om de skulle vänta på mig någonstans och kom inte pappa hem kl 17 som han alltid gjorde så trodde jag att någonting hänt, så för en gångs skull förstår jag hans rädsla och lider med honom.

Jag antar att du Calle inte vill att jag ska berätta det här, men jag gör det för din skull. För att du ska kunna gå tillbaka när du får barn och läsa hur du var när du var liten! För om du, som vuxen, kommer till mig och säger att "min son är helt hopplös" och jag säger "ja, precis så var du med"...då kommer du protestera och säga "NÄHÄ! jag var aaaaaaaaaaaaaaldrig sån!" men då kan jag bara plocka fram den här sidan, peka med hela handen och med sträng röst (eller kanske mera raspig gammelröst) säga "LÄS".

Svårt att tro att det bor en orolig själ bakom detta coola yttre...

tisdag 25 oktober 2011

Självplågeri?

Har en egenskap som jag inte kan bestämma om den är bra eller dålig men jag intalar mig att den är bra. Jag lär mig otroligt mycket och får ett annat, mera ödmjukt perspektiv på tillvaron och den "gråa" vardagen känns mera ljus än grå. Kan nämligen inte låta bli att läsa om- eller titta på program/dokumentärer/artiklar som handlar om sjuka barn, familjer som förlorat ett barn, eller, som jag gör just nu, följa en blogg som handlar om ett barn med bland annat hjärtfel. Jag vet att många hellre byter kanal eller bläddrar förbi reportagen för det är jobbigt att ta in, speciellt när det handlar om barn som är i ens egna barns ålder, MEN jag kan helt enkelt inte sluta! Jag läser/tittar och gråter (t om hulkar), ibland av lycka och ibland av sorg, men kan likt förbannat inte låta bli! Slås alltid av vilken styrka barnen har som orkar gå igenom alla dessa behandlingar och vilka underbara föräldrar som aldrig ger upp (de kryper säkert ihop i fosterställning och gråter av förtvivlan när barnen inte ser på...men när barnen är i närheten står de som gjutna i cement! viker inte en tum, tröstar, peppar, kramar trots att utgången är allt ifrån solklar) Att ens kunna fungera normalt när allt annat rämnar....det fascinerar mig! Vilken inre styrka vi människor har, men man har ju inget annat alternativ än att se framåt och hoppas på det bästa! Jag kan bara föreställa mig lättnaden när det visar sig att allt gått bra, man sjunker säkert ihop som en gummimadrass som tömts på luft och blir säkert oändligt trött men lycklig.

Följer just nu Abbe som föddes med ett hjärtfel 2005 och Abbes pappa skriver så bra, med glimten i ögat trots allt de måste gå igenom. Och vilka bilder! Han har tagit så fina bilder så man gråter bara man ser dom....en bild på en liten fot som sticker ut ur ett stor färgglatt täcke på röntgen, en liten knubbig hand som håller ett stadigt tag i sjukhussängen, en liten nedsövd kille med elektroder och slangar överallt, en glad liten kille med rosiga kinder efter en lyckad operation, ja de berör mer än ord! Och det är så befriande att läsa att även fast man har ett "hjärtebarn" (otroligt fint ord) så tjatar och gnatar man ändå och har samma problem i vardagen som "vem som helst".

Tycker också att jag blir en erfarenhet rikare varje gång jag läser eller ser ett av dessa program och de följer mig i tanken under lång tid efteråt. När jag såg dokumentären "barn med cancer" på svt så fastnade jag för en liten kille som heter Sigge (ja "heter" han är nämligen en överlevare). Googlade på nätet mest för att se hur det hade gått för honom och hittade en insamling han startat på barncancerfonden som jag nu skickat in ett bidrag till! DET hade jag inte gjort om jag bytt kanal. Man lär sig också massa saker, visste ni t ex att det finns hjärtmedicin som är formade som hjärtan i olika färger? Eller att barn som har slem i lungorna kan bli "bollade" på sjukhuset. De läggs på en pilatesliknande boll och gungas upp och ner och läggs även på sidan och gör samma sak. Detta gör att slemmet lossnar från lungorna och gör det lättare att andas! Vilken grej va?! Och jag säger som Abbes pappa "man undrar ju hur gick det till när de kom på det?"

En annan sak jag fått lära mig också är att det på vissa sjukhus finns någonting som heter "lekterapi" där det finns massor med leksaker till barnen! Där de slipper slangar, undersökningar och sprutor utan bara kan vara barn! På Drottning Silvias barnsjukhus har de t ex trampbilar, hockey- och fotbollsspel, pingisbord, lekstugor och dockhörnor. Ett rum med trummor, bas, gitarr, syntar och en dator för den som vill spela in en egen skiva!! I ett annat kan man ligga och lyssna på musik i vita saccosäckar med ljusspel på väggarna, lavalampor och andra stämningshöjare. Och där finns ett bibliotek fullt med böcker, filmer och cd-skivor! Just denna avdelning, lekterapin, beslutade landstinget i Borås att lägga ner på sitt sjukhus för de var tvungna att spara pengar! Som tur var fick de massiv kritik och fick ändra sina planer. Det hade jag heller ingen aning om...

Jag är ju så klart jätteglad över att jag inte känner till allt detta vilket betyder att mina barn inte varit allvarligt sjuka eller ens i närheten men samtidigt tacksam över att jag får läsa om det och inse vilken betydelse det har för sjuka barn och även för deras syskon! Att svensk sjukvård även tänker på barnens välbefinnande och inte bara på den fysiska biten. Det är så många familjer med sjuka barn som kämpar därute och jag skickar stora styrkekramar till Er och säger bara "ge inte upp"! Jag kan ju inte hjälpa bara se på, däremot kan jag lägga mina växelpengar i insamlingen till Ronald Mc Donald barnsjukhus och på det sättet hjälpa hela familjer som behöver bra och tryggt boende under sjukhusvistelserna, DET kan jag göra!

Samtidigt drar jag mina egna barn tätt intill mig, snusar dom i nacken, pussar dom på deras mjuka hår och känner mig otroligt lycklig lottad och skäms nästan lite för att vi har det så bra... 

Jag har lagt till en länk här intill till Abbe som jag tycker att Ni alla borde läsa! Stoppa inte huvudet i sanden denna gång, utan läs om Abbe, en helt underbar liten kille som har haft en jobbig start i livet men som har samma tankar och funderingar som vilket barn som helst! Och som kommer på de mest kluriga lösningarna på problem! Men börja från början... 2005 så att du får hela bilden...och var beredd på tårarna...

torsdag 20 oktober 2011

Kärlek till snö

Imorse fick jag skrapa rutorna på bilen! Det är inte så att jag hoppar högt av glädje precis...tvärtom! Inte kul när man tittar ut och tror att bilens rutor är våta av regn och det visar sig när man kommer ut, och har svårt att öppna dörrarna, att det är is! Ja, då har jag lätt att hålla mig för skratt, men ändå känner jag en pirrande känsla som sprider sig i kroppen...den är på väg...snart kommer den! Har läst att den redan kommit till Kittelfjäll och att Idre fjäll satt igång sina kanoner...så snart är den nog här...SNÖN!! Hurra!!! Jag förstår inte hur jag kan ha en sådan djup och innerlig kärlek till just snö, jag som fryser bara termometern går under 15 grader? Var kommer den ifrån? Är det för att jag är "uppväxt och fostrad" i snön? Började med längdåkning när jag var 6 år med träning i veckorna och tävlingar på helgerna. Vi var ett stort gäng som höll på, nästan hela klassens tjejer faktiskt! När jag sedan började tröttna på längd så gick jag istället över till slalom. Jag och mina två kompisar Malin och "Ullis" bodde i princip i Storstenshöjden. Ja, Ullis tävlade ju i slalom så hon gjorde det absolut! Vi blev uppsjkutsade när kvällsåkningen började och blev hämtade när liftarna stängde. Kommer ihåg hur vi köpte en papperslåda (som man får korv med mos i) med riktiga, räfflade pommes som vi delade på samtidigt som vi värmde oss och tittade ut på den elupplysta backen...det är sånt man minns!

En annan sak jag minns och som gör mig sur är när jag tävlade en distriktstävling i Storådalen och för första ggr vann över en tjej som jag "jagat" hela säsongen...lyckan var total!! Jag var jätteglad och superstolt för den tjejen, Jessica, var verkligen jätteduktigt. DÅ, när jag gick omkring med mitt lyckliga leende kom tjejens mamma fram till mig och sa "ja, du vann idag men Jessica har faktiskt varit sjuk"..DET kommer jag ihåg. Varför kunde hon inte bara hålla käften och låta mig vara lycklig??

Sedan gick jag ju tillbaka till längdskidorna och blev tränare. Att vara vältränad och åka på perfekt vallade skidor och kunna ta ut stavtagen...ja det är en otrolig känsla! Åka i strålande sol med gnistrande snö från Ånnaboda mot Lisselängen eller ännu hellre från Grövelsjön mot Lövåsen (lite mera nedförsbacke)...ja det går inte att beskriva! Även ett mördarpass, kvällstid, i elljus, ger också en skön känsla. Innan vi hade fått upp elljusen till våran nya "hemmaarena" i Ånnaboda så körde vi en klubbtävling där vi lyste upp banan med marshaller DET var mysigt! Jag gick runt med en liten kille och vi hjälptes åt att tända ända tills vi blev avbrutna av en stressad pappa som skrek i falsett efter honom eftersom det var han som startade först...hihi...men han blev inte spec stressad utan sa bara lugnt "ja jag kommer måste bara tända lite till först"

Men som det är idag så sätter jag på mig längdskidorna, med halvtaskig kondis, och drar iväg "som vanligt"...men kommer inte mer än max hundra meter (om det är nedförsbacke) innan det känns som hjärtat håller på att sprängas! Andas tungt och kippar efter luft...ja suck...DET är inte roligt! Skönt att betalspåret i Ånnaboda börjar med svag lutning nedåt så att jag åtminstone kommer en bit! Och jag brukar ha med mig barnen som "bromsklossar"...för åker man med Oliver så går det inte alls fort och så kan man istället glänsa i rollen som "åh-vilken-duktig-mamma-som-tar-med-sig-barnen-ut-i-skidspåret" istället. Fast man egentligen hellre vill vara den där "idioten" som åker varv efter varv och hellre kör över barnen som kör för långsamt än att byta spår och som skriker åt dom som gör fina "rumpmärken" i spåret när de ramlar! haha, nej den sura gubben vill jag förresten inte vara men i alla fall den "vältränade" som kan stanna till och prata med barnen utan att flåsa fast han/hon åkt flera varv på "mördarfemman"! Ja, i vinter ska jag också "bli en sån"...kanske.

Funderar på att åka Tjejvasan i vinter men märker att tiden springer ifrån mig... sa "den 1 sept ska jag börja träna", men har hittills bara fått till ETT träningstillfälle så det får bli nästa säsong istället.
När vi satt och pratade om detta så var den någon som sa att "Hovsta har ju startat upp sin skidsektion nu, du kan ju köra för dom"...NEJ! absolut inte! det är ju som att svära i kyrkan! Efter alla år som man tävlat mot deras åkare! Inte kan man "byta sida", finns inte på kartan att jag skulle köra för Hovsta. Mina barn...kanske...men inte jag! Garphyttans IF skidor är den klubben som jag håller närmast hjärtat! När jag är uppe i Ånnaboda och ser alla människor som rör sig där så har jag bara lust att ställa mig mitt på parkeringen med en megafon och skrika "Hallå allihopa! Det här är mitt! Jag är uppvuxen här och Ånnaboda var mitt andra hem under många många år och jag har tillbringat många timmar/dagar/veckor här sommar som vinter!! bara så ni vet!!" så att de inte misstar mig som "turist" eller ännu värre "stassare"...
När jag går in i Konsum hemma i Garphyttan är det inte många ansikten jag känner igen längre och det är en konstig känsla....Garphyttan som är så litet och där man kände "alla"...nu bor det massa andra människor där som säger att det är "deras"...hmmm...men sånt är livet!

Jag träffade ju, som tur var, en ännu större "alpinist" än jag själv någonsin varit...Mattias, som tror att han fortfarande är 15 och ska göra värsta hoppen i backen och varje år slår i svanskotan. Mattias som frågade mig, när jag jobbade i Björkliden, om jag varit uppe på 1313 (tydligen en känd topp)
och jag fattade inte vad han pratade om...matte? Det är tack vare honom som vi nu "skolar in" hela familjen i vintersporterna för trots allt så hänger det ju på att båda föräldrarna tycker om det! Han köpte Calles första carvingskidor när Calle bara var 3 år och jag tyckte han var helknäpp! Sedan kom Oliver som fick prova på tidigt och så Noah...han stod på sina slalomskidor första ggr vintern 2009/2010 och hade precis fyllt ett år (november) och jag tyckte inte alls det var konstigt! Han gjorde succé när han kom gående i sina minipjäxor och sin STORA hjälm och glada leende!
Och i vintras åkte vi ankarlift tillsammans han och jag, det var en perfekt backe, lååååååång och flack...men liften uppför var mördande! Att stå som en fällkniv i mer än 5 minuter sliter på knäna! Vägen ner ägnade han åt att försökte köra över lämlarna som ilsken stod och fräste MITT i backen!!  Lämlarna var skitsura men Noah jätteglad!



Det är inte bara slalomskidor den här killen behärskar!

fredag 14 oktober 2011

Kan man stoppa utvecklingen?

Man vill ju gärna stötta sitt barn och inte hindra på något sätt utan låta dom utvecklas i sin egen takt, men hur gör man om man vill "hålla tillbaka" ett barn till förmån för ett annat?

Noahs utvecklingskurva går spikrakt uppåt i racerfart medans Olivers "lunkar på" i snigelfart vilket gör att deras kurvor nu krockar allt som oftast. Tex så ska både Noah och Oliver få sina första skridskor till vintern, fast det är 4 år mellan dom... och samma sak med slalomåkningen. Oliver har visserligen åkt några mera år än Noah men ändå har Noah kommit lika långt i utvecklingen. Så länge de är på samma nivå är det ju ok för de har väldigt roligt tillsammans just nu. När de t ex sitter och pusslar vid köksbordet och Noah protesterar när Oliver sätter fel och tvärtom. Men vad händer om lillebror "går om" Oliver? Kommer han blir ledsen? Känna sig "värdelös"? eller kommer han på "Olivervis" bara rycka på axlarna??

Igår kväll när jag låg i sängen och pratade med Noah så hör jag hur han plötsligt säger "r" i meningarna... inte speciellt uttalat eller rullande men ändå ett "r" och istället för att tänka "hurra!" så tänkte jag "åh nej, inte det också"...Oliver har en del talfel som han fortfarande brottas med men som jag hoppas försvinner så småningom. Vi har gått hos logoped under några veckor förra året men hon ansåg att det inte var ett jättestort problem så vi fick lite rim och ramsor att ta med hem och öva på... (vilket vi inte gjort spec ofta, ska ta tag i det nu...om jag hittar pappret) Däremot har Oliver helt plötsligt börjat bygga värsta lego-figurerna, bilar och skepp som han inte gjort förut så självklart gör han framsteg! Det känns som Noah följer en kurva och Oliver går i en trappa och tar trappsteg för trappsteg, ett stort steg i taget liksom...

Det man måste tänka på, eller JAG måste tänka på, är att inte projicera min oro på Oliver. Han ska få utvecklas i sin egen takt, och jag får helt enkelt acceptera att han inte är en fysisk kille som vill cykla och trixa på vare sig sparkcykel eller slalomskidor, men det är svårt...faktiskt. Det är lätt att skriva här men jättesvårt att "ta in" och förstå, eftersom vi andra tycker om att sporta. Men jag försöker ... för det finns ingen kille som Oliver! Finurlig, eftertänksam, klurig och faktiskt, ganska smart! Vilken sport ska man hålla på med då? En hobby som inte kräver någon fysisk styrka men ändå inte är schackspel?? Ja, springa upp och ner för trappen i kvarntorpshögen klarar han ju galant, fast i sin egen takt ... och är det något som han tycker om orkar han hur mycket som helst...så jag vet inte jag, det kanske döljer sig en liten "sportfåne" i den lilla, tunna kroppen i alla fall men att latmasken har övertaget just nu!

        
 Precis den här minen är Olivers "kännetecken"!

tisdag 11 oktober 2011

Engagemang

Vad folk än tycker och tänker om mig och min familj så kan ingen komma och säga att jag inte engagerar mig i mina barn! Är till naturen väldigt nyfiken av mig, en del kanske tycker på gränsen till "skvallerkärring" men om man inte frågar får man inget veta, heller hur?! Ibland kanske en del misstar min omtanke för nyfikenhet men jag har (oftast) inga baktankar utan vill gärna hjälpa till om jag kan. Därför har jag svårt att vara tyst när det t ex ska väljas klassföräldrar (enda ggr jag är tyst är när de vill ha en sekreterare för det innebär att man måste lyssna och förstå allting och inte kan planera föräldrarfest samtidigt) för jag vill inte missa någonting!

Tycker om att vara med överallt! Tycker det är roligt att titta på Calle när han tränar hockey, visserligen fryser jag som en tok, men i alla fall. Ser heller inte på klassmöten som något nödvändigt ont utan tycker om att träffa de andra föräldrarna och få information om vad de gör i skolan och varför.

Har ingen aning om varför jag blivit så här men det är säkert ett arv. Började tidigt att träna längdskidor, tror jag var 6 år gammal och blev med i "gemenskapen" som en klubbtillhörighet faktiskt ger. När jag sedan slutade var jag inte med på några år men längtan blev för stor så jag började igen och denna gång som tränare och det var nog där startskottet gick. Under de kommande åren hann jag med en hel del inom skidsporten både på klubb-och förbundsnivå och var t om kassör en vända. Så när sedan Calle kom med allt vad det innebar så var det helt naturligt att engagera sig i honom och hans aktiviteter med fikaträffar i mammagruppen, öppna förskolan, kyrkis och så småningom hockey och sedan kom Oliver och Noah och då vill man ju vara med i deras aktiviteter också... får se hur mycket man orkar när alla tre drar igång! Oliver har börjat på någonting som heter kyrkråttorna i Lundhagskyrkan i Hovsta och när vi var där första gången tänkte jag "jaha nu är jag här också". Annars ligger vi lågt med aktiviteter för Oliver än så länge men jag hoppas att även han och Noah hittar sina sporter så småningom för jag vill verkligen att de ska få uppleva känslan och gemenskapen i ett lag eller en klubb!

Har funderat på om jag gör det för "barnens skull" eller om det bara är en täckmantel? Egentligen är det nog av helt egostiska skäl om jag ska vara ärlig. Jag tycker om att ingå i ett "sammanhang", lära känna nya vänner (som ibland visar sig vara riktiga stolpskott, men då har man lärt sig det) diskutera och även prata strunt (vilket jag är allra bäst på!). Man kan nog säga att jag är "social" och eftersom jag sålt både ljus, smycken och hudvårdsprodukter så är mitt "sociala nätverk" relativt stort. Och nu när jag börjat med hälsodrycken Noni så har jag återigen fått chansen att "nätverka" och lära känna driftiga människor som både ger mig energi och inspiration! Så jag orkar engagera mig i minst 100 år framåt!

måndag 3 oktober 2011

Hycklare

Jag har kommit på att jag är en riktig hycklare! En riktigt stor ful fisk...
Calles fröken har redan hunnit ringa två ggr den här terminen och påtalat att Calle har svårt att koncentrera sig på lektionerna och att han pratar för mycket!
Jag blir inte arg på Calle, inte ens förvånad (man kan inte springa ifrån sitt ursprung) men jag vill ändå inte att han stör sina klasskamrater utan pratar allvar med honom och säger med sträng röst att han måste skärpa sig och verkligen tänka på hur han uppför sig, skolan är viktig mm mm.

Det är när jag säger dessa ord som jag känner mig som en STOR hycklare och borde skämmas som skäller på min son. Jag, som precis kommit hem från ett klassmöte där jag suttit och, visserligen tyst, småpratat med mina bordskompisar samtidigt som fröknarna stått och berättat om deras pedagogiska arbete. Efter föräldramötet fick vi en utvärdering där vi fick svara på lite frågor, bland annat om vi hade förstått deras sätt att bemöta barnen, för det är bra om vi gör likadant hemma...hmm..fick lite panik...vilket sätt? Har de sagt det?? exakt när sa de det?..var det när jag och bordsgrannen satt och diskuterade Karlsson på taket?, eller var det när jag desperat försökte få ögonkontakt med den förälder som satt närmast mjölken som jag behövde till mitt kaffe? Eller var det när jag försökte få kontakt med en annan förälder som satt närmare som jag ville skulle peta på "mjölkkillen" så att jag fick min mjölk?? Ja, tydligen så missade jag någonting viktigt, MEN å andra sidan så kändes det just då som Karlsson var viktigast, åtminstone roligast ;) de andra pappren skulle de hänga i kapprummet så jag får väl "läsa ikapp" någon dag.

Jag lärde mig "multitasking" samma dag jag började skolan. Att göra flera saker samtidigt har alltid varit mitt motto...lyssna och prata, fast bara lyssna mellan meningarna vilket gjort att jag aldrig haft spec höga betyg, bara 3:or och några 4:or. Däremot hade jag 5:a i psykologi...och det är ju jättekonstigt! Läraren var nog både blind och döv för psykologers styrka är väl att kunna lyssna och inte avbryta??? Hon måste ha misstagit mig med någon annan...hur man nu kan missa den som pratar mest?? ..jo hon var nog döv i alla fall... (Gick ju på Risbergska som har gymnasieutbildning för hörselskadade så det är väl inte så konstigt egentligen)

I helgen satt vi vid köksbordet och skulle fixa med det sista på bygglovet och jag tyckte väl inte att jag var spec rastlös tills Mattias sa till mig att "nu har vi suttit här i 2 timmar och du har inte suttit still mer än 15 min". Nej men tänk vad mycket annat jag hade hunnit med! Satt igång en maskin med tvätt, plockat bort frukosten, myst en liten stund med Noah framför tv:n (han var helt slut efter en eftermiddag i trapporna vid Kvarntorpshögen), kollat mail, facebook OCH ritat lite på bygglovet!

Så det är inte bara talet stackars Calle fått ärva från mig...även koncentrations-svårigheterna! Jag själv upplever det inte som ett problem men kan förstå att de som är runt omkring mig och som inte har samma "personlighet" kan tycka att jag är lite väl vimsig och ostrukturerad! Men det är ju tvärtom...för att kunna hålla på med många saker samtidigt så måste man verkligen ha "koll" så man inte åker och storhandlar medans kladdkakan är i ugnen...eller går in och sätter sig hos grannen när popcornen poppar... Eftersom det tar på krafterna att hålla alla bollar i luften samtidigt så får jag ibland hjärnsläpp och glömmer bort vad jag håller på med. Kan stanna mitt i trappen och tänka "varför ska jag gå upp??" och så står man där och tänker tills man hör barnen skrika från badrummet, just ja! torka Oliver... Jag har också en del "hjälpmedel" som påminner mig, t ex så piper både tvättmaskin, torktumlare OCH spisen när det är klart! Spisen var visserligen ett tag sedan jag hörde (slut på batteri?) men det spelar mindre roll, huvudsaken att den stänger av sig när den ska. Man känner ju annars när det börjar lukta bränt... Fast jag tror att mina "adhd"-tendenser är någonting som kommer med "tjej-genen" redan i magen. Många av mina väninnor vittnar om att de gör massa olika saker samtidigt så jag är absolut inte ensam.

Någonting som barnen har svårt för är att sitta still när de äter... de ska gå på toaletten, stänga av tv:n, kolla vem som cyklade förbi mm mm. och fast jag blir arg så förstår jag ju innerst inne varför det har blivit så här.
T ex: varje morgon dukar jag fram frukost till barnen, men springer själv omkring och packar ihop allt som ska med och kommer ut i köket med jämna mellanrum för att kolla läget, fixa mera fil, torka upp smör från golvet, packa smörgåsar till mellis mm. När vi sedan äter middag ihop och de försvinner till toaletten t ex så måste ju jag eller Mattias också resa oss för att gå och torka... likaså är det ju vi som får hämta det som saknas på bordet, plocka upp skeden som Noah "tappat" o.s.v. så det är aldrig riktigt "stilla" runt bordet och hur ska de då kunna förstå att det egentligen ska vara som i skolan/dagis?

Just på den här bilden har vi en kille som är mycket koncentrerad!
Plötsligt händer det...

torsdag 29 september 2011

Bortglömd...

Jag hade inte sett den på länge, så länge så jag t om hade glömt bort att den fanns! Men imorse så låg den plötsligt bara där, den lilla rackaren som kan vara så svår att bli av med och som ibland är ovärderlig ....Noahs napp! Utan att vi ens har tänkt på det så har han blivit avvänd! Frågar aldrig efter den och somnar utan problem...eller problem är det ju ... men inte på grund av den utan mera på grund av att han hellre, bokstavligt talat, står på huvudet på kudden. Det enda som kan få honom lite lugnare är om han blir kliad på ryggen. Så numera ligger jag och kliar honom lite försiktigt, och så sjunger jag "vad gör du lilla råtta" och han fyller i med svaren. Och om jag slutar att klia honom för tidigt, enligt honom, så tar han min hand och lägger tillbaka den på sin rygg...

Känns skönt att vara nappfri, och att det gick så smärtfritt! När barnen är nyfödda så ska man ju inte ge dom napp för då kan de börja suga "fel" när man ammar så jag kämpade på med Calle som helst ville tutta hela tiden ända tills jag gav upp och gav honom nappen efter några veckor. Oliver var väl knappt en timme innan barnmorskan kom in och frågade "-är det ok om vi ger honom napp? Han är lite orolig". Så klart! Lilla Oliver som låg ensam i kuvösen på "för-tidigt-födda-avdelningen" medan jag fortfarande var kvar på förlossningen (fanns ingen plats på BB), så det var ju självklart att han fick!! När de är så små så är ju nappen ENORM! Så den var nog som ett helt mjukdjur för honom och han blev lugnare.

Calle hade napp lääääänge och när han skulle sova skulle en napp vara i munnen och en (eller två) mellan munnen och näsan... Det var värsta proceduren när vi bestämde att han skulle sluta, nästan som en begravning. Calle lade ner alla sina nappar i en liten ask som han tejpade igen samtidigt som Mattias packade ner allt sitt snus i en annan ask (en av alla de gånger han bestämt sig för att sluta) sedan gick de tillsammans upp på vinden och kröp så långt in som möjligt och ställde dom där.

En annan sak vi snart är fria ifrån är blöjan! Vi hade ju tänkt att Noah skulle börja "öva" i somras, men det tyckte inte Noah, han vägrade gå på pottan, utan gick istället och skvätte lite här och där både inne och ute allt eftersom andan föll på. Så vi tänkte att han inte var redo än och lät det vara, det är ju ingen mening med att tjata om han bara gråter då blir det ju bara värre... För några veckor sedan märkte vi att nattblöjan var torr och tog av den på natten och det gick jättebra! Han har ännu inte kissat i sängen en enda gång.
(Oliver började på samma sätt med att inte ha blöjan på natten, så lite lika är dom.) Tänkte inte mer på det men så, av en tillfällighet, berättade Mattias på dagis att han inte hade blöja på natten varpå de genast sa åt oss att ta med extrakläder och ta av honom blöjan dagtid vilket vi gjorde (man gör som man blir tillsagd när det är fröknar med erfarenhet som pratar) och det har gått över förväntan! I början ville han inte göra "nr2" utan höll sig tills han fick en blöja (han får det ibland när de ska gå ut eller gå till skogen) men nu säger han till fast han har blöjan på sig!

Vi var uppe på stan i måndags och han blev nödig, och istället för att säga till så drar han bara ner byxorna. Jag drog upp dom och sa "det finns ingen toalett här men du kan ju kissa i blöjan" (inte spec smart eller pedagogiskt, bara en stressad mammas uttalande) Men det gick han inte med på, utan höll sig (utan min vetskap) tills vi kom till Pizzaplaneten. När jag står och häller upp dricka ser jag i ögonvrån hur han står vid buffébordet med byxorna nere vi skorna...som tur var skrattade de som satt närmast...annars kan man ju tycka att det är ganska ofräscht med en snopp bland salladen (ja inte bland salladen utan bredvid så klart, eller mera nedanför) Så då gick vi på toaletten och han blev nöjd, och jag också! Sedan har han inte ro att sitta still så han gör det han ska, jag torkar och han ställer sig bredvid, och precis när jag spolar säger han "bajsa igen"...och så börjar det om. Denna procedur upprepades 5! ggr men vad gör väl det när han äntligen börjar lära sig! Så nu är min "bebis" snart borta...jag känner en sorg i hjärtat att han blir stor och mer självständig och att jag aldrig kommer ha en liten bebis i mina armar som bara är min egen. Men samtidigt lyfter en liten börda från axlarna och jag känner mig friare, konstig känsla men så är det.


På väg ut i livet! Hoppas bara att vi packat hans ryggsäck rätt och att den kommer vara lätt och inte en börda. Bara innehålla bra och roliga saker såsom ödmjukhet, glädje, humor, självförtroende, empati och kanske, troligtvis, en liten bil...

"Era barn är inte Era barn. De kommer genom Er men inte från Er & även om de är med Er, så tillhör de Er inte. Ni kan ge dom Er kärlek men inte Era tankar, för de har sina egna. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar för deras själar bor i morgondagens hus och de kan ni inte besöka inte ens i era drömmar"

fredag 23 september 2011

Sovrutiner

Bland det första jag hörde och läste om när jag fick Calle var att sovrutinerna var så viktiga! Inte bara sovrutinerna utan alla sorters rutiner var bra, barn mår bra av att veta vad som kommer mm mm
Det stämmer nog jättebra MEN varken jag eller Mattias är några rutinmänniskor! Jag kan nästan få utslag bara av ordet rutin för jag är så dålig på det. Vi är impulsiva och spontana och tycker att fasta rutiner bara är jobbiga. Jag är grymt avundsjuka på de som varje kväll badar sina barn innan läggdags! De kvällar vi lyckas med samma konststycke så är det fruktansvärt stressigt och så vill man ju inte ha varje kväll. En del säger att de badar barnen för att det är en "mysig stund" och att "barnen blir trötta då". Hmmm, ja det passade ju in på Calle när han var bebis och varit på babysim, men inte fasen blir de trötta av att leka hela havet stormar i badkaret...tvärtom! Och spec mysigt är det inte heller, hela badrumsgolvet fyllt med vatten och barn som skriker för att de fått skum i ögonen, eller blivit "påsimmade" (hur det nu går till i ett litet badkar) eller halkat på det vattenfyllda golvet. Mina barns badande kan liknas vid när jag somnar i soffan och sedan vaknar upp någon timme senare för att släpa mig till badrummet för att borsta tänderna och plötsligt blir man pigg igen!

Sedan vill man ju gärna att barnen sover i sina egna sängar, men inte heller där har vi fått till någon bra rutin. Jag älskar nämligen att somna i samma säng som barnen, ligga nära en gosig, svettig liten korv (=Noah, fast han börjar bli lång så mera en spagetti än korv) och läsa saga (ibland klarar jag en hel saga utan att somna! Och t om hinner sjunga en trudilutt) och sedan få massa pussar och kramar och värmande ord som "älskar dig mamma"... ligger han däremot i sin egen säng så skriker han sig ilsket till sömns. Jag vet ju att om vi gör så flera kvällar i rad så kommer han ju vänja sig vid att somna i sin egen säng och allt är frid och fröjd. Men samtidigt, vem är det som säger hur saker och ting ska vara? Jag måste ju få sätta mina regler i min familj och inte tänka på vad det står i alla böcker och mammatidningar om de perfekta barnen. Det är ingen lång tid i barnens liv som de kommer tassande  på nätterna och sedan att han ligger och sparkar oss i både rygg och huvud ja det är ju också övergående och jag kan lova att om 20 år så kommer den här tiden inte att kännas så "jobbig" trots allt.
Jag kan ju redan nu se ett rosa skimmer kring alla vaknätter med en hungrig bebis eller bebis med ont-i-magen gråt, visst var jag trött men inte såååååå trött....eller???

Jag tror ju att om de somnar i sin egen säng så är det större chans att de ligger kvar där hela natten, men det kan inte hjälpas...jag söver honom (och Oliver) i min säng och bär sedan över dom till deras rum. Detta resulterar i att han några timmar senare kommer insläntrande i vårat sovrum och kryper upp mellan oss. Här borde vi ta oss i kragen och helt enkelt masa oss upp och gå tillbaka med honom till sitt rum, men saken är den att jag är så trött, ibland vaknar jag inte ens, och Mattias vaknar aldrig. Så istället får vi stå vårat kast och ha honom sovande mellan oss varje natt. Ibland händer det att han inte kommer förrän tidig morgon, ca kl 5 och då känns det helt underbart! Jag tror att han blir väckt av tidningsbilen som håller 130 km/h bland husen och tvärnitar vid varje postlåda, så om man kommer hem sent så måste man hinna hem innan tidningsbilen för annars riskerar man att bli påkörd! Hon (jag tror det är en tjej faktiskt) kör lika fort som plogbilen hemma i Garphyttan! Ni som bodde där då vet vad jag talar om, den var inte att leka med!!

Jag kan ju inte säga att vi inte har några rutiner alls, för vi lägger ju barnen samma tid varje kväll (om vi är hemma vill säga) så EN rutin har vi trots allt. Jag inbillar mig också att i och med att vi inte har några spec sovrutiner så anpassar sig barnen efter situationen och kan somna lite överallt, och det behöver ju inte vara negativt, heller hur? Däremot om vi är borta, då somnar de inte alls utan håller sig vakna tills ögonen går i kors! hihi ...och de blir heller inte gnälliga utan kan somna mitt i en mening, precis som jag, jag pratar mig trött (och jag kan prata så att alla runt omkring också blir trötta)!
Hade så ont i halsen häromkvällen så jag gick och lade mig och skulle samtidigt lyssna på Calle när han läste sin läxa, och jag somnade hela tiden. Han sa "mamma vet du vad som hände i skolan idag?" och jag svarade "en elektrisk ål"...hahaha...då hade jag redan somnat! Stackarn...kanske ska ge honom nr till BRIS?


Ja är man trött så är man! Och finns det ingen säng så får man väl helt enkelt sova där man är!

onsdag 21 september 2011

Dagens skola

Jag har flera kompisar i min närhet som, näst intill, fått stånga sig blodiga för att deras barn ska få den hjälp de så väl behöver. De har "känt på sig" att allt inte stått rätt till men som istället blivit bemötta med orden "det blir nog bättre ska du se". Det är svårt att förstå att våra barn går på samma skola!
Oliver, och hela våran familj, har blivit så bra bemötta så jag blir tårögd när jag tänker på det.

Det var en tidig höstmorgon 2009 när jag lämnade Oliver som jag i förbigående, oroligt, sa till en av fröknarna "undrar om Oliver verkligen kan börja skolan om ett år!"... det var det enda som behövdes!
Bollen sattes i rullning direkt och specialpedagog sattes in som följde honom under några dagar. Efter några veckor hade vi ett möte där vi tillsammans med Olivers fröken, rektor och spec.pedagog bestämde att han skulle stanna kvar på dagis ett år till eftersom han låg ca 1 år efter i utvecklingen och så här i efterhand var det det bästa beslutet vi någonsin tagit!

I Olivers grupp gick både de som var födda 04 och 05 så även om hälften skulle försvinna till lekis så skulle han ändå inte vara ensam kvar vilket kändes skönt. De var uppdelade i två grupper varav 04:orna mer var inriktade mot skolstarten med gymnastik i skolan en ggr i veckan och besök i matsal mm så Oliver fick direkt byta grupp och istället "tillhöra" 05:orna som passade honom mycket bättre! Han ville inte höra talas om att börja skolan och började gråta när det kom på tal så att slippa den "pressen" var skönt för honom. Att 05:orna dessutom, till psyket, var lugnare gjorde ju inte saken sämre. När sedan 04:orna började lekis blev det en lagom stor grupp på ca 16 barn som var helt perfekt för Olivers utveckling. Specialpedagogen som följde Oliver berättade för fröknarna hur de skulle göra och tänka för att få bästa resultat och vi märkte redan efter en månad att vissa saker blivit mycket bättre!

Idag har Oliver gått på lekis i 5 veckor och har tagit stora steg i utvecklingen. Han har fortfarande svårt att klippa med sax och att äta med kniv och gaffel, men han har en inre trygghet som "lyser igenom" och han älskar sitt lekis och "suger åt sig" allting som fröken säger. Häromdagen hade han t om skällt ut sin bästis som inte var tyst under samlingen! Oliver hade, efter en del tjafsande, ställt sig upp, stampat med foten i golvet och sagt "NU ÄR DU TYST!"...och kompisen tystnade...

Trots att det nu går väldigt bra för Oliver så kommer de ändå inte att "släppa honom" utan kommer fortsätta ha honom "under uppsikt". Vi kommer ha uppföljningsmöten med kurator, lekisfröken och även med spec.pedagog och fröken från dagis. Hur bra är inte det?! Man kan ju annars tänka att dagis inte är så intresserade av hur det går, eftersom han inte tillhör dom längre, men icke sa nicke!

Det finns hopp för skolan i alla fall, fast det är många som upplevt/upplever det motsatta! Som tur är så är inte jag en av dom! Men jag har funderat många ggr på vad som hänt om Oliver stannat kvar hos sin dagmamma? Hade han fått samma uppbackning och hjälp?... som sagt, det finns en mening med allt.


Egentid med pappa varje onsdag eftermiddag är kanon tycker Oliver!
(och jag med) 

lördag 17 september 2011

Frukostvanor

Innan Mattias började på sitt nya jobb så hade han arbetstider där han inte började före kl 11 på dagarna vilket gjorde att vi aldrig krockade i köket på morgonen. Han låg alltid och sov när jag åkte till jobbet och jag sov oftast när han kom hem runt 23.30. Så var vi på en skidresa till italienska alperna och redan första morgonen, när jag lassade in smörgås efter smörgås varvat med filmjölk & avslutade med ett wienerbröd eller två (ja på den tiden tänkte jag inte på vikten) utbrast Mattias där han satt med sin kopp kaffe (det enda han åt) "Men herregud! Hur mycket äter du egentligen??". Han hade ingen aning om att jag åt så mycket till frukost eftersom vi aldrig åt tillsammans! När han sedan bytte jobb och vi plötsligt gick upp ungefär samtidigt visade det sig att vi satt på samma plats vid matbordet!! Det blev lite konstigt... att hitta någon annan på "min plats" fast som enligt honom var "hans plats" (ungefär som när man var yngre och åkte buss till skolan och alltid satt på samma plats och plötsligt var den upptagen! Det rubbade ju hela balansen för då var ju jag tvungen att sätta mig på en annan plats där någon annan brukade sitta! Värsta kedjereaktionen!)
Sedan kom man på att det finns något som heter "morgonhumör" och det kan man bara uppleva när man har en till i köket... så länge man sitter själv så finns det ju inget "orosmoment" eller vad man kan kalla det. Man sitter ju inte och blir irriterad på sig själv precis...om man inte är schizofren vill säga.

En annan sak är att jag är fruktansvärt lättskrämd! Räcker att Mattias kommer in i köket och harklar sig lite så kan jag skrika rakt ut (jag är ungefär som den lättskrämda killen i kvarteret Skatan han som blir rädd för precis allt!) En av dessa mornar när vi båda satt och åt frukost och jag läste tidningen så "glömde jag bort" att Mattias satt mittemot och när han plötsligt säger någonting så skriker jag rakt ut! Inte något litet pip utan jag verkligen skriker! AAAAAAAAGGGHHH!!!!! varpå Mattias utbrister "Får man inte ens prata vid frukostbordet längre??".
När jag var på H&M och den lika lättskrämda expediten frågade "kan jag hjälpa till med något?" och jag ryckte till och skrek rakt ut och hon blev minst lika rädd och hoppade till och skrek tillbaka...hahahaha....DET var humor! Men jag kan inte rå för att jag skriker så... Flera på jobbet har skrämt mig, men aldrig samma person flera gånger! En kollega hade gömt sig bakom en palm i mitt rum (ja det låter helt sjukt...palmen är jättesmal och ranglig men ändå såg jag honom inte för jag bara stirrade på besöksstolen för att en annan kollega sagt att jag hade besök)...och plötsligt ser man en rörelse i ögonvrån! Jösses vad han skämdes när jag skrek mitt dödsångest skrik! Det ekade i hela korridoren!! Såg ut som han ville springa fram och hålla för min mun..eller stoppa in ett äpple eller nåt...fast då måste det vara ett STORT äpple för jag skriker med vidöppen mun, och den är stoooor!

Jag vet inte men jag kanske har ärvt det från mamma som kan vara lättskrämd... hon ville t ex alltid att vi barn skulle väcka henne (eller var det bara jag?) när vi kom hem sent och oftast räckte det att man stod i dörren och viskade "mamma jag är hemma nu"...men ibland var hon svårväckt och då fick man gå fram till sängen och lägga handen på hennes axel och säga "jag är hemma"...men man fick vara snabb att ta bort handen och inte stå för nära sängen för hon ryckte till, utbrast högt "jaaa..va!!!"  och satte sig upp i raketfart och om man inte varit så snabb hade hon nog knockat mig!

Men tillbaka till frukosten... jag har alltid ätit mycket till frukost men så kom barnen och den minskade och minskade och idag äter jag knappt någonting alls utan tar en smörgås i bilen på väg till jobbet. Jag får helt enkelt välja, blåsa håret eller äta frukost? Duscha eller äta frukost? Packa barnens utflykt/gympa-väska eller äta frukost? Och de veckor då Mattias lämnar barnen börjar jag så tidigt så då är det som om kroppen tycker det är för tidigt att äta. Mår illa bara av att borsta tänderna... däremot en smörgås eller två på fikarasten kl halv tio går alldeles utmärkt! Barnen är också olika i sitt frukostätande. Noah kan sitta och mumsa i sig både smörgås och fil och det mesta som står framdukat. Oliver däremot tar helst ett äpple eller två eller "varm mat" såsom köttbullar och makaroner eller en burk nudlar. Jag tror annars att han skulle kunna leva på frukt! Han älskar frukt och kan äta hur mycket som helst när som helst på dygnet. Däremot på helgerna, när han har lång startsträcka på sig, så kan han äta massor till frukost! Calle äter bara smörgåsar eller bara fil och det är väl inte det ultimata när man går i fjärde klass...men så har han med sig smörgås till mellis på fm. Han håller däremot på att äta oss ur huset! När vi kom hem igår hade han och hans kompis ätit upp nästan hela formfranskan (som var ny) OCH ett halv kilo ost!!! Jag och Mattias bara stod och gapade...var sjutton tog osten vägen?? Är det den här tunna "sulan" som ligger i kylskåpet? Eller ligger den stora osten som vi hade imorse någon annanstans! (typ bakom soffan, under sängen, på tv:n?) men icke...det var den osten...så jag vet inte var det här kommer sluta om några år när vi har 3 tonårskillar i huset!! Som tur är så ska bageriet på våran gata "tant Gräddelin" utöka sina öppettider och även ha öppet on-fr så då kan Calle åka dit och köpa färdiga smörgåsar till mellis så kanske vi andra kan få ha vårat frukostbröd i fred!

Jag har ansökt om att bli Testpilot på Arlas frukostpaket! Gör det du också!


Anmäl dig här!

måndag 12 september 2011

Ful ovana som blivit vana...

Jag har en ful ovana att alltid skjuta upp eller skjuta fram! Jag hatar det men likt f-bannat gör jag det ideligen, både hemma och på jobbet. Vissa säger ju (och även skriver i sina cv:n) att det jobbar som bäst under press! Betyder det att press är lika med stress?? Jag jobbar vare sig bättre eller sämre under press däremot blir jag grinigare och jobbar snabbare! Men om det innebär att jag jobbar bättre...nja, det vet jag inte...

När man kommer hem från jobbet och Oliver tjatar hål i huvudet att han är sååååååååå hungrig varannan minut och nästan rensar kylskåpet på frukt och Calle håller sig för magen och säger att han är så hungrig att han mår illa...ja då känner jag mig ganska pressad och det är bara att slänga fram maten i 110km/h och då kan jag lova att det inte blir bättre mat än om jag haft gott om tid på mig. Inte någon gourmet middag precis utan bara "snabbt-rädda-barnen-mat". Ibland händer det som inte får hända, när barnen ligger och vrider sig på golvet i hungerplågor och Mattias inte kommer hem förrän kl 18...maten är slut! Bara att bära ut, de nu halvdöda barnen i bilen och åka till Coop. Och hur kul är det att ha hungriga, näst intill medvetslösa barn med sig till affären, det kan ju inte gå annat än fel....(eller medvetslösa funkar ju kanonbra för man kan inte vara hungrig när man är medvetslös eller?) Tack och lov så finns det bananer till barnen så de håller sig något så när lugna medans jag springer igenom affären och tar med mig en falukorv och ett paket makaroner av bara farten.

En grej som jag är superduktig på att skjuta upp är att inte tanka bilen förrän jag ser "streck" på färddatorn...och då är det inte många dl kvar i tanken. När lampan börjar lysa och jag är på väg hem från jobbet så tänker jag "äsch jag tankar imorgon innan jobbet", men när morgonen kommer har jag ingen lust att stanna och tanka...så jag tänker att jag gör det på vägen hem men då vill man ju bara hem så då tänker jag återigen "äsch det klarar sig några mil till, jag tankar imorgon"...och så håller jag på. Jag kan köra 16 mil när lampan börjar lysa så jag kan vela i några dagar innan det inte går längre. Och när jag MÅSTE tanka och strecken skriker åt mig så är det ALLTID när jag är sen antingen till jobbet eller till dagis... och så svär jag över att jag varit så lat och inte gjort det tidigare! Eller när kylskåpet gapar tomt på lördag morgon och man åker iväg för att köpa frukost men inte orkar tänka längre än till  lunch utan måste åka tillbaka på eftermiddagen för att handla både lördagsgodis och kvällsmat...hur ekonomiskt och tidskrävande är inte det?? Dessutom åker jag inte förrän barnen skriker av hunger...igen.

Sedan kan det vara saker som har en deadline som måste vara klara, då kan jag skjuta upp det till några dagar innan och då sätta fart. Det brukar oftast fungera smärtfritt MEN det finns inget utrymme för misstag eller oförutsedde händelser. Skillnaden är att när jag gör på det här sättet så kan jag känna att jag presterar liiite bättre än normalt för det blir lite mer spänning och adrenalinet pumpar. Men när jag lämnar barnen på skola och dagis på morgonen så finns inga som helst marginaler! Häromdagen glömde jag Noahs regnkläder i bilen som jag var tvungen att gå tillbaka och hämta...och redan då visste jag att jag skulle bli sen till jobbet om jag inte gasade lite extra. OM jag varit ensam och OM jag haft tennisskor på mig (istället envisas jag med att ha höga klackar eftersom jag har komplex för mina stora fötter) så hade det inte varit några bekymmer för då hade jag kunnat småjogga till bilen. Men istället har jag en Oliver med mig som tror att "skynda dig" betyder att man ska ta ännu mindre steg än normalt och som dessutom måste följa med överallt annars blir han ledsen. När man går med Oliver och håller honom i handen får man alltid gå med den handen/armen bakåt (trots att jag har höga klackar och mer struttar fram än tar vanliga steg) för att han sniglar sig fram. Han har aldrig bråttom någonstans och trots att jag står bredvid och säger "skynda dig" med en röst som går upp i falsett av stress så tittar han bara frågande på mig över sina glasögon, som om han inte riktigt fattar vad jag menar...och jag tror allvarligt talat inte att han gör det heller!! lyllos....

Jag tror att det ligger i människans natur att vara lat och att "minsta möjliga motstånd" är den gyllene vägen. Ingen vill väl gå omvägar om de inte behöver? Så släng Er i väggen alla Ni som har Era hem smyckade med väggtexter som "Fånga dagen", "Mitt hem är min borg", "Känn dig som hemma" mm jag ska istället ha en STOR väggtext med texten "Varför göra någonting idag som kan skjutas upp till imorgon"
Den ska jag sätta upp i min hall när jag har rustat den... vaddå? när den ska rustas? ja säg det, inte i dag i alla fall ...

tisdag 6 september 2011

Trots

Plötsligt kom dagen med stor D och den slog ner som en bomb...Oliver har kommit i trotsåldern! Jamen, vaddå!? tänker Ni, han är ju 7-år måste ju ha varit i trotsålder tidigare...men saken är den att han aldrig varit trotsig! Ni ska veta att Oliver är en speciell liten kille med mycket tålamod och inget elakt i sig överhuvudtaget. Vi har t om tvingats lära honom försvara sig mot lillebror som annars enkelt kör över honom. Det är inte ovanligt att vi hittar Oliver liggandes framför tv:n med lillebror sittande på hans rygg och slår honom med öppen handflata allt vad han orkar. När Oliver tröttnar eller det gör för ont skriker han rakt ut tills någon kommer och flyttar på odjuret men själv puttar han inte ens bort honom!. Han vet att om han gör det så blir lillebror ännu tokigare och kanske t om försöker bita honom och det är ännu svårare att värja sig mot. Detta har gjort att vi t om "hejar på" Oliver när det blir närstrider...dumt? ja, det är det säkert men vi måste lära honom att säga ifrån, man ska inte bara behöva ta och ta och ta... Detta har gjort att Olivers bästis har sagt till sin mamma att "hemma hos Oliver får man slåss"...oops...

Men så plötsligt har trotsen kommit till Oliver och han hör ingenting (trodde i början att han fått vaxpropp) av det vi säger, struntar i att komma när det är mat, går längre ut på bryggan fast jag skriker mig hes, lyssnar inte alls när jag försöker förklara varför han inte får bada ensam på djupt vatten, drar med lillebror på bus och skyller ifrån sig fast han blir tagen på bar gärning! Hittade Oliver när han satt och plockade isär ett legoskepp som Calle byggt och när Calle frågade vad han gjorde, så slängde han det ifrån sig och sa "det var Noah"...hmm inte fullt så smart...

Det känns jättekonstigt och elakt att skälla på någon som varit snäll och ordentlig i 7 år... Calle och jag bråkar ofta, och Noah har samma temperament så honom blir jag också arg på titt som tätt och de blir så klart arga tillbaka och Noah gråter ilskna tårar....men Oliver är inte sån! När man skäller på honom och han äntligen lyssnar så gråter han, och som jag sagt förut har han bara ett läge på tårarna och det är förtvivlan! Så han gråter och är helt förstörd och så blir vi sams och kommer överens om att han inte ska göra så igen, säger förlåt och sticker iväg och plockar sönder nästa skepp!!! AARGH!
Men trots att vi vet att han blir så förtvivlad så måste vi ju ändå säga åt honom när han gör fel för annars glider han med på ett bananskal, och vi gör honom en björntjänst om vi inte sätter gränser. Men det är svårt att förstå och "ta in" att våran snälla, goa, rara Oliver kan vara "olydig" och man måste verkligen stålsätta sig så man inte går på allt han säger, krokodiltårarna och hans stora oskyldiga ögon bakom de tjocka glasögonen (som inte alls är så oskyldiga som man tror). Eftersom han ofta leker för sig själv och verkar vara
ganska omedveten om sin omgivning så blev jag mer än förvånad när lekisfröken berättade att han, liksom Calle när han var liten, hade stenkoll på alla på skolgården! VA?! så han är inte så frånvarande som man kan tro...den lilla spjuvern.

Man kan ha samma grundvärderingar och tankar om uppfostran men varje barn är unikt och kan inte alltid uppfostras på samma sätt även om man strävar mot samma slutmål (eller vad man ska kalla det). I vårat fall (hoppas Mattias är med på det här nu) är det att få positiva, trygga, självständiga barn som vågar stå för sina åsikter och känna empati för sina medmänniskor, vågar pröva sina vingar och, kanske det viktigaste av allt , alltid veta att vi finns precis bakom dom och hejar på eller tar emot om de faller. Visst, jag kommer ju inte bli överlycklig om Calle, 20 år, kommer och säger att han ska bestiga Mount Everest eller åka tunna i Niagarafallen men någonstans så måste jag ändå acceptera hans vilja och stötta honom trots att det tar emot. Jag kan be honom tänka igenom hans galna idéer men kan, tyvärr, inte förbjuda honom.

Att skaffa barn är ett stort ansvar, större än man anar när man ligger där på BB. Jag hoppas verkligen att våran uppfostran är den rätta för våra barn, att de lär sig rätt och fel och inte börjar med droger, våld och stölder utan behåller sin inre trygghet och kan stå emot grupptryck...man får försöka göra ett så bra "grundarbete" man bara kan och sedan hoppas på att allt det andra faller på plats av sig självt.

När jag lägger mig på kvällen så kommer det upp ögonblicksbilder från dagen som varit ...Oliver som tittar upp på mig när vi går hand i hand till lekis, Noahs stora, underbara leende som möter mig när jag vaknar av  att han klappar mig på kinden och Calles hjärtliga skratt när han tittar på Youtube-klipp ... och det är ju det som betyder någonting! Spelar ingen roll om jag själv är vältränad, har välstädat hus, fin trädgård och fina bilar om barnen inte är lyckliga och friska! DET betyder allt! Sedan kan jag ibland önska att jag kunde bära barnens börda när de blir retade, sjuka eller får problem...men tyvärr går ju inte det och det kanske är tur för mig ;) sopa sopa.... och även för barnen!

Glada barn är friska barn!

lördag 3 september 2011

Fördomar

Jag tycker att jag har empati och har inga som helst problem med vare sig homosexuella, invandrare, hemlösa eller pensionärer som envisas med att gå och handla när alla "vanligt arbetande människor" har lunchrast. Jag kommer också handla runt lunchtid när jag blir pensionär! Det är ju då man ser och träffar mest "verkliga"  människor! Jag anser att alla människor är lika värda (förrutom pedofiler och terrorister) och borde ha samma rättigheter i samhället MEN när jag sätter mig bakom ratten försvinner allt och jag har alla fördomar man kan ha och lite till.

Förrutom att alla som kör BMW och Mercedes är dryga (gammal Mercedes = bonde) så har jag kommit på att alla som kör S60 är övervägande män 50+. Det är sällan man ser en skitig S60 utan de är pedantskötta och verkar inte gå över 90 ens på motorväg (förutom min kompis Rut 60+ som kör som en blådåre både i bilen och på slalomskidorna men hon är ju inte man och är undantaget som bekräftar regeln). Jag har för mig att S60 lanserades som en tjejbil med extra finesser såsom spec nackstöd där hårtoffsen skulle få plats men det verkar som tjejerna tröttnat och lämnat över bilen till gubben. Det finns ju ganska många män som också har tofs i nacken istället för på huvudet som kan ha användning av en sån finess!

Ser jag någon som har problem att parkera, eller har parkerat helt åt skogen så tänker jag "idiot säkert en tjej". Dumt eftersom jag vet att vi tjejer är minst lika bra om inte bättre på att köra bil, men som sagt, fördomarna sitter i ryggraden och går inte att radera. Likaså om det är någon som kör under hastighetsbegränsningen (och som inte har en S60) så tänker jag (eller tänker och tänker oftast skriker jag det rakt ut" "j-vla kärring!!" eller om de gör idiotiska omkörningar "vad i h-vete gör du! IDIOT" ) Om man ska köra från A till B så vill man ju ta sig fram så fort det är möjligt och är det då motorväg (som jag har till jobbet) så vill man ju hålla 110 (eller liiiite över) och inte 80 för då känns det som man är på picknick. Hetsig? Jag? nääää....

Mattias och jag var på bilsemester en sommar då vi åkte Sverige upp och Norge ner, men inte blev det någon trivsam tripp där man tog dagen som den kom och stannade på små mysiga ställen och bara njöt...nej det var gasen i botten från start. Vi är inte mycket för att kolla in sevärdheter eller dyl (mera sitta i bilen, se skylten och säga! Åh nu är vi i Lillehammer! och sedan åka vidare) Vi stannade bara för toabesök och att äta/fika  sen iväg igen. Framåt 9-tiden på kvällen började vi fundera på var vi skulle sova och stannade inte före kl 10. Upp ganska tidigt morgonen därpå och så samma visa igen! Tur att vi bokat in några nätter i Abisko där vi tillbringade midsommar så vi hann vila lite. Meningen var att vi skulle få lite skön midsommarskidåkning i Riksgränsen, men vintern hade varit dålig så någon snö i pisterna fanns det inte! Hittade till slut en liten plätt långt upp på fjället, men den kunde vi lika gärna varit utan. Sedan in i Norge och då kom nästa fördom..."Norge, Norge, Norge är ett ruttet land". De kör som idioter i Sverige men kör som mesar i sitt eget land, tror inte att någon körde över 50km i timmen! Och det var lite frustrerande för oss som var på semester men INTE ville se omgivningarna! Har man åkt bil i Norge i ca 5 min så har man ju sett allt, fjäll, fjordar och lusekoftor så långt ögat når...till tops! Till slut kom vi fram till Juhashytta, några mil norr om Lillehammer och fick äntligen åka skidor, men kändes som vi tagit en omväg på ca 100 mil...men å andra sidan kan man säga att "jaha! Härnösand säger du...där har vi varit" eller "Högakustenbron? Ja där var jag och Mattias"

En annan fördom jag har är att alla som kör "konstigt" på landet är onyktra! Körde bakom en bil mellan Kumla och Fjugesta en regnig fredag som bromsade och gasade och svängde hit och dit...var säker på att han var full (fredag och allt som det var) Till slut såg jag att det var en liten gubbe som körde och han var rädd för att skita ner sin bil så han bromsade vid varje vattenpöl som hade ett djup på +3cm och om det gick så körde han runt...men gör man så om man är nykter..nja, han var nog full eller var det en S60? När jag körde om fick han panik och tvärnitade när jag skvätte ner honom och jag skrattade i mjugg (och han kanske skrek "IDIOT" och hötte med näven, eller knackade på rutan som jag gör ibland när jag glömmer att man kan tuta ...)