Musik

Vi har fått 3 musikaliska barn (ja, den tredje är jag inte riktigt säker på än, han är ju så liten och kanske mest hänger på storebrorsorna men i alla fall).

Först har vi då rockkillen Calle som redan som liten hellre lyssnade på AC/DC & Aerosmith istället för kompisarnas skivor med Hits for kids. Han fick en elgitarr (billig variant, strängarna bara går sönder) i julklapp för ett par år sedan på vinst och förlust. Visste inte om det var bra eller dåligt, såg framför mig hur han skulle dra upp förstärkaren (som så klart var med) och "spela" på alla strängar samtidigt... men istället blev det platt fall. Gitarren fick stå och samla damm ett halvår eller så innan den fick komma fram.
Calle sitter nu på sitt rum emellanåt och spelar, har lyckats tagit ut introt till "Smoke on the water" som han spelar om och om igen. Det första han gjorde när han fick sin första MP3-spelare var att proppa den full med låtar som han laddade ner från nätet, samma sak med mobiltelefonen. Han kan sitta länge framför datorn och bara lyssna på musik på spotify. Han håller på och skriver en egen låt men har, efter ca 2 månader, bara kommit fram till första strofen, men han övar flitigt på den vill jag lova! Men att gå på musikskola och ta gitarrlektioner finns inte på kartan med motiveringen "mäh! mamma! Jag kan ju ändå"

Sedan har vi Oliver som skulle platsa i Herreys, vår egen sång och dansman. Han älskar att dansa och att leka "melodifestivalen 2011". Detta gör de även på dagis, men där går inte grannens barn. Så när Oliver ska försöka instruera honom i hur man gör och säger "sjung då!" så står den killen på trappen/scenen och låtsas hålla i en mikrofon och sjunger typ "la la la" och sedan efter några sekunder går därifrån. Detta berör inte Oliver utan han säger "nu måste du presentera mig!" och den stackars grannen mumlar lite tyst "här kommer nr 10 Eric Saade" och Oliver skiner upp, slänger sig upp på scenen och kör hela Popular med glasskross och allt...då har grannbarnet gått hem... Sa då till Oliver att "jag tror inte han vill leka den leken" varpå Oliver går över och säger "du, vi kan leka någonting annat, t ex melodifestivalen 2010?"
Märker också att Oliver lyssnar mycket på Calles musik för när han sitter och leker och tror att ingen hör så sjunger han hela låtar utan problem. Visserligen på sin egen svengelska men i alla fall.

Sedan har vi Noah som dansar och sjunger så länge någon annan gör det. Även han "går igång" på Saade.
Jag har alltid sjungit för mina barn och har det med mig från barnsben. Min mamma sjöng mycket (och gör nog fortfarande) och jag kommer ihåg när jag satt vid köksbordet och lyssnade när hon sjöng om "Låga ryttartorpet" med alla dess verser, det var som att lyssna på en saga. Min pappa älskar Evert Taube och försåg mig med notor under min uppväxt så jag tror inte det finns en enda känd Taube låt som jag inte spelat på pianot!...och min halstablettsugande pianofröken tyckte om Bach och Mozart...det var inte lika kul, men lärorikt. Jag sjunger i alla fall för barnen när de ska sova och det funkar väldigt bra, jag somnar ALLTID! Däremot har nu Noah blivit så gammal så han sjunger själv och då är det plötsligt inte lika enkelt. När man börjar på "sov du lilla videung..." så sätter han sig upp i sängen och verkar tro att "WOW! nu är det allsång" och sjunger glatt med i varenda "o aj aj aj aj buff" och "tänk om jag hade en liten liten apa"...så nu får jag skärpa till mig och sjunga riktiga ballader på engelska som han inte klarar av. Det är inte så lätt att snabbt komma på en lagom långsam ballad som man kan men snart kommer Noah sitta och sjunga Anthem i sängen som en ny Tommy Körberg. (betydligt mindre i storlek i alla fall)

Jag tror i och för sig inte att det här med sång & dans är någonting unikt för mina barn, utan att det finns hos alla. Min man har alltid varit musikintresserad och spelade trummor som ung, och jag spelar fortfarande piano (trots att det var länge sedan nu. Man får liksom alltid spela 4-6-händigt när man väl spelar).
När jag var mindre stod vi bland annat på min bästis garagetak och drog på bandspelare på högsta volym och mimade med våra hopprep till Kicki Danielsson och Carola, uppträdde som "systrarna Hurra" på skolavslutningen i femman och "höll på". Vi var tre tjejer, men bara två av oss mimade (jag och min bästis), den tredje envisades med att sjunga "på riktigt" och hon försöjer sig idag som sångerska...skulle kanske ha skippat hopprepet? ;)

Det finns ett påstående som säger "barn gör inte som man säger utan som man gör"... så frågan är hur man gör för att stimulera och stötta detta musikintresse så det inte "dör ut"?... vill ju inte att det försvinner mellan alla snowboards, skateboards, bmx-cyklar och så småningom "brudar"...

ROCK ON!