Normalt?

Nu har jag suttit och klurat lite på min kammare!
Alla säger "man ska inte jämföra barn"...men hur gör man då? om man INTE jämför?? Vår äldsta son är ju vårt första barn och i och med det så sätter ju han på något sätt "normen" för vad vi tror är det "normala". Sedan blir det ju automatiskt så att man jämför "alla barn" och speciellt sina egna barn mot denna "norm" vare sig man vill eller inte. Och har man bara ett barn så jämför man honom/henne mot "alla andra".

Men sedan Oliver kom har vi fått värdera om normen lite grann och ifrågasätta oss själva... det kanske inte är normalt att barn går utan stöd redan vid 9-10 månader?? (Som Calle & Noah)  Eller att de inte kan gå hem till kompisar och leka när de är 9 år? Eller att man måste stå precis bakom dom på födelsedagskalas? Eller att de cyklar utan stödhjul vid 4 års ålder??

Denna "Calle-norm" som länge var vår enda referensram gör ju att de som kommer efter kommer att jämföras mot honom och det gör vi ju omedvetet!

Ibland undrar man "är det bara mitt barn som har humörsvängningar eller är oroliga för de mest konstiga saker?" och då är det bra att ha andra föräldrar att prata med (eller om man så vill "jämföra med") och då är vi där igen! Är mitt barn onormalt eller som "alla andra"??

Sedan kan ju det "normala" vara ett sådant stort spann så ingenting är onormalt. T ex Oliver som skelade redan när han var 6-månader och gick på kontroller en gång i kvartalet och ändå inte fick glasögon förrän han fyllt 2 år (för hans synfel var "normalt"). Ändå såg han så dåligt att jag blev alldeles snurrig bara av att prova glasögonen. Hans glädje och skratt när han kom till dagmamma med sina nya glasögon och "upptäckte" alla leksaker på nytt går inte att beskriva! Jag undrar i mitt stilla sinne om inte hans första levnadsår utan glasögon gjorde att han "kom efter" utvecklingsmässigt. Tänk dig själv att se så dåligt i 2 år att man inte ens kan titta i en bok utan att det är suddigt, eller kunna se en stol så pass bra så man kan klättra upp utan att ramla ner...

Ja att inte jämföra barn...det låter bra men funkar sämre i praktiken. Så länge mitt barn följer "normen" (och det vet jag ju bara genom att jämföra med andra, heller hur?) så kan jag också säga så!

Man borde nog sträcka sig ännu längre och istället säga att man inte ska jämföra någon människa med någon annan, alla är unika! Men DET funkar inte alls! Det skulle innebära att man (läs: jag)  inte skulle kunna snacka skit om nån, och vad skulle man då skvallra om?! Fy vad trist livet skulle bli...nej, tror vi håller oss till barn så länge och lägger till "man ska inte jämföra barn inför andra barn"...DET blir en helt annan innebörd!

Förresten, Ni som läst om Noahs förkärlek för tuttar...nu har han bytt kroppsdel! Samma grepp samma klämmande men nu runt halsen!! Bättre eller sämre??, ja det är frågan! Kommer jag strypas i sömnen så är det ju så klart sämre... ha ha!