fredag 17 juni 2011

Oliver

Kärleken till ett barn... ja vi som har barn vet ju vad detta innebär och Ni som inte har kan bara gissa. Denna gränslösa kärlek som är den finaste/renaste som finns, och som alltid kommer finnas där! Sedan är det en gåva att få följa barnens utveckling från bebis upp till vuxen ålder och någonting jag verkligen ser fram emot!

Vi har 2 barn (största och yngsta) som troligtvis kommer glida fram på ett bananskal en stor del av skolåren, väldigt framåt utvecklingsmässigt & fysiskt och klarar av det mesta väldigt tidigt. MEN så har vi våran älskade, gulliga, glasögonprydda Oliver som är "mittemellan" och som i motsats till sina brorsor har lite svårare med det mesta. Han är väldigt liten till växten, ser dåligt/skelar, och väger bara något kilo mer än sin 4-år yngre bror och pratar inte riktigt rent än. Är lite sen även psykiskt och har därför fått gått om dagis ett år och börjar lekis nu till hösten. Det här extra året på dagis har varit en hit redan från början. Han har fått all tänkbar hjälp och stöttning från spec pedagoger och helt underbara fröknar och har utvecklats enormt! Från att vara en kille som helst leker själv och som inte gör mycket väsen av sig så har han börjat tagit för sig och har nu även en bästis (som är en kopia av honom själv! Samma glasögon, samma längd, samma hårfärg) Jag tror att det finns en mening med allt och tror att meningen med att gå ett extra år var att han skulle träffa sin bästis!
Igår var han på besök i sin nya klass och var den enda av alla barnen som pratade inför klassen!  De har berättat för oss att Oliver är ett s k "lustbarn" och går in till 110% för det han tycker är roligt men struntar i resten (arv från mamma? eller är det egentligen inte barns rättighet! att bara göra roliga saker? För sen kommer kraven och skolan så man ska väl passa på medans man kan?) Han är också mycket mera trygg i sig själv än storebror, tänker mycket mera och är i det stora hela "klokare". Känns som om alla bitar nu börjar falla på plats för honom (även om han inte kan cykla utan stödhjul och bara ritar huvudfotingar) Han lever ibland i sin egna värld och är inte alltid medveten om andra runt omkring. Som i vintras när vi var på väg hem från Storlien, en bilresa på ca 70 mil som tar i princip hela dagen och när vi åkt 50 mil hörs Olivers röst från baksätet "Mamma, ska vi åka hem snart?"... eller när han sitter helt tyst en hel bilresa och plötsligt säger "pappa, kör om den där j-vla bilen!" ...
DET är Oliver det! Älskade unge!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar