söndag 19 juni 2011

Sömn

Som "småbarnsförälder" får man aldrig tillräckligt med sömn och man är inställd på det redan när man blir gravid, MEN att det sedan ska "hålla i sig" så himla länge är ingenting man ens vill eller ORKAR tänka på.

När man kommer hem från BB och har kroppen fylld med adrenalin och glädjehormoner så känner man sig så himla pigg! Det gör ingenting att bebisen ska äta flera ggr per natt eller hänga som en liten apa vid din barm 24 timmar om dygnet och det känns som man klarar ALLT!
Då, just då, borde man stanna upp och försöka memorera den känslan, för det kommer dröja flera år innan den infinner sig igen! Att ha en liten bebis som ska äta på nätterna kan vara jobbigt, MEN att ha en 2,5 åring som kommer VARJE natt och som ska böka sig ner och ligga diagonalt över sängen och sparkas i ryggen och grymta surt för att vi "ligger i vägen"...DET är jobbigare! Sedan händer det att storebror 6 år också vill ligga hos oss och kommer då smygande och kryper ihop som en boll (oftast helt obemärkt) vid fotänden. Går bra så länge han inte sträcker ut sig mellan oss och kommer emot, ve och fasa, hans ilskna lillebror! Då blir det krig! Noah börjar sparkas som en känguru (fast han sover) och Oliver försöker komma undan eller sparka tillbaka! Sedan hittar de ett läge som funkar och sover en stund tills nästa gång de kommer emot varandra och så börjar det om...

Stressen över att man MÅSTE sova så att man orkar gå till jobbet dagen därpå gör ju inte saken bättre. Det händer kanske 2 ggr/månad att Noah sover i sin säng HELA natten och känslan när man vaknar upp är helt obeskrivlig! Inte ont i ryggen eller nackspärr utan utvilad och glad!
Lycka är att ha en säng och kudde för sig själv hela natten!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar