lördag 30 juli 2011

Mina egenheter...

Jag ska bekänna en sak...jag är inte perfekt! Konstigt va?! Jag har lite egenheter för mig som jag inte kan rå för. T ex så blir jag euforisk när jag kommer till stora öppna ytor/platser, t ex Coop parkeringen efter stängningsdags eller IKEA parkeringen på juldagen...helt tom...jag blir helt lyrisk!  När jag var liten visste jag precis vad jag skulle göra (vilket jag också gjorde)...springa runt så mycket jag orkade! Men det skulle se mer än dumt ut om jag slängde mig ur bilen och sprang och småhoppade fram och tillbaka och skrek lite vårskrik eller tog bilen och parkerade på varje parkeringsruta! Undra hur länge jag skulle få hålla på innan det kommer män i vita rockar och plockar in mig? Jag får en känsla av "slöseri"...så stoooooooooooooora ytor som bara står där utan att någon använder dom! Man kan ju åka inlines, cykla, skateboard, köra trampbil... you name it! Jag tror att min diagnos är "antitorgskräck", och det är konstigt att en sådan känsla kan sitta i hela livet heller hur? Tur att man har barnen så man ibland kan "få igång dom" och sedan låtsas som att det var de som började och jag bara hänger på för tyvärr (eller som tur är) har ingen av barnen ärvt denna "gåva".

En annan egenhet jag håller på med är handla, jag verkligen älskar att handla. Då menar jag inte att åka upp på stan och springa i affärer och köpa kläder och inredningsgrejer på impuls utan jag älskar att handla mat!! En del av mitt förra jobb gick ut på att besöka livsmedelsbutiker och bedöma hur de hade exponerat sina varor, prismärkning, fräschör och även personalens kunnande och bemötande av kunder. Jag tror att det var efter alla dessa besök i skitiga förortsbutiker och små landsortshålor som jag började uppskatta att komma in i en riktigt fin livsmedelsbutik. Än idag kan jag bli varm i hjärtat när jag går in på en exemplarisk fräsch butik! (ICA Parken t ex)

När Calle och Oliver var små så tröttnade jag en dag på att jag aldrig hade mat hemma, utan fick åka till Coop varenda dag för att handla något som "gick fort" och eftersom jag hade så bråttom inte orkade tänka vad vi skulle äta nästkommande dag. Det var då det hela började...min månadsplanering!Jag tog fram mina receptböcker, googlade på nätet och skrev ner rätter som skulle räcka en hel månad (Ibland gjorde jag t om temaveckor typ "grekisk mat") Sedan potionerade jag ut rätterna på en fyraveckors period så det inte blev pasta 4ggr/vecka utan fisk och potatis och ris med lagom mellanrum (ja jag vet, det är lite präktigt och nästan maniskt...men varje dag det stod "fisk" på matsedeln blev det nästan alltid något annat...) Flera av mina kompisar säger "men tänk om du inte är sugen på just den maten den dagen vad gör du då? Ja, vad gör man då?? Hallå!? improviserar så klart, MEN jag kan säga att med tre ungar som står och gapar som fågelungar när man kommer hem så hinner man inte tänka efter vilken mat man är sugen på, dessutom skriver jag aldrig upp rätter som jag inte tycker om. Det bästa med det här systemet är att man redan kvällen innan kan ta upp aktuell mat ur frysen och om man har tid över t om skala potatis till nästa dag! Jag tycker att det funkar bra, men nu på slutet har jag bara skrivit ner rätterna och satt en stor lapp på kylskåpet så jag vet vilka rätter jag kan laga. Allting för att göra vardagen enklare för alla. Ibland kan jag upplevas som lite förvirrad/snurrig och ostrukturerad, men ni skulle bara veta...

När matsedeln är klar skriver jag en inköpslista, i samma ordning som maten är exponerad i butiken så klart! (Det blir ett helvete när de börjar flytta om!) Efter varje rad skriver jag ner ungefär vad jag tror  att det kostar så blir det lite sport när jag väl kommer till butiken för att se hur rätt/fel jag hade! Och jag har nu ganska bra koll på vad det mesta kostar och kan känna segerns sötma när summan blir lägre än jag räknat ut! Min butik är ICA Maxi, det är mitt "vattenhål". Att få åka och storhandla där helt själv är som balsam för själen, tiden liksom stannar när jag kommer in, vet inte varför men så är det. Att gå där och jämföra priser och klämma på stenhårda plommon (som jag gjorde igår) och kanske småprata med någon liten tant som ser ensam ut, ge en ensam mamma med skrikande barn en medlidsam blick ...ja det tycker jag om! Knäppt heller hur? Men alla är vi olika. De senaste månaderna har jag dock tappat det här och igår månadshandlade jag utan inköpslista! Men jag fick ihop maträtter för 3 veckor i alla fall så det sitter nog i ryggraden trots allt, det värsta är ju alla tillbehör man kanske missar, kryddor och oljor och sånt men då får man stanna på Coop för trots allt så måste man ju ändå småhandla bröd och pålägg mm. Är oftare på Coop än ICA men ändå slår mitt hjärta för ICA och att barnen drar upp volymen på max och sjunger "kom kom till ica nu, kompispris bara nu" gör ju inte saken sämre, heller hur? Men måste erkänna att jag ibland, när det kör ihop sig, faktiskt utnyttjar handla24.se men det är absolut inte samma sak som att handla mat på nätet! Däremot köper jag nästan alla barnens julklappar på nätet, men det är en annan femma! (eller tusenlappar).




P.s Reklamen som kommer upp här intill ska "spegla" det jag skriver om, men VAD är det jag skriver som gör att reklam för att vara otrogen kommer upp?? Kan ni tala om det för mig? Är det allt skriveri om bråkiga barn, eller ensamma mammor?? Eller tycker de helt enkelt att jag skriver om så tråkiga saker så alla som läser behöver muntras upp?? D.s.

torsdag 28 juli 2011

Syskonkärlek

När barnen slåss och skriker så man tror de kommer döda varandra säger man ofta med menande blickar till de som är i närheten "syskonkärlek" och skrattar lite lätt, fast inom sig tänker man "nu får ni fan i mig sluta!!! man får ju skämmas".

Sedan finns ju den riktiga kärleken också. När Noah kom 2008 så blev "lilla Oliver" storebror som inte enbart var glädjande för honom. Vi åkte direkt från BB till dagis för att hämta Oliver och alla flockades runt Noah utom Oliver som satt så långt bort som möjligt. Han var inte alls intresserad av lillebror och undrade länge när vi skulle "stoppa tillbaka" honom i magen. Han hade svårt att hantera en liten bebis, visste inte riktigt vad vi skulle ha honom till och vad man skulle göra med honom.... Han såg ju hur Calle gjorde som gullade och pussade med Noah och försökte väl lite tafatt göra samma sak men mest för "syns skull". Det var bara något halvår sedan som Oliver på allvar började agera som en riktig storebror med pussar, kramar och tjuvnyp! Allting blev bättre när Noah började prata och springa runt och inte bara låg hjälplös på golvet. Oliver har svårt att säga "k" när de kommer i början på ord så Calle blir istället "Talle" men det hindrar inte honom från att försöker lära Noah att säga K. En dag satt han och Noah i baksätet och Oliver säger till Noah "kan du säga Talle" varpå Noah svarar "Talle" och Oliver böjer sig dubbel av skratt och säger till mig "Hör du mamma! Noah kan inte säga Talle utan han säger Talle" haha...han hörde inte själv att de sa precis samma sak! Då skrattade jag med!

Calle däremot har varit barnkär sedan han kom ur magen! Ett arv från pappa där alla syskon är lika barnkära. Var man än är där det finns barn så är det Mattias de först kommer fram till, så har det alltid varit så länge vi varit ihop (mig blev de bara rädda för) och detta har smittat av sig på Calle. Han är en äkta storebror ända in i märgen och har tagit hand om sina syskon från dag 1. Tar stort ansvar (ibland för stort) för sina syskon och tar alltid hand om dom, pussar och tröstar, sitter barnvakt om jag behöver sticka iväg till affären mm. Detta har gjort att jag ibland tar honom för given. Han är en stor hjälp när jag är ensam hemma och jag kan höra mig själv säga "Calle, kan du kolla vad Noah gör? Calle kan du hjälpa Oliver med spelet? Calle kan du göra si och Calle kan du göra så?" Calle är väldigt snäll och hjälper oftast till, men jag kan ibland känna att jag lägger på honom för stort ansvar. Ibland kan jag höra honom säga "Oliver sluta nu annars får du inget lördagsgodis!" som om det är han som är pappa/mamma! Och då måste jag säga åt honom så klart att det är vi som bestämmer och att han bara är 10 år.

När vi var på Astrid Lindgrens värld i helgen så skulle vi köpa våfflor och Mattias gick iväg för att beställa varpå jag säger "Calle följer med och hjälper dig bära", då säger Calle med tårar i ögonen "varför säger ni alltid så där? utan att fråga mig först?"...och då skämdes jag så fruktansvärt...måste sluta med det här! Att bara ta honom för givet utan att fråga och istället säga "vill du hjälpa till att bära eller stanna här med Noah och Oliver?..." men det är så invant, men Calle (min älskade förstfödda kille), jag lovar att försöka bättra mig men du måste hjälpa mig och säga ifrån när jag blir för jobbig, ok?



Ps Över 1000 st besökare på den här sidan och bara 3 kommentarer...hmmm...
är det någon som är inne typ 100ggr/dag?? ;) ds

måndag 25 juli 2011

Döm mig gärna...

...men lär känna mig först! Det är lätt att lära känna mig, jag pratar mycket och delar gärna med mig av allt knasigt som händer i mitt liv, men tro inte för den skull att jag inte har något "djup". Jag har mina egna demoner att kämpa mot men inte nödvändigtvis någonting jag delar med mig av, tro det eller ej...

Jag har haft väldigt lätt för att döma folk vid första mötet. På en sekund placerade jag in de flesta jag mötte i fack. Om man ställde upp alla på rad så kunde jag peka med hela handen "idiot", "dum blondin", "festprisse", "tror han är nåt"...mm mm. Inte alltid negativt...men för det mesta tyvärr. Pappa frågade ibland om det fanns någon som dög åt mig överhuvudtaget när jag satt vid köksbordet och berättade om alla idioter i skolan. En annan sak var (och är) att jag idag kan ha en uppfattning om en person men så kommer någon i min närhet och säger något annat och då ändrar jag mig! Snacka om att vända kappan efter vinden. Men det är ju bara när det gäller personer jag känner ytligt, det är ju inte så att jag ändrar uppfattning om Mattias eller mina barn bara för att någon annan säger det!

Än idag dömmer jag folk, det tror jag vi alla gör, däremot försöker jag lära känna dom mera innan jag sätter dit stämpeln "OK" (som tomten på julafton). Det är lätt att döma och det är lätt hänt att man dömmer fel!

Var uppe på stan med barnen igen (ja jag trodde det skulle gå bättre den här gången men det gjorde det inte...Noah får stämpeln "OK, hopplös"). Noah är helt galen i rulltrappor så han och brorsorna åkte upp och ner massa gånger och till slut lärde sig Noah att både gå på och gå av rulltrappan. Calle kom alltid några trappsteg efter och hjälpte till om det krånglade. Vi var inne på Krämaren och ovanför rulltrappan ligger det en Legobutik som Oliver ville gå till så jag åkte med Oliver upp och följde med fram. Man såg rulltrapporna väl därifrån, så jag såg Calle och Noah som åkte upp och ner och inte gjorde något väsen av sig (för en gångs skull). Plötsligt ser jag hur Noah kommer upp, hoppar av, vänder sig om och ska åka ner när det plötsligt kommer två sura pensionärer (eller bara rädda) de tar tag i Noah och hindrar honom från att åka...och alla vi som känner Noah vet vad som händer om man hindrar honom...AHAHAHAHAHAHAHAHAAA!!! han skriker som en besatt och pensionärerna blir sura (det var ju deras fel så jag fattar inte varför de blir griniga?) Calle som kommer precis bakom försöker ta Noah ifrån rulltrappan eftersom de sura pensionärerna står kvar och hindrar både Calle och Noah från att åka. De spänner ögonen i Calle och säger med sina elaka röster (ja som elaka styvmammor pratar i tecknade filmer) "Var har du din mamma egentligen!!" Stackars Calle blir generad och pekar bort mot mig, samtidigt som han mordhåller en skrikande Noah, varpå jag ropar "det är ok de får åka". Då tittar båda jätteargt på mig innan de åker ner för rulltrappan, vänder sig flera gånger bakåt och snörper på munnen, jag har nästan lust att lipa åt dom..hihi. De var snabba att döma! De tyckte jag borde ha bättre koll på mina barn, medans jag själv tyckte jag var snäll som lät dom hållas eftersom jag visste att de klarade av det!

Andra som också är snabba att döma är de som ser oss ute på stan! Noah som ligger skrikande på gågatan och den arga mamman (dvs jag) som antingen står bredvid och bara tittar, skäller eller som helt enkelt går därifrån. Vilket som är i andras ögon lika illa! VA?! Ska hon bara lämna honom där? han är ju jätteledsen och helt utom sig? Eller varför skäller hon så han är ju såååå ledsen krama honom istället?" Dessa människor har ingen empati, har inga egna barn som betett sig så här, eller är barnlösa. För vad i hela friden ska man göra när man har en liten kille som blir så arg så ingenting fungerar?! Inga kramar hjälper, går inte att lyfta upp honom för då sparkar och slingrar han sig så man riskerar att tappa honom och att sätta honom i vagnen går inte utan man måste helt enkelt vänta ut honom, MEN Ni som ser oss ska veta att jag ändå, varje gång, försöker med allt!! Så tro inte att jag inte bryr mig! Så sluta titta argt på mig eller säg dumma saker bakom min rygg, jag gör så gott jag kan och jag älskar mina barn! Så nästa gång Ni ser en ensam mamma med gråtande barn, ge henne en uppmuntrande blick eller en blick med medlidande, så hon känner att hon inte är ensam!

Var på Ica och handlade häromdagen och ett barn började skrika som besatt (precis som Noah) och framför mig gick en tjej, ca 30 år, som arg säger "men herregud få ungen sluta skrika!!!" och då hade han bara gråtit i några sekunder...ja suck...hon dömde fort och jag dömde henne...hon fick stämpeln "idiot"....



Om Noah bara får vara i centrum så är han den snällaste i hela världen...
Denna bild tog vi i Turkiet 2009
  

måndag 18 juli 2011

När barn blir sjuka...

Finns en bok med samma namn och den har jag haft stor användning av många gånger! Tror vi kan bocka av de flesta sjukdomar vid det här laget! Mul och klövsjukan...check. 3-dagarsfeber...check, vattenkoppor...check, Maginfluensa med uttorkning som följd (resulterade i ett sjukhusbesök)...check, hög feber med kramper...check och scharlakansfeber...check. Det var Oliver som hade det sistnämnda och fick penicillin sedan hade Calle likadana utslag men jag sa att "du kan inte ha scharlakansfeber utan feber fattar du väl"...så Calle gick till skolan som vanligt. Två veckor senare kom han ner till mig i köket och sa "mamma, kolla vad konstigt! jag flagar på fötterna!"...ops! ett typiskt tecken på att man haft scharlakans feber! Men man kan ju inte veta allt, tydligen.

Vi har aldrig använt febertermometer på barnen när de varit små. Tycker att det egentligen inte spelar någon roll om de har 38,7 eller 39,6 i feber det är ju lika illa vilket som! Och riktigt hög feber känner man ju på hela kroppen, de är ju som små kaminer! Sedan märker man ju väldigt lätt på allmäntillståndet hur de mår. När de sedan blivit större så kan de ju använda muntermometern om det skulle vara så att man är tveksam att skicka iväg dom till skolan. Vill inte gärna ge dom febernedsättande om det inte är absolut nödvändigt, för när tex Noah får alvedon så blir han mer sprallig än innan och far runt i 130 och det är ju inte heller bra. Har gjort tabben någon gång att ge honom flytande alvedon när han haft hög feber på natten och haft svårt att sova, då är det bara att gå upp och leka med bilar eller bygga tågbana för att sova det går inte!! Oliver däremot hade "feberkramper" som yttrade sig som ryckningar när han fick hög feber så han fick alvedon så fort febern gick upp. Detta har, som tur är, växt bort. Det var också Oliver som vi fick åka in med till sjukhuset med en maginfluensa som inte ville gå över. Till slut fick han inte ens behålla vätska och hans redan lilla tunna kropp blev alldeles insjunken. Vi hoppades väl,som de flesta föräldrar att "det går nog över", men till slut var han nästan apatisk och man känner sig som världens sämsta förälder när man väl kommer in och de nästan springer iväg med honom. Varför åkte vi inte in tidigare?! Fick ligga med dropp och även slang ner i halsen i några timmar. Han var helt utslagen och sov hela tiden men när han efter några timmar vaknade upp så mådde han så mycket bättre och kunde dricka lite vatten och äta ett helt kex som han fick behålla! Vilken lycka! Tänk vad viktigt det är med vätska och vad fort det går att återställa balansen bara man får proffshjälp! Vi låg på barnavdelningen och eftersom han haft maginfluensa så var vi isolerade så jag bad Mattias komma med lite tidningar för de hade typ 3 st som jag läst ut på en halvtimme och sedan satt och glodde ut genom fönstret....tänk om facebook funnits då! Mattias kom med en hel hög mama-tidningar som jag tänkte skänka, men när jag kom hem hade Mattias varit så ordentlig så han hade tagit med dom hem igen plus de tre som de hade! haha...ja ja, man får ju hoppas att de som fick rummet efter oss hade egna tidningar med sig! Annars har det jättemånga på "för tidigt födda"-avdelningen...det vet jag, hihi.

Sedan jag fick barn så har jag utvecklat någon typ av fantomsmärtor vet inte om alla mammor känner så? När Oliver säger att han har ont i magen och mår illa så kan jag känna likadant! Och när barnen blir sjuka och man inte riktigt vet vad det är, när de yrar eller när de ligger över toastolen och mår illa och tror de ska dö (precis som jag också tror när jag ligger där) så känner man sig så fruktansvärt liten och hjälplös! Tänk om jag kunde "ta över" deras smärta så de slapp! Jag är ju för fasen en curlingmamma, jag måste kunna sånt där heller hur? ;)
Innerst inne är jag dessutom en riktig hönsmamma. Vill gärna vara den där coola mamman som är lugn i alla sammanhang men har inte nått riktigt fram än. När det händer olyckor så kan jag bli så rädd så jag mår illa!  När Oliver körde in i ett träd uppe i fjällen med bobben och fick så ont i huvudet så han blev alldeles groggy eller Noah som slog i bakhuvudet på dagis på fm och när jag kommer hem på kvällen (efter en vecka i Göteborg) så kommer han emot mig och spyr! PANIK! in i bilen och iväg till akuten. För trots allt så vill jag vara den som följer med, inte vara den som är hemma och sitter och väntar på besked! Den rollen får Mattias ta vare sig han vill eller inte.

Däremot var jag inte alls orolig när Calle ramlat ner från ett träd och stukat foten, då var jag mer oroad över min egen rygg...för han kunde inte stödja på benet utan fick hänga på mig och jag fick släpa honom in på akutröntgen! Måste ha varit en syn för gudarna! Röntgen gick fort men väntan därefter var en utdragen historia. Jag sa åt Calle att han nästa gång kunde klättra lite högre och ramla lite längre...så kanske han åtminstone skulle kunna få ligga på en bår och vänta! Gissa om en av mammorna i väntrummet blängde på mig...haha...orkade inte förklara att det var ett skämt, hon hade ändå inte förstått. Calle undrade vad vi väntade på och tyckte att doktorn kunde sms:a när han visste så kunde vi ju komma tillbaka! ...ja varför inte?! Kunde ha släpat oss iväg och ätit en glass eller nåt under tiden!

Som tur är har det inte hänt spec ofta men det skulle inte förvåna mig det minsta om vi får skaffa klippkort på akuten när Noah blir större...det kan nog bli både ben- och armbrott med den vilda ungen och då har vi kommit lindrigt undan!


Så klart att jag tog kort,man vet ju inte när/om det händer igen!

fredag 15 juli 2011

Årstider

Jag kan komma på mig själv när jag sitter ute i solstolen och tittar på barnen som plaskar i poolen att jag längtar till vintern! Ja det är konstigt jag vet, men jag är lite kär i alla våra årstider och vintern i synnerhet! Efter årets lååånga vinter med massor av snö känner jag ändå ett vemod när jag ser att det börjar smälta bort och känner att jag vill springa ut och lägga mig på snön med armarna ut och skrika "vänta! jag har inte lekt tillräckligt med mina barn i snön!, vänta...bara en snöängel till...eller bara en dag till i pulkabacken (vi var där allt för sällan) eller bara en solig dag till i en snödriva i Jämtland!" Jag kan, när jag sitter i min solstol, bara blunda så hör jag skotrarna på avstånd, hör klickandet av ankarliften när den snurrar runt och beger sig uppåt igen. Klick....klick.....klick...åå det ljudet är sååå rogivande! (Borde kanske ge ut en skiva med såna ljud på istället för massa valar som skriker??hmm tål att tänkas på! Kanske har kommit på värsta grejen!) Jag har alltid älskat vintern, tävlade längdskidor som ung, men är så "lättfrusen". Pappa fick gå med mina skidskor (som på den tiden var jättetunna och helt ofodrade!) under jackan i armhålorna för att värma upp dom innan start. Jag är en riktig fryslort och fryser jämt när det är kallt, men ändå älskar jag snön...det går inte riktigt ihop jag vet! Om någon erbjuder mig en vecka på Kreta eller en vecka i Italienska alperna så kan jag inte välja! Det är helt enkelt så olika! Men tror att jag till slut tar Alpresan..eller Kreta...eller Alperna...eller Kreta...Åh så svårt!! Alpresan är ju så skön träning för kroppen och man kommer hem med en sådan skön trötthetskänsla, inte helt olik känslan efter en dag på stranden...MEN jag tror inte att man har gått upp i vikt efter en skidresa som man kan göra efter en medelhavsresa med fet mat och vin... nej nu har jag bestämt mig, jag väljer Alperna! Dessutom får man ännu mera träning om barnen är med, att åka lift med en 2-åring, det är ingen lek (övade i vintras).

Jobbade vintersäsongen -95 i Björkliden (10 mil nordväst om Kiruna, mitt emellan Abisko och Riksgränsen) Dessa enorma underbara fjäll (då pratar vi inte Sälenfjällen utan riktiga fjäll) med sina nyckfulla väderomslag, Lapporten som man hade i blickfånget var man än befann sig och för att inte tala om norrskenet! Allt detta tillsammans kan man bara inte "välja bort" jag klarar mig inte utan vinter!

Men när man kommit över den första "smält"chocken så ser jag ju att våren kommit. Snödropparna börjar komma fram, barnen börjar studsa studsmatta och leka i vattenpölarna, cyklarna tas ur garaget, man får gå och plocka upp snögubbens halsduk, mössa och halväten morot (vem har ätit på den?? och varför är Noah så orange om munnen??) som är det enda som finns kvar och som frosten fortfarande håller fast, sitta på trappen och dricka kaffe och känna vårsolens värme, det är också härligt!  Man slipper skrapa rutorna på bilen fast nu har ju jag köpt en ny bil med dieselvärmare så att jag inte behöver skrapa rutorna mer! Då kanske någon säger att "mäh! det är ju bara att du ställer in bilen i dubbelgaraget" men då säger jag som Oliver "VA? har vi ett dubbelgarage?"

Barnen får mindre och mindre kläder att sätta på sig på morgonen, man kommer i tid till jobbet (ja nästan i alla fall...eller kanske inte...) och till slut kommer då dagen "D" när barnen kan gå ut utan jacka och skor! Sommaren har kommit! Nu kommer, förhoppningsvis, värmen och många dagar med bad och sol! Semester med hela familjen och bara vara! Det är skönt med värme, men jag kan inte (ska inte heller för den delen) ligga och steka i solen, orkar inte! Sitter gärna i skuggan och läser en bok. Calle är förresten pepparkaksbrun över hela ryggen och han har haft spf50 hela sommaren! Så att man inte kan bli brun med för hög solskyddsfaktor är bara en myt! De långa ljusa sommarnätterna och alla grillkvällar och barn som inte vill (och inte behöver) gå och lägga sig. Men redan nu, i mitten på juli märker man att kvällarna börjar bli mörkare. Innan man hunnit blinka är så sommaren över och hösten gör sitt intåg.

Åh älskade höst! Med sin höga klara luft och kylan som ger kinderna en fräsch röd färg! Hösten är den enda årstid som får mig att vilja börja springa! Händer varje år! Vet inte om det sitter inbyggt från ens barndom? På hösten började barmarksträningen, med allt vad det innebar. Läger, rullskidträning, löppass i elupplysta spår uppe i Ånnaboda (pirret när några lampor var trasiga och man fick springa i mörker), svett, tårar och en otrolig gemenskap! Att ta en promenad ute i skogen på hösten är världens bästa terapi! Dessa otroliga färger som formligen exploderar! Åh vad jag älskar det! När jag tog studenten fick jag en sk färganalys av min syster och det visade sig att jag är "höst" och det kanske är därför jag tycker så mycket om höstens färger?

Sedan kommer mörkret och många tycker att november är den tråkigaste och jobbigaste månaden på hela året. Mörkt och jävligt, ingen snö som "lyser upp" och heller ingen sol...utan bara grått som hänger i luften och man kommer in och är blöt i håret fast det inte regnat. Jag däremot tycker om november! Då får man ta på sig sina tjocka tröjor, stickade strumpor (ja vi har ju då golvvärme överallt men det lät bra, passade liksom in), tända en brasa (om man nu har någon! själv får jag, än så länge, sätta på dvd:n "julbrasan" och låtsas) och riktigt mysa! OCH så får man bjuda till kalas! För mitt i allt detta mörka så har vi våran alldeles egna solstråle, Noah, som är född i början på november! Han och hans syskon kan lysa upp vilken mörk månad som helst och värma även det frusnaste hjärta! (ibland t om få det att koka över!)

Sedan faller då den första snön och jag och Calle är först ut och gör snöänglar! De är bra för änglar kan man göra även när det är ett litet snötäcke! Nu brukar vi ha ett "litet" snötäcke i trädgården mest hela vintern oavsett hur mycket det snöat. På sommaren klipper Mattias nämligen gräset och på vintern, jag då skottar han snö...i HELA trädgården! Man skulle kunna säga att han "samlar" på snö. Allt för att få ihop till en snöhög där barnen kan åka pulka eller som i vintras, snowboardpark med "grindställen" och hopp. Det är väldigt praktiskt för vi kan spela fotboll mitt i vintern eftersom baksidan är helt tom på snö! Och man kan enkelt ta sig fram utan att behöva pulsa! Sedan kan ju vi har vår flera veckor innan grannarna! Mattias är också stort fan av vinter och snö och framförallt skidåkning och det är ju tur det så vi är på samma "nivå".

I vintras köpte Calle sig en snowboard utan att hans ens först ha provat.
Vi sa till honom att "du kanske ändå ska prova först för tänk om det är jättesvårt" men Calle var envis och sa att "vaddå?! klart jag kan åka" Så han köpte skor och bräda, åkte till närmsta backe, knäppte på sig utrustningen och åkte ner! Utan problem! Fy vad sur jag blir då... Tänkte bara på mig själv när jag första gången skulle ta mig ner på bräda i Björkliden. När jag väl kom ner (tog säkert en timme) tog jag av mig "den-där-jävla-brädan" och kastade den så långt jag orkade (vilket bara var, typ 10 cm, för jag var helt slut) och har sedan dess inte provat igen! Kan än idag bli arg bara jag tänker på den! Jäkla måndagsexemplar! Gick ju bara åt ett håll....diagonalt åt höger....

Men som sagt, alla årstider har sin charm och man kan inte uppskatta sommaren om man aldrig upplevt vinter och tvärtom!
Nu ska jag luta mig tillbaka i min solstol och drömma mig bort...klick....klick....klick.....

tisdag 12 juli 2011

Larm

Vi velade hit och dit i några år men till slut bestämde vi oss för att skaffa larm från en av de stora vaktbolagen. Det var i samma veva som en pyroman härjade i Örebro så jag tyckte av det var bra om vi skaffade larm.

Vet inte riktigt hur jag tänkte just då för pyromaner brukar inte göra inbrott eller ens öppna dörrar utan bara tända på heller hur? men på något sätt kände jag mig tryggare. För tänk om han stod utanför oss och hade glömt tändstickorna eller tändvätskan och behövde bryta upp altandörren?! Då är det bra med larm mot pyromaner!

I början vaknade jag på nätterna och låg och lyssnade efter konstiga ljud och det vet ju alla att om man lyssnar väldigt intensivt mitt i natten så låter de mest triviala ljud konstigt! Så jag kunde ligga där och jaga upp mig och sedan, via fjärrkontrollen som låg på nattduksbordet, sätta på larmet. Vårat larm går heller inte att "slå på" ljudlöst utan det piper ganska högt 3-4 ggr innan det går igång. Efter två pip vaknade Mattias och satt sig upp i sängen med håret på ända och sa  hetsigt "vad var det? är det inbrott?" och jag fick ligga bredvid och pipa "förlåt, jag slog bara på larmet". Detta hände ett antal ggr och till slut blev batterierna i fjärrkontrollen dåliga så det gick bara att slå på larmet men inte stänga av. Så på morgonen tryckte jag på "stäng av" knappen, hörde ett pip från centralenheten och smög mig ner i köket först av alla för att börja med frukosten och TADA! IIIIIIIIIIIIIIIIIIII, larmet gick igång!!! Det tjuter så högt så det känns som hjärnan håller på att lossna, det liksom fortplantar sig och ger eko inne i huvudet. Samtidigt som man har detta tjutande i öronen måste man ha sinnesnärvaro att ta sig fram till knapparna och trycka in koden som man knappt kommer ihåg eftersom man precis vaknat och har svårt att tänka klart. Sedan när man väl fått av larmet och väckt upp hela familjen så ringer telefonen som så klart inte är där den borde vara utan man får springa runt och leta innan man till slut hittar den under soffan eller i badkaret och när man flåsande svarar och hör vaktbolaget i luren får säga "förlåt, det var inte meningen"... Det enda positiva är att man vaknar till ordentligt och dessutom hela familjen samtidigt!

Vi har haft inbrott i garaget, men det tog säkert en månad innan vi upptäckte det. Tjuvarna hade varit ute efter grannens motorcykel men fick inte igång den så de tog bensinen som vi har till gräsklipparen som stod bakom garaget. När de tog den så fick de se att vårat garagefönster stod öppet (eller öppet och öppet..hmm...det fanns inget fönster alls) så de klättrade in och tog en borrmaskin och en bag-in box vin. Det fanns också en hel platta med starköl men det var visst inte intressant, utan de föredrog vinet (enklare att ta med sig på en motorcykel kanske? eller så var de lite fiiiina i kanten) För att få med sig allt så tog de även en väska och en slang som satt på kompressorn för att kunna slanga bensin om det skulle ta slut igen.

Detta är det enda inbrott/stöld vi haft, inga stulna cyklar eller bilar eller ens försök till bilinbrott och det känns tryggt. Dessutom var ju inbrottet inte planerat utan mera "tillfället gör tjuven". Men jag blev lite småirriterad när Mattias inte hittade bensinen till gräsklipparen och bara gick omkring och tjatade om denna dunk! Jag suckade och skakade på huvudet, himlade med ögonen och sa "men du måste ju ha ställt den någon annanstans! som om någon skulle stjäla lite bensin!"...oj vad fel jag hade.

Det roliga med larm kopplat till vaktbolag är att de ringer när det är dags att byta batterier i brandvarnaren! Det är inte så att de ringer samma dag utan först efter en vecka. Då har brandvarnaren pipit en ggr i timmen och man håller på att bli tokig (för man glömmer varje gång man är i affären att köpa nya och om man ändå kommer ihåg så tycker man att det är för dyrt och tänker "jag köper det på jobbet imorgon istället" och så glömmer man bort det igen) Efter en vecka med glömska så ringer telefonen "hej det var från vaktbolaget, det är dags att byta batterier i eran brandvarnare" NÄMEN! är det sant?! det hade jag ingen aniiiiiiiing om! Om man då ändå inte byter så blir man sms-bombad och DÅ kommer man ihåg det! Varför inte skicka ett sms redan första dagen?

Så här i semestertider brukar ju villainbrotten öka och min värsta mardröm är att ha inbrott när man ligger och sover. Min man körde häromnatten med "tvärtom" metoden. Jag frågade när jag gick och la mig om han låst och han mummlade "ja" men tydligen svarade han på något annat för när jag kom ner morgonen därpå var både altandörren OCH ytterdörren öppna på vid gavel! Det är ju i och för sig en ganska smart grej för vilken tjuv törs gå in då? Antingen tänker det att "hmmm här är det något lurt på gång" eller så tror de att det redan varit någon där eller så tänker de "fan, har de inte gått och lagt sig än?!" Å andra sidan vet jag inte vad de ska ta för vi har ingenting direkt av värde. Kanske en platt-tv och några laptop? Det enda som är värt någonting är ju själva huset och människorna som bor där! ;) Huset blir ju svårt (observera att jag skrev svårt inte omöjligt) att ta med sig och jag tror det blir svårt att sälja mig (lönnfet och utsliten småbarnsmamma) på blocket, jag kan ju dessutom berätta att jag är stöldgods och det är brottsligt att köpa, så det så!


Känn dig som hemma, till oss är alla välkomna!

söndag 10 juli 2011

Talets gåva

Jag har ju fått "talets gåva" som det så fint heter fast det egentligen betyder att man pratar för mycket och för ofta. Jag kan, tro det eller ej, inte rå för det. Det bara bubblar upp och går inte att stoppa. Ibland känner jag på mig att det blir för mycket och slutar, men om det då blir ett för långt uppehåll så skruvar jag på mig och så sätter jag igång igen! Ibland när man träffar kompisar som man inte sett på flera år så kan jag, när jag kommit hem, känna att "men herregud vad jag pratade, hon fick ju inte en syl i vädret!" Eller om man träffat någon på stan och berättar det hemma och Mattias säger "men åh vad roligt, hur är det med hennes mamma?? Hon var ju sååå sjuk"...Då står man där och skäms! Jag har ju inte ens frågat, för jag var så upptagen med att berätta om mig själv eftersom kompisen varit så väluppfostrad att hon frågat mig hur det är och hur det är med familj och barn mm. och när jag pratat klart så är det dags att gå. Så numera när jag ska träffa kompisar rablar jag ett mantra "prata inte för mycket, prata inte för mycket, prata inte för mycket". Ibland hjälper det, ibland inte...

En annan sak jag är urdålig på är när man får frågan "hur är det? är det bra med dig? Och jag svarar "ja allt är bara bra", men sedan inte ställer följdfrågan "-hur är det själv?" Det här är ett problem som jag är väl medveten om och som jag verkligen inte är stolt över! Är också dålig på "dösnack" i telefonen, när någon ringer och ska fråga någonting men först ska dra alla fraser om hur man mår och barnen och familjen och ....f-n och hans moster...står på nålar hela tiden och bara undrar "VAD VILL DU?!" (ungefär som i antikrundan där de bara vill veta vad grejen är värd!) Tror att pappa och jag är lika för när han ringer hinner man precis säga hej innan han berättar vad han vill, sedan kan han fråga hur man mår, och det är bättre!

Under hela min uppväxt och på alla kvartsamtal har mina föräldrar fått höra "det går bra för Annsofie men det skulle gå ännu bättre om hon inte pratade så mycket!", ja och så var jag ju en medel hela skoltiden igenom...men kul var det, även fast öronen inte var riktade mot läraren (hade ju sett roligt ut! haha som en alf!) Mattias var inte ett dugg bättre, utan pratade också en hel del i skolan. Han hade ju dock, till skillnad från mig, väldigt lätt för sig vilket verkar ha "gått i arv" till Calle och det är ju jättebra!

När vi går på Calles kvartsamtal får vi återigen hör samma mening "Calle är duktig bara han vill men han pratar för mycket" Nähä?! Vad konstigt??! Undrar var det kommer ifrån? Måste vara arv från någon avlägsen släkting säger mattias och jag och tittar förstående på varandra... och när vi är på Olivers kvartsamtal får vi höra "han är väldigt glad, pratar mycket och gärna men saknar ibland en röd tråd utan hoppar från ämne till ämne" Haha, precis som mamma... fast det har jag aldrig upplevt som ett problem utan det är nog de som lyssnar som har problemet, heller hur Oliver? ;) De får väl vara lite mer snabbtänkta helt enkelt!

Men det är inte bara negativt att ha "talets gåva" Calle t ex har inga som helst problem att prata inför klassen och förstår inte varför flera av hans kompisar börjar prata "bebisspråk" eller stamma när de ska ha redovisning. När vi var och åt brunch så fanns det ingen grädde till pannkakorna och vi tänkte inte så mycket på det, men plötsligt kommer Calle (han var nog 6 år då) med en egen skål med vispad grädde. Vi tittar frågande på honom och han säger "vaddå? jag var ute i köket och frågade om jag kunde få!" Eller när vi bodde på ett gästgiveri och han frågade om de inte hade någon glass och när tjejen svarade att de bara hade "big pack" så svarade Calle "det blir bra men jag kan följa med ut och kolla om ni har någon strössel och chokladsås och kanske ett metspö vi tänkte fiska lite sen" och styrde stegen mot köket...då sa Mattias "Calle, det är meningen att barn ska skämmas för sina föräldrar inte tvärtom".

Ni kan ju tänka Er hur det är hemma hos oss när vi ska äta middag!? Jag får inte en syl i vädret (och kan bli sur) och när Calle tuggar försöker Oliver säga någonting men blir genast tystad av Noah som pratar HÖGT och som om inte det vore nog även ställer sig upp för att riktigt höras (och synas)! Så när Oliver är ensam med oss så pratar han oavbrutet! Igår åkte Oliver, Noah och jag hem från Mullhyttan och Noah somnade redan efter några meter så Oliver kunder prata helt obehindrat hela vägen! Oj vad mycket funderingar han hade och vad rolig han är! Det är vid sådana tillfällen man märker hur viktigt det är att Oliver ibland får "egen tid" utan sina syskon, eftersom både Noah och Calle tar mycket plats!
Men att åka med pappa en hel vecka till Turkiet själv, nej där går gränsen! Det vill han verkligen inte!


Om jag pratade mindre skulle jag kanske hinna rensa rabatterna,
men det ser ju rätt ok ut ändå!

lördag 9 juli 2011

Komplimanger

Det sägs att komplimanger kan man inte få för mycket av. Det finns ju en viss typ av människor som alltid vill ha bekräftelse på allt de gör och allt de säger, men jag är så långt ifrån den typen som det går. Mitt problem är istället att jag har väldigt svårt att ta åt mig! Vet inte om det är "jante-lagen" som sitter i ryggraden som säger "du ska inte tro att du är bättre än någon annan", eller om jag bara är misstänksam. Mattias komplimanger och omtanke tar jag alltid åt mig av för oftast har han ingen baktanke! (eller?)

"Fylle" komplimanger går så klart alltid bort, rinner av som "vatten på en gås" fast det kanske är dom man ska ta åt sig mest av? (Det är ju oftast då man vågar säga vad man tycker) Sedan finns det komplimanger som jag tänker att "ja ja det säger de bara för att de vill ha någonting tillbaka".
Eller när man bakat något gott till kaffet och alla säger "Åh vad gott, vad duktig du är", då känner jag visserligen tacksamhet för att de uppskattar att jag ställt mig och bakat men själva kakan...ja, jag har ju bara gjort som det står i receptet så det kan ju vem som helst göra! När jag var yngre och mamma gav mig komplimanger svarade jag med "jamen, du måste ju säga så för du är min mamma!" MEN så finns det sånt som fastnar för livet som inte behöver vara några stora ord utan mera små saker i vardagen och även handlingar som visar att man bryr sig.

När jag berättade för min kompis att min leverfläck var Malignt Melanom (det var dessutom hon som sagt åt mig att gå och kolla upp den = min skyddsängel?) så blev hon så klart bekymrad och sa sedan "men Annsofie! Du är ju den mest levande person jag känner!" Just de orden har etsat sig fast i mig och ibland ploppar dom upp och jag blir glad! Tänk att någon tycker så om lilla mig! yipee!

En annan "omtankegrej" var när mina arbetskamrater ordnade möhippa åt mig efter vårat bröllop (ja det kom lite hastigt på och mitt i vintern) Jag var helt omedveten och hade inte tänkt tanken överhuvudtaget och så går de ihop och gör det bara för mig! Det värmde ända in i hjärteroten och gör än idag när jag tänker på det! Det var en sjukt rolig och lyckad kväll och det var längesedan jag hade så kul! Med stavar i händerna, skidor på ryggen och en flaska sportdryck (misstänker att det var något annat i....) klev jag in på Harrys och hade en kanonkväll! Blev igenkänd på toaletten med orden "nämen! Där är du ju!, jag har hört talas om en tjej med skidor på ryggen, är det du?"...Vad ska man svara när man står och hänger på stavarna med mössan på sné...öh, nej det var nog någon annan, är så många som går klädda så här mitt i sommaren...

Sedan kan det ju komma tillfällen när man själv känner att "fan vad bra det blev! vad bra jag är!" om man t ex gör en egenkomponerad maträtt!
Jag försöker ge komplimanger när jag verkligen menar det! Sedan tycker jag om att göra "snälla saker" som att bjuda mina lunchkompisar på pannkaka med grädde och sylt eller ibland godis. För det vet jag att de uppskattar och jag hoppas de förstår att jag inte har någon baktanke utan mera vill ha medbrottslingar när jag själv trycker i mig grädde, choklad och andra onyttiga saker!!

Sedan kan man ha ett självförtroende som Calle! Istället för att tacka för komplimanger så svara man bara "jag vet"! Eller när jag satt vid köksbordet och på skoj sa "Calle vill du gifta dig med mig?"  och han svarar "nej, jag är både för snygg och för ung för dig" (att jag var hans mamma verkade däremot inte vara något problem) Eller den gången när han fick extra pengar och sa "nu kan jag titta mig i spegeln och säga -Calle du är inte bara snygg, du är rik också!"


Calle 2009

fredag 8 juli 2011

Temperament

Jag har alltid trott att jag är "den samme" i alla sammanhang och alltid är "mig själv" men kommit fram till att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Är väldigt konflikträdd och vill inte "vara till besvär" som en typisk svensk. T ex om jag äter på en svindyr restaurang och kycklingen jag får är blodig så istället för att säga till om en ny så lägger jag den bara åt sidan och äter lite potatis istället, det är ju jättegott!"...eller när jag skulle köpa fiskekort och han bakom disken frågade mig om jag åt sushi (och jag såg på hela honom att det var det äckligaste han visste) och jag hör mig själv svara "nej, det gör jag verkligen inte!" och jag som älskar sushi!! Vill inte bli osams med någon, lite småirriterad kan jag bli ofta men inte fly förbannat arg, MEN ibland så exploderar det och jag kan säga precis vad jag tycker och tänker, och efteråt bli helt skakis och undra "hur tordes jag?". När jag av misstag tagit fel barnvagn (trodde det var min men den var visst hemma...) och trodde att jag blev falskt anklagad för stöld och stod och skrek och svor till mannen som ägde den! Och skammen när det visade sig att det faktiskt var hans vagn...oups! För att inte tala om Calles uppspärrade ögon och skräckslagna min när han stod bredvid och lyssnade!

Eller när jag stod och pratade skit om en person som råkade höra och kom fram och konfronterade mig och frågade "vad sa du?" och jag helt lugnt svarade "jag sa att jag tycker du är helt dum i huvudet!". Dessa tillfällen är väldigt sällsynta och händer kanske en gång per år, MEN när jag är hemma då är det annorlunda! Då är mitt temperament väldigt likt Noahs! (kanske för att vi båda är skorpioner?) Jag kan gå från 0 till 100 på bara några sekunder när jag plockar upp Calles tröja för 1153:dje gången! Calle och jag bråkar massor, vi skäller och gormar, slår i dörrar (som värsta farsen) och gråter, ja oj vad vi gråter! Calle är dessutom väldigt långsint och kan ta upp orättvisor som hänt flera år tillbaka i tiden! (ja, hmmm, det kan ju jag med göra fast jag undviker att säga det högt!) En gång frågade Mattias dagen efter ett storbråk vem Calle skulle ta med sig om han vann biljetter till fotbolls-VM (tror jag det var) och svaret kom direkt utan tvekan
"-mamma!"! Och jag som är måttligt road av fotboll men det kanske ligger någonting i ordspråket "Det som inte dödar..."

Innan barnen kom och jag och Mattias bodde i lägenhet så gick jag alltid därifrån när jag blev arg istället för att vara kvar och reda ut saker och ting. Ofta hamnade jag i trapphuset utanför lägenheten, ibland kom Mattias och hämtade mig men ibland gjorde han inte det och DET var nästan jobbigare...att behöva gå tillbaka med huvudet under armen liksom...nästan behöva ringa på sin egna dörr och fråga med sin ynkligaste röst "får jag komma in??"
Efter många år tillsammans (i augusti har vi varit förlovad i 18 år!) har man lärt känna varandra i alla situationer! Mattias är väldigt lugn och "trygg", blir sällan arg, medans jag är mer "yrvädret" och inte sådär mystisk och hemlighetsfull som jag önskar jag vore. Däremot är vi båda väldigt impulsiva och känslosamma så vi passar bra ihop! Våra barn får mycket kramar och pussar och säger varje dag till dom hur mycket vi älskar dom! Men för den skull lindar vi inte in dom i massa lull lull men sopar, ja det gör jag! Senast igår, när Olivers nya Pirates of the Carabbean legoskepp var färdigbyggt och Noah inte fick vara med och leka (läs: förstöra) och han blev både arg och ledsen. Då tog jag ett extra tag med sopkvasten och åkte till leksaksaffären (nej inte på kvasten!!) och köpte ett garage till Rorri racerbil så att även lillebror skulle få en present att leka med...
så klart! ;)


Det håller på att blåsa upp till storm för "Svarta pärlan".
Ett hot närmar sig i bakgrunden bäst att ladda kanonerna!

onsdag 6 juli 2011

"Noah Poah"

Vi har 3 barn, alla killar, men om det sista barnet kommit först...då undrar jag om det inte skulle blivit annorlunda. Om det kanske skulle varit 10 år mellan det första och det andra barnet? för Noah är mer än "en hand full"! En kaxig liten 2,5 årig krabat som sätter storebrorsorna på plats! Ingen kan bestämma över honom hur som helst! Född 3 veckor för tidigt men med skinn på näsan från dag 1!

Påminner lite om när mamma och pappa köpte vår 3:dje boxer. De första två kom från samma kennel och hade liknande personlighet och temperament, men så kom Ronja som vi hämtade i Stockholm! En ÄKTA 08:a med en uppkäftig attityd och som redan första dagen lätt tog sig ur "valplådan" som vi inrett och som de tidigare hundarna aldrig tagit sig ur själva! Efter flera kurser på brukshundsklubben och många timmars lydnadsträning fick vi dock ordning på henne och jag tyckte hon blev den bästa och lydigaste av dom alla!(kanske för att det kändes lite som "min" hund, eftersom det var jag som gick på kurserna)

Noah (eller "Noah Poah" som han säger att han heter) är av samma virke! Tänk om han hade fått leka med en valp som Ronja?! Oj vad de skulle hitta på bus tillsammans och vad mycket bitmärken Noah skulle haft (och Ronja också för den delen). Idag är det stackars Oliver som istället har bitmärken efter lillebror. När Noah blir arg och inte kan "rå på" storebror så tar han till det enda effektiva knep han kan och det är att bitas. Och han biter rejält! Oliver får stora märken över kroppen och jag bara väntar på att det en dag knackar på dörren  (ja, ringklockan funkar ju inte...) och socialen står utanför med allvarliga miner.

Noah kan också utan förvarning ta sats och springa rakt in i Oliver som, så klart, faller som en fura, eller springa med huvudet före rakt in i pappas lår så han skriker högt! Mattias säger att det känns som "Kinesisk barnförlamning" och ibland leker Calle och Mattias "Jackass" och ser vem som står ut längst. Noah tycker det är jätteroligt när de skriker av smärta...hmmm. Noah har alltid glädje och bus i blicken från det att han slår upp sina klarblå ögon till dess han somnar MEN han har ett temperament som inte är att leka med!
Att vara och handla mat på coop/Ica eller vara ute bland folk i allmänhet är ett äventyr. Det kan vara helt underbart och mysigt ena stunden och i nästa sekund förvandlas till ett inferno.

Vi var t ex uppe på "stan" i helgen (bara jag och barnen, ja jag vet att det är lite vansinnigt men ibland är det spännande att "living on the edge"). Vi skulle äta på Mc Donalds och titta lite på "Open art" (främst den stora gula kaninen) Oliver är den tänkande killen så han går ofta och filosoferar flera meter efter mig och Calle medans Noah är raka motsatsen och helst springer ett helt kvarter före och inte vill sitta i vagnen! Han hoppar upp och ner på allt som är inom hans synfält. Han gör varje butiksanställd nervös med sina springande, hoppande ben och krypande under klädställningar. Efter ett besök på apoteket funderade jag allvarligt på att vända honom upp och ner och skaka så att han inte hade fått med sig någonting av misstag.

På gågatan var det utställt soffor som på håll såg ut som riktiga, mjuka soffor men de var egentligen gjutna i betong. Noahs min när han skulle slänga sig i soffan var obetalbar...likaså när han försökte hoppa...
Vi gick i ganska lugn takt och kryssade mellan affärer och uteserveringar. Oliver hade stannat för att titta på någonting och Noah försökte klättra över ett staket in till glassbaren och vi hade det mysigt...och här någonstans var det någonting som gick fel. Plötsligt hör jag Oliver lägga av ett illvrål, typ "nu dör jag!"-skrik som ekade mellan husväggarna. När jag vänder mig om hinner jag precis se Noah släppa taget med tänderna om Olivers arm! Oliver gråter för att det gör ont och Noah börjar gråta (för att han ska slippa skäll??) Med ALLAS blickar riktade på mig satte jag mig ner på huk och med sträng röst, väsande ur mungiporna säga åt Noah på skarpen. Noah tystnade, tittade på mig med stora ögon (han är ju van vid att jag skriker rakt ut och skällande bär iväg honom...) Jag hinner tänka "wow det funkade!" tills Noah tar ett djupt andetag och sedan illvrålar högre än storebror just gjort! När jag snabbt försöker gå därifrån genom att sätta ner honom i vagnen så stretar han emot och sätter ut benen så det är omöjligt och när jag ska ställa ner honom på marken har han spagettiben! Att bära ett slingrande, svettigt, skrikande barn är påfrestande för både rygg, axlar, psyket och för alla runt omkring! Man kan heller inte göra det på ett "fint" sätt och se oberörd och världsvan ut utan istället, illröd i ansiktet (av värme och ilska) med sammanbiten min stånkade och halvt släpade jag Noah med mig så gott det gick...det är INTE glamour! Några tittade surt på mig (säkert barnlösa) medans andra tittade med medlidande i blicken...tack till Er! Som tur var kom vi fram till kaninen på bara några minuter och då slutade han skrika och fick annat att tänka på, för han är allt annat än långsint.

Dessa "Noah-utbrott" är vardag hemma hos oss. Som att leva ihop med en geiser, man vet att den kommer att spruta vatten men inte när och heller inte hur länge. När han ska lägga sig med pappa skriker han efter mig och tvärtom. Igår var han helt hysterisk när han skulle sova. Låg och snurrade runt i sängen och skrek så han nästan tappade andan men igår var mitt tålamod på topp (för en gångs skull) så jag lade mig och läste en bok för honom fast han skrek så rutorna skakade. Jag hade väl kommit till sidan 4 när det kom en bild på en mullvad DÅ slutade han tvärt, kröp intill mig, pekade och sa "titta en kanin!" och började prata som om ingenting hade hänt! Sedan sjöng han "lille katt" och mitt hjärta smälte...ja dessa trotsåldrar...





Det här kortet speglar våra barn på pricken. Calle den spexiga och Noah som ska klättra/utforska och så Oliver... ja han är inte med på bild för han har troligtvis inte kommit fram än, kanske kollar ett myggbett eller filosoferar
framför ett cykelställ.

måndag 4 juli 2011

Denna ständiga oro...

När man får barn får man uppleva den största kärleken som någonsin kommer drabba en, så stor så man nästan tappar andan. Men hand i hand med denna underbara känsla går också oron. Oron över att någonting hemskt ska hända och ju flera barn man får desto mer att vara oroad över! Allt eftersom åren går och man får mer erfarenhet så ökar oron successivt!

Calle är hemma själv hela dagarna och när jag ringer och han inte svarar vare sig hemma eller på mobilen så kommer oron smygande...var är han? Vad gör han? Han har väl inte gjort någon av sina idiotiska volter på studsmattan och brutit nacken? Eller dykt ner i poolen och slagit i huvudet och nu ligger på botten? JAG VET..det är idiotiskt att tänka så men jag försöker skärpa mig så gott det går och "trycka tillbaka" den. Sedan är det ju skillnad på oro och ORO. Jag är inte orolig när barnen klättrar i träd på smala grenar eller när de släpper styret på cykeln eller gör andra "busstreck"...det kan ju på sin höjd sluta med skrapade knän eller brutna ben men oftast inte döden. Sedan kan man inte oroa sig för allt heller för då skulle man ju inte kunna släppa ut barnen över huvudtaget! Däremot funderar jag allvarligt på att flytta när Calle blir så gammal så han kan åka själv och bada i kalkbrottet i Kvinnersta. Hoppar man ut från kanten där så är det 14 meter ner till vattenytan och bara en liten repstege för att ta sig upp. Han kommer, tyvärr, ÄLSKA det...och jag kommer få äta valium på somrarna...konstigt, men nu hoppas jag att det kommer regna HELA sommarlovet från det att Calle fyller 14. (Varför inte lite minusgrader också?)

Jag hade under Olivers första 3 år en liten molande gnagande oro sittande på min axel som hela tiden viskade "det är nog bäst att du kramar och pussar honom mycket för du kommer inte få behålla honom", så jag vakade över honom som en hök! Följde honom i varje steg, varje rörelse, var livrädd när han klättrade på klätterställningar eller stora stenar. Gnagaren (säkert en AIKare) landade på min axel samma dag som Oliver föddes. Oliver kom några veckor för tidigt, var väldigt liten och fick tillbringa sina första timmar i kuvös efter en chockartad förlossning och några dygn senare även under sollampa mot gulsot! Ja, jag tror faktiskt att en psykolog skulle kalla gnagaren för chock! Han fick dock sparken när jag såg att Oliver klarade sig lika bra som alla andra så varför skulle någonting hemskt hända just honom?? Visst, han är liten till växten och väldigt "tunn" men det är ju ingen sjukdom! Den obehagliga gnagaren kan fortfarande hälsa på ibland men nu vet jag hur han ska tas och kan lättare skaka av mig honom!

Min oro har också ändrat skepnad. När jag 2009 opererade bort en leverfläck som visade sig vara Malignt melanom så fick man nästa kalldusch...jag är dödlig! Min första reaktion var "fan, jag har ingen livförsäkring" som om det var det viktigaste just då. Plötsligt befann man sig i ett vakuum där ingenting var betydelsefullt förutom familjen och de närmaste! En hemsk upplevelse som jag inte önskar min värsta fiende men ändå på något sätt fruktansvärt nyttig. Att sitta på trappen en kall höstdag med en liten ettåring i knät och titta på allt man har och tänka på allt man strävat efter i materiella ting och känna att det inte är värt ett dugg om man bara får leva! Efter 2 veckors ältande, ångest och gråt så vaknade jag upp och kände att "nej, nu är jag klar med det här! Går det åt pipsvängen så gör det, nu orkar jag inte tänka på det mera!" och samma sak med min oro för barnen. OM jag tänker det värsta så blir ju allt annat "bra"...om ni förstår hur jag menar? Istället för att sticka huvudet i sanden och tänka att "det ordnar sig" och sedan när man kommer upp så har det värsta hänt och man är inte alls beredd! Då menar jag inte att man ska tänka ut det värsta scenariot med barn som drunknar eller blir överkörda men åtminstone tänka "lite längre" och inte bädda in allt i bomull och tänka "det händer inte mig".

Nu hade ju min cancer inte spridit sig så allt blev ju bra till slut men när man varit på botten och sedan kommit upp så blir det positiva beskedet inte riktigt som man tänkt sig. Jag trodde att jag skulle hoppa upp och ner och skrattandes springa runt och pussa och krama barnen, men istället blev det bara ett "jaha!? blev det inte värre än så här? Har jag ältat helt i onödan?" Jag tror faktiskt inte det, har blivit mera tacksam för det jag har och inser vad som verkligen betyder någonting! MEN den som har mest saker när han dör vinner! eller?? ;)

Med en sådan här peruk behöver man aldrig ha vare sig dålig hårdag eller kläddag!
Påminner lite om Ronjas pälsmössa som rumpnissarna fick tag på!

söndag 3 juli 2011

Leksaker

Eftersom jag är en curlingmamma så har våra barn MASSOR med leksaker och de inser inte värdet av dom vilket gör att de inte är speciellt rädda om det de får. Hittade t ex Olivers Nintendo DS bland Noahs strumpor... och Noah kom bärande på en egen liten leksakssamling i sin väska där jag bland  annat hittade Calles ipod och själv har "ägarna" ingen aning om var deras saker är. I väskan hittade jag även min mobil! ops..

När Oliver fått ett nytt lego starwars skepp som efter bara några dagar är nerplockat i småbitar av lillebror så önskar hans sig helt enkelt ett nytt. När jag rynkar pannan och frågar om han inte fick ett sådant nyligen (det är nämligen Mattias som köper skeppen och håller koll på vilka han har) så svarar han med en ton som säger att jag är en fullständig idiot "-Men mamma, den är ju TRASIG ju!!" Att man kan bygga ihop den igen finns inte på kartan... Jag kan ju i och för sig förstå det, eftersom delar ligger över hela huset och kan även dom dyka upp i strumplådan eller varför inte badkaret eller handskfacket i bilen efter några veckor.

När Calle var mindre så fick han alltid någonting när vi var och handlade, mest för att han skulle vara tyst. Det var inga dyra grejer utan oftast en hot wheel bil. För varje ny bil tog det längre och längre tid för honom att välja. När det sedan blev 2 killar som skulle välja tog det ännu längre tid och när så Noah kom så gick det inte längre! Så numera försöker jag åka själv och handla, det blir helt enkelt lugnast så.

Jag vet att man inte kan "köpa" sina barn, men man kommer ganska långt! haha... Men jag är orolig för att jag kommer få bortskämda och dryga barn när de blir äldre! Ja ja, bortskämda är de ju redan jag vet och Calle har redan det mesta, MEN varje gång han får det han verkligen önskat så blir han tårögd och DET betyder mycket! Efter att jag tvättat hans mobil i tvättmaskinen och han lyckats förhandla fram en ny touchmobil och jag sa (efter överläggning med Mattias) "ok då, men se det som en tidigt födelsedagspresent" så hörde jag hur han flämtade till i luren och sedan hörde jag bara "åh, herregud...åh, herregud....är det sant?...herre gud..." och när vi gav honom hans laptop så blev han så glad så tårarna kom (han torkade så klart bort dom snabbt) och då inbillar jag mig att han ändå uppskattar det han får och han kanske inte blir en dryg tonåring som inte bara KRÄVER en moped när han fyller 15 utan dessutom den dyraste! Men det visar sig... Tror dock inte att "drygheten" sitter i hur mycket saker de har utan i hur man uppfostrar dom i övrigt.

Oliver är lite mera "tillbakalutad" och kan stå länge framför leksakerna i affären och till slut säga "nej mamma, jag har så mycket leksaker hemma" medans han tycker att ett legoskepp för 1500 kr är en självklar muta när han varit och klippt sig...

Noah...ja han är ju uppvuxen bland massa leksaker och senaste tekniken (har lyckats ha sönder både Mattias och Calles laptop) så han säger inte så mycket än, men det kommer väl. Han ser ju vad brorsorna får...

Sedan kan jag ju säga att "jag väljer mina krig" och oftast väljer jag den enkla vägen. Varför ska jag vara en surmamma och säga "nej du får inte den saken som kostar 10 kr" när jag själv i nästa stund köper en veckotidning för mycket mer än det dubbla?? Ibland säger man nej av bara farten! Så jag tycker att alla borde säga ja och göra livet lite mera spännande! Kasta sig ut i det okända! Undra vad de frågar nästa gång som jag ska svara ja på!? Kanske...mamma kan du följa med mig upp på Mount Everest? Eller "mamma får jag hoppa fallskärm?"

Vi var på Toys r us idag med alla barnen för att köpa födelsedagspresent. Barnen sprang runt och kollade in det mesta. Provade allt från bebisleksaker till tv-spel och cyklar men inte EN ENDA GÅNG sa någon av dom "snälla mamma, kan jag inte få den här?" utan vi åkte hem utan att ha köpt någonting och alla var glada och nöjda, så jag tror att vi i alla fall gjort någonting rätt!
Sedan att det stod ett stort paket med ett legoskepp (Pirates of the Caribbean) i bagaget är ju en annan femma! ;)

 
Barnen sitter i knä på en staty som föreställer en budda som sitter på bryggan vid slottet. Jag hade tydligen lite glass på linsen som gjorde att statyn nästan ser ut som ett spöke!