Calle är hemma själv hela dagarna och när jag ringer och han inte svarar vare sig hemma eller på mobilen så kommer oron smygande...var är han? Vad gör han? Han har väl inte gjort någon av sina idiotiska volter på studsmattan och brutit nacken? Eller dykt ner i poolen och slagit i huvudet och nu ligger på botten? JAG VET..det är idiotiskt att tänka så men jag försöker skärpa mig så gott det går och "trycka tillbaka" den. Sedan är det ju skillnad på oro och ORO. Jag är inte orolig när barnen klättrar i träd på smala grenar eller när de släpper styret på cykeln eller gör andra "busstreck"...det kan ju på sin höjd sluta med skrapade knän eller brutna ben men oftast inte döden. Sedan kan man inte oroa sig för allt heller för då skulle man ju inte kunna släppa ut barnen över huvudtaget! Däremot funderar jag allvarligt på att flytta när Calle blir så gammal så han kan åka själv och bada i kalkbrottet i Kvinnersta. Hoppar man ut från kanten där så är det 14 meter ner till vattenytan och bara en liten repstege för att ta sig upp. Han kommer, tyvärr, ÄLSKA det...och jag kommer få äta valium på somrarna...konstigt, men nu hoppas jag att det kommer regna HELA sommarlovet från det att Calle fyller 14. (Varför inte lite minusgrader också?)
Jag hade under Olivers första 3 år en liten molande gnagande oro sittande på min axel som hela tiden viskade "det är nog bäst att du kramar och pussar honom mycket för du kommer inte få behålla honom", så jag vakade över honom som en hök! Följde honom i varje steg, varje rörelse, var livrädd när han klättrade på klätterställningar eller stora stenar. Gnagaren (säkert en AIKare) landade på min axel samma dag som Oliver föddes. Oliver kom några veckor för tidigt, var väldigt liten och fick tillbringa sina första timmar i kuvös efter en chockartad förlossning och några dygn senare även under sollampa mot gulsot! Ja, jag tror faktiskt att en psykolog skulle kalla gnagaren för chock! Han fick dock sparken när jag såg att Oliver klarade sig lika bra som alla andra så varför skulle någonting hemskt hända just honom?? Visst, han är liten till växten och väldigt "tunn" men det är ju ingen sjukdom! Den obehagliga gnagaren kan fortfarande hälsa på ibland men nu vet jag hur han ska tas och kan lättare skaka av mig honom!
Min oro har också ändrat skepnad. När jag 2009 opererade bort en leverfläck som visade sig vara Malignt melanom så fick man nästa kalldusch...jag är dödlig! Min första reaktion var "fan, jag har ingen livförsäkring" som om det var det viktigaste just då. Plötsligt befann man sig i ett vakuum där ingenting var betydelsefullt förutom familjen och de närmaste! En hemsk upplevelse som jag inte önskar min värsta fiende men ändå på något sätt fruktansvärt nyttig. Att sitta på trappen en kall höstdag med en liten ettåring i knät och titta på allt man har och tänka på allt man strävat efter i materiella ting och känna att det inte är värt ett dugg om man bara får leva! Efter 2 veckors ältande, ångest och gråt så vaknade jag upp och kände att "nej, nu är jag klar med det här! Går det åt pipsvängen så gör det, nu orkar jag inte tänka på det mera!" och samma sak med min oro för barnen. OM jag tänker det värsta så blir ju allt annat "bra"...om ni förstår hur jag menar? Istället för att sticka huvudet i sanden och tänka att "det ordnar sig" och sedan när man kommer upp så har det värsta hänt och man är inte alls beredd! Då menar jag inte att man ska tänka ut det värsta scenariot med barn som drunknar eller blir överkörda men åtminstone tänka "lite längre" och inte bädda in allt i bomull och tänka "det händer inte mig".
Nu hade ju min cancer inte spridit sig så allt blev ju bra till slut men när man varit på botten och sedan kommit upp så blir det positiva beskedet inte riktigt som man tänkt sig. Jag trodde att jag skulle hoppa upp och ner och skrattandes springa runt och pussa och krama barnen, men istället blev det bara ett "jaha!? blev det inte värre än så här? Har jag ältat helt i onödan?" Jag tror faktiskt inte det, har blivit mera tacksam för det jag har och inser vad som verkligen betyder någonting! MEN den som har mest saker när han dör vinner! eller?? ;)
Med en sådan här peruk behöver man aldrig ha vare sig dålig hårdag eller kläddag!
Påminner lite om Ronjas pälsmössa som rumpnissarna fick tag på!
Whoah! Jag hade ingen aning.. Dark stuff in deed.. Skönt att du övervunnit så mycket av de där jobbiga tankarna & är så positiv & i nuet! Det är där man ska vara, men som du skriver, med en plan. Kram från Anne
SvaraRadera