Sedan finns ju den riktiga kärleken också. När Noah kom 2008 så blev "lilla Oliver" storebror som inte enbart var glädjande för honom. Vi åkte direkt från BB till dagis för att hämta Oliver och alla flockades runt Noah utom Oliver som satt så långt bort som möjligt. Han var inte alls intresserad av lillebror och undrade länge när vi skulle "stoppa tillbaka" honom i magen. Han hade svårt att hantera en liten bebis, visste inte riktigt vad vi skulle ha honom till och vad man skulle göra med honom.... Han såg ju hur Calle gjorde som gullade och pussade med Noah och försökte väl lite tafatt göra samma sak men mest för "syns skull". Det var bara något halvår sedan som Oliver på allvar började agera som en riktig storebror med pussar, kramar och tjuvnyp! Allting blev bättre när Noah började prata och springa runt och inte bara låg hjälplös på golvet. Oliver har svårt att säga "k" när de kommer i början på ord så Calle blir istället "Talle" men det hindrar inte honom från att försöker lära Noah att säga K. En dag satt han och Noah i baksätet och Oliver säger till Noah "kan du säga Talle" varpå Noah svarar "Talle" och Oliver böjer sig dubbel av skratt och säger till mig "Hör du mamma! Noah kan inte säga Talle utan han säger Talle" haha...han hörde inte själv att de sa precis samma sak! Då skrattade jag med!
Calle däremot har varit barnkär sedan han kom ur magen! Ett arv från pappa där alla syskon är lika barnkära. Var man än är där det finns barn så är det Mattias de först kommer fram till, så har det alltid varit så länge vi varit ihop (mig blev de bara rädda för) och detta har smittat av sig på Calle. Han är en äkta storebror ända in i märgen och har tagit hand om sina syskon från dag 1. Tar stort ansvar (ibland för stort) för sina syskon och tar alltid hand om dom, pussar och tröstar, sitter barnvakt om jag behöver sticka iväg till affären mm. Detta har gjort att jag ibland tar honom för given. Han är en stor hjälp när jag är ensam hemma och jag kan höra mig själv säga "Calle, kan du kolla vad Noah gör? Calle kan du hjälpa Oliver med spelet? Calle kan du göra si och Calle kan du göra så?" Calle är väldigt snäll och hjälper oftast till, men jag kan ibland känna att jag lägger på honom för stort ansvar. Ibland kan jag höra honom säga "Oliver sluta nu annars får du inget lördagsgodis!" som om det är han som är pappa/mamma! Och då måste jag säga åt honom så klart att det är vi som bestämmer och att han bara är 10 år.
När vi var på Astrid Lindgrens värld i helgen så skulle vi köpa våfflor och Mattias gick iväg för att beställa varpå jag säger "Calle följer med och hjälper dig bära", då säger Calle med tårar i ögonen "varför säger ni alltid så där? utan att fråga mig först?"...och då skämdes jag så fruktansvärt...måste sluta med det här! Att bara ta honom för givet utan att fråga och istället säga "vill du hjälpa till att bära eller stanna här med Noah och Oliver?..." men det är så invant, men Calle (min älskade förstfödda kille), jag lovar att försöka bättra mig men du måste hjälpa mig och säga ifrån när jag blir för jobbig, ok?
Ps Över 1000 st besökare på den här sidan och bara 3 kommentarer...hmmm...
är det någon som är inne typ 100ggr/dag?? ;) ds
Haha, det är väl jag :-) Jobbar denna vecka och har med förhoppning varit inne varje dag! Tycker att du har skrivit allt för sällan denna vecka!!! Det är perfekt att börja arbetsdagen med en kopp kaffe och läsa om familjen Andersson bravader, särskilt när man är helt ensam på kontoret i en hel vecka.
SvaraRaderaOj då får vi väl ge oss till känna alla 100ggr vi är inne per dag då. =) Men jag håller med föregående skrivare... fler inlägg i veckan tack... Du har väl inget bättre för dig nu på semestern ?! Miss you at work.... Även om vi sitter några mil från varandra ;) Kram Jennie
SvaraRaderaHehe...förlåt, jag har ju semester...ska försöka skärpa mig.
SvaraRadera