söndag 10 juli 2011

Talets gåva

Jag har ju fått "talets gåva" som det så fint heter fast det egentligen betyder att man pratar för mycket och för ofta. Jag kan, tro det eller ej, inte rå för det. Det bara bubblar upp och går inte att stoppa. Ibland känner jag på mig att det blir för mycket och slutar, men om det då blir ett för långt uppehåll så skruvar jag på mig och så sätter jag igång igen! Ibland när man träffar kompisar som man inte sett på flera år så kan jag, när jag kommit hem, känna att "men herregud vad jag pratade, hon fick ju inte en syl i vädret!" Eller om man träffat någon på stan och berättar det hemma och Mattias säger "men åh vad roligt, hur är det med hennes mamma?? Hon var ju sååå sjuk"...Då står man där och skäms! Jag har ju inte ens frågat, för jag var så upptagen med att berätta om mig själv eftersom kompisen varit så väluppfostrad att hon frågat mig hur det är och hur det är med familj och barn mm. och när jag pratat klart så är det dags att gå. Så numera när jag ska träffa kompisar rablar jag ett mantra "prata inte för mycket, prata inte för mycket, prata inte för mycket". Ibland hjälper det, ibland inte...

En annan sak jag är urdålig på är när man får frågan "hur är det? är det bra med dig? Och jag svarar "ja allt är bara bra", men sedan inte ställer följdfrågan "-hur är det själv?" Det här är ett problem som jag är väl medveten om och som jag verkligen inte är stolt över! Är också dålig på "dösnack" i telefonen, när någon ringer och ska fråga någonting men först ska dra alla fraser om hur man mår och barnen och familjen och ....f-n och hans moster...står på nålar hela tiden och bara undrar "VAD VILL DU?!" (ungefär som i antikrundan där de bara vill veta vad grejen är värd!) Tror att pappa och jag är lika för när han ringer hinner man precis säga hej innan han berättar vad han vill, sedan kan han fråga hur man mår, och det är bättre!

Under hela min uppväxt och på alla kvartsamtal har mina föräldrar fått höra "det går bra för Annsofie men det skulle gå ännu bättre om hon inte pratade så mycket!", ja och så var jag ju en medel hela skoltiden igenom...men kul var det, även fast öronen inte var riktade mot läraren (hade ju sett roligt ut! haha som en alf!) Mattias var inte ett dugg bättre, utan pratade också en hel del i skolan. Han hade ju dock, till skillnad från mig, väldigt lätt för sig vilket verkar ha "gått i arv" till Calle och det är ju jättebra!

När vi går på Calles kvartsamtal får vi återigen hör samma mening "Calle är duktig bara han vill men han pratar för mycket" Nähä?! Vad konstigt??! Undrar var det kommer ifrån? Måste vara arv från någon avlägsen släkting säger mattias och jag och tittar förstående på varandra... och när vi är på Olivers kvartsamtal får vi höra "han är väldigt glad, pratar mycket och gärna men saknar ibland en röd tråd utan hoppar från ämne till ämne" Haha, precis som mamma... fast det har jag aldrig upplevt som ett problem utan det är nog de som lyssnar som har problemet, heller hur Oliver? ;) De får väl vara lite mer snabbtänkta helt enkelt!

Men det är inte bara negativt att ha "talets gåva" Calle t ex har inga som helst problem att prata inför klassen och förstår inte varför flera av hans kompisar börjar prata "bebisspråk" eller stamma när de ska ha redovisning. När vi var och åt brunch så fanns det ingen grädde till pannkakorna och vi tänkte inte så mycket på det, men plötsligt kommer Calle (han var nog 6 år då) med en egen skål med vispad grädde. Vi tittar frågande på honom och han säger "vaddå? jag var ute i köket och frågade om jag kunde få!" Eller när vi bodde på ett gästgiveri och han frågade om de inte hade någon glass och när tjejen svarade att de bara hade "big pack" så svarade Calle "det blir bra men jag kan följa med ut och kolla om ni har någon strössel och chokladsås och kanske ett metspö vi tänkte fiska lite sen" och styrde stegen mot köket...då sa Mattias "Calle, det är meningen att barn ska skämmas för sina föräldrar inte tvärtom".

Ni kan ju tänka Er hur det är hemma hos oss när vi ska äta middag!? Jag får inte en syl i vädret (och kan bli sur) och när Calle tuggar försöker Oliver säga någonting men blir genast tystad av Noah som pratar HÖGT och som om inte det vore nog även ställer sig upp för att riktigt höras (och synas)! Så när Oliver är ensam med oss så pratar han oavbrutet! Igår åkte Oliver, Noah och jag hem från Mullhyttan och Noah somnade redan efter några meter så Oliver kunder prata helt obehindrat hela vägen! Oj vad mycket funderingar han hade och vad rolig han är! Det är vid sådana tillfällen man märker hur viktigt det är att Oliver ibland får "egen tid" utan sina syskon, eftersom både Noah och Calle tar mycket plats!
Men att åka med pappa en hel vecka till Turkiet själv, nej där går gränsen! Det vill han verkligen inte!


Om jag pratade mindre skulle jag kanske hinna rensa rabatterna,
men det ser ju rätt ok ut ändå!

2 kommentarer:

  1. Tack till dig underbara människa som här bjuder på många skratt och en del eftertanke. Önskar dig och familjen en härlig semester, det är inte många dagar kvar nu. Kram Jennie

    SvaraRadera
  2. Åh Tack! Tro det eller ej men jag tar åt mig! Kram

    SvaraRadera