Temperament

Jag har alltid trott att jag är "den samme" i alla sammanhang och alltid är "mig själv" men kommit fram till att det inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Är väldigt konflikträdd och vill inte "vara till besvär" som en typisk svensk. T ex om jag äter på en svindyr restaurang och kycklingen jag får är blodig så istället för att säga till om en ny så lägger jag den bara åt sidan och äter lite potatis istället, det är ju jättegott!"...eller när jag skulle köpa fiskekort och han bakom disken frågade mig om jag åt sushi (och jag såg på hela honom att det var det äckligaste han visste) och jag hör mig själv svara "nej, det gör jag verkligen inte!" och jag som älskar sushi!! Vill inte bli osams med någon, lite småirriterad kan jag bli ofta men inte fly förbannat arg, MEN ibland så exploderar det och jag kan säga precis vad jag tycker och tänker, och efteråt bli helt skakis och undra "hur tordes jag?". När jag av misstag tagit fel barnvagn (trodde det var min men den var visst hemma...) och trodde att jag blev falskt anklagad för stöld och stod och skrek och svor till mannen som ägde den! Och skammen när det visade sig att det faktiskt var hans vagn...oups! För att inte tala om Calles uppspärrade ögon och skräckslagna min när han stod bredvid och lyssnade!

Eller när jag stod och pratade skit om en person som råkade höra och kom fram och konfronterade mig och frågade "vad sa du?" och jag helt lugnt svarade "jag sa att jag tycker du är helt dum i huvudet!". Dessa tillfällen är väldigt sällsynta och händer kanske en gång per år, MEN när jag är hemma då är det annorlunda! Då är mitt temperament väldigt likt Noahs! (kanske för att vi båda är skorpioner?) Jag kan gå från 0 till 100 på bara några sekunder när jag plockar upp Calles tröja för 1153:dje gången! Calle och jag bråkar massor, vi skäller och gormar, slår i dörrar (som värsta farsen) och gråter, ja oj vad vi gråter! Calle är dessutom väldigt långsint och kan ta upp orättvisor som hänt flera år tillbaka i tiden! (ja, hmmm, det kan ju jag med göra fast jag undviker att säga det högt!) En gång frågade Mattias dagen efter ett storbråk vem Calle skulle ta med sig om han vann biljetter till fotbolls-VM (tror jag det var) och svaret kom direkt utan tvekan
"-mamma!"! Och jag som är måttligt road av fotboll men det kanske ligger någonting i ordspråket "Det som inte dödar..."

Innan barnen kom och jag och Mattias bodde i lägenhet så gick jag alltid därifrån när jag blev arg istället för att vara kvar och reda ut saker och ting. Ofta hamnade jag i trapphuset utanför lägenheten, ibland kom Mattias och hämtade mig men ibland gjorde han inte det och DET var nästan jobbigare...att behöva gå tillbaka med huvudet under armen liksom...nästan behöva ringa på sin egna dörr och fråga med sin ynkligaste röst "får jag komma in??"
Efter många år tillsammans (i augusti har vi varit förlovad i 18 år!) har man lärt känna varandra i alla situationer! Mattias är väldigt lugn och "trygg", blir sällan arg, medans jag är mer "yrvädret" och inte sådär mystisk och hemlighetsfull som jag önskar jag vore. Däremot är vi båda väldigt impulsiva och känslosamma så vi passar bra ihop! Våra barn får mycket kramar och pussar och säger varje dag till dom hur mycket vi älskar dom! Men för den skull lindar vi inte in dom i massa lull lull men sopar, ja det gör jag! Senast igår, när Olivers nya Pirates of the Carabbean legoskepp var färdigbyggt och Noah inte fick vara med och leka (läs: förstöra) och han blev både arg och ledsen. Då tog jag ett extra tag med sopkvasten och åkte till leksaksaffären (nej inte på kvasten!!) och köpte ett garage till Rorri racerbil så att även lillebror skulle få en present att leka med...
så klart! ;)

Det håller på att blåsa upp till storm för "Svarta pärlan".

Ett hot närmar sig i bakgrunden bäst att ladda kanonerna!