måndag 29 augusti 2011

Egen tid

Hur ofta hör man inte det ordet! "Egen tid" som enligt alla experter är så viktigt! När man vill vara ensam, helt ensam, eller tillsammans med sin partner utan barnen. Man pusslar och fixar barnvakter för att få en stund tillsammans, tar in på hotell eller tar en liten tripp utomlands för att ladda batterierna! När vi fick Calle förstod jag inte riktigt ordet "egen tid", hade inget behov av detta tyckte att Mattias och jag hade tillräckligt med tid ändå och ville att Calle skulle vara med oss hela tiden. Sedan kom Oliver och man började känna att man inte riktigt fick vara i fred, inte ens i badrummet, utan att något barn stod utanför och bankade (Än idag får jag inte vara ifred men istället för att banka låser Calle helt enkelt upp låset utifrån och går in!) och då började längtan komma...att bara vara jag och Mattias! Så vi tog en weekend till Rom (längtar ständigt tillbaka) och det var superskönt! Vi shoppade (till barnen) vi pratade (om barnen) och vi gjorde upp planer för framtiden (inkl barnen) men det var ändå bara vi! Sedan kom Noah!... och PLÖTSLIGT förstod man allt prat och skriverier i mamma-tidningarna. Ibland känner jag att jag verkligen skulle behöva klona mig som fåret Dolly... eller bara bli ett får det skulle också funka (för mig i alla fall)!!

Men för några veckor sedan ramlade poletten ner! Jösses! Här går vi och beklagar oss om att vi behöver egen tid och tid utan barnen och vårda relationen annars skiljer man sig när barnen flyttar hemifrån och bla bla bla men barnen då?? Tror att många glömmer bort att även barnen behöver egen tid! Inte egen tid utan föräldrar utan egen tid utan sina syskon! Det tror jag är jätteviktigt! Att ha sina föräldrar för sig själv och slippa "kriga" om uppmärksamheten! Jag märker ju när jag åker bil ensam med Oliver (eller bara går från bilen till lekis ensam) att han har så mycket att säga och har saker inom sig som vill komma ut. Han är väldigt klok och smart (även fast man kan få intrycket av att han mest är uppe i det blå) men får aldrig en syl i vädret hemma och när han för en gångs skull säger någonting så försvinner det lätt i bruset från brorsorna.
Så från och med nu har jag bestämt att jag ska försöka få lite mera egen tid med varje barn. Det behöver ju inte vara krångligt, bara ta med sig ett barn när man åker och handlar mjölk eller åker till mormor & morfars kolloni och tar en glass (nej inte tar, jag betalar så klart!...eller mormor betalar....). Nu när Noah inte sover på dagis så somnar han lätt redan kl 19 vilket gör att Oliver får en timme själv med mig och Mattias och när han sedan somnar kl 20 brukar Calle komma inramlande och slänga sig i soffan. Så just nu löser det sig ganska bra :) Noah är ju så liten än och behöver inte lika mycket egentid som de andra och tycker han att han behöver det ändå så "stjäl" han bara lite tid från sina bröder genom att skrika högst.

Som ett led i detta "nytänk" så tog vi för första gången med oss bara Calle och åkte till Liseberg! Han hade hela baksätet för sig själv och hade ingen aning om var vi skulle. Han kom inte på det förrän vi parkerat och var på väg mot entrén och det var så KUL! Äntligen kunde vi åka allting tillsammans! Ingen behövde stå och vänta, ingen var för kort, för trött, för rädd...åh vad roligt det var!!! Trots att det regnade hela dagen och trots att jag blev påkörd bakifrån i radiobilarna och fick en sprängande huvudvärk så var det en superdag! För en gångs skull slapp jag vara den "rädda" som stod kvar med småsyskonen och tittade på, utan jag fick vara med! Jag puttade bort "fegisen" inom mig och tog ett djup andetag och slängde mig ut...för Calles skull, och herrejöses vad kul det var!! Längst upp i Athmosfear funderade jag dock på varför jag hade sagt till Calle att "vi åker"...finns ju andra, skönare sätt att dö på ...  men jag överlevde! Och istället för att dö fick jag en adrenalinkick som hette duga så jag kan leva längre än de flesta!!


Suddiga och blöta var vi men ingen berättade att jag höll på att
förvandlas till en Lisebergskanin!!

torsdag 25 augusti 2011

Tre killar...

Har man tre killar som vi har så blir allt som oftast reaktionen "oj, tre killar...då är det väl dags för det fjärde snart, en liten tjej? *blink* *blink* Varför tror de flesta att om man har tre av en sort så längtar man desperat efter en annan sort? Det är ju inte så att oddsen på något sätt ökar för varje barn som är samma... Efter första killen är det 50% chans att få en tjej och blir det också en kille så är chansen 70% nästa ggr och så vidare. Så ÄR det ju inte, nästan tvärtom! Har man 3 killar så finns det ju ingenting som säger att den fjärde blir en tjej heller hur!? Min kompis (ja Anne, det var du) sa till mig "om du varit adlig och född på 1800-talet skulle de sätta dig på en pidestal! 3 killar skulle ses som en stor bedrift!" Det värmde, tack.

Jag har längtat efter en tjej, det kan jag inte förneka. När Calle kom så spelade det ju ingen roll vilket kön han hade och när jag väntade Oliver var jag så säker på att det var en tjej! Kallade honom Emma och skrev i mina dagböcker om "Emma". Graviditeten var så totalt olik Calles, gick inte upp hälften så mycket i vikt som med Calle och han "röjde runt" i magen som ett litet yrväder och jag trodde det var en kopia av mig själv!.  Döm om min förvåning när barnmorskan på förlossningen sa "det blev en liten kille" och jag svarade "öhh..va?...nej han ska heta Emma!".

Sedan blev jag gravid med Noah och man kunde äntligen ta reda på vilket kön som låg i magen! Det var med spänd förväntan vi åkte till kvinnokliniken (eller vad det nu heter) för att kolla. Här i Örebro verkar det som om de suraste barnmorskorna som säkert inte passar på vare sig bvc, mödrarvården, förlossningen eller BB får ta hand om ultraljudsundersökningarna! Surare människor har jag aldrig träffat i vården, men det är här de är!! I en perfekt värld ska en barnmorska vara en liten rund, äldre, rödkindad, bullbakande "morska" med grått hår, pliriga, nyfikna ögon och ett stort leende och låååång erfarenhet av både egna (minst 6 st) och andras barn! Nu vet ju alla att världen inte är perfekt och istället kommer det fram en sur kvinna som verkar bott under en mossig sten eller varit inlåst i ett förråd i, typ, evigheter och som nu äntligen tagit sig ut och är sur på hela världen och minsann ska ge igen! Det var som om någon drog med ett finger på en gammal LP-skiva...det liksom raspad till och det rosa skimmret försvann och ersattes av åskmoln. Vi har lyckats få denna människa 2 av 3 ggr!! Sista ggr visste vi ju vad hon var för sort så Mattias försökte skämta med henne HELA tiden. Jag hade svårt för att hålla mig för skratt (dels för Mattias ansträngde sig och skämtade mer än någonsin och dels för att hon såg surare ut än en citron!) T om hennes mungipor pekade neråt! Jag vet inte om Mattias lyckades muntra upp henne men jag tror jag såg ett leende, men det är som med små bebisar...man vet inte om de ler eller om de har magknip...! När det visade sig att det var ytterligare en kille i magen och hon såg min besvikelse så försökte hon i ett tafatt försök att trösta genom att säga "det var väl lika bra det! Annars hade du köpt massa rosa kläder och lull lull och skämt bort henne..." som om de orden skulle hjälpa! snarare stjälpa, men som sagt,hon verkade sur på allt och alla. Kanske hade hon velat bli veterinär men inte klarade provet?! för jobba med människor var nog inte hennes högsta önskan och spec inte nojjiga blivande föräldrar! Lapplisa, det vore ett jobb som skulle passa henne utmärkt. Synd att jag inte ska ha flera barn annars skulle jag tipsa henne nästa gång! ;)

På väg från sjukhuset kom några besvikna tårar samtidigt som jag kände ett oerhört svek mot den lilla i magen, jag älskade ju inte honom mindre bara för att han var kille, men tänk om...

Nu har jag 3 killar och känner inte ett dugg sug efter en liten tjej! Jag vill inte ha ett fjärde barn bara för att det KANSKE blir en tjej, nej jag är klar! Jag är en killmamma och vill inte vara någonting annat! Jag har funderat på varför jag ville ha en tjej och vad det är jag missar genom att bara ha killar... kanske är det påverkan utifrån som säger att normen är "en av varje" eller som jag tror var mitt fall...en ren egotripp! Att vilja ha en av "samma sort" som sig själv, kunna ha någon att jämföra sig med och se om hon skulle likna mig? Men jag tror att även om det skulle blivit en tjej så skulle hon likt f-bannat likna pappa!! Jag tror helt enkelt att det skulle bli en tjej i Noahs skepnad men ett snäpp värre...en envis liten tjej med skinn på näsan som skulle styra familjen i allmänhet och Mattias i synnerhet med järnhand! ..som en liten gestapo skulle hon ta sig fram som en stridsvagn och det värsta av allt...hon skulle komma undan med det mesta för hon är den enda tjejen...hur odräglig skulle inte det vara? Hon kanske hade rätt i alla fall...barnmorskan från hell...

tisdag 23 augusti 2011

Akta bilen...

Jag har alltid varit en av dom som himlat med ögonen och skrattat i smyg åt alla som varit överdrivet rädda om sina bilar. Sådana som parkerat lååångt bort på parkeringen bara för att inte riskera att någon annan parkerar bredvid eller som tvättar bilen överdrivet många ggr i månaden. Eller som grannen vi hade när vi bodde i lägenhet som alltid sopade mattorna innan och efter han använt bilen och som var helt förstörd när "skitungar" varit framme och slangat bensin från just hans bil. Och när man ser barnfamiljer där pappan är helt hysterisk för barnen går för nära så brukar jag sucka och skaka på huvudet och tänka "men herregud det är ju bara en bil! den är väl ändå försäkrad?"

Jag tycker om bilar, fina bilar, nya bilar, snabba bilar och när jag och Mattias var yngre kunde vi nästan inte gå in i en bilaffär tillsammans utan att köpa en. Spelade ingen roll vad månadskostnaden blev bara vi fick med oss just den! För det var den som skulle göra våra liv kompletta! Sedan att jag satt och grät vid köksbordet för att lönen inte räckte till...det spelade ingen roll. Dra ner på vad som helst men inte bilen...i n t e  b i l en...
Sedan kom barnen och prioriteringen ändrades och bilen blev inte så viktig utan mer ett nödvändigt ont. Varför ha en bil för flera hundra tusen om den ändå bara ska åka till och från jobbet och ha glassätande barn i baksätet (eller som vi haft... åksjuka)? Så de senaste tio åren har vi haft två "halvbra" bilar som för oss fungerat bra. En större och en mindre, dock bensinslukande sådana.

Så plötsligt får jag chansen att köpa en relativt ny V50! Bränslesnål, nästan utan repor och välvårdad! t om luktade ny trots några år på nacken! Vilken lycka...jag funderar någon dag (hade nog bestämt mig redan när frågan kom men ville vara säker) innan jag slår till! "Min" fina bil! (eller min och min...bilen står på mig, det var jag som hade kontakt med bilfirman, skrev papper och hämtade bilen...MEN vi betalar lånen tillsammans) Jag kör hem bilen och ställer den på garageuppfarten och det är då det händer!... jag förvandlas utan att jag kan göra någonting åt det...till "en sån"...!!

En "akta-bilen-hysterika" som skriker "akta bilen!" bara någon av barnen åker förbi utanför på vägen. Jag går upp i falsett när barnen ska ta ut sina sparkcyklar och trampbilar och enda vägen ut är mellan våra båda bilar... När jag sagt "försiktigt akta bilen" typ 100ggr och inte orkade den 101:e ggr tittade Noah på mig när han hämtade sin sparkcykel och frågade "mamma..akta bilen?"
Plötsligt tycker jag att ett överdrag som man har till riktigt fina sportbilar borde vara standard! Borde inte gå igenom besiktningen utan en varningstriangel och ett överdrag!

Barnen får i alla fall inte äta i bilen längre, inte ens dricka...nolltolerans gäller...och jag önskar att jag också hade en sådan där liten sopborste som grannen inne i stan så man kunde göra rent mattorna...men jag står emot...vill inte vara så..nördig! Det har inte gått så långt så jag ställer mig i andra änden av parkeringen på ICA, där går gränsen. Jag vill stå så nära som möjligt, orkar inte gå...eller leta efter bilen. Enklare om den står nära så jag ser var det blinkar till när jag trycker på lås upp knappen. Däremot har jag börjat kolla på bilarna jag parkerar bredvid...finns det bilbarnstol? då väljer jag helst en annan plats... och liksom Blixten Mc Queen i filmen "bilar" är jag lite rädd för rosthögar...Så nu ställer jag mig istället bredvid dyra, fina, nya bilar som en riktig "wannabee", fast jag vet att de aldrig skulle ställa sig bredvid min. Varför? Mäh! Jag har ju bilbarnstol i baksätet!


Om den här bilen stod när entrén på ICA så skulle jag nog överge min princip att
alltid stå så nära som möjligt utan istället parkera på andra sidan gatan!

måndag 22 augusti 2011

Tårar..

Det finns olika sorters tårar som mina barn använder sig av. Först är det de ilskna tårarna som är allra enklast att ignorera och som Noah använder sig av dagligen! Sedan är det låtsas tårarna som aldrig kommer trots att barnen gråter...hmmm...och de är inte heller svåra att ignorera eftersom jag har kommit på att det inte är riktiga tårar utan mera "medlidande"-tårar (vilken slutledningsförmåga jag har!). Sedan har vi de allra jobbigaste och det är "helt-förtvivlad-lämna-mig-inte"-tårarna. Kruxet är att Oliver bara har dessa tårar! De kommer vare sig han är arg eller ledsen...finns bara ett läge och är fruktansvärt svåra att ignorera (trots att man lärt sig att tårarna som kommer när han t ex måste gå och lägga sig egentligen är ilskna tårar) och jag tycker så synd om honom ändå...

Sedan har vi Noah som nästan uteslutande använder sig av ilskna tårar. Honom har jag aldrig haft svårt att lämna trots gråt för jag vet att de snabbt går över pga att de är just ilskna tårar MEN inte idag...Idag grät han STORA krokodiltårar och inborrad med huvudet i min axel desperat upprepade "följa med dig, följa med dig mamma..snälla...snälla..." och det var en ny, hemsk, upplevelse som tog rakt i hjärtat. Första dagen på dagis efter sommarlovet, ny avdelning, hans ord. fröknar hade planeringsmöte och inga av hans "bästisar" hade kommit än så han var verkligen utlämnad och helt förstörd! Eftersom Oliver hade sin första dag på lekis idag så hade jag tagit lite ledigt på fm för att kunna följa med honom så jag hade ju gott om tid, men hur ofta händer det att barnen slutar gråta om man sitter kvar en liten stund? typ aldrig...så jag fick helt enkelt svälja klumpen i halsen, bända bort armarna som kramade mig så hårt och lämna över ett "vrak" till en av fröknarna och snabbt gå därifrån.

Tiden som jag hade så gott om hade nu krympt avsevärt. Planen var att först lämna Oliver eftersom han är den som är lugnast och har skolats in och sedan följa med Calle som inför denna termin tvingats byta klass (tillsammans med 7 andra från sin gamla klass ). Han har varit väldigt orolig och rädd för att gå dit själv så jag tänkte att vi skulle gå dit i god tid, men det blir inte alltid som man tänkt sig... När jag kommer fram till Olivers lekis så står alla föräldrar där med sina barn...då menar jag verkligen ALLA! Försöker säga hejdå till Oliver och förklarar att jag måste gå och lämna Calle (som redan är blank på ögonen) varpå Oliver börjar snyfta och lyckas gå rakt in i en hylla och istället börjar storgråta! Samtidigt kommer, som tur är, bästisen Albin med sin mamma. Jag torkar Olivers tårar och säger till honom att stanna hos Albin så kommer jag tillbaka när jag lämnat Calle...för nu börjar klockan närma sig 08.15 och lektionen börjar 08.20...varför blev det så här?! Var ju på dagis 07.30! borde ha haft hur gott om tid som helst!!

Jag tar i alla fall med mig Calle och ser, när dörren stänger igen, en ledsen Oliver som tittar långt efter mig...klumpen i magen växer...  Calle går tyst bredvid mig och när vi närmar oss klassrummet börjar gråta stora tysta tårar och säger med panik i rösten "jag går inte in mamma...JAG  GÅR  INTE  IN..." Jag som börjar bli lagom stressad av alla dessa gråtande barn blir irriterad och säger "ja, men det spelar ingen roll du MÅSTE gå in" och puttar honom framför mig samtidigt som han stretar emot. Följer med honom in och hänger upp hans grejer, det är trångt och fullt med barn som tittar storögt på Calle som gråter...vilket gör att Calle blir ännu ledsnare. Han vill inte gråta och han säger att han skäms för att han "är så feg" och att de andra kommer reta honom för att han gråter och så tycker han ännu mera synd om sig själv och gråter ännu mera... en ond spiral. Eftersom lektionen inte börjat än så går vi ut på skolgården för att hitta lite kompisar men de törs inte komma fram eftersom han gråter och han vill heller inte gå till dom av samma anledning. Då kommer det, i mina ögon, en ängel (läs: lärare) som känner Calle och säger "jag kan följa med dig in, jag brukar faktiskt jobba i den här klassen ibland. Du och jag kan gå in före alla andra och kolla runt lite om du vill" Calle nickar och torkar tårarna och följer med. Jag kramar honom och säger "jag kommer förbi när jag går från Oliver".

Tillbaka till lekis och Oliver där alla barnen står och väntar i kapprummet tillsammans med sina föräldrar. Jag hinner precis ställa mig intill en glansögd Oliver när fröken kommer och hälsar alla välkomna. Sedan är jag med en stund på samlingen (mest eftersom alla andra föräldrar är det men undrar varför de är där, att några föräldrar kommer är väl en sak men alla!? Har de inga jobb?) Tittar på klockan och undrar hur länge man måste vara kvar.... Oliver sitter på mattan och vinkar till mig varannan minut samtidigt som han stoppar fingrarna i munnen. Inte så konstigt att första dagen på lekis är nervöst, herregud! det står ju föräldrar överallt och alla stirrar på barnen som sitter på mattan...skulle ju göra vem som helst nervös. När samlingen är över tar Oliver och Albin varandra i handen och går iväg och bygger lego. Jag passar på att säga hejdå och lämnar äntligen ett glatt barn!!

Känner ändå en oro i magen, lovade ju Calle att komma tillbaka, men nu har ju lektionen börjat. Det är ju trots allt han som har haft det jobbigt de sista dagarna med mycket tankar, funderingar och svårt att sova. Egentligen var det ju honom jag skulle koncentrera mig mest på idag och jag lovade honom igår, när vi låg och pratade i sängen, att stanna kvar...men nu har jag svikit honom...klumpen växer igen... Passerar hans klassrum på väg till bilen och ser att han sitter längst fram och torkar sig i ögonen...stackarn. Jag går bort till bilen, känslan av att inte räcka till, inte hålla det man lovar eller kunna ge dom mera tid blir för mycket ...och när jag startar motorn kommer tårarna....



Hur det gick? Jo, Calle ringde mig när de slutat och sa att fröken var snäll och att allting varit jättebra! Han lekte med en kompis och hade redan bestämt med en annan tills imorgon och som han även skulle ta sällskap med till skolan!! LYCKA!

Att Noah varit ledsen hade ingen av hans vanliga fröknar hört talas om så det hade visst gått över lika fort som jag lämnade honom och Oliver hade varit glad och nöjd men blivit stressad av alla stora barn som kom in i matsalen så han hade proppat munnen full med mat och sedan spytt på golvet...ja så kan det gå! Men han var lika glad för det! Och så länge han är glad så är jag glad!

fredag 19 augusti 2011

Barnasinne

Jag tycker själv att jag har barnasinnet kvar MEN nu ska jag avslöja en sak...jag tycker inte om att leka! så...då var det sagt! Självklart tycker jag om att åka pulka och busa i snön och bygga lego...men i lagom dos och när andan faller på dvs när JAG känner för det! Oliver är ju sk "lustbarn" och det tror jag är ett arv från mig. Har svårt att göra någonting jag inte har lust med och blir lätt uttråkad. Mattias kan komma hem från jobbet och i princip lägga sig på golvet och leka med bilar i flera timmar. Själv skruvar jag på mig redan när bilen åkt upp för min arm och ner på ryggen och sagt "hej kompis ska vi leka" till en annan bil som något av barnen håller i. När sedan barnet vill att man ska göra samma sak 100 ggr till så kliar det i min kropp, kan inte sitta still. Blicken börjar flacka, blir kallsvettig, torr i munnen...ser mig omkring i rummet...hmm vänta lite...behöver nog vattna blommorna de ser lite vissna ut och kanske byta påslakan i Olivers säng det var länge sen...och så säger jag i bästa Alfons Åberg anda att "jag kommer snart jag ska bara...." och så smiter jag därifrån.

Oftast har jag dåligt samvete för att vi leker för lite, jag och barnen, och speciellt gör det sig påmint när jag t ex studsar studsmatta och de glatt utbrister "åh! mamma leker!!" Och Mattias är heller inte sen att ge mig pikar... men det är tur att de har honom och att vi kan komplettera varandra, men jag har kommit på en sak. I vintras när det var så mycket snö så sa Mattias ofta till barnen när han kom hem från jobbet "ska vi gå ut och leka?". Så klart barnen blev glada och alla tumlade ut i snön och jag tänkte lite avundsjukt...åh vad han är snäll som leker så med dom...men när jag sedan tittade ut lite senare så var det barnen som lekte medans Mattias skottade snö till snöhögen (hans årliga vinterprojekt). Visserligen gör han det för barnens skull men om det räknas som leka så ska jag börja säga till barnen "kom så busar vi i köket" och så lagar jag mat till dom. Same same liksom... och så kan jag säga att jag också lekt!

Vare sig Oliver eller Calle har varit intresserade av att hjälpa till i köket och vara med och baka eller laga mat utan vill bara vara med och äta upp ev smet som blir över därför är jag glatt överraskad av vilken hjälpreda jag fått i Noah! Han vill å andra sidan hjälpa till med allt! Vispa grädde, steka pannkaka, koka saft, ja det finns ingenting som han inte kan (enligt honom själv). Det roliga blir att när vi stökar runt i köket så kommer Oliver. Oliver kan inte se ett skåp eller låda stå öppen utan att genast stänga den och det gäller även skärbrädan vare sig det är saker på eller inte utan han bara "puttar in" den och då blir det kaos med knivar och mjöl och bunkar huller om buller. Mitt i allt står Oliver, tittar på sitt karaktäristiska sätt över glasögonen och ser ut som ett frågetecken "va? vad gör ni egentligen? och vad det är stökigt här!", vänder sedan på klacken och går därifrån. När vi var på Eskilstuna djurpark senast och han hade åkt karusellerna var han väldigt noga med att stänga dörrar och hänga på rep efter sig trots att det stod andra barn och väntade på att få gå på... Det är bra att han är noggrann, när ingen annan i familjen är det...förutom Mattias då som även går under namnet "millimetermannen" (pga att han är så petig inget annat!!).

Däremot är min specialitet att göra spontana utflykter och hitta på saker. Åka ut i skogen och ta med engångsgrillen, eller överraska barnen med ett besök på lek & bus eller badhuset eller som vi gjorde i vintras, värmde upp lekstugan, skottade en gång och tände marschaller och sedan åt kvällsmaten (läs: pizza) där.
Har även gjort en koja under matsalsbordet där vi fikat men det blir lite obekvämt liksom... jag är inte den vigaste och får lätt kramp när jag ska sitta konstigt. Nu när det är så fina fikaplatser både i Rynningeviken och Ånnaboda så tänkte jag att en riktigt regnig dag ska vi packa fikakorgen och åka till Ånnaboda och sitta där och mysa vid brasan. Jag sa ingenting till Mattias om mina planer men efter ca en vecka när vi sitter framför tv:n säger han plötsligt "jag har tänkt på en sak! Nu när det är så fin raststuga vid Rynningeviken kan vi ju åka dit om det är dåligt väder och fika"... snacka om att vara synkade! (fast med en veckas fördröjning visserligen...) En utflykt till Mc Donalds, Stadsparken eller bara en tur med bussen är också uppskattat och väldigt enkelt!

Att åka till skogen tycker Oliver är roligt, han och Noah kan leka hur länge som helst med pinnar och stenar och blir inte alls trött i benen som han blir annars om han ska gå från A till B. Finns det dessutom blåbär så behöver man ju inte vara hungrig heller! Tyvärr verkar hans lokalsinne vara i samma klass som hans mormor... Jag stod en bit bort senast och hade honom rakt framför mig och ropade "här är jag Oliver du kan väl komma hit" varpå han glatt tittar upp på mig och svarar "jag kommer!" och går till vänster!! Hmmm... orientering är nog inget han ska syssla med i framtiden (eller så är det just det han ska!)
Calle däremot tycker om att cykla till och från skogen, men inte att vara där! Han suckar och stönar, fryser, gnäller, är trött, har ont i huvudet och är hungrig...allt på samma gång. Men när vi säger de magiska orden "nu åker vi hem" genast blir pigg som en mört! skrattar högt och cyklar i racerfart hemåt och alla krämpor är som bortblåsta och det blir istället jag som får ta huvudvärkstabletten...


Det finns blåbär man kan äta och så finns det "blåbär".
Här har det minsta "blåbäret" på sig en tröja från, så klart, Lingon och Blåbär!

tisdag 16 augusti 2011

Till Calle...

Tänk att du redan fyllt 10 år! Tiden går alldeles för fort, 10 år till och du kanske har flyttat hemifrån!? Själv pluggade jag och bodde kvar hemma tills jag fyllde 23... men å andra sidan slapp jag ta studielån.
Eftersom jag var minstingen, sladdis och, ja Calle det är sant, bortskämd så hade jag ingen direkt brådska. Jag fick inte en massa saker som du får men slapp att hjälpa till hemma, behövde aldrig stryka eller bädda och lärde mig använda en tvättmaskin första ggr när jag jobbade i Björkliden 1995 och då var jag 23 år!! Jag städade visserligen mitt rum själv men det slutade oftast med att jag började med att städa skrivbordslådorna, och fastnade i allt jag hittade där! Efter flera timmars städande kom mamma upp för att kolla och det märktes ingenting, men lådorna var fina! Mattias kallade mig länge för "skolflickan" när vi flyttade ihop för jag släppte allting innanför dörren, tog ett stort kliv över "högen" och skrek "hallå!? jag är hemma nu!"

10 år...vad mycket som hänt och vad fort du växt upp. Åren fram till lekis gick fort men när du började skolan satte du på turbomotorerna...det sa bara svisch! Det börjar redan bli glesare mellan kramar och pussar och snart slutar de väl helt... Jag vill så gärna se dig växa upp, tycker det ska bli jättespännande att se hur det går för dig i livet, men samtidigt vill jag bara stanna tiden här och nu, hålla dig hårt och nära, snusa på ditt hår och bara gosa, som när du var nyfödd.

Vi flyttade in i vårat nybyggda hus bara en vecka innan du föddes. Hela graviditeten tillbringade vi all ledig tid i huset. Jag spacklade och målade lister och tak (ja det skulle man tydligen inte göra för det kunde visst vara farligt för ligamenten i magen eller nåt som jag läste efteråt) och du har hört hammarslag och borrmaskiner från den dagen din hörsel utvecklades (du sov alltid som bäst när det var liv och rörelse runt omkring och än idag kan du sova utan att bli störd av omgivningen) Vi har alltid kallat dig Calle från den dagen vi fick reda på att du låg i magen och din morfar kallade mig för "Callemamma" men om du hade varit tjej hade du hetat Emma.

Du var beräknad att födas den 17 augusti och jag skrev den 15 augusti "nu har vi kommit i ordning så nu ska jag ta det lite lugnt och vila innan du kommer". Eftersom alla sagt åt mig att man oftast går över tiden var jag inställd på att ha en veckas "vila" minst...men oj vad fel jag hade! Redan på natten mot den 16 augusti satte det igång! och jag blev jätteförvånad och tänkte "VA? redan??" konstig reaktion...borde varit "ÄNTLIGEN!". Vi åkte in tidigt på morgonen och barnmorskan sa "det här kommer gå fort"...men så fick jag ryggmärgsbedövning och allt blev så braaaaa...så sköööööönt och så låååååångsamt...och dum som jag var sa "gör det inte ondare än så här" vilket jag fick äta upp. Barnmorskan hejade på och sa "snart kommer din bebis" och jag bara tänkte "vilken jävla bebis?!" Och en annan sak hon sa var "nu ska du bara göra som din kropp säger" och jag svarade "då går jag hem nu, för det är det jag vill". Du kom inte förrän kl 17.17 men var helt perfekt och helt lagom med dina 3150g och 48cm i strumplästen och våra liv ändrades för alltid!

Du har verkligen förgyllt våra liv de här 10 åren och jag är sååå tacksam att du kom in i våra liv! Så glad, så arg, så go, så ledsen, så rolig, så omtänksam och du är bara våran! Min pappa sa alltid till mig att "om det behövs så kommer jag och hämtar dig var du än åker i världen men inte till USA för dit kan jag inte köra med bilen". Det kändes skönt och jag lovar dig Calle att vad du än bestämmer dig för att göra i livet, och var du än åker så finns vi bara ett telefonsamtal bort och finns alltid, alltid vid din sida, tvivla aldrig på det!.
Alltid, för evigt....vi älskar dig ända till månen och tillbaka...gullunge!


på väg...

måndag 15 augusti 2011

Lev i nuet...

Fånga dagen! Lev som om varje dag vore den sista! Jaha? Och hur fan gör man då? Allvarligt...vad menas med alla dessa "floskler"? Om jag bara hade en dag kvar att leva så skulle jag ju halva dagen sitta och gråta och vara helt chockad, sedan skulle jag börja ringa runt och ta farväl av alla nära och kära så vaddå "lev varje dag som det vore den sista?" Kan ju inte gråta mig igenom livet, eller sitta i telefonen 5 timmar per dag utifall att?. Eller så tar man ut alla sina besparingar, säger upp sig från jobbet, säljer huset och reser utomlands och låtsas att varje dag i ett halvårs tid (eller hur länge nu pengarna räcker) är den sista. Lever som en kung, köper det man vill och äter vad man vill för man ska ju ändå dö så man behöver inte tänka på vikten eller sjukdomar. Felparkerar och kör för fort, för böter behöver man inte betala förrän inom 30 dagar och då är man ju ändå död. Sedan när pengarna tar slut så kliar man sig i huvudet och undrar "jaha?! vad ska jag göra nu då?". Då kommer ju livet istället bli en plåga och man får gå till socialen och sitta bredvid de vita gubbarna på stan och tigga pengar och då istället ÖNSKA att man vore död...

Jag förstår att det bara är metaforer och att andemeningen är att man ska ta hand om sina nära och kära och tala om för dom hur mycket man tycker om dom (och köpa så mycket leksaker man kan till barnen ;) ) för imorgon kan det vara för sent. Läser ofta i reportage om människor som försöker (ja, jag skriver försöker för jag tror det är näst intill omöjligt) att leva i nuet. Men ju mer jag tänker på det desto mer orealistiskt är det. För vaddå "leva i nuet?" Behöver man inte ta ansvar för morgondagen då? Eller ens kvällsmaten som är några timmar bort? Ska alla springa runt som Di Leva (såg förresten i Aftonbladet att han inte
sprang utan åkte segway) och svamla om månblommor, kärlek och cosmos?? Hahahaha...alla är lika flummiga, ingen tar ansvar, för det tar vi "sen" när vi kommer till den minuten...ingen planering alls utan man tar dagen som den kommer. Flower Power på högsta nivå!

Jag tror nog att "fånga dagen" betyder att man ska ta tillvara på varje dag man får. Inte stressa sig igenom livet och hela tiden ha målet "längre fram" utan stanna upp och vara glad för det man har och inte vara sur för det man inte har. Om det betyder att man lever i nuet så är jag där, inte alltid, men oftast. Så jag tror jag är på rätt väg! Men ändå har jag drömmar och önskningar som hägrar längre fram och som jag strävar emot. En del är helt orealistiska men bättre att sikta högt och komma en bit än att inte sikta alls. Jag försöker i alla fall ha roligt på vägen!



 Hittade en tempelriddare i garaget med en trehjuling....
Tänk om Ivanhoe hade kommit på en cykel?


tisdag 9 augusti 2011

Första dagen på lekis...

Idag var första dagen som Oliver var ensam på lekis och det gick som på räls!
När vi kom dit hade inte bästisen kommit än så jag lovade att vänta tills han kom och så länge gick Oliver på toaletten. Jag stod utanför och väntade, och väntade, och väntade... till slut tittade jag in och frågade lite bekymrat "är du klar snart?" varpå Oliver svarar "ja, jag är klar men tänkte att jag kunde sitta här och vänta..." När sedan kompisen äntligen kom så sa jag hej då, fick en kram och gick hem. Inte en tår inte en orolig blick...ingenting! Han hade efter en timme frågat fröken "när får man gå ut egentligen!?"...för jag hade nämligen sagt första dagen vi var där att vi inte skulle gå ut utan vara inne och leka vilket gjorde att han trodde att han alltid skulle vara inne stackarn...

Första dagen vi var där så var det två tjejer på fritids (som han känner sedan tidigare) som tog ut bandspelaren och började dansa och mima på skolgården, gissa om det ryckte i Olivers danstarm!!! Oj oj oj ...han drog genast ut mig och vi satte oss på första parkett för att kolla och redan efter en halv minut viskade Oliver "Kan du inte fråga om jag får vara med?" och det fick han ju så klart! Men då blev han lite blyg och dessutom så var det, enligt Oliver, bara "tjejlåtar". Så han tyckte vi skulle bränna ner en skiva med hans musik på och ta med så kunde han visa tjejerna (och bästisen som inte alls tyckte om att dansa) vad han menade! Vet inte om de kommer uppskatta konkurrensen om cd-spelaren men de kommer att få tufft motstånd om jag känner Oliver rätt!

Första dagen på lekis är stor, men vet ni vad? Jag tror det är stort för oss föräldrar, men inte lika stort för barnen. Min första skoldag måste ju ha varit speciell med fjärilar i magen mm men jag kommer inte ihåg ett enda dugg! Inte Mattias heller! (Ja jag menar så klart inte att han ska komma ihåg min första dag utan sin egen!)  Däremot kommer jag ihåg känslan man hade inför skolavslutningarna med fina kläder och sånger man skulle sjunga, men första dagen i skolan....nada, helt blankt! Får nog fråga mamma hon kommer kanske ihåg bättre. Fast när jag tänker efter kommer jag inte ihåg Calles första dag heller...hmm...undra om jag var med då eller om det var Mattias?? Det borde jag ju komma ihåg, första barnet och allt!?  Kanske borde söka för det här?? Ja, varför inte, jag söker ju för så mycket annat ha ha.

Det jag kommer ihåg från mina skolår är att mamma fick följa med mig nästan ända fram och sedan vänta på mig när jag sprang in för att se om någon kommit än, för jag ville inte komma först! Sedan kommer jag ihåg enstaka händelser, som när min lågstadielärare var så snäll och lärde mig spela piano efter skoltid för jag var för ung för musikskolan och jag kommer ihåg vilka kläder jag hade på en skolavslutning men kommer inte ihåg vilken klass det var. Eller känslan av att komma ut från kvällsgympan, varm efter dusch och bastubad, och blöt i håret gå hem i mörker och kyla med kompisarna i gatlyktans sken...sådana fragment har fastnat. Man kan ju undra vad det är som gör att vissa grejer fastnar och andra inte? Första skoldagen borde vara en stor dag som fastnar i minnet, eller var jag så jäkla nervös så jag fick en blackout? Ja, så är det nog för glömsk det är jag inte! (Sedan att jag glömmer fikat hemma när hela familjen åker till Rynningeviken för att just fika...eller när jag glömmer badkläder när vi ska bada...äsch det är säkert något annat...) Tänkte berätta något mer, men nu har jag glömt bort vad det var....



Handduken kom jag ihåg den här gången i alla fall!

söndag 7 augusti 2011

Man är inte äldre än man gör sig...

Hur många gånger har man inte hört det uttrycket? Det är inte förrän nu jag förstår innebörden, för det stämmer verkligen! Ibland när jag går här hemma kan jag stanna upp och tänka "men herregud! det här är ju vårat hus, våra barn och alla bilar (3 st för tillfället) på garageuppfarten är också våra!, hur gick det till??" Likaså kan jag undra vad det är för människa som tittar tillbaka på mig i badrumsspegeln, med skrattrynkor i ögonvrån och hängande ögonlock.
Jag känner mig nämligen inte alls så gammal! Fick ett sms från min kompis när de köpt hus för ca 10 år sedan med orden "vi har också köpt hus, är vi vuxna nu?", ja säg det... är vi?

Sedan blir jag lite irriterad på alla som säger att bara för att man köper t ex ungdomligare kläder, eller plötsligt börjar träna, eller (som jag) själv piercar naveln så har man "kris"!? Vem är det som kommit på det? 30-, 40- och 50-års kris? Kan det inte bara vara så att man vid dessa åldrar äntligen kommit på vad man vill med livet? Vad som gör en glad? Man kanske vill tatuera sig eller börja träna eller köpa korta kjolar för man har äntligen insett att det är just det som gör mig lycklig utan att man för den skull har någon sorts ålderskris?  Eftersom man känner sig yngre än vad man är så kanske man vid 30-strecket vaknar upp och tänker "nämen! jag kan ju faktiskt bestämma själv utan att fråga mamma om jag får tatuera mig" Kriser har man ju hela livet men under de första åren heter det "trotsålder"...så det är väl inte konstigare än så?

Sedan undrar jag vem som har bestämt att man efter ett visst åldersstreck inte kan klä sig som man vill? "Men herregud, är inte det där lite väl kort kjol för hennes ålder?"...eller "nej jag kan inte ha sådana ungdomliga kläder vad ska folk säga?"...ja va fan ska de säga? Kanske "vad ung du ser ut för din ålder!" Sedan att man inte passar i korta toppar som visar magen fast man har 15 kilos övervikt är ju en helt annan sak, och har egentligen ingenting med ålder att göra utan mera självinsikt.

Läste en artikel om Camilla Thulin som fyllt 50 år i år och hon berättade att hon alltid säger att hon är flera år äldre än vad hon verkligen är. Så hon har under flera år sagt att hon är 50 år, vilket resulterat i att hon ofta fått kommentarerna "va? Det kan man inte tro du ser inte alls ut som 50!" Så nu skulle hon vänta några månader och sedan säga att hon är 60 år. Så istället för att dra bort några siffror från sin ålder så lägger man till, kanske någonting för Hollywood?

Noah har anammat Camillas variant och när någon frågar hur gammal han är svarar han blixtsnabbt "6 år"...och blir fly förbannad när man rättar honom och säger "nej, du fyller snart 3 år"...




Syns ju tydligt att den här killen är 6 år! ;)

tisdag 2 augusti 2011

Tjejer kan!

Min pappa har under hela min uppväxt sagt till mig att tjejer minsann kan göra samma jobb som killar. Han tycker det är "fränt" med tjejer som jobbar på mansdominerade jobb och anställde själv tjejer som kabelreperatörer när han jobbade på Televerket. Han tyckte att jag skulle läsa teknisk på gymnasiet (och ryska) men man gör ju oftast inte som föräldrarna säger utan jag valde istället ekonomisk, eftersom min storebror läst det. Det var visserligen inte så smart eftersom min bror är mycket mera "ekonomisk" än mig och jag lyckades få samma lärare, Janne, i just redovisning.En dag sa han till mig (med glimten i ögat) "Om du bara vore hälften så bra som din bror vore det jättebra"...hahahaha!
Det var också han som sa att "hemma har jag en voddodocka som heter Annsofie"...fast det var nog när jag hade pratat för mycket på lektionen...

I alla fall så har pappa aldrig daltat med mig utan jag har fått göra det mesta. Första dagen jag skulle övningsköra så var det ut på vägen, inte åka runt på någon parkering och öva först, nej då...bara kasta sig ut! Jag klippte gräs, tvättade bilen och från det att jag fick körkort var det jag som fick åka till bilprovningen (pappa trodde nämligen att det var lättare att få bilen godkänd om det var en tjej som lämnade den, hmm...)

Detta har gjort att jag ofta tagit tag i det mesta med inställningen "hur svårt kan det vara?" Ibland har det blivit rena pannkakan som när jag trodde att jag var elektriker och skulle koppla ihop två lampor, oj oj oj vad pappa skrattade!! Eller när jag på allvar trodde att jag ensam kunde bära upp en stor massagefotölj uppför trappen! Det gick bra ända till själva "kröken" kom...då fastnade det...så in i h-vete...satt fast som ett skruvstäd! Jag hämtade Mattias på jobbet och i bilen hem sa han "åh vad skönt det ska bli att sova nu, varpå jag svarade..hrm..nja...man kommer liksom inte upp till övervåningen... Mattias fick ta bort ledstången i trappen för att vi skulle få loss den och när han muttrade över det på en familjemiddag sa syrran "huvudsaken var ju att du provade i alla fall!" Och det stämmer ju, man kan aldrig säga att man inte kan om man aldrig provat!
När jag sökte säsongsjobb i Björkliden sökte jag alla jobb. Satt på anställningsintervjuv och tjejen framför mig hade en lång lista över det jag sökt..."Jaha, slipa skidor...har du gjort det förut? , nä men det kan jag lära mig" -jobbat i reception...har du gjort det? nä, men det lär jag mig snart... och jag såg listan krympa när hon strök jobb efter jobb...men det blev lite över åt mig i alla fall och jag fick jobb!

Min uppfostran och min inställning har gjort att jag aldrig blivit typisk "tjejig", utan mera "kan själv".
Dessutom är jag tydligen gift med Arga snickaren, som aldrig visar hur man ska göra utan bara frågar hur lång tid kommer det att ta?" haha. Första gången jag skulle lägga golv och frågade honom hur jag skulle börja fick jag till svar "läs på pappret, jag vet inte heller...".

Ibland önskar jag att jag kunde stå och snurra håret mellan fingrarna, tugga hubba bubba och med stora ögon säga "jag kaaaaaaaaaaan inte!" när det är stopp i avloppet av allt mitt hår, eller när jag måste tanka bilen. Det skulle vara så befriande, men samtidigt kan jag bli irriterad på tjejer som säger så där! Som säger att "nej, sånt där kan inte jag, det får mannen göra". Nu menar inte jag att tjejer ska kunna allt om bilar och motorgrejer mm men att tanka, fylla på spolarvätska och kylarvätska, det tycker jag hör till allmänbildningen om man äger en bil! Så är du en av dom tjejerna som gömmer dig bakom "jag kan inte.." så säger jag bara "SKÄRP DIG!", men om du däremot inte vill, så är det helt ok!