Akta bilen...

Jag har alltid varit en av dom som himlat med ögonen och skrattat i smyg åt alla som varit överdrivet rädda om sina bilar. Sådana som parkerat lååångt bort på parkeringen bara för att inte riskera att någon annan parkerar bredvid eller som tvättar bilen överdrivet många ggr i månaden. Eller som grannen vi hade när vi bodde i lägenhet som alltid sopade mattorna innan och efter han använt bilen och som var helt förstörd när "skitungar" varit framme och slangat bensin från just hans bil. Och när man ser barnfamiljer där pappan är helt hysterisk för barnen går för nära så brukar jag sucka och skaka på huvudet och tänka "men herregud det är ju bara en bil! den är väl ändå försäkrad?"

Jag tycker om bilar, fina bilar, nya bilar, snabba bilar och när jag och Mattias var yngre kunde vi nästan inte gå in i en bilaffär tillsammans utan att köpa en. Spelade ingen roll vad månadskostnaden blev bara vi fick med oss just den! För det var den som skulle göra våra liv kompletta! Sedan att jag satt och grät vid köksbordet för att lönen inte räckte till...det spelade ingen roll. Dra ner på vad som helst men inte bilen...i n t e  b i l en...
Sedan kom barnen och prioriteringen ändrades och bilen blev inte så viktig utan mer ett nödvändigt ont. Varför ha en bil för flera hundra tusen om den ändå bara ska åka till och från jobbet och ha glassätande barn i baksätet (eller som vi haft... åksjuka)? Så de senaste tio åren har vi haft två "halvbra" bilar som för oss fungerat bra. En större och en mindre, dock bensinslukande sådana.

Så plötsligt får jag chansen att köpa en relativt ny V50! Bränslesnål, nästan utan repor och välvårdad! t om luktade ny trots några år på nacken! Vilken lycka...jag funderar någon dag (hade nog bestämt mig redan när frågan kom men ville vara säker) innan jag slår till! "Min" fina bil! (eller min och min...bilen står på mig, det var jag som hade kontakt med bilfirman, skrev papper och hämtade bilen...MEN vi betalar lånen tillsammans) Jag kör hem bilen och ställer den på garageuppfarten och det är då det händer!... jag förvandlas utan att jag kan göra någonting åt det...till "en sån"...!!

En "akta-bilen-hysterika" som skriker "akta bilen!" bara någon av barnen åker förbi utanför på vägen. Jag går upp i falsett när barnen ska ta ut sina sparkcyklar och trampbilar och enda vägen ut är mellan våra båda bilar... När jag sagt "försiktigt akta bilen" typ 100ggr och inte orkade den 101:e ggr tittade Noah på mig när han hämtade sin sparkcykel och frågade "mamma..akta bilen?"
Plötsligt tycker jag att ett överdrag som man har till riktigt fina sportbilar borde vara standard! Borde inte gå igenom besiktningen utan en varningstriangel och ett överdrag!

Barnen får i alla fall inte äta i bilen längre, inte ens dricka...nolltolerans gäller...och jag önskar att jag också hade en sådan där liten sopborste som grannen inne i stan så man kunde göra rent mattorna...men jag står emot...vill inte vara så..nördig! Det har inte gått så långt så jag ställer mig i andra änden av parkeringen på ICA, där går gränsen. Jag vill stå så nära som möjligt, orkar inte gå...eller leta efter bilen. Enklare om den står nära så jag ser var det blinkar till när jag trycker på lås upp knappen. Däremot har jag börjat kolla på bilarna jag parkerar bredvid...finns det bilbarnstol? då väljer jag helst en annan plats... och liksom Blixten Mc Queen i filmen "bilar" är jag lite rädd för rosthögar...Så nu ställer jag mig istället bredvid dyra, fina, nya bilar som en riktig "wannabee", fast jag vet att de aldrig skulle ställa sig bredvid min. Varför? Mäh! Jag har ju bilbarnstol i baksätet!

Om den här bilen stod när entrén på ICA så skulle jag nog överge min princip att

alltid stå så nära som möjligt utan istället parkera på andra sidan gatan!