måndag 22 augusti 2011

Tårar..

Det finns olika sorters tårar som mina barn använder sig av. Först är det de ilskna tårarna som är allra enklast att ignorera och som Noah använder sig av dagligen! Sedan är det låtsas tårarna som aldrig kommer trots att barnen gråter...hmmm...och de är inte heller svåra att ignorera eftersom jag har kommit på att det inte är riktiga tårar utan mera "medlidande"-tårar (vilken slutledningsförmåga jag har!). Sedan har vi de allra jobbigaste och det är "helt-förtvivlad-lämna-mig-inte"-tårarna. Kruxet är att Oliver bara har dessa tårar! De kommer vare sig han är arg eller ledsen...finns bara ett läge och är fruktansvärt svåra att ignorera (trots att man lärt sig att tårarna som kommer när han t ex måste gå och lägga sig egentligen är ilskna tårar) och jag tycker så synd om honom ändå...

Sedan har vi Noah som nästan uteslutande använder sig av ilskna tårar. Honom har jag aldrig haft svårt att lämna trots gråt för jag vet att de snabbt går över pga att de är just ilskna tårar MEN inte idag...Idag grät han STORA krokodiltårar och inborrad med huvudet i min axel desperat upprepade "följa med dig, följa med dig mamma..snälla...snälla..." och det var en ny, hemsk, upplevelse som tog rakt i hjärtat. Första dagen på dagis efter sommarlovet, ny avdelning, hans ord. fröknar hade planeringsmöte och inga av hans "bästisar" hade kommit än så han var verkligen utlämnad och helt förstörd! Eftersom Oliver hade sin första dag på lekis idag så hade jag tagit lite ledigt på fm för att kunna följa med honom så jag hade ju gott om tid, men hur ofta händer det att barnen slutar gråta om man sitter kvar en liten stund? typ aldrig...så jag fick helt enkelt svälja klumpen i halsen, bända bort armarna som kramade mig så hårt och lämna över ett "vrak" till en av fröknarna och snabbt gå därifrån.

Tiden som jag hade så gott om hade nu krympt avsevärt. Planen var att först lämna Oliver eftersom han är den som är lugnast och har skolats in och sedan följa med Calle som inför denna termin tvingats byta klass (tillsammans med 7 andra från sin gamla klass ). Han har varit väldigt orolig och rädd för att gå dit själv så jag tänkte att vi skulle gå dit i god tid, men det blir inte alltid som man tänkt sig... När jag kommer fram till Olivers lekis så står alla föräldrar där med sina barn...då menar jag verkligen ALLA! Försöker säga hejdå till Oliver och förklarar att jag måste gå och lämna Calle (som redan är blank på ögonen) varpå Oliver börjar snyfta och lyckas gå rakt in i en hylla och istället börjar storgråta! Samtidigt kommer, som tur är, bästisen Albin med sin mamma. Jag torkar Olivers tårar och säger till honom att stanna hos Albin så kommer jag tillbaka när jag lämnat Calle...för nu börjar klockan närma sig 08.15 och lektionen börjar 08.20...varför blev det så här?! Var ju på dagis 07.30! borde ha haft hur gott om tid som helst!!

Jag tar i alla fall med mig Calle och ser, när dörren stänger igen, en ledsen Oliver som tittar långt efter mig...klumpen i magen växer...  Calle går tyst bredvid mig och när vi närmar oss klassrummet börjar gråta stora tysta tårar och säger med panik i rösten "jag går inte in mamma...JAG  GÅR  INTE  IN..." Jag som börjar bli lagom stressad av alla dessa gråtande barn blir irriterad och säger "ja, men det spelar ingen roll du MÅSTE gå in" och puttar honom framför mig samtidigt som han stretar emot. Följer med honom in och hänger upp hans grejer, det är trångt och fullt med barn som tittar storögt på Calle som gråter...vilket gör att Calle blir ännu ledsnare. Han vill inte gråta och han säger att han skäms för att han "är så feg" och att de andra kommer reta honom för att han gråter och så tycker han ännu mera synd om sig själv och gråter ännu mera... en ond spiral. Eftersom lektionen inte börjat än så går vi ut på skolgården för att hitta lite kompisar men de törs inte komma fram eftersom han gråter och han vill heller inte gå till dom av samma anledning. Då kommer det, i mina ögon, en ängel (läs: lärare) som känner Calle och säger "jag kan följa med dig in, jag brukar faktiskt jobba i den här klassen ibland. Du och jag kan gå in före alla andra och kolla runt lite om du vill" Calle nickar och torkar tårarna och följer med. Jag kramar honom och säger "jag kommer förbi när jag går från Oliver".

Tillbaka till lekis och Oliver där alla barnen står och väntar i kapprummet tillsammans med sina föräldrar. Jag hinner precis ställa mig intill en glansögd Oliver när fröken kommer och hälsar alla välkomna. Sedan är jag med en stund på samlingen (mest eftersom alla andra föräldrar är det men undrar varför de är där, att några föräldrar kommer är väl en sak men alla!? Har de inga jobb?) Tittar på klockan och undrar hur länge man måste vara kvar.... Oliver sitter på mattan och vinkar till mig varannan minut samtidigt som han stoppar fingrarna i munnen. Inte så konstigt att första dagen på lekis är nervöst, herregud! det står ju föräldrar överallt och alla stirrar på barnen som sitter på mattan...skulle ju göra vem som helst nervös. När samlingen är över tar Oliver och Albin varandra i handen och går iväg och bygger lego. Jag passar på att säga hejdå och lämnar äntligen ett glatt barn!!

Känner ändå en oro i magen, lovade ju Calle att komma tillbaka, men nu har ju lektionen börjat. Det är ju trots allt han som har haft det jobbigt de sista dagarna med mycket tankar, funderingar och svårt att sova. Egentligen var det ju honom jag skulle koncentrera mig mest på idag och jag lovade honom igår, när vi låg och pratade i sängen, att stanna kvar...men nu har jag svikit honom...klumpen växer igen... Passerar hans klassrum på väg till bilen och ser att han sitter längst fram och torkar sig i ögonen...stackarn. Jag går bort till bilen, känslan av att inte räcka till, inte hålla det man lovar eller kunna ge dom mera tid blir för mycket ...och när jag startar motorn kommer tårarna....



Hur det gick? Jo, Calle ringde mig när de slutat och sa att fröken var snäll och att allting varit jättebra! Han lekte med en kompis och hade redan bestämt med en annan tills imorgon och som han även skulle ta sällskap med till skolan!! LYCKA!

Att Noah varit ledsen hade ingen av hans vanliga fröknar hört talas om så det hade visst gått över lika fort som jag lämnade honom och Oliver hade varit glad och nöjd men blivit stressad av alla stora barn som kom in i matsalen så han hade proppat munnen full med mat och sedan spytt på golvet...ja så kan det gå! Men han var lika glad för det! Och så länge han är glad så är jag glad!

1 kommentar:

  1. Åhhhh stackare (inkl mamman)... gud vad jobbigt! Skönt med ett lyckligt slut :-)

    SvaraRadera