tisdag 16 augusti 2011

Till Calle...

Tänk att du redan fyllt 10 år! Tiden går alldeles för fort, 10 år till och du kanske har flyttat hemifrån!? Själv pluggade jag och bodde kvar hemma tills jag fyllde 23... men å andra sidan slapp jag ta studielån.
Eftersom jag var minstingen, sladdis och, ja Calle det är sant, bortskämd så hade jag ingen direkt brådska. Jag fick inte en massa saker som du får men slapp att hjälpa till hemma, behövde aldrig stryka eller bädda och lärde mig använda en tvättmaskin första ggr när jag jobbade i Björkliden 1995 och då var jag 23 år!! Jag städade visserligen mitt rum själv men det slutade oftast med att jag började med att städa skrivbordslådorna, och fastnade i allt jag hittade där! Efter flera timmars städande kom mamma upp för att kolla och det märktes ingenting, men lådorna var fina! Mattias kallade mig länge för "skolflickan" när vi flyttade ihop för jag släppte allting innanför dörren, tog ett stort kliv över "högen" och skrek "hallå!? jag är hemma nu!"

10 år...vad mycket som hänt och vad fort du växt upp. Åren fram till lekis gick fort men när du började skolan satte du på turbomotorerna...det sa bara svisch! Det börjar redan bli glesare mellan kramar och pussar och snart slutar de väl helt... Jag vill så gärna se dig växa upp, tycker det ska bli jättespännande att se hur det går för dig i livet, men samtidigt vill jag bara stanna tiden här och nu, hålla dig hårt och nära, snusa på ditt hår och bara gosa, som när du var nyfödd.

Vi flyttade in i vårat nybyggda hus bara en vecka innan du föddes. Hela graviditeten tillbringade vi all ledig tid i huset. Jag spacklade och målade lister och tak (ja det skulle man tydligen inte göra för det kunde visst vara farligt för ligamenten i magen eller nåt som jag läste efteråt) och du har hört hammarslag och borrmaskiner från den dagen din hörsel utvecklades (du sov alltid som bäst när det var liv och rörelse runt omkring och än idag kan du sova utan att bli störd av omgivningen) Vi har alltid kallat dig Calle från den dagen vi fick reda på att du låg i magen och din morfar kallade mig för "Callemamma" men om du hade varit tjej hade du hetat Emma.

Du var beräknad att födas den 17 augusti och jag skrev den 15 augusti "nu har vi kommit i ordning så nu ska jag ta det lite lugnt och vila innan du kommer". Eftersom alla sagt åt mig att man oftast går över tiden var jag inställd på att ha en veckas "vila" minst...men oj vad fel jag hade! Redan på natten mot den 16 augusti satte det igång! och jag blev jätteförvånad och tänkte "VA? redan??" konstig reaktion...borde varit "ÄNTLIGEN!". Vi åkte in tidigt på morgonen och barnmorskan sa "det här kommer gå fort"...men så fick jag ryggmärgsbedövning och allt blev så braaaaa...så sköööööönt och så låååååångsamt...och dum som jag var sa "gör det inte ondare än så här" vilket jag fick äta upp. Barnmorskan hejade på och sa "snart kommer din bebis" och jag bara tänkte "vilken jävla bebis?!" Och en annan sak hon sa var "nu ska du bara göra som din kropp säger" och jag svarade "då går jag hem nu, för det är det jag vill". Du kom inte förrän kl 17.17 men var helt perfekt och helt lagom med dina 3150g och 48cm i strumplästen och våra liv ändrades för alltid!

Du har verkligen förgyllt våra liv de här 10 åren och jag är sååå tacksam att du kom in i våra liv! Så glad, så arg, så go, så ledsen, så rolig, så omtänksam och du är bara våran! Min pappa sa alltid till mig att "om det behövs så kommer jag och hämtar dig var du än åker i världen men inte till USA för dit kan jag inte köra med bilen". Det kändes skönt och jag lovar dig Calle att vad du än bestämmer dig för att göra i livet, och var du än åker så finns vi bara ett telefonsamtal bort och finns alltid, alltid vid din sida, tvivla aldrig på det!.
Alltid, för evigt....vi älskar dig ända till månen och tillbaka...gullunge!


på väg...

1 kommentar:

  1. Gud så fint skrivet men du ska veta att det går bara fortare o fortare. Våran Matilda har börjat övningsköra......det var ju bara en litet tag sedan hon var en bebis på knappt 2,5 kg

    SvaraRadera