Dagens skola

Jag har flera kompisar i min närhet som, näst intill, fått stånga sig blodiga för att deras barn ska få den hjälp de så väl behöver. De har "känt på sig" att allt inte stått rätt till men som istället blivit bemötta med orden "det blir nog bättre ska du se". Det är svårt att förstå att våra barn går på samma skola!
Oliver, och hela våran familj, har blivit så bra bemötta så jag blir tårögd när jag tänker på det.

Det var en tidig höstmorgon 2009 när jag lämnade Oliver som jag i förbigående, oroligt, sa till en av fröknarna "undrar om Oliver verkligen kan börja skolan om ett år!"... det var det enda som behövdes!
Bollen sattes i rullning direkt och specialpedagog sattes in som följde honom under några dagar. Efter några veckor hade vi ett möte där vi tillsammans med Olivers fröken, rektor och spec.pedagog bestämde att han skulle stanna kvar på dagis ett år till eftersom han låg ca 1 år efter i utvecklingen och så här i efterhand var det det bästa beslutet vi någonsin tagit!

I Olivers grupp gick både de som var födda 04 och 05 så även om hälften skulle försvinna till lekis så skulle han ändå inte vara ensam kvar vilket kändes skönt. De var uppdelade i två grupper varav 04:orna mer var inriktade mot skolstarten med gymnastik i skolan en ggr i veckan och besök i matsal mm så Oliver fick direkt byta grupp och istället "tillhöra" 05:orna som passade honom mycket bättre! Han ville inte höra talas om att börja skolan och började gråta när det kom på tal så att slippa den "pressen" var skönt för honom. Att 05:orna dessutom, till psyket, var lugnare gjorde ju inte saken sämre. När sedan 04:orna började lekis blev det en lagom stor grupp på ca 16 barn som var helt perfekt för Olivers utveckling. Specialpedagogen som följde Oliver berättade för fröknarna hur de skulle göra och tänka för att få bästa resultat och vi märkte redan efter en månad att vissa saker blivit mycket bättre!

Idag har Oliver gått på lekis i 5 veckor och har tagit stora steg i utvecklingen. Han har fortfarande svårt att klippa med sax och att äta med kniv och gaffel, men han har en inre trygghet som "lyser igenom" och han älskar sitt lekis och "suger åt sig" allting som fröken säger. Häromdagen hade han t om skällt ut sin bästis som inte var tyst under samlingen! Oliver hade, efter en del tjafsande, ställt sig upp, stampat med foten i golvet och sagt "NU ÄR DU TYST!"...och kompisen tystnade...

Trots att det nu går väldigt bra för Oliver så kommer de ändå inte att "släppa honom" utan kommer fortsätta ha honom "under uppsikt". Vi kommer ha uppföljningsmöten med kurator, lekisfröken och även med spec.pedagog och fröken från dagis. Hur bra är inte det?! Man kan ju annars tänka att dagis inte är så intresserade av hur det går, eftersom han inte tillhör dom längre, men icke sa nicke!

Det finns hopp för skolan i alla fall, fast det är många som upplevt/upplever det motsatta! Som tur är så är inte jag en av dom! Men jag har funderat många ggr på vad som hänt om Oliver stannat kvar hos sin dagmamma? Hade han fått samma uppbackning och hjälp?... som sagt, det finns en mening med allt.

Egentid med pappa varje onsdag eftermiddag är kanon tycker Oliver!
(och jag med)