Trots

Plötsligt kom dagen med stor D och den slog ner som en bomb...Oliver har kommit i trotsåldern! Jamen, vaddå!? tänker Ni, han är ju 7-år måste ju ha varit i trotsålder tidigare...men saken är den att han aldrig varit trotsig! Ni ska veta att Oliver är en speciell liten kille med mycket tålamod och inget elakt i sig överhuvudtaget. Vi har t om tvingats lära honom försvara sig mot lillebror som annars enkelt kör över honom. Det är inte ovanligt att vi hittar Oliver liggandes framför tv:n med lillebror sittande på hans rygg och slår honom med öppen handflata allt vad han orkar. När Oliver tröttnar eller det gör för ont skriker han rakt ut tills någon kommer och flyttar på odjuret men själv puttar han inte ens bort honom!. Han vet att om han gör det så blir lillebror ännu tokigare och kanske t om försöker bita honom och det är ännu svårare att värja sig mot. Detta har gjort att vi t om "hejar på" Oliver när det blir närstrider...dumt? ja, det är det säkert men vi måste lära honom att säga ifrån, man ska inte bara behöva ta och ta och ta... Detta har gjort att Olivers bästis har sagt till sin mamma att "hemma hos Oliver får man slåss"...oops...

Men så plötsligt har trotsen kommit till Oliver och han hör ingenting (trodde i början att han fått vaxpropp) av det vi säger, struntar i att komma när det är mat, går längre ut på bryggan fast jag skriker mig hes, lyssnar inte alls när jag försöker förklara varför han inte får bada ensam på djupt vatten, drar med lillebror på bus och skyller ifrån sig fast han blir tagen på bar gärning! Hittade Oliver när han satt och plockade isär ett legoskepp som Calle byggt och när Calle frågade vad han gjorde, så slängde han det ifrån sig och sa "det var Noah"...hmm inte fullt så smart...

Det känns jättekonstigt och elakt att skälla på någon som varit snäll och ordentlig i 7 år... Calle och jag bråkar ofta, och Noah har samma temperament så honom blir jag också arg på titt som tätt och de blir så klart arga tillbaka och Noah gråter ilskna tårar....men Oliver är inte sån! När man skäller på honom och han äntligen lyssnar så gråter han, och som jag sagt förut har han bara ett läge på tårarna och det är förtvivlan! Så han gråter och är helt förstörd och så blir vi sams och kommer överens om att han inte ska göra så igen, säger förlåt och sticker iväg och plockar sönder nästa skepp!!! AARGH!
Men trots att vi vet att han blir så förtvivlad så måste vi ju ändå säga åt honom när han gör fel för annars glider han med på ett bananskal, och vi gör honom en björntjänst om vi inte sätter gränser. Men det är svårt att förstå och "ta in" att våran snälla, goa, rara Oliver kan vara "olydig" och man måste verkligen stålsätta sig så man inte går på allt han säger, krokodiltårarna och hans stora oskyldiga ögon bakom de tjocka glasögonen (som inte alls är så oskyldiga som man tror). Eftersom han ofta leker för sig själv och verkar vara
ganska omedveten om sin omgivning så blev jag mer än förvånad när lekisfröken berättade att han, liksom Calle när han var liten, hade stenkoll på alla på skolgården! VA?! så han är inte så frånvarande som man kan tro...den lilla spjuvern.

Man kan ha samma grundvärderingar och tankar om uppfostran men varje barn är unikt och kan inte alltid uppfostras på samma sätt även om man strävar mot samma slutmål (eller vad man ska kalla det). I vårat fall (hoppas Mattias är med på det här nu) är det att få positiva, trygga, självständiga barn som vågar stå för sina åsikter och känna empati för sina medmänniskor, vågar pröva sina vingar och, kanske det viktigaste av allt , alltid veta att vi finns precis bakom dom och hejar på eller tar emot om de faller. Visst, jag kommer ju inte bli överlycklig om Calle, 20 år, kommer och säger att han ska bestiga Mount Everest eller åka tunna i Niagarafallen men någonstans så måste jag ändå acceptera hans vilja och stötta honom trots att det tar emot. Jag kan be honom tänka igenom hans galna idéer men kan, tyvärr, inte förbjuda honom.

Att skaffa barn är ett stort ansvar, större än man anar när man ligger där på BB. Jag hoppas verkligen att våran uppfostran är den rätta för våra barn, att de lär sig rätt och fel och inte börjar med droger, våld och stölder utan behåller sin inre trygghet och kan stå emot grupptryck...man får försöka göra ett så bra "grundarbete" man bara kan och sedan hoppas på att allt det andra faller på plats av sig självt.

När jag lägger mig på kvällen så kommer det upp ögonblicksbilder från dagen som varit ...Oliver som tittar upp på mig när vi går hand i hand till lekis, Noahs stora, underbara leende som möter mig när jag vaknar av  att han klappar mig på kinden och Calles hjärtliga skratt när han tittar på Youtube-klipp ... och det är ju det som betyder någonting! Spelar ingen roll om jag själv är vältränad, har välstädat hus, fin trädgård och fina bilar om barnen inte är lyckliga och friska! DET betyder allt! Sedan kan jag ibland önska att jag kunde bära barnens börda när de blir retade, sjuka eller får problem...men tyvärr går ju inte det och det kanske är tur för mig ;) sopa sopa.... och även för barnen!

Glada barn är friska barn!