tisdag 25 oktober 2011

Självplågeri?

Har en egenskap som jag inte kan bestämma om den är bra eller dålig men jag intalar mig att den är bra. Jag lär mig otroligt mycket och får ett annat, mera ödmjukt perspektiv på tillvaron och den "gråa" vardagen känns mera ljus än grå. Kan nämligen inte låta bli att läsa om- eller titta på program/dokumentärer/artiklar som handlar om sjuka barn, familjer som förlorat ett barn, eller, som jag gör just nu, följa en blogg som handlar om ett barn med bland annat hjärtfel. Jag vet att många hellre byter kanal eller bläddrar förbi reportagen för det är jobbigt att ta in, speciellt när det handlar om barn som är i ens egna barns ålder, MEN jag kan helt enkelt inte sluta! Jag läser/tittar och gråter (t om hulkar), ibland av lycka och ibland av sorg, men kan likt förbannat inte låta bli! Slås alltid av vilken styrka barnen har som orkar gå igenom alla dessa behandlingar och vilka underbara föräldrar som aldrig ger upp (de kryper säkert ihop i fosterställning och gråter av förtvivlan när barnen inte ser på...men när barnen är i närheten står de som gjutna i cement! viker inte en tum, tröstar, peppar, kramar trots att utgången är allt ifrån solklar) Att ens kunna fungera normalt när allt annat rämnar....det fascinerar mig! Vilken inre styrka vi människor har, men man har ju inget annat alternativ än att se framåt och hoppas på det bästa! Jag kan bara föreställa mig lättnaden när det visar sig att allt gått bra, man sjunker säkert ihop som en gummimadrass som tömts på luft och blir säkert oändligt trött men lycklig.

Följer just nu Abbe som föddes med ett hjärtfel 2005 och Abbes pappa skriver så bra, med glimten i ögat trots allt de måste gå igenom. Och vilka bilder! Han har tagit så fina bilder så man gråter bara man ser dom....en bild på en liten fot som sticker ut ur ett stor färgglatt täcke på röntgen, en liten knubbig hand som håller ett stadigt tag i sjukhussängen, en liten nedsövd kille med elektroder och slangar överallt, en glad liten kille med rosiga kinder efter en lyckad operation, ja de berör mer än ord! Och det är så befriande att läsa att även fast man har ett "hjärtebarn" (otroligt fint ord) så tjatar och gnatar man ändå och har samma problem i vardagen som "vem som helst".

Tycker också att jag blir en erfarenhet rikare varje gång jag läser eller ser ett av dessa program och de följer mig i tanken under lång tid efteråt. När jag såg dokumentären "barn med cancer" på svt så fastnade jag för en liten kille som heter Sigge (ja "heter" han är nämligen en överlevare). Googlade på nätet mest för att se hur det hade gått för honom och hittade en insamling han startat på barncancerfonden som jag nu skickat in ett bidrag till! DET hade jag inte gjort om jag bytt kanal. Man lär sig också massa saker, visste ni t ex att det finns hjärtmedicin som är formade som hjärtan i olika färger? Eller att barn som har slem i lungorna kan bli "bollade" på sjukhuset. De läggs på en pilatesliknande boll och gungas upp och ner och läggs även på sidan och gör samma sak. Detta gör att slemmet lossnar från lungorna och gör det lättare att andas! Vilken grej va?! Och jag säger som Abbes pappa "man undrar ju hur gick det till när de kom på det?"

En annan sak jag fått lära mig också är att det på vissa sjukhus finns någonting som heter "lekterapi" där det finns massor med leksaker till barnen! Där de slipper slangar, undersökningar och sprutor utan bara kan vara barn! På Drottning Silvias barnsjukhus har de t ex trampbilar, hockey- och fotbollsspel, pingisbord, lekstugor och dockhörnor. Ett rum med trummor, bas, gitarr, syntar och en dator för den som vill spela in en egen skiva!! I ett annat kan man ligga och lyssna på musik i vita saccosäckar med ljusspel på väggarna, lavalampor och andra stämningshöjare. Och där finns ett bibliotek fullt med böcker, filmer och cd-skivor! Just denna avdelning, lekterapin, beslutade landstinget i Borås att lägga ner på sitt sjukhus för de var tvungna att spara pengar! Som tur var fick de massiv kritik och fick ändra sina planer. Det hade jag heller ingen aning om...

Jag är ju så klart jätteglad över att jag inte känner till allt detta vilket betyder att mina barn inte varit allvarligt sjuka eller ens i närheten men samtidigt tacksam över att jag får läsa om det och inse vilken betydelse det har för sjuka barn och även för deras syskon! Att svensk sjukvård även tänker på barnens välbefinnande och inte bara på den fysiska biten. Det är så många familjer med sjuka barn som kämpar därute och jag skickar stora styrkekramar till Er och säger bara "ge inte upp"! Jag kan ju inte hjälpa bara se på, däremot kan jag lägga mina växelpengar i insamlingen till Ronald Mc Donald barnsjukhus och på det sättet hjälpa hela familjer som behöver bra och tryggt boende under sjukhusvistelserna, DET kan jag göra!

Samtidigt drar jag mina egna barn tätt intill mig, snusar dom i nacken, pussar dom på deras mjuka hår och känner mig otroligt lycklig lottad och skäms nästan lite för att vi har det så bra... 

Jag har lagt till en länk här intill till Abbe som jag tycker att Ni alla borde läsa! Stoppa inte huvudet i sanden denna gång, utan läs om Abbe, en helt underbar liten kille som har haft en jobbig start i livet men som har samma tankar och funderingar som vilket barn som helst! Och som kommer på de mest kluriga lösningarna på problem! Men börja från början... 2005 så att du får hela bilden...och var beredd på tårarna...

torsdag 20 oktober 2011

Kärlek till snö

Imorse fick jag skrapa rutorna på bilen! Det är inte så att jag hoppar högt av glädje precis...tvärtom! Inte kul när man tittar ut och tror att bilens rutor är våta av regn och det visar sig när man kommer ut, och har svårt att öppna dörrarna, att det är is! Ja, då har jag lätt att hålla mig för skratt, men ändå känner jag en pirrande känsla som sprider sig i kroppen...den är på väg...snart kommer den! Har läst att den redan kommit till Kittelfjäll och att Idre fjäll satt igång sina kanoner...så snart är den nog här...SNÖN!! Hurra!!! Jag förstår inte hur jag kan ha en sådan djup och innerlig kärlek till just snö, jag som fryser bara termometern går under 15 grader? Var kommer den ifrån? Är det för att jag är "uppväxt och fostrad" i snön? Började med längdåkning när jag var 6 år med träning i veckorna och tävlingar på helgerna. Vi var ett stort gäng som höll på, nästan hela klassens tjejer faktiskt! När jag sedan började tröttna på längd så gick jag istället över till slalom. Jag och mina två kompisar Malin och "Ullis" bodde i princip i Storstenshöjden. Ja, Ullis tävlade ju i slalom så hon gjorde det absolut! Vi blev uppsjkutsade när kvällsåkningen började och blev hämtade när liftarna stängde. Kommer ihåg hur vi köpte en papperslåda (som man får korv med mos i) med riktiga, räfflade pommes som vi delade på samtidigt som vi värmde oss och tittade ut på den elupplysta backen...det är sånt man minns!

En annan sak jag minns och som gör mig sur är när jag tävlade en distriktstävling i Storådalen och för första ggr vann över en tjej som jag "jagat" hela säsongen...lyckan var total!! Jag var jätteglad och superstolt för den tjejen, Jessica, var verkligen jätteduktigt. DÅ, när jag gick omkring med mitt lyckliga leende kom tjejens mamma fram till mig och sa "ja, du vann idag men Jessica har faktiskt varit sjuk"..DET kommer jag ihåg. Varför kunde hon inte bara hålla käften och låta mig vara lycklig??

Sedan gick jag ju tillbaka till längdskidorna och blev tränare. Att vara vältränad och åka på perfekt vallade skidor och kunna ta ut stavtagen...ja det är en otrolig känsla! Åka i strålande sol med gnistrande snö från Ånnaboda mot Lisselängen eller ännu hellre från Grövelsjön mot Lövåsen (lite mera nedförsbacke)...ja det går inte att beskriva! Även ett mördarpass, kvällstid, i elljus, ger också en skön känsla. Innan vi hade fått upp elljusen till våran nya "hemmaarena" i Ånnaboda så körde vi en klubbtävling där vi lyste upp banan med marshaller DET var mysigt! Jag gick runt med en liten kille och vi hjälptes åt att tända ända tills vi blev avbrutna av en stressad pappa som skrek i falsett efter honom eftersom det var han som startade först...hihi...men han blev inte spec stressad utan sa bara lugnt "ja jag kommer måste bara tända lite till först"

Men som det är idag så sätter jag på mig längdskidorna, med halvtaskig kondis, och drar iväg "som vanligt"...men kommer inte mer än max hundra meter (om det är nedförsbacke) innan det känns som hjärtat håller på att sprängas! Andas tungt och kippar efter luft...ja suck...DET är inte roligt! Skönt att betalspåret i Ånnaboda börjar med svag lutning nedåt så att jag åtminstone kommer en bit! Och jag brukar ha med mig barnen som "bromsklossar"...för åker man med Oliver så går det inte alls fort och så kan man istället glänsa i rollen som "åh-vilken-duktig-mamma-som-tar-med-sig-barnen-ut-i-skidspåret" istället. Fast man egentligen hellre vill vara den där "idioten" som åker varv efter varv och hellre kör över barnen som kör för långsamt än att byta spår och som skriker åt dom som gör fina "rumpmärken" i spåret när de ramlar! haha, nej den sura gubben vill jag förresten inte vara men i alla fall den "vältränade" som kan stanna till och prata med barnen utan att flåsa fast han/hon åkt flera varv på "mördarfemman"! Ja, i vinter ska jag också "bli en sån"...kanske.

Funderar på att åka Tjejvasan i vinter men märker att tiden springer ifrån mig... sa "den 1 sept ska jag börja träna", men har hittills bara fått till ETT träningstillfälle så det får bli nästa säsong istället.
När vi satt och pratade om detta så var den någon som sa att "Hovsta har ju startat upp sin skidsektion nu, du kan ju köra för dom"...NEJ! absolut inte! det är ju som att svära i kyrkan! Efter alla år som man tävlat mot deras åkare! Inte kan man "byta sida", finns inte på kartan att jag skulle köra för Hovsta. Mina barn...kanske...men inte jag! Garphyttans IF skidor är den klubben som jag håller närmast hjärtat! När jag är uppe i Ånnaboda och ser alla människor som rör sig där så har jag bara lust att ställa mig mitt på parkeringen med en megafon och skrika "Hallå allihopa! Det här är mitt! Jag är uppvuxen här och Ånnaboda var mitt andra hem under många många år och jag har tillbringat många timmar/dagar/veckor här sommar som vinter!! bara så ni vet!!" så att de inte misstar mig som "turist" eller ännu värre "stassare"...
När jag går in i Konsum hemma i Garphyttan är det inte många ansikten jag känner igen längre och det är en konstig känsla....Garphyttan som är så litet och där man kände "alla"...nu bor det massa andra människor där som säger att det är "deras"...hmmm...men sånt är livet!

Jag träffade ju, som tur var, en ännu större "alpinist" än jag själv någonsin varit...Mattias, som tror att han fortfarande är 15 och ska göra värsta hoppen i backen och varje år slår i svanskotan. Mattias som frågade mig, när jag jobbade i Björkliden, om jag varit uppe på 1313 (tydligen en känd topp)
och jag fattade inte vad han pratade om...matte? Det är tack vare honom som vi nu "skolar in" hela familjen i vintersporterna för trots allt så hänger det ju på att båda föräldrarna tycker om det! Han köpte Calles första carvingskidor när Calle bara var 3 år och jag tyckte han var helknäpp! Sedan kom Oliver som fick prova på tidigt och så Noah...han stod på sina slalomskidor första ggr vintern 2009/2010 och hade precis fyllt ett år (november) och jag tyckte inte alls det var konstigt! Han gjorde succé när han kom gående i sina minipjäxor och sin STORA hjälm och glada leende!
Och i vintras åkte vi ankarlift tillsammans han och jag, det var en perfekt backe, lååååååång och flack...men liften uppför var mördande! Att stå som en fällkniv i mer än 5 minuter sliter på knäna! Vägen ner ägnade han åt att försökte köra över lämlarna som ilsken stod och fräste MITT i backen!!  Lämlarna var skitsura men Noah jätteglad!



Det är inte bara slalomskidor den här killen behärskar!

fredag 14 oktober 2011

Kan man stoppa utvecklingen?

Man vill ju gärna stötta sitt barn och inte hindra på något sätt utan låta dom utvecklas i sin egen takt, men hur gör man om man vill "hålla tillbaka" ett barn till förmån för ett annat?

Noahs utvecklingskurva går spikrakt uppåt i racerfart medans Olivers "lunkar på" i snigelfart vilket gör att deras kurvor nu krockar allt som oftast. Tex så ska både Noah och Oliver få sina första skridskor till vintern, fast det är 4 år mellan dom... och samma sak med slalomåkningen. Oliver har visserligen åkt några mera år än Noah men ändå har Noah kommit lika långt i utvecklingen. Så länge de är på samma nivå är det ju ok för de har väldigt roligt tillsammans just nu. När de t ex sitter och pusslar vid köksbordet och Noah protesterar när Oliver sätter fel och tvärtom. Men vad händer om lillebror "går om" Oliver? Kommer han blir ledsen? Känna sig "värdelös"? eller kommer han på "Olivervis" bara rycka på axlarna??

Igår kväll när jag låg i sängen och pratade med Noah så hör jag hur han plötsligt säger "r" i meningarna... inte speciellt uttalat eller rullande men ändå ett "r" och istället för att tänka "hurra!" så tänkte jag "åh nej, inte det också"...Oliver har en del talfel som han fortfarande brottas med men som jag hoppas försvinner så småningom. Vi har gått hos logoped under några veckor förra året men hon ansåg att det inte var ett jättestort problem så vi fick lite rim och ramsor att ta med hem och öva på... (vilket vi inte gjort spec ofta, ska ta tag i det nu...om jag hittar pappret) Däremot har Oliver helt plötsligt börjat bygga värsta lego-figurerna, bilar och skepp som han inte gjort förut så självklart gör han framsteg! Det känns som Noah följer en kurva och Oliver går i en trappa och tar trappsteg för trappsteg, ett stort steg i taget liksom...

Det man måste tänka på, eller JAG måste tänka på, är att inte projicera min oro på Oliver. Han ska få utvecklas i sin egen takt, och jag får helt enkelt acceptera att han inte är en fysisk kille som vill cykla och trixa på vare sig sparkcykel eller slalomskidor, men det är svårt...faktiskt. Det är lätt att skriva här men jättesvårt att "ta in" och förstå, eftersom vi andra tycker om att sporta. Men jag försöker ... för det finns ingen kille som Oliver! Finurlig, eftertänksam, klurig och faktiskt, ganska smart! Vilken sport ska man hålla på med då? En hobby som inte kräver någon fysisk styrka men ändå inte är schackspel?? Ja, springa upp och ner för trappen i kvarntorpshögen klarar han ju galant, fast i sin egen takt ... och är det något som han tycker om orkar han hur mycket som helst...så jag vet inte jag, det kanske döljer sig en liten "sportfåne" i den lilla, tunna kroppen i alla fall men att latmasken har övertaget just nu!

        
 Precis den här minen är Olivers "kännetecken"!

tisdag 11 oktober 2011

Engagemang

Vad folk än tycker och tänker om mig och min familj så kan ingen komma och säga att jag inte engagerar mig i mina barn! Är till naturen väldigt nyfiken av mig, en del kanske tycker på gränsen till "skvallerkärring" men om man inte frågar får man inget veta, heller hur?! Ibland kanske en del misstar min omtanke för nyfikenhet men jag har (oftast) inga baktankar utan vill gärna hjälpa till om jag kan. Därför har jag svårt att vara tyst när det t ex ska väljas klassföräldrar (enda ggr jag är tyst är när de vill ha en sekreterare för det innebär att man måste lyssna och förstå allting och inte kan planera föräldrarfest samtidigt) för jag vill inte missa någonting!

Tycker om att vara med överallt! Tycker det är roligt att titta på Calle när han tränar hockey, visserligen fryser jag som en tok, men i alla fall. Ser heller inte på klassmöten som något nödvändigt ont utan tycker om att träffa de andra föräldrarna och få information om vad de gör i skolan och varför.

Har ingen aning om varför jag blivit så här men det är säkert ett arv. Började tidigt att träna längdskidor, tror jag var 6 år gammal och blev med i "gemenskapen" som en klubbtillhörighet faktiskt ger. När jag sedan slutade var jag inte med på några år men längtan blev för stor så jag började igen och denna gång som tränare och det var nog där startskottet gick. Under de kommande åren hann jag med en hel del inom skidsporten både på klubb-och förbundsnivå och var t om kassör en vända. Så när sedan Calle kom med allt vad det innebar så var det helt naturligt att engagera sig i honom och hans aktiviteter med fikaträffar i mammagruppen, öppna förskolan, kyrkis och så småningom hockey och sedan kom Oliver och Noah och då vill man ju vara med i deras aktiviteter också... får se hur mycket man orkar när alla tre drar igång! Oliver har börjat på någonting som heter kyrkråttorna i Lundhagskyrkan i Hovsta och när vi var där första gången tänkte jag "jaha nu är jag här också". Annars ligger vi lågt med aktiviteter för Oliver än så länge men jag hoppas att även han och Noah hittar sina sporter så småningom för jag vill verkligen att de ska få uppleva känslan och gemenskapen i ett lag eller en klubb!

Har funderat på om jag gör det för "barnens skull" eller om det bara är en täckmantel? Egentligen är det nog av helt egostiska skäl om jag ska vara ärlig. Jag tycker om att ingå i ett "sammanhang", lära känna nya vänner (som ibland visar sig vara riktiga stolpskott, men då har man lärt sig det) diskutera och även prata strunt (vilket jag är allra bäst på!). Man kan nog säga att jag är "social" och eftersom jag sålt både ljus, smycken och hudvårdsprodukter så är mitt "sociala nätverk" relativt stort. Och nu när jag börjat med hälsodrycken Noni så har jag återigen fått chansen att "nätverka" och lära känna driftiga människor som både ger mig energi och inspiration! Så jag orkar engagera mig i minst 100 år framåt!

måndag 3 oktober 2011

Hycklare

Jag har kommit på att jag är en riktig hycklare! En riktigt stor ful fisk...
Calles fröken har redan hunnit ringa två ggr den här terminen och påtalat att Calle har svårt att koncentrera sig på lektionerna och att han pratar för mycket!
Jag blir inte arg på Calle, inte ens förvånad (man kan inte springa ifrån sitt ursprung) men jag vill ändå inte att han stör sina klasskamrater utan pratar allvar med honom och säger med sträng röst att han måste skärpa sig och verkligen tänka på hur han uppför sig, skolan är viktig mm mm.

Det är när jag säger dessa ord som jag känner mig som en STOR hycklare och borde skämmas som skäller på min son. Jag, som precis kommit hem från ett klassmöte där jag suttit och, visserligen tyst, småpratat med mina bordskompisar samtidigt som fröknarna stått och berättat om deras pedagogiska arbete. Efter föräldramötet fick vi en utvärdering där vi fick svara på lite frågor, bland annat om vi hade förstått deras sätt att bemöta barnen, för det är bra om vi gör likadant hemma...hmm..fick lite panik...vilket sätt? Har de sagt det?? exakt när sa de det?..var det när jag och bordsgrannen satt och diskuterade Karlsson på taket?, eller var det när jag desperat försökte få ögonkontakt med den förälder som satt närmast mjölken som jag behövde till mitt kaffe? Eller var det när jag försökte få kontakt med en annan förälder som satt närmare som jag ville skulle peta på "mjölkkillen" så att jag fick min mjölk?? Ja, tydligen så missade jag någonting viktigt, MEN å andra sidan så kändes det just då som Karlsson var viktigast, åtminstone roligast ;) de andra pappren skulle de hänga i kapprummet så jag får väl "läsa ikapp" någon dag.

Jag lärde mig "multitasking" samma dag jag började skolan. Att göra flera saker samtidigt har alltid varit mitt motto...lyssna och prata, fast bara lyssna mellan meningarna vilket gjort att jag aldrig haft spec höga betyg, bara 3:or och några 4:or. Däremot hade jag 5:a i psykologi...och det är ju jättekonstigt! Läraren var nog både blind och döv för psykologers styrka är väl att kunna lyssna och inte avbryta??? Hon måste ha misstagit mig med någon annan...hur man nu kan missa den som pratar mest?? ..jo hon var nog döv i alla fall... (Gick ju på Risbergska som har gymnasieutbildning för hörselskadade så det är väl inte så konstigt egentligen)

I helgen satt vi vid köksbordet och skulle fixa med det sista på bygglovet och jag tyckte väl inte att jag var spec rastlös tills Mattias sa till mig att "nu har vi suttit här i 2 timmar och du har inte suttit still mer än 15 min". Nej men tänk vad mycket annat jag hade hunnit med! Satt igång en maskin med tvätt, plockat bort frukosten, myst en liten stund med Noah framför tv:n (han var helt slut efter en eftermiddag i trapporna vid Kvarntorpshögen), kollat mail, facebook OCH ritat lite på bygglovet!

Så det är inte bara talet stackars Calle fått ärva från mig...även koncentrations-svårigheterna! Jag själv upplever det inte som ett problem men kan förstå att de som är runt omkring mig och som inte har samma "personlighet" kan tycka att jag är lite väl vimsig och ostrukturerad! Men det är ju tvärtom...för att kunna hålla på med många saker samtidigt så måste man verkligen ha "koll" så man inte åker och storhandlar medans kladdkakan är i ugnen...eller går in och sätter sig hos grannen när popcornen poppar... Eftersom det tar på krafterna att hålla alla bollar i luften samtidigt så får jag ibland hjärnsläpp och glömmer bort vad jag håller på med. Kan stanna mitt i trappen och tänka "varför ska jag gå upp??" och så står man där och tänker tills man hör barnen skrika från badrummet, just ja! torka Oliver... Jag har också en del "hjälpmedel" som påminner mig, t ex så piper både tvättmaskin, torktumlare OCH spisen när det är klart! Spisen var visserligen ett tag sedan jag hörde (slut på batteri?) men det spelar mindre roll, huvudsaken att den stänger av sig när den ska. Man känner ju annars när det börjar lukta bränt... Fast jag tror att mina "adhd"-tendenser är någonting som kommer med "tjej-genen" redan i magen. Många av mina väninnor vittnar om att de gör massa olika saker samtidigt så jag är absolut inte ensam.

Någonting som barnen har svårt för är att sitta still när de äter... de ska gå på toaletten, stänga av tv:n, kolla vem som cyklade förbi mm mm. och fast jag blir arg så förstår jag ju innerst inne varför det har blivit så här.
T ex: varje morgon dukar jag fram frukost till barnen, men springer själv omkring och packar ihop allt som ska med och kommer ut i köket med jämna mellanrum för att kolla läget, fixa mera fil, torka upp smör från golvet, packa smörgåsar till mellis mm. När vi sedan äter middag ihop och de försvinner till toaletten t ex så måste ju jag eller Mattias också resa oss för att gå och torka... likaså är det ju vi som får hämta det som saknas på bordet, plocka upp skeden som Noah "tappat" o.s.v. så det är aldrig riktigt "stilla" runt bordet och hur ska de då kunna förstå att det egentligen ska vara som i skolan/dagis?

Just på den här bilden har vi en kille som är mycket koncentrerad!
Plötsligt händer det...