Vad folk än tycker och tänker om mig och min familj så kan ingen komma och säga att jag inte engagerar mig i mina barn! Är till naturen väldigt nyfiken av mig, en del kanske tycker på gränsen till "skvallerkärring" men om man inte frågar får man inget veta, heller hur?! Ibland kanske en del misstar min omtanke för nyfikenhet men jag har (oftast) inga baktankar utan vill gärna hjälpa till om jag kan. Därför har jag svårt att vara tyst när det t ex ska väljas klassföräldrar (enda ggr jag är tyst är när de vill ha en sekreterare för det innebär att man måste lyssna och förstå allting och inte kan planera föräldrarfest samtidigt) för jag vill inte missa någonting!
Tycker om att vara med överallt! Tycker det är roligt att titta på Calle när han tränar hockey, visserligen fryser jag som en tok, men i alla fall. Ser heller inte på klassmöten som något nödvändigt ont utan tycker om att träffa de andra föräldrarna och få information om vad de gör i skolan och varför.
Har ingen aning om varför jag blivit så här men det är säkert ett arv. Började tidigt att träna längdskidor, tror jag var 6 år gammal och blev med i "gemenskapen" som en klubbtillhörighet faktiskt ger. När jag sedan slutade var jag inte med på några år men längtan blev för stor så jag började igen och denna gång som tränare och det var nog där startskottet gick. Under de kommande åren hann jag med en hel del inom skidsporten både på klubb-och förbundsnivå och var t om kassör en vända. Så när sedan Calle kom med allt vad det innebar så var det helt naturligt att engagera sig i honom och hans aktiviteter med fikaträffar i mammagruppen, öppna förskolan, kyrkis och så småningom hockey och sedan kom Oliver och Noah och då vill man ju vara med i deras aktiviteter också... får se hur mycket man orkar när alla tre drar igång! Oliver har börjat på någonting som heter kyrkråttorna i Lundhagskyrkan i Hovsta och när vi var där första gången tänkte jag "jaha nu är jag här också". Annars ligger vi lågt med aktiviteter för Oliver än så länge men jag hoppas att även han och Noah hittar sina sporter så småningom för jag vill verkligen att de ska få uppleva känslan och gemenskapen i ett lag eller en klubb!
Har funderat på om jag gör det för "barnens skull" eller om det bara är en täckmantel? Egentligen är det nog av helt egostiska skäl om jag ska vara ärlig. Jag tycker om att ingå i ett "sammanhang", lära känna nya vänner (som ibland visar sig vara riktiga stolpskott, men då har man lärt sig det) diskutera och även prata strunt (vilket jag är allra bäst på!). Man kan nog säga att jag är "social" och eftersom jag sålt både ljus, smycken och hudvårdsprodukter så är mitt "sociala nätverk" relativt stort. Och nu när jag börjat med hälsodrycken Noni så har jag återigen fått chansen att "nätverka" och lära känna driftiga människor som både ger mig energi och inspiration! Så jag orkar engagera mig i minst 100 år framåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar