Kärlek till snö

Imorse fick jag skrapa rutorna på bilen! Det är inte så att jag hoppar högt av glädje precis...tvärtom! Inte kul när man tittar ut och tror att bilens rutor är våta av regn och det visar sig när man kommer ut, och har svårt att öppna dörrarna, att det är is! Ja, då har jag lätt att hålla mig för skratt, men ändå känner jag en pirrande känsla som sprider sig i kroppen...den är på väg...snart kommer den! Har läst att den redan kommit till Kittelfjäll och att Idre fjäll satt igång sina kanoner...så snart är den nog här...SNÖN!! Hurra!!! Jag förstår inte hur jag kan ha en sådan djup och innerlig kärlek till just snö, jag som fryser bara termometern går under 15 grader? Var kommer den ifrån? Är det för att jag är "uppväxt och fostrad" i snön? Började med längdåkning när jag var 6 år med träning i veckorna och tävlingar på helgerna. Vi var ett stort gäng som höll på, nästan hela klassens tjejer faktiskt! När jag sedan började tröttna på längd så gick jag istället över till slalom. Jag och mina två kompisar Malin och "Ullis" bodde i princip i Storstenshöjden. Ja, Ullis tävlade ju i slalom så hon gjorde det absolut! Vi blev uppsjkutsade när kvällsåkningen började och blev hämtade när liftarna stängde. Kommer ihåg hur vi köpte en papperslåda (som man får korv med mos i) med riktiga, räfflade pommes som vi delade på samtidigt som vi värmde oss och tittade ut på den elupplysta backen...det är sånt man minns!

En annan sak jag minns och som gör mig sur är när jag tävlade en distriktstävling i Storådalen och för första ggr vann över en tjej som jag "jagat" hela säsongen...lyckan var total!! Jag var jätteglad och superstolt för den tjejen, Jessica, var verkligen jätteduktigt. DÅ, när jag gick omkring med mitt lyckliga leende kom tjejens mamma fram till mig och sa "ja, du vann idag men Jessica har faktiskt varit sjuk"..DET kommer jag ihåg. Varför kunde hon inte bara hålla käften och låta mig vara lycklig??

Sedan gick jag ju tillbaka till längdskidorna och blev tränare. Att vara vältränad och åka på perfekt vallade skidor och kunna ta ut stavtagen...ja det är en otrolig känsla! Åka i strålande sol med gnistrande snö från Ånnaboda mot Lisselängen eller ännu hellre från Grövelsjön mot Lövåsen (lite mera nedförsbacke)...ja det går inte att beskriva! Även ett mördarpass, kvällstid, i elljus, ger också en skön känsla. Innan vi hade fått upp elljusen till våran nya "hemmaarena" i Ånnaboda så körde vi en klubbtävling där vi lyste upp banan med marshaller DET var mysigt! Jag gick runt med en liten kille och vi hjälptes åt att tända ända tills vi blev avbrutna av en stressad pappa som skrek i falsett efter honom eftersom det var han som startade först...hihi...men han blev inte spec stressad utan sa bara lugnt "ja jag kommer måste bara tända lite till först"

Men som det är idag så sätter jag på mig längdskidorna, med halvtaskig kondis, och drar iväg "som vanligt"...men kommer inte mer än max hundra meter (om det är nedförsbacke) innan det känns som hjärtat håller på att sprängas! Andas tungt och kippar efter luft...ja suck...DET är inte roligt! Skönt att betalspåret i Ånnaboda börjar med svag lutning nedåt så att jag åtminstone kommer en bit! Och jag brukar ha med mig barnen som "bromsklossar"...för åker man med Oliver så går det inte alls fort och så kan man istället glänsa i rollen som "åh-vilken-duktig-mamma-som-tar-med-sig-barnen-ut-i-skidspåret" istället. Fast man egentligen hellre vill vara den där "idioten" som åker varv efter varv och hellre kör över barnen som kör för långsamt än att byta spår och som skriker åt dom som gör fina "rumpmärken" i spåret när de ramlar! haha, nej den sura gubben vill jag förresten inte vara men i alla fall den "vältränade" som kan stanna till och prata med barnen utan att flåsa fast han/hon åkt flera varv på "mördarfemman"! Ja, i vinter ska jag också "bli en sån"...kanske.

Funderar på att åka Tjejvasan i vinter men märker att tiden springer ifrån mig... sa "den 1 sept ska jag börja träna", men har hittills bara fått till ETT träningstillfälle så det får bli nästa säsong istället.
När vi satt och pratade om detta så var den någon som sa att "Hovsta har ju startat upp sin skidsektion nu, du kan ju köra för dom"...NEJ! absolut inte! det är ju som att svära i kyrkan! Efter alla år som man tävlat mot deras åkare! Inte kan man "byta sida", finns inte på kartan att jag skulle köra för Hovsta. Mina barn...kanske...men inte jag! Garphyttans IF skidor är den klubben som jag håller närmast hjärtat! När jag är uppe i Ånnaboda och ser alla människor som rör sig där så har jag bara lust att ställa mig mitt på parkeringen med en megafon och skrika "Hallå allihopa! Det här är mitt! Jag är uppvuxen här och Ånnaboda var mitt andra hem under många många år och jag har tillbringat många timmar/dagar/veckor här sommar som vinter!! bara så ni vet!!" så att de inte misstar mig som "turist" eller ännu värre "stassare"...
När jag går in i Konsum hemma i Garphyttan är det inte många ansikten jag känner igen längre och det är en konstig känsla....Garphyttan som är så litet och där man kände "alla"...nu bor det massa andra människor där som säger att det är "deras"...hmmm...men sånt är livet!

Jag träffade ju, som tur var, en ännu större "alpinist" än jag själv någonsin varit...Mattias, som tror att han fortfarande är 15 och ska göra värsta hoppen i backen och varje år slår i svanskotan. Mattias som frågade mig, när jag jobbade i Björkliden, om jag varit uppe på 1313 (tydligen en känd topp)
och jag fattade inte vad han pratade om...matte? Det är tack vare honom som vi nu "skolar in" hela familjen i vintersporterna för trots allt så hänger det ju på att båda föräldrarna tycker om det! Han köpte Calles första carvingskidor när Calle bara var 3 år och jag tyckte han var helknäpp! Sedan kom Oliver som fick prova på tidigt och så Noah...han stod på sina slalomskidor första ggr vintern 2009/2010 och hade precis fyllt ett år (november) och jag tyckte inte alls det var konstigt! Han gjorde succé när han kom gående i sina minipjäxor och sin STORA hjälm och glada leende!
Och i vintras åkte vi ankarlift tillsammans han och jag, det var en perfekt backe, lååååååång och flack...men liften uppför var mördande! Att stå som en fällkniv i mer än 5 minuter sliter på knäna! Vägen ner ägnade han åt att försökte köra över lämlarna som ilsken stod och fräste MITT i backen!!  Lämlarna var skitsura men Noah jätteglad!

Det är inte bara slalomskidor den här killen behärskar!