Självplågeri?

Har en egenskap som jag inte kan bestämma om den är bra eller dålig men jag intalar mig att den är bra. Jag lär mig otroligt mycket och får ett annat, mera ödmjukt perspektiv på tillvaron och den "gråa" vardagen känns mera ljus än grå. Kan nämligen inte låta bli att läsa om- eller titta på program/dokumentärer/artiklar som handlar om sjuka barn, familjer som förlorat ett barn, eller, som jag gör just nu, följa en blogg som handlar om ett barn med bland annat hjärtfel. Jag vet att många hellre byter kanal eller bläddrar förbi reportagen för det är jobbigt att ta in, speciellt när det handlar om barn som är i ens egna barns ålder, MEN jag kan helt enkelt inte sluta! Jag läser/tittar och gråter (t om hulkar), ibland av lycka och ibland av sorg, men kan likt förbannat inte låta bli! Slås alltid av vilken styrka barnen har som orkar gå igenom alla dessa behandlingar och vilka underbara föräldrar som aldrig ger upp (de kryper säkert ihop i fosterställning och gråter av förtvivlan när barnen inte ser på...men när barnen är i närheten står de som gjutna i cement! viker inte en tum, tröstar, peppar, kramar trots att utgången är allt ifrån solklar) Att ens kunna fungera normalt när allt annat rämnar....det fascinerar mig! Vilken inre styrka vi människor har, men man har ju inget annat alternativ än att se framåt och hoppas på det bästa! Jag kan bara föreställa mig lättnaden när det visar sig att allt gått bra, man sjunker säkert ihop som en gummimadrass som tömts på luft och blir säkert oändligt trött men lycklig.

Följer just nu Abbe som föddes med ett hjärtfel 2005 och Abbes pappa skriver så bra, med glimten i ögat trots allt de måste gå igenom. Och vilka bilder! Han har tagit så fina bilder så man gråter bara man ser dom....en bild på en liten fot som sticker ut ur ett stor färgglatt täcke på röntgen, en liten knubbig hand som håller ett stadigt tag i sjukhussängen, en liten nedsövd kille med elektroder och slangar överallt, en glad liten kille med rosiga kinder efter en lyckad operation, ja de berör mer än ord! Och det är så befriande att läsa att även fast man har ett "hjärtebarn" (otroligt fint ord) så tjatar och gnatar man ändå och har samma problem i vardagen som "vem som helst".

Tycker också att jag blir en erfarenhet rikare varje gång jag läser eller ser ett av dessa program och de följer mig i tanken under lång tid efteråt. När jag såg dokumentären "barn med cancer" på svt så fastnade jag för en liten kille som heter Sigge (ja "heter" han är nämligen en överlevare). Googlade på nätet mest för att se hur det hade gått för honom och hittade en insamling han startat på barncancerfonden som jag nu skickat in ett bidrag till! DET hade jag inte gjort om jag bytt kanal. Man lär sig också massa saker, visste ni t ex att det finns hjärtmedicin som är formade som hjärtan i olika färger? Eller att barn som har slem i lungorna kan bli "bollade" på sjukhuset. De läggs på en pilatesliknande boll och gungas upp och ner och läggs även på sidan och gör samma sak. Detta gör att slemmet lossnar från lungorna och gör det lättare att andas! Vilken grej va?! Och jag säger som Abbes pappa "man undrar ju hur gick det till när de kom på det?"

En annan sak jag fått lära mig också är att det på vissa sjukhus finns någonting som heter "lekterapi" där det finns massor med leksaker till barnen! Där de slipper slangar, undersökningar och sprutor utan bara kan vara barn! På Drottning Silvias barnsjukhus har de t ex trampbilar, hockey- och fotbollsspel, pingisbord, lekstugor och dockhörnor. Ett rum med trummor, bas, gitarr, syntar och en dator för den som vill spela in en egen skiva!! I ett annat kan man ligga och lyssna på musik i vita saccosäckar med ljusspel på väggarna, lavalampor och andra stämningshöjare. Och där finns ett bibliotek fullt med böcker, filmer och cd-skivor! Just denna avdelning, lekterapin, beslutade landstinget i Borås att lägga ner på sitt sjukhus för de var tvungna att spara pengar! Som tur var fick de massiv kritik och fick ändra sina planer. Det hade jag heller ingen aning om...

Jag är ju så klart jätteglad över att jag inte känner till allt detta vilket betyder att mina barn inte varit allvarligt sjuka eller ens i närheten men samtidigt tacksam över att jag får läsa om det och inse vilken betydelse det har för sjuka barn och även för deras syskon! Att svensk sjukvård även tänker på barnens välbefinnande och inte bara på den fysiska biten. Det är så många familjer med sjuka barn som kämpar därute och jag skickar stora styrkekramar till Er och säger bara "ge inte upp"! Jag kan ju inte hjälpa bara se på, däremot kan jag lägga mina växelpengar i insamlingen till Ronald Mc Donald barnsjukhus och på det sättet hjälpa hela familjer som behöver bra och tryggt boende under sjukhusvistelserna, DET kan jag göra!

Samtidigt drar jag mina egna barn tätt intill mig, snusar dom i nacken, pussar dom på deras mjuka hår och känner mig otroligt lycklig lottad och skäms nästan lite för att vi har det så bra... 

Jag har lagt till en länk här intill till Abbe som jag tycker att Ni alla borde läsa! Stoppa inte huvudet i sanden denna gång, utan läs om Abbe, en helt underbar liten kille som har haft en jobbig start i livet men som har samma tankar och funderingar som vilket barn som helst! Och som kommer på de mest kluriga lösningarna på problem! Men börja från början... 2005 så att du får hela bilden...och var beredd på tårarna...