onsdag 30 november 2011

Tidstjuvar...

Jag funderar ofta över var tiden tar vägen?? Ekorrhjulet snurrar så otroligt fort så det är inte konstigt att man ibland blir lite yr! och när man har så ont om tid så blir jag extra sur när jag kommit på att vi har en tidstjuv hemma hos oss och som har den dåliga smaken att dyka upp varje morgon mellan kl 06.30- 07.00.

Jag vaknar runt 6-tiden och går upp och gör mig iordning, fixar frukost till barnen och går sedan och väcker dom. Oftast sitter de påklädda i soffan med varsin frukostmacka i handen redan kl 06.30 och jag tänker "åh vad skönt! Nu har vi gott om tid! Det är DÅ det händer...jag går iväg för att packa Olivers skolväska och när jag kommer tillbaka så ...TADA! Klockan är 06.55!! Va?? Var tog tiden vägen?! Man kan också se på barnen att någon varit där och snott tid för de sitter likadant med öppna munnar och samma macka i handen som de knappt ätit på! På sin höjd har Noah ätit upp pålägget...men inget mer. Jag har undrat och klurat på vem det är som är så himla morgonpigg och smyger in i mitt hus och tar min morgontid...grannen?? troll? eller? Ja jag undrar så...VEM är det som tar min tid och VAR tar den vägen?? Men jag har tittat på många TV-deckare (visserligen en del danska men som tur är inga norska) och har lärt mig en del knep så jag tror att jag nu har löst gåtan! Det är ju alla dessa människor som håller på och bakar pepparkakor, lussebullar, sätter upp julgardiner och adventsljusstakar och samtidigt busar med barnen och kokar knäck och som gärna delar med sig av sina julstök på facebook!! VA F-N! För var har de annars fått all tid ifrån??? Det måste vara MIN tid och jag vill ha tillbaka den GENAST!! Jag vill också baka pepparkakshus med mina barn och sitta och mysa med ljusstakar i fönstren och tindranden ögon framför nybakade lussekatter istället för att knappt hinna innanför dörren innan det är dags för kvällsmat och nattning...

Någonstans hoppas jag ju att dessa "duktiga" människor har ett hem som liknar mitt...dvs massor med kläder högt och lågt, skor som någon tagit av sig under vardagsrumsbordet, dammtussar stora som älgar, obäddade sängar, ett gäng med smurfar som ligger precis överallt (finns en bok som heter "hitta smurfen" den har vi fast på riktigt) och som grädde på moset har jag även försett mitt vardagsrum med ett tunt lager slipdamm så här i jultider! det tycker jag är fint... Sedan loggar man in på Facebook och får se att lika många som lagt ut bilder på nybakade pepparkakor, bullbakande barn och färska vörtbröd även lagt ut bilder på nytvättade fönster, nya julgardiner och välstädade hem...VA?! Egentligen borde jag börja städa som en galning och tvätta fönster och hålla på ... men istället börjar det klia i huvudet och små horn växer ut. Jag blir lika gammal och trotsig som Noah och sticker fram underläppen, stampar med ena foten i golvet och säger "jag VILL inte! Jag vill inte ha några ljusstakar eller stjärnor i fönstren så det så!!" och blir lite som Grinchen som hatar julen...(fast egentligen gör jag ju inte det bara just nu)... Fast jag vet ju att när julafton kommer så kommer mitt hem också vara välstädat,  julpyntat och t om vara försedd med en vinterträdgård där vi kan fika färska, butiksbakade, lussebullar...men nytvättade fönster? Nej där går gränsen! Om jag inte kan se ut så kan heller ingen se in och då kan inte tidstjuven se mig och komma och ta tid ifrån mig på självaste julafton!!


torsdag 17 november 2011

Till mamma och pappa

Man pratar ofta om kärleken till sina barn, att man skulle hugga av sig ett ben för deras skull, eller om den oro man kan känna som inte liknar något annat! Däremot hör man nästan aldrig någon prata om kärleken till sina föräldrar. För samma gränslösa kärlek jag känner för mina barn känner jag även för mina föräldrar och oron över att någonting ska hända dom.

Jag vet att relationen mellan barn och föräldrar kan vara komplicerad och minst sagt snårig, men jag har haft turen att "klara mig" ifrån det och har istället haft en lugn, trygg och okomplicerad uppväxt med båda mina föräldrar. Inte förrän man själv får barn så förstår man hur viktigt det är med just "tryggheten" under uppväxten. Den behöver inte bestå av att mamma och pappa bor ihop utan mera av att man är "närvarande" och bryr sig om.

Jag har också haft privilegiet att växa upp med min morfar. För mig var det inte alls konstigt, men i dagens samhälle är det "annorlunda". Min mormor dog i TBC redan när mamma var 2-3 år vilket gjorde att morfar blev själv med ett litet barn. För att lösa detta på bästa sätt så byggde han ett hus där mamma och han bodde på en våning och hans föräldrar på den andra så att de tillsammans kunde hjälpas åt! väldigt smart lösning kan man tycka!
Så småningom dog mammas farmor och farfar och huset gjordes om till ett hushåll och så kom pappa in i bilden och flyttade in. Detta ledde till att min morfar hade kvar ett rum på övervåningen där han hade egen telefon och sina egna saker och övriga huset fylldes med oss barn. Morfar fanns alltid där, han hämtade och lämnade på skolan när mamma inte kunde (fast en gång glömde han bort! och då stod jag där och trodde jag var ensammast i hela världen) hjälpte mamma med div hushållssysslor (min mamma valde att stanna hemma när vi barn kom) och även hjälpte pappa att hugga ved ute i skogen! Så vi behövde ingen Aupair, vi hade ju morfar!

För bara några år sedan när Noah kom och jag beklagade mig för mamma att det var så jobbigt att vara själv så sa hon att "ja, tänk när jag var själv hela veckorna"...då visade det sig att pappa hade veckopendlat till sitt jobb i både Göteborg och Kalmar och att mamma varit ensam med oss. Detta har jag inget minne av alls utan har alltid upplevt att pappa varit hemma/närvarande varje kväll och jag tror att det kan bero på att just morfar alltid fanns i vår närhet!

Jag har inte vuxit upp med ett överflöd av pengar, men med mycket kärlek! Jag förstår fortfarande inte hur man kan få ett hushåll att "gå runt" på bara en lön! Jag är grymt imponerad och även fast mamma sagt att de fick vända på varenda krona så var vi varje år på semester och varje vinter hyrde vi stuga, först i Sälen men sedan uppe i Grövelsjöfjällen. Visst, vi åkte inte på sport- och påsklovsveckorna utan andra tider, men vad spelade det för roll egentligen?? Inte heller några utlandssemestrar, men det var inte så många som gjorde på den tiden så det var ingenting jag funderade över. Jag hade både hund och syskon så det behövde jag inte tjata om och dessutom är jag en liten "sladdis" så uppmärksamhet fick jag i överflöd! Mina syskon hade gått före och "sopat banan" åt mig, visserligen var min storebror (min idol) mycket smartare än mig så det var lite jobbigt när vi hade samma lärare på gymnasiet men i övrigt så fick jag, som alla andra barn som kommer längre ner i barnaskaran, mycket mer fria tyglar än mina syskon.

Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskar mig och hoppas att de aldrig tvivlat på min kärlek. Pappa och mamma har alltid stöttat mig i både vått och torrt och hejat på och sagt "åh vad roligt, så klart du ska prova det!" samtidigt som jag sett i deras ögon att de tänkt "men vad i hela friden har hon nu hittat på", men de har aldrig sagt det rakt ut. Pappa har också, som jag sagt tidigare, alltid sagt till mig att jag kan klara samma saker som killarna och att jag ska tro på mig själv, han hade nog helst velat se mig jobba i ett mansdominerat yrke, men pappa, man kan inte få allt! (Som historien om en liten kille vars enda önskan var att pappa skulle vara nykter på julafton och pappa svarar "du förstår min son, man kan inte få allt")
Däremot kan jag säga med facit i handen att eran uppfostran av mig var den bästa! Jag hoppas verkligen att mina barn kommer känna likadant när de blir vuxna.

Eftersom jag är en sladdis så är mina föräldrar inte superunga eller ens medelålders, utan sedan "hundra år" tillbaka glada pensionärer i "sina bästa år" skulle jag vilja säga. De är otroligt pigga för sin ålder och håller på med tusen saker samtidigt. När pappa fyllde 80 för några år sedan så tog vi syskon med oss mamma och pappa till Rom utan problem och jag tror att vi alla längtar tillbaka! De pysslar på sin koloni och pappa går på studiecirklar, har facebook och chattar via msn med sitt äldsta barnbarn (som pluggar i USA).
De cyklar och promenerar nästan dagligen OCH de finns fortfarande alltid där för mig och min familj och även för mina syskon! Behöver vi hjälp kommer de på studs. Så länge de inte har något annat inbokat så tar de alltid hand om alla mina barn, ibland flera dagar i sträck! Jag kan se att de blir trötta ibland, det blir ju t om jag av att passa upp "vilddjuren", men jag har aldrig hört dom klaga! När vi gifte oss i fjällen 2007 så var mamma och pappa med, och jag och mamma skulle gå med barnen till en lekpark i närheten. På vägen dit så sa mamma någonting om att hon hade ont i lederna ...men när vi kom fram...vem var det då som t om åkte i rutchbanan med barnen...ja inte var det jag (rädd att bli kall om rumpan) utan mamma så klart! Så jag tror att mitt barnasinne är ett arv från mamma!

När jag har frågor om mat ringer jag mamma, när jag har frågor om trädgårdsskötsel ringer jag pappa. Det finns så mycket jag behöver veta trots att jag börjar närma mig 40 och det är så skönt att bara kunna ringa, men vem ska jag ringa till när de inte finns längre? Brorsan? Som säkert bara svarar "googla" och vars trädgård kommer växa igen helt när pappa inte finns längre, eller syrran som kommer svara "nej, jag vet inte" innan jag knappt frågat klar! Ni hör ju...det kommer inte funka!

Så jag ber er, mamma och pappa, snälla snälla snälla, stanna kvar hos oss länge till för jag har inte frågat allt jag behöver veta än (och så behöver jag säkert mera barnvakt)!!

JAG ÄLSKAR ER

onsdag 16 november 2011

Olivers ordförråd

Oliver är som en lite proffessor och slänger sig med "fina" ord blandat med "slang" och jag tänkte dela med mig av några här, innan jag glömmer bort...

För några veckor sedan berättade han om när han och hans kompis tjafsat om vem som skulle släcka lampan och Oliver sa "till slut tröttnade jag och sa att om du insisterar på att släcka lampan så får du väl göra det då!"

En annan gång när Calle sagt något knasigt vid matbordet (mer regel än undantag) så satt Oliver tyst en stund sedan mumlade han "du är ju helt slut Calle". Och en annan sak är när det PLÖTSLIGT blir helt tyst i några sekunder hemma hos oss (jag vet, jag vet, Ni tror inte på det men det har faktiskt hänt!) då säger alltid Oliver "Oj! vad tyst det är!". (Under hans 7 levnadsår har han väl fått sagt det kanske 3 ggr men i alla fall!)

Mattias berättade också att när han och Oliver varit ensamma så hade Oliver beskrivit sina klasskompisar. När man frågar Oliver vem han lekt med så hänvisar han alltid till kläderna istället för utseende, så han säger "han med blåa tröjan du vet..."..."öh, neeej det vet jag inte vem det är", och när han skulle berätta för oss vilka hans faddrar var (de har två st var, eftersom de är så få och 4:orna så många) så sa han "han med röd tröja och så han med svart hår"...hmm lätt. Speciellt när det visar sig att ingen av dom har svart hår, inte ens i närheten utan mera åt det röda hållet...är han färgblind också kanske? En dag hade i alla fall Mattias frågat vem han lekt med under dagen och även frågat "hur ser de ut då?" och fick svaret "den ena har ett huvud som är runt som en apelsin och den andre har ansiktet ända ner till hakan"... lyllos honom! Att huvudet inte slutar under näsan liksom...

När vi var ute och gick vid Naturens hus på höstlovet så sa han "du kanske kan "hänga" med mig och pappa här någon gång"...inte "hänga med" som i följa med utan "hänga" med...om ni förstår. Bara att höra honom säga ett "modeord" gjorde mig full i skratt! När vi sedan hade grillat korv och gått iväg en bit så träffade vi, till allas förtjusning, mormor och morfar som också var ute och gick! Jag berättade för Oliver att de skulle komma till oss "i övermorgon" för jag skulle jobba och han blev jätteglad.
När vi sedan kom hem och framåt kvällen satte oss framför tv:n så kom Oliver till mig och sa "när skulle mormor och morfar komma egentligen?" och jag svarade "men det sa jag ju när vi var och grillade korv"...då tittade Oliver på mig och sa "ja men du var lite otydlig när du berättade". Så jag sa än en gång med betoning på v a r j e bokstav "mormor och morfar kommer på onsdag", varpå han irriterat svarade "JAHA! och vad är det för dag idag då?!!!" som om jag var helt koko..

Och så här i jultider så önskar sig Calle en aukustisk gitarr i julklapp och jag har sagt att det kan bli svårt, för de är så pass dyra varpå han svarade med glimten i ögat "ja ja, du säger det, men jag litar på tomten"...den ungen är inte bortskämd han inte!

Här ser man nästan att Oliver håller på med något fuffens.
Har liksom stelnat mitt i en rörelse som om han tror att han är osynlig om han inte rör sig...

söndag 6 november 2011

Varför tänker jag ens tanken?

Idag har jag städat ur barnens garderober och kom på mig själv att sitta och tänka "undra om den här är ok för Oliver i skolan eller är den för mesig? eller tjejig? eller fjantig?", och direkt när jag tänkte tanken blev jag förbannad! Varför behöver jag ens reflektera över detta? Varför måste jag tänka på vad "alla andra" kan säga till Oliver istället för att bara fråga honom själv om han vill ha rosa tröja med volang eller klänning? Vad är det för samhälle vi lever i?  Varför måste man passa in i mallen och inte gå utanför ramarna för långt för att bli accepterad?

Oliver är, som Ni alla vet, speciell. Tjocka glasögon, liten till växten och lite utstående öron gör ju att han ser lite "udda" ut och även hans sätt skiljer sig ifrån "normen". Detta tillsammans gör ju att han kan bli ett lätt "byte" för mobbarna. Oliver blir ledsen när någon säger dumma saker till honom, men han bryter inte ihop och gråtande springer hem utan istället kan det komma vid t ex matbordet, i bilen eller bara när vi är ute och leker. Förra veckan t ex när jag kom hem och som vanligt frågade hur dagen hade varit och han svarar "jättebra jag har ritat, varit ute och lekt med kompisar och förresten, det var en kille som sa att jag var ful, slö, luktade illa och skulle döda mig" VA?!! Han säger det liksom i "förbigående", om det varit Calle skulle han ringt mig på jobbet och knappt kunnat prata för all gråt! Men Oliver är mera cool på det sättet, och när jag bad honom berätta exakt vad som hänt så sa han "ja, men jag berättar det bara en gång sedan får du fråga Calle för han var där" och så var det inget mer med det. Fröknarna hade tagit upp det direkt med killen och han hade ju så klart inte alls menat det (vilket jag förstod, de är ju bara 6 år) och dagen därpå hade de lekt igen som om ingenting hänt. Men det är bra att det uppmärksammas direkt och jag hoppas att det bara var en engångsföreteelse!

Oliver har ju levt som i en "skyddad verkstad" på dagis för där var det flera av hans kompisar som "tog hand" om honom på ett helt annat sätt och verkligen såg till att han fick vara med mm, så det är klart att det blir stor skillnad att börja skolan, men han älskar det och jag hoppas han kommer fortsätta göra det och slipper mobbarna. Hans styrka är ju faktiskt att han inte riktigt "tar åt sig", klart han blir ledsen men han är inte den sorten som "säger tillbaka" och ibland kanske han inte ens förstår "pikarna" och då är det ju inte roligt att retas längre heller hur? Man vill ju gärna ha en "reaktion" när man retas vilket jag tror kommer utebli när de går på Oliver. Däremot kan han fundera på det i det tysta och sedan fråga oss om det ett halvår senare. I en annan klass var det en tjej som ofta blivit retad och pikad men som inte tog åt sig (trodde mamman) men till slut hade frågat sin mamma "är jag dum och ful? för de säger det hela tiden" så även om man inte tror att de bryr sig så finns det till slut ett stopp när bägaren rinner över...

Hovstaskolan har rastvakter och kamratstödjare som rör sig ute på rasterna och går massa utbildningar via Friends mm, och har en väldigt bra "metod" för att stävja mobbingen, men det går ändå inte att komma ifrån allt. Så är det helt enkelt, ungar är överjävliga och säger saker när de vet att ingen ser och hör. Däremot om någon/några har varit taskig mot en kompis så "punktmarkerar" lärarna de barnen på rasterna en tid efteråt, men inte för evigt vilket kanske skulle behövas på vissa "ungj-vlar"! Klimatet i skolan har också hårdnat och är inte som när jag var yngre (eller så är det exakt samma men nu ser jag det på ett annat sätt). Satt på skolgården och väntade på Calle när jag var hemma med Noah och jag kan säga att tjejernas hårda ord till varandra var inte att leka med, jag tappade nästan hakan!! Och vi pratar om barn som går i 5-6:e klass!! Det var inte själva orden i sig utan sättet de sa de på...nej det är skrämmande! Men om barnen lever i det klimatet dag ut och dag in så blir det ju deras vardag och "normalt", otäckt!

Calle blev retad under en veckas tid och det tog flera dagar innan jag lyckades dra ur honom vad som var fel. Ont i magen på morgonen och spydde, så jag trodde ju han var sjuk men efter att han flera dagar bara spytt på morgonen och inte resten av dagen när jag var hemma så började vi misstänka att det var något annat. Calles fröken tog omedelbart upp detta med killarna som retats! Dagen efter satte de sig ner tillsammans, Calle, fröken och killarna (en och en) och redde ut alltihopa (stark av Calle att ens våga gå dit! själv hade jag aldrig gjort det). Efteråt kändes det bra tyckte Calle men jag kan säga att de dagarna har satt djupa spåroch det var där och då en stor del av hans tidigare "självklara" självförtroende och inre styrka försvann och som fortfarande inte kommit tillbaka fullt ut och då pratar vi om 4 dagar i januari 2011! Tänk alla stackars barn som får uppleva detta dag ut och dag in och just nu har ont i magen för imorgon börjar helvetet igen...ännu en vecka!! Jag kan bara tänka mig vanmakten hos barnen och deras föräldrar! Kan bara säga: kämpa på! Jag vet att många stångar sig blodiga men man måste bara fortsätta, finns inget alternativ. För om man accepterar detta vad sänder man då för signaler till sina barn! Så stå på Er "ända in i kaklet"!! Jag kanske också står där om några år, man kan nog inte andas ut förrän man hör "fy fan vad vi är braaaaa!" men OM vi ses i kaklet så lovar jag att ta med slägga! Så vi kommer vidare!


Tänk vad enkelt allt var när de var så här små...

tisdag 1 november 2011

Världens sämsta mamma

Ja ibland känner man sig verkligen som en elak häxa som bara skäller och gormar och far runt som en tok och städar och muttrar på allt och alla. Sedan finns det andra tillfällen när man "tror" att man är en bra förälder men enligt barnen är det precis tvärtom! Jag gjorde det misstaget häromkvällen när jag tydligen sa det värsta man kunde säga till Calle...han bröt ihop, skrek, slog i dörrar och grät...ja oj vad han grät! Istället för att börja med att tokgråta och sedan övergå till snyftningar så gjorde han tvärtom. Gick ut hårt och ökade! Som tur var så var mitt tålamod på topp så jag och Mattias satt och småfnissade (konstigt ord...) i soffan och när han skrek som mest så höjde vi helt enkelt bara ljudet på tv:n. Det finns ingen "dramaqueen" som Calle när han väl sätter igång. Om han bara kunde skulle han ställa sig mitt i rummet, sätta hela armen mot pannan och i en stor yvig gest snyggt svimma av. En bieffekt av hans gormande var att Noah vaknade och kom upp med håret på ände och yrvaket frågade "Calle? gråter?".... så när det hänt två ggr gick jag och knackade på hos Calle och sa "nu får du söva Noah för du har väckt honom flera ggr". Då tystnade han, kom ut och tog Noah och försökte söva honom. När inte det gick och jag fick ta över så började han gråta igen...

Vad jag sa till honom? Jo jag sa "Nästa vecka slutar jag påminna dig om läxan! Du får komma till mig när jag ska förhöra dig men jag orkar inte längre tjata 10ggr/dag innan du ens sätter dig ner". För ibland orkar man helt enkelt inte mer, och jag tänkte att det var en typ av "hjälp till självhjälp". Nu är inte Calle och jag riktigt funtade på samma sätt. När jag blir förbannad så tänker jag mer att "nu jäklar ska jag visa dom" medans Calle bryter ihop och säger "jag kommer få skäll från fröken när jag glömt läxan..buahhhaaaaa"...  Hans första inställning är att han kommer misslyckas. Spelar ingen roll att jag sa till honom att han kan sätta påminnelse både i telefonen och ipoden, det lyssnade han inte på för det kommer inte fungera. Han kommer glömma läxan VARJE dag om jag inte säger till... så han gick och lade sig skrikande och när han vaknade var hans första fråga "snälla mamma, du kan väl påminna mig en gång i alla fall"..ok då! Kan säga att det går så där...men jag försöker att inte säga nåt.
Kvällen efter bröt han också ihop för då pratade vi om att byta efternamn och det var inte populärt! För då skulle han hamna sist i kön...jag vet inte om det gjort om alfabetet för sen när kommer bokstaven "E" efter "Ö"??? Och när Mattias sa att "du kan ju byta namn till grinolle" så var katastofen ett faktum! hahaha hela havet stormar blev det då...ja Calles liv är just nu som en berg och dalbana!

Calle är väldigt "analytisk", han kan måla upp ett helt scenario innan det ens hänt. T ex om han ska på kalas och säger "tänk om jag inte har någon att leka med" och jag svarar "men det är ju massa kompisar där" då svarar han "ja men tänk om han leker med han och han leker med honom och så vill jag vara med men då säger de si och så och så blir jag ensam"...japp! så blir det, och så vill han inte gå! Jag brukar säga till honom att om han utgår från att allt går åt pipsvängen så kommer det med största sannolikhet att göra det också. Om han kommer till ett kalas med ledsen min och nedböjt huvud så blir han ju utanför ganska snabbt, heller hur? Frågan är hur man stärker någons självförtroende? Det är inte lätt och man kan inte puscha för mycket heller... däremot tycker jag att självförtroendet har kommit tillbaka så smått i och med att hockeyträningen startat igen, men det är långt kvar än. T ex så kan jag inte lämna Calle på träningen utan måste stanna hela tiden, helst inte röra mig ur fläcken. Likaså blir Calle helt förstörd om jag inte svarar i min mobil på morgonen för då tror han att jag kört i diket och dött... Just den här delen har jag stor förståelse för, jag var nämligen precis likadan som liten! Mamma och pappa fick inte röra sig ur fläcken om de skulle vänta på mig någonstans och kom inte pappa hem kl 17 som han alltid gjorde så trodde jag att någonting hänt, så för en gångs skull förstår jag hans rädsla och lider med honom.

Jag antar att du Calle inte vill att jag ska berätta det här, men jag gör det för din skull. För att du ska kunna gå tillbaka när du får barn och läsa hur du var när du var liten! För om du, som vuxen, kommer till mig och säger att "min son är helt hopplös" och jag säger "ja, precis så var du med"...då kommer du protestera och säga "NÄHÄ! jag var aaaaaaaaaaaaaaldrig sån!" men då kan jag bara plocka fram den här sidan, peka med hela handen och med sträng röst (eller kanske mera raspig gammelröst) säga "LÄS".

Svårt att tro att det bor en orolig själ bakom detta coola yttre...