torsdag 17 november 2011

Till mamma och pappa

Man pratar ofta om kärleken till sina barn, att man skulle hugga av sig ett ben för deras skull, eller om den oro man kan känna som inte liknar något annat! Däremot hör man nästan aldrig någon prata om kärleken till sina föräldrar. För samma gränslösa kärlek jag känner för mina barn känner jag även för mina föräldrar och oron över att någonting ska hända dom.

Jag vet att relationen mellan barn och föräldrar kan vara komplicerad och minst sagt snårig, men jag har haft turen att "klara mig" ifrån det och har istället haft en lugn, trygg och okomplicerad uppväxt med båda mina föräldrar. Inte förrän man själv får barn så förstår man hur viktigt det är med just "tryggheten" under uppväxten. Den behöver inte bestå av att mamma och pappa bor ihop utan mera av att man är "närvarande" och bryr sig om.

Jag har också haft privilegiet att växa upp med min morfar. För mig var det inte alls konstigt, men i dagens samhälle är det "annorlunda". Min mormor dog i TBC redan när mamma var 2-3 år vilket gjorde att morfar blev själv med ett litet barn. För att lösa detta på bästa sätt så byggde han ett hus där mamma och han bodde på en våning och hans föräldrar på den andra så att de tillsammans kunde hjälpas åt! väldigt smart lösning kan man tycka!
Så småningom dog mammas farmor och farfar och huset gjordes om till ett hushåll och så kom pappa in i bilden och flyttade in. Detta ledde till att min morfar hade kvar ett rum på övervåningen där han hade egen telefon och sina egna saker och övriga huset fylldes med oss barn. Morfar fanns alltid där, han hämtade och lämnade på skolan när mamma inte kunde (fast en gång glömde han bort! och då stod jag där och trodde jag var ensammast i hela världen) hjälpte mamma med div hushållssysslor (min mamma valde att stanna hemma när vi barn kom) och även hjälpte pappa att hugga ved ute i skogen! Så vi behövde ingen Aupair, vi hade ju morfar!

För bara några år sedan när Noah kom och jag beklagade mig för mamma att det var så jobbigt att vara själv så sa hon att "ja, tänk när jag var själv hela veckorna"...då visade det sig att pappa hade veckopendlat till sitt jobb i både Göteborg och Kalmar och att mamma varit ensam med oss. Detta har jag inget minne av alls utan har alltid upplevt att pappa varit hemma/närvarande varje kväll och jag tror att det kan bero på att just morfar alltid fanns i vår närhet!

Jag har inte vuxit upp med ett överflöd av pengar, men med mycket kärlek! Jag förstår fortfarande inte hur man kan få ett hushåll att "gå runt" på bara en lön! Jag är grymt imponerad och även fast mamma sagt att de fick vända på varenda krona så var vi varje år på semester och varje vinter hyrde vi stuga, först i Sälen men sedan uppe i Grövelsjöfjällen. Visst, vi åkte inte på sport- och påsklovsveckorna utan andra tider, men vad spelade det för roll egentligen?? Inte heller några utlandssemestrar, men det var inte så många som gjorde på den tiden så det var ingenting jag funderade över. Jag hade både hund och syskon så det behövde jag inte tjata om och dessutom är jag en liten "sladdis" så uppmärksamhet fick jag i överflöd! Mina syskon hade gått före och "sopat banan" åt mig, visserligen var min storebror (min idol) mycket smartare än mig så det var lite jobbigt när vi hade samma lärare på gymnasiet men i övrigt så fick jag, som alla andra barn som kommer längre ner i barnaskaran, mycket mer fria tyglar än mina syskon.

Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskar mig och hoppas att de aldrig tvivlat på min kärlek. Pappa och mamma har alltid stöttat mig i både vått och torrt och hejat på och sagt "åh vad roligt, så klart du ska prova det!" samtidigt som jag sett i deras ögon att de tänkt "men vad i hela friden har hon nu hittat på", men de har aldrig sagt det rakt ut. Pappa har också, som jag sagt tidigare, alltid sagt till mig att jag kan klara samma saker som killarna och att jag ska tro på mig själv, han hade nog helst velat se mig jobba i ett mansdominerat yrke, men pappa, man kan inte få allt! (Som historien om en liten kille vars enda önskan var att pappa skulle vara nykter på julafton och pappa svarar "du förstår min son, man kan inte få allt")
Däremot kan jag säga med facit i handen att eran uppfostran av mig var den bästa! Jag hoppas verkligen att mina barn kommer känna likadant när de blir vuxna.

Eftersom jag är en sladdis så är mina föräldrar inte superunga eller ens medelålders, utan sedan "hundra år" tillbaka glada pensionärer i "sina bästa år" skulle jag vilja säga. De är otroligt pigga för sin ålder och håller på med tusen saker samtidigt. När pappa fyllde 80 för några år sedan så tog vi syskon med oss mamma och pappa till Rom utan problem och jag tror att vi alla längtar tillbaka! De pysslar på sin koloni och pappa går på studiecirklar, har facebook och chattar via msn med sitt äldsta barnbarn (som pluggar i USA).
De cyklar och promenerar nästan dagligen OCH de finns fortfarande alltid där för mig och min familj och även för mina syskon! Behöver vi hjälp kommer de på studs. Så länge de inte har något annat inbokat så tar de alltid hand om alla mina barn, ibland flera dagar i sträck! Jag kan se att de blir trötta ibland, det blir ju t om jag av att passa upp "vilddjuren", men jag har aldrig hört dom klaga! När vi gifte oss i fjällen 2007 så var mamma och pappa med, och jag och mamma skulle gå med barnen till en lekpark i närheten. På vägen dit så sa mamma någonting om att hon hade ont i lederna ...men när vi kom fram...vem var det då som t om åkte i rutchbanan med barnen...ja inte var det jag (rädd att bli kall om rumpan) utan mamma så klart! Så jag tror att mitt barnasinne är ett arv från mamma!

När jag har frågor om mat ringer jag mamma, när jag har frågor om trädgårdsskötsel ringer jag pappa. Det finns så mycket jag behöver veta trots att jag börjar närma mig 40 och det är så skönt att bara kunna ringa, men vem ska jag ringa till när de inte finns längre? Brorsan? Som säkert bara svarar "googla" och vars trädgård kommer växa igen helt när pappa inte finns längre, eller syrran som kommer svara "nej, jag vet inte" innan jag knappt frågat klar! Ni hör ju...det kommer inte funka!

Så jag ber er, mamma och pappa, snälla snälla snälla, stanna kvar hos oss länge till för jag har inte frågat allt jag behöver veta än (och så behöver jag säkert mera barnvakt)!!

JAG ÄLSKAR ER

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar