Världens sämsta mamma

Ja ibland känner man sig verkligen som en elak häxa som bara skäller och gormar och far runt som en tok och städar och muttrar på allt och alla. Sedan finns det andra tillfällen när man "tror" att man är en bra förälder men enligt barnen är det precis tvärtom! Jag gjorde det misstaget häromkvällen när jag tydligen sa det värsta man kunde säga till Calle...han bröt ihop, skrek, slog i dörrar och grät...ja oj vad han grät! Istället för att börja med att tokgråta och sedan övergå till snyftningar så gjorde han tvärtom. Gick ut hårt och ökade! Som tur var så var mitt tålamod på topp så jag och Mattias satt och småfnissade (konstigt ord...) i soffan och när han skrek som mest så höjde vi helt enkelt bara ljudet på tv:n. Det finns ingen "dramaqueen" som Calle när han väl sätter igång. Om han bara kunde skulle han ställa sig mitt i rummet, sätta hela armen mot pannan och i en stor yvig gest snyggt svimma av. En bieffekt av hans gormande var att Noah vaknade och kom upp med håret på ände och yrvaket frågade "Calle? gråter?".... så när det hänt två ggr gick jag och knackade på hos Calle och sa "nu får du söva Noah för du har väckt honom flera ggr". Då tystnade han, kom ut och tog Noah och försökte söva honom. När inte det gick och jag fick ta över så började han gråta igen...

Vad jag sa till honom? Jo jag sa "Nästa vecka slutar jag påminna dig om läxan! Du får komma till mig när jag ska förhöra dig men jag orkar inte längre tjata 10ggr/dag innan du ens sätter dig ner". För ibland orkar man helt enkelt inte mer, och jag tänkte att det var en typ av "hjälp till självhjälp". Nu är inte Calle och jag riktigt funtade på samma sätt. När jag blir förbannad så tänker jag mer att "nu jäklar ska jag visa dom" medans Calle bryter ihop och säger "jag kommer få skäll från fröken när jag glömt läxan..buahhhaaaaa"...  Hans första inställning är att han kommer misslyckas. Spelar ingen roll att jag sa till honom att han kan sätta påminnelse både i telefonen och ipoden, det lyssnade han inte på för det kommer inte fungera. Han kommer glömma läxan VARJE dag om jag inte säger till... så han gick och lade sig skrikande och när han vaknade var hans första fråga "snälla mamma, du kan väl påminna mig en gång i alla fall"..ok då! Kan säga att det går så där...men jag försöker att inte säga nåt.
Kvällen efter bröt han också ihop för då pratade vi om att byta efternamn och det var inte populärt! För då skulle han hamna sist i kön...jag vet inte om det gjort om alfabetet för sen när kommer bokstaven "E" efter "Ö"??? Och när Mattias sa att "du kan ju byta namn till grinolle" så var katastofen ett faktum! hahaha hela havet stormar blev det då...ja Calles liv är just nu som en berg och dalbana!

Calle är väldigt "analytisk", han kan måla upp ett helt scenario innan det ens hänt. T ex om han ska på kalas och säger "tänk om jag inte har någon att leka med" och jag svarar "men det är ju massa kompisar där" då svarar han "ja men tänk om han leker med han och han leker med honom och så vill jag vara med men då säger de si och så och så blir jag ensam"...japp! så blir det, och så vill han inte gå! Jag brukar säga till honom att om han utgår från att allt går åt pipsvängen så kommer det med största sannolikhet att göra det också. Om han kommer till ett kalas med ledsen min och nedböjt huvud så blir han ju utanför ganska snabbt, heller hur? Frågan är hur man stärker någons självförtroende? Det är inte lätt och man kan inte puscha för mycket heller... däremot tycker jag att självförtroendet har kommit tillbaka så smått i och med att hockeyträningen startat igen, men det är långt kvar än. T ex så kan jag inte lämna Calle på träningen utan måste stanna hela tiden, helst inte röra mig ur fläcken. Likaså blir Calle helt förstörd om jag inte svarar i min mobil på morgonen för då tror han att jag kört i diket och dött... Just den här delen har jag stor förståelse för, jag var nämligen precis likadan som liten! Mamma och pappa fick inte röra sig ur fläcken om de skulle vänta på mig någonstans och kom inte pappa hem kl 17 som han alltid gjorde så trodde jag att någonting hänt, så för en gångs skull förstår jag hans rädsla och lider med honom.

Jag antar att du Calle inte vill att jag ska berätta det här, men jag gör det för din skull. För att du ska kunna gå tillbaka när du får barn och läsa hur du var när du var liten! För om du, som vuxen, kommer till mig och säger att "min son är helt hopplös" och jag säger "ja, precis så var du med"...då kommer du protestera och säga "NÄHÄ! jag var aaaaaaaaaaaaaaldrig sån!" men då kan jag bara plocka fram den här sidan, peka med hela handen och med sträng röst (eller kanske mera raspig gammelröst) säga "LÄS".

Svårt att tro att det bor en orolig själ bakom detta coola yttre...