tisdag 27 december 2011

Papphammar

Plötsligt har vi fått en inneboende hos oss! Han bor i Olivers rum, sover i hans säng och ser precis ut som Oliver men han RÖR sig som Papphammar! Han tappar saker, spiller ut dricka, kladdar ner hela sig när han äter och slår sig både här och där så han får, som han själv kallar dom, "skråpor". (försöker intala mig själv att han menar skrapsår med sårskorpa på, men innerst inne vet jag att han bara har hört fel...men i alla fall, det är ett bra ord) Häromkvällen skulle han vara snäll och bära ut Noahs mat till tv-bordet, men istället för att ta tallriken med båda händerna så bar han den som en kypare, med en öppen hand (vad annars! Han har ju full kontroll..eller?) han missar dock att lyfta på fötterna utan snubblar istället över dammsugarslangen...SPLASH! ...och så hade vi spagetti och köttfärssås över hela vardagsrumsgolvet! Bredvid står en helt förtvivlad Noah som anklagande pekar på golvet, blänger på Oliver och gråtande skriker "MIN MAAAAAAAAAAAT" (som om det var den sista maten på jorden). Calle och hans kompis tog dock priset när de var i samma ålder och lyckades med konststycket att skvätta ketchup ända upp i kökstaket...tror det fortfarande finns en liten fläck kvar där, kanske ska be dom signera den...

Inte nog med att det bor en Gösta Ekman i miniatyr i vårat hus, han är dessutom senil!! T ex häromkvällen när "Gösta" var törstig och ville ha lite kall oboy (ja jag ger mina barn oboy! Oliver dricker så dåligt och han älskar oboy så jag tycker att det är bättre än ingenting) så sa jag till honom "drick den här i köket, gå ingenstans med glaset" varpå han svarar..."ja mamma jag ställer den på köksbordet". Jag lämnade köket och gick upp för att bädda om våra sängar (eftersom Noah envisas med att kissa ned min säng titt som tätt) och gick sedan ut och satte mig i soffan. Hör att Noah springer in i sovrummet (finns inget bättre än att hoppa i en nybäddad säng tycker han) och ser i ögonvrån att Oliver kommer efter med någonting i handen. Tänker inte på vad det är förrän jag hör Noah vråla "OLIVEEEER!!" varpå jag springer in och får se Oliver sitta på sängkanten med ett tomt oboyglas i handen ... resten har runnit ut på Mattias nattduksbord, ner mellan springorna till lådan, ner på tidningarna och böckerna som ligger i lådan och vidare ner på golvet.... Man kan ju bli galen för mindre...och efter en del "höjda röster" så lovade "Gösta", dyrt och heligt, att bara dricka oboy/dricka i köket hädanefter. Vi blir sams och han går ner för att hämta en bok till nattningen. Jag går efter för att låsa och släcka och möter då Gösta som är på väg upp .... med ett glas dricka i handen!!! SENIL var ordet...

Noah, som ser upp till sin bror, vill så klart inte vara sämre men han kör istället på Papphammars klädstil.
Så fort han kommer hem så klär han av sig byxor och kalsonger. När jag försöker klä på honom så säger han "nej mamma, passa inge' bra" och så tar han av sig kalsongerna igen, det ska vara löst och ledigt...precis som Papphammar här:

onsdag 14 december 2011

Humor

För mig är det livsviktigt med humor, utan den skulle livet bara vara grått och trist och det är i humorn jag hämtar kraft och energi, finns ingenting som går upp mot ett riktigt gott skratt. Då menar jag inte att man ska kunna dra en massa norgevitsar eller kunna berätta roliga anekdoter från förr utan mera i vardagen.
Att kunna "slänga käft" och vara snabbtänkt...det älskar jag! Hemma hos oss skämtar vi om det mesta, däremot kanske jag inte alltid uppskattar Mattias råa, men hjärtliga skämt såsom "ska du ut och resa? du har ju sadelväskorna på" fast jag ändå inte kan låta bli att brista ut i skratt. Min pappa har alltid varit snabbtänkt och skämtat med allt och alla, (speciellt när vi var ute i affärerna och handlade) vilket inte uppskattades av mig när jag var tonåring då jag mest tyckte att han var  pinsam...men idag...TADAAAA! ...så har jag blivit likadan, och om Calle tycker jag är pinsam så triggar det mig ännu mera! Däremot vet jag inte om jag kommer knyta ihop skosnörena på ev tjejer som kommer till honom eller om jag kommer lägga ett helt uppslagsverk i hans säng när han kommer hem sent...som min pappa gjorde, fast Calle, du ska aldrig vara säker för om inte jag gör det så kanske Mattias gör det istället...

Min pappa "drillade" oss barn tidigt och jag hade aldrig kunnat jobba med reperatörerna på Telia om jag inte förstått humor och practical jokes och det är lite samma i våran familj.
För att kunna "överleva" hemma hos oss så måste man förstå skämt, annars får man ett h-lvete... så därför har vi skojat friskt med barnen från det att de varit små. Ibland går det utmärkt ibland inte alls när de inte riktigt fattar utan blir arga istället, men men alla barn i början...  De har ju även tillbringat en del tid hos morfar och mormor där de verkligen sätts på prov! Calle däremot är nu så pass gammal att han kan tänka själv och börjar bli snabb... Häromdagen satte han sig i bilen, sänkte ner passargerarsätet så lågt det gick, var tyst en stund och sa sedan med ledsen röst "mamma, jag känner mig så låg idag"... eller när vi varit på kalas och bilen var fylld med klasskompisar och på motorvägen körde om en bil med andra klasskompisar och Calle allvarligt säger en mening ur filmen madagaskar (när pingvinerna blir påkomna)  "le och vinka grabbar, le och vinka". Sedan har han en förkärlek för att prutta vid köksbordet, vilket ingen annan än han själv tycker är roligt, men han skrattar gott varje gång.... Fast man ska inte luras av våran "glädje" och tro att vi tar allting i livet med en klackspark och bara är ytliga. Men det känns ibland som att det är lättare att skratta än att gråta och livet blir så mycket roligare om man inte grubblar och gräver ner sig så mycket, det tar så mycket energi medans skrattet ger energi!! Så sluta grubbla, släpp sargen och kom in i matchen!

Min bästa kompis på jobbet är sjukt snabbtänkt och vi har jättekul tillsammans, spec luncherna! Ibland kan vi spinna vidare på ett tema så vi till slut ligger dubbelvikta (spec fredagar!). Häromdagen började vi diskutera det nya bygget i Lillån som ska bli en Sibylla Inn och som ligger precis bredvid kyrkogården och det var ju som gjort att skämta om. Utan att gå in på detaljer så började vi prata om "kremerade pommes"och "gravöl" och så spann vi vidare på att man kunde ha "star spotting" på norra kyrkogården och slänga ut blommor från fönstret..mm. Jag berättade det här för Calle (tänkte att han har ju samma sjuka/svarta humor som jag) och som jag misstänkte så gick han igång direkt och gick ännu längre! Han tyckte att hela kyrkogården kunde göras om till en temapark med lite bergochdalbana såsom "likmasken" för de minsta och "the last ride" (sista färden, i motsats till "the future ride" på Universal studios) där man skulle sitta i kistor!! Både jag och Calle skrattade som galningar...vi hade "döroligt"...DET är min Calle det!


måndag 12 december 2011

Hockeyförälder

Under mina år som tränare i Garphyttans IF skidor och även som förbundstränare har jag träffat på alla sorters föräldrar! Jag har sett de som öst beröm över sina barn utan att de egentligen inte presterat någonting men som ändå fick dom att känna sig som vinnare, jag har sett föräldrar som varit så nervösa att de knappt kunnat prata innan barnet stått på startlinjen OCH jag har även, tyvärr, sett en förälder som skällt ut sitt gråtande barn efteråt bara för att han inte vann utan kom 2:a eller 3:a ... den gången fanns det, tack och lov, andra driftiga föräldrar som genast gick fram och tog tag i den skällande föräldern och "läste lusen av honom" (ja, det var en han, vad annars?) och jag hoppas och tror att han inte gjorde samma misstag igen. Hans son var så ledsen och klandrade sig själv när han egentligen borde vara jättestolt över sin placering bland konkurrens från hela Sverige!

Jag har ofta tänkt på just den incidenten och tänkt att "sådan ska jag inte bli" utan istället tänkt att jag ska bli den coola, stöttande mamman som bara säger snälla saker och som tycker att allt ska vara på lek, åtminstone hade jag den filosofin när jag var tränare...men det verkar som jag istället förvandlats till någonting mitt emellan!

I början på hösten när Calles hockeyträning drog igång satt jag bredvid en annan mamma och tittade när killarna tränade. Plötsligt säger hon "mäh! gud vad min son fuskar! Han gör ju inte alls som man ska!"
Jag började skratta och sa "men du, så allvarligt är det väl ändå inte! huvudsaken att de tycker det är roligt och försöker", men hon höll inte riktigt med... visst att de ska vara roligt, men man kan ju ändå försöka, tyckte hon, jag bara skrattade och skakade på huvudet. Sedan gick det väl några veckor och plötsligt kommer jag på mig själv med att kritiskt granska Calle och ser att han också fuskar! Han skulle åka från ena långsidan till den andra (och i nya ishallen är det ganska långt) och sätta ner först höger ben i isen och sedan vänster... men han gjorde ETT halvt knäböj på hela sträckan, och jag kände till min förvåning hur irritationen växte. Ledarna fortsatte och visade precis hur de skulle göra men det var bara de som åkte precis efter som gjorde rätt sedan blev det sämre och sämre ju längre bak man kom (som viskleken, som blir någonting helt annat när det kommer till sista personen). Jag har ju svårt att vara tyst (i alla sammanhang) och till slut hör jag mig själv ropa "Calle! böj på knäna...B Ö J  P Å  K N Ä Ä Ä Ä N A!" och hela laget tittar frågande på mig! Jättebra tycker jag, uppmärksamhet är aldrig fel...eller??  Efter träningen sa Calle "mamma, lova att inte ropa så där igen! Lagkompisarna undrade ju vem du var, om du också var tränare"...hmm svarade att "jag lovar"  fast med fingrarna i kors för jag kan inte lova en sådan sak, men jag ska försöka, eller så skriker jag lite på dom också för det finns massor att jobba med!

Mattias är ännu bättre på att "ge instruktioner" fast han gör det mest när det är match (allra mest hemma i soffan). Senaste matchen vi var på tillsammans fick Calle ett slag på halsen och jag gick ner till båset för kolla hur han mådde och samtidigt frågade "hör du att pappa ropar åt dig?" varpå Calle lugnt svarar "ja jag hör att han skriker, men jag lyssnar inte på vad han säger"...haha 1-0 till Calle. Mattias pappa berättade för mig, för flera år sedan, att han, liksom Mattias, blev lite väl "het" när det var match. Han skrek och gormade i ledarbåset så det stod härliga till varpå Mattias hade ställt sig på isen och sagt "nu håller du käften gubbj-vel"...och då hade han blivit tyst...hahaha! Alla sätt är bra utom de dåliga!