måndag 12 december 2011

Hockeyförälder

Under mina år som tränare i Garphyttans IF skidor och även som förbundstränare har jag träffat på alla sorters föräldrar! Jag har sett de som öst beröm över sina barn utan att de egentligen inte presterat någonting men som ändå fick dom att känna sig som vinnare, jag har sett föräldrar som varit så nervösa att de knappt kunnat prata innan barnet stått på startlinjen OCH jag har även, tyvärr, sett en förälder som skällt ut sitt gråtande barn efteråt bara för att han inte vann utan kom 2:a eller 3:a ... den gången fanns det, tack och lov, andra driftiga föräldrar som genast gick fram och tog tag i den skällande föräldern och "läste lusen av honom" (ja, det var en han, vad annars?) och jag hoppas och tror att han inte gjorde samma misstag igen. Hans son var så ledsen och klandrade sig själv när han egentligen borde vara jättestolt över sin placering bland konkurrens från hela Sverige!

Jag har ofta tänkt på just den incidenten och tänkt att "sådan ska jag inte bli" utan istället tänkt att jag ska bli den coola, stöttande mamman som bara säger snälla saker och som tycker att allt ska vara på lek, åtminstone hade jag den filosofin när jag var tränare...men det verkar som jag istället förvandlats till någonting mitt emellan!

I början på hösten när Calles hockeyträning drog igång satt jag bredvid en annan mamma och tittade när killarna tränade. Plötsligt säger hon "mäh! gud vad min son fuskar! Han gör ju inte alls som man ska!"
Jag började skratta och sa "men du, så allvarligt är det väl ändå inte! huvudsaken att de tycker det är roligt och försöker", men hon höll inte riktigt med... visst att de ska vara roligt, men man kan ju ändå försöka, tyckte hon, jag bara skrattade och skakade på huvudet. Sedan gick det väl några veckor och plötsligt kommer jag på mig själv med att kritiskt granska Calle och ser att han också fuskar! Han skulle åka från ena långsidan till den andra (och i nya ishallen är det ganska långt) och sätta ner först höger ben i isen och sedan vänster... men han gjorde ETT halvt knäböj på hela sträckan, och jag kände till min förvåning hur irritationen växte. Ledarna fortsatte och visade precis hur de skulle göra men det var bara de som åkte precis efter som gjorde rätt sedan blev det sämre och sämre ju längre bak man kom (som viskleken, som blir någonting helt annat när det kommer till sista personen). Jag har ju svårt att vara tyst (i alla sammanhang) och till slut hör jag mig själv ropa "Calle! böj på knäna...B Ö J  P Å  K N Ä Ä Ä Ä N A!" och hela laget tittar frågande på mig! Jättebra tycker jag, uppmärksamhet är aldrig fel...eller??  Efter träningen sa Calle "mamma, lova att inte ropa så där igen! Lagkompisarna undrade ju vem du var, om du också var tränare"...hmm svarade att "jag lovar"  fast med fingrarna i kors för jag kan inte lova en sådan sak, men jag ska försöka, eller så skriker jag lite på dom också för det finns massor att jobba med!

Mattias är ännu bättre på att "ge instruktioner" fast han gör det mest när det är match (allra mest hemma i soffan). Senaste matchen vi var på tillsammans fick Calle ett slag på halsen och jag gick ner till båset för kolla hur han mådde och samtidigt frågade "hör du att pappa ropar åt dig?" varpå Calle lugnt svarar "ja jag hör att han skriker, men jag lyssnar inte på vad han säger"...haha 1-0 till Calle. Mattias pappa berättade för mig, för flera år sedan, att han, liksom Mattias, blev lite väl "het" när det var match. Han skrek och gormade i ledarbåset så det stod härliga till varpå Mattias hade ställt sig på isen och sagt "nu håller du käften gubbj-vel"...och då hade han blivit tyst...hahaha! Alla sätt är bra utom de dåliga!

1 kommentar:

  1. Hahaha! Bravo Calle! Du kanske skulle påminna Mattias om incidenten med hans pappa så kanske han taggar ned lite :-)

    SvaraRadera