måndag 31 december 2012

Året som gått

Sitter och funderar på hur jag enkelt ska sammanfatta 2012 men kan göra det med följande ord:
oro - känslor -  tårar (syndaflod) -  kärlek  - lycka.

Vintern och våren passerade "som vanligt" med en spontan påskvecka i fjällen fast vi sagt att vi skulle spara pengarna i år. Men det drog för mycket i skidtarmen på oss alla, och vi provade Funäsdalsfjällen för första gången och blev glatt överraskade! Fina anläggningar absolut, men det som imponerade mest på mig var personalen i barnbackarna, och då speciellt i Ramundberget!Världsklass om ni frågar mig, inga sura miner och alltid med barnens bästa i fokus.

Sommaren tillbringade vi hemma tillsammans med vår nya valp Leia. Total lycka och kärlek blandades med en "overklighetskänsla" över att vi nu äntligen har en alldeles egen hund. Samma känsla som jag ibland får när jag kommer hem från jobbet, står utanför vårat hus och tänker "bor jag här? Är det här verkligen mitt hem, mina barn, min man och mina djur? Vad hände? Jag flyttade ju nyss hemifrån! Och så "hjälp! Klarar jag verkligen av det här?" Innan man vaknar upp och inser att jag faktiskt är 40 år och länge har haft ett eget "hushålle" (som Lotta på Bråkmakargatan sa).

Vi har bråkat (så in i ...) med den ena grannen, men istället blivit ännu bättre kompisar med den andra
Inget ont som inte har något gott med sig, heller hur?

Sedan började skolan, men redan efter en vecka åkte vi iväg på semester till Turkiet. En välbehövlig paus i ekorrhjulet och vi kom alla hem utvilade och lyckliga, vilket vi behövde inför hösten.
Olivers skolstart gick bra men redan efter några veckor blev det möten och åtgärdsprogram och oro...denna ständiga oro som jag trodde jag lärt mig leva med men som återigen blossade upp med full styrka. Vi har kämpat på hela hösten och Oliver och jag övar dagligen på läsningen som jag snart hoppas lossnar ordentligt, men oron vill inte släppa taget utan följer mig som en skugga...

Senare in på hösten så skilde sig min bror vilket berörde mig betydligt mer än jag någonsin hade kunnat tro. Sorg över det som gått förlorat gjorde att jag även rannsakade mig själv och granskade mitt eget äktenskap med lupp (men jag hittade tack och lov inga sprickor). Många, många tårar och långa sms/mail mellan mig och min bror och även mellan mig och hans fru har gjort att jag kommit dom båda så mycket närmare än jag någonsin varit. Jag älskar Er båda så otroligt mycket och hoppas av hela mitt hjärta att 2013 kommer bli erat år vad som än händer!

I november fyllde Noah 4 år och lyste upp i novembermörkret. Själv fyllde jag 40 vilket kanske inte lös upp lika mycket :) men nu, några veckor senare, kan jag säga att jag trivs med den nya åldern.

Det var under 2012 som jag också fick en ny "nära" väninna. Vi har levt parallella liv här i Hovsta, barn i samma dagisklass, träffats på föräldrarmöten ibland men inget mer men så plötsligt så händer det! Jag kommer inte riktigt ihåg hur det började, men tror det var via facebook? Vi passar så bra ihop, har samma värderingar och tankesätt (och nästan likadana hundar)! Jag är så glad att få vara din vän Åsa och hoppas vi kommer vara det i många många år framöver!

GOTT NYTT ÅR på er alla, och hoppas 2013 blir det bästa året hittills för Er alla!


söndag 25 november 2012

Tiden räcker inte till...

Jag vet, jag har inte skrivt här på länge, men jag vill ju att den här bloggen speglar våra liv med barnen så de har någonting att läsa när de blir äldre.... men just nu kretsar allting kring Oliver och då känns det som bloggen blir lite missvisande. Jag vet att flera av Er gärna vill veta hur det går för Oliver men just nu orkar jag inte sätta mig ner och analysera för då blir jag bara deppig och jätteledsen, vilket inte hjälper Oliver ett enda dugg. Så istället försöker jag att inte tänka så mycket, kavlar upp ärmarna, böjer ner huvudet och plöjer mig fram mellan läxor, siffror och bokstäver och hoppas av hela mitt hjärta att ljusningen finns där framme, bara vi kommer runt nästa krök...eller nästa....eller nästa. Bara vi orkar hålla ut och kämpa på så finns målet därframme!

För trots allt så finns det ju ytterligare två killar här som utvecklas och som också behöver plats.
Noah t ex fyllde 4 år i början på november och har lärt sig skriva halva sitt namn! Vi var på 4-års kontroll förra veckan som gick som en dans, dock hör han inte de högsta ljuden på ett öra så vi ska tillbaka nästa vecka för att kolla det, men jag är inte det minsta orolig. Han är genomförkyld så det kan helt enkelt bero på det, eller så är det ett problem, men det känns ändå som en lindrig åkomma...

Calles klass skulle ju åka som utbytesklass till Belgien i vår vilket har peppat honom att göra saker han tidigare inte vågat, såsom åka buss själv, sova över hos kompisar mm och han har vuxit avsevärt tack vare detta. Men nu blir det ingen resa och Calle börjar "gå tillbaka" till sitt vanliga lite oroliga jag... men förhoppningsvis är det bara en "fas". När vi var på möte med Olivers specoalpedagog så sa hon att flera barn faktiskt kunde känna av mörkret som kommer i november, så ev är det det som Calle känner av (och även Oliver som är ledsen varje morgon vi lämnar honom). Och det var någon som sa förra veckan "nu är det bara 30 dagar kvar innan det vänder och blir ljusare igen". Själv gillar jag ju mörkret men det vore ju betydligt mysigare om snön kunde komma!

 
4 år och dags för första långfilmen!

torsdag 25 oktober 2012

Åtgärdsprogram del 2

Jaha, så har vi återigen varit på möte angående Oliver. Den här gången var det för att få svar på hur "Nelly-testet" hade gått. En talpedagog på kommunen har gjort ett test på Oliver där man kollar hur han tänker, ljudar, tar instruktioner, koordination mm mm. Jag såg fram emot mötet för jag tänkte att "nu kommer de se att han är smartare än man kan tro" och gick dit glad till sinnet och med lätt hjärta. Brukar alltid vara lite nervös inför dessa möten för jag inte vet vad de ska säga, men inte den här gången för jag vet ju att han gör framsteg varje dag. Istället var jag glad, nästan upprymd, vilket också gjorde att fallet blev så mycket längre och mycket, mycket hårdare. Efter ca en timme stängde jag dörren till konferensrummet med tungt hjärta och gick snabbt till bilen med tårar som brände i ögonen och när bildörren gick igen bakom mig la jag mig över ratten och lät dom komma. De gick helt inte att stoppa.

Det är så mycket mer som våran goa lilla kille inte klarar av än att skriva och läsa. Så mycket att det gick åt flera A4 sidor för att beskriva och förklara, och jag kan inte återberätta allt men väntar på protokoll så jag steg för steg kan bearbeta allt som sades. Han behöver mer hjälp än vi någonsin kunnat tro och jag kände när jag satt där att "hjälp! han kanske inte klarar sig genom grundskolan", men hoppet är det sista som överger en och han får verkligen all hjälp han behöver! De ska t ex köpa in en Ipad som han ska ha som hjälpmedel för det behöver han, säger specialpedagogen. De gör verkligen allt för att underlätta hans vardag, men han är ju efter redan nu och då har det bara gått några månader på höstterminen så jag är, mer än någonsin, oroad över hur den här resan kommer sluta.

Det största bekymret är väl att han inte riktigt förstår instruktioner och att han har språkförbistringar, dvs kan inte riktigt förklara hur han menar, ta en enkel instruktion, eller förstå det andra säger till honom vilket i sig lätt kan leda till missförstånd. Han svarar ofta "jag vet inte" på direkta frågor, fast det tar jag inte så allvarligt på för både jag och fritidspersonalen vet att han visst vet! Han tycker ju inte om att vara i centrum och ställer fröken en fråga och hela klassen förväntar sig ett svar så är det enklare att säga "vet inte" så att man slipper svara än att verkligen försöka och riskera att misslyckas.

Jag tror också att det här testet är lite missvisande, för Oliver öppnar sig inte för "vem som helst" och då kan svaren bli goddag yxskaft bara för han vill få det överstökat. Men visst är det inte så kul att få veta att han rabblar kroppsdelar när de ber honom säga klädesplagg! Självklart tar jag provet på största allvar men är ändå kritisk till vissa delar. T ex så sa talpedagogen att hon brukar sluta när hon ser att barnen tröttnar men eftersom Oliver var så pigg så hade de hållit på i en timme och lite till! Alltså, han går i ettan, jag kan säga direkt att fast han är bra på att koncentrera sig, så är en timme för länge...pigg eller inte! Speciellt för en kille som är lite långsammare än andra. Så några ggr under denna timme måste han ha haft dippar, kanske när de lyssnade på en saga som han sedan inte kunde berätta vad den handlade om (kanske för att han kopplade bort?? ) För när vi läser sagor hemma så vet han ju precis vad vi läst om! När vi läste Hans och Greta första ggr och sedan läste en annan version på nätet, då sa han ju direkt att "nej, det där är ju knasigt! de har ju skrivit fel i boken mamma!" och det borde han ju inte ha sagt enligt Nelly-testet. På frågan "har du några syskon" blev svaret "nej" men på frågan "har du någon bror" svarade han "Noah" men nämnde inte Calle men hade frågan varit "har du några bröder? hade han troligtvis svarat Noah och Calle" så det är lite klurigt när han tar frågan bokstavligt, och just ordet syskon kände han inte igen och istället för att fråga vad det betyder så hittade han på det han trodde var rätt. Hade det varit någon som kände honom bättre så hade de fattat det här, men istället får han en bock i kanten för något han faktiskt vet .. men å andra sidan finns då inga förväntningar han behöver leva upp till.

Nu ska vi avvakta och se vad som händer, ev går de vidare med en ännu djupare test och då även involverar läkare, psykolog, kurator och spec pedagog, allt för att få så mycket kunskap som möjligt hur Oliver fungerar och för att kunna möta hans behov på bästa sätt, men det känns tungt.

Jag har googlat och läst och försökt hitta någon "diagnos" som stämmer in på honom men hittar mycket men ändå ingenting. Tror att det kanske är en liten störning men som inte går att sätta fingret på. Han föddes ju lite tidigt, var väldigt liten och hade en jobbig förlossning (moderkaka som lossnat) som medförde att han svalt mycket blod och fick "sugas ren" följt av hjärtmassage. I början hade han svårt att syresätta sig själv och fick ligga i kuvös något dygn som sedan följdes upp av mycket höga värden bilirubin (gulsot) och ett dygn under lampan, sondmatning mm. Så hans första veckor var kämpiga och jag tror att han kanske fick en liten hjärnskada av syrebristen, men det är bara mina egna tankar och teorier.

Jag oroar mig för att han kommer bli retad och utanför just för att han inte hänger med. Jag vet ju hur jag själv reagerade när jag var liten och någon i klassen skulle läsa och som röd i ansiktet stakade sig fram, nervös att göra fel ... då satt jag där och himlade med ögonen och suckade... det är sånt jag vill skona Oliver ifrån så länge som möjligt. Än så länge tror jag inte att han ser på sig själv som "annorlunda" utan mera att han är privilegerad (spec när han kommer börja använda ipaden) och de har ju även två tjejer i klassen som är invandrare och som också behöver spec hjälp, modersmålsundervisning mm och som också lämnar klassrummet då och då. Oliver har ju dålig självkänsla och tror inte att han kan klara av nya saker då är ju ipaden ett utmärkt hjälpmedel. Där kan man göra fel utan att klasskamraterna behöver sucka och ge honom gliringar. En sak de ska göra för att stärka hans självförtroende är att berätta en del saker för honom innan resten av klassen får reda på det. Allt för att han ska hinna bearbeta fakta och sedan när det sägs igen känna igen sig och kanske tom kunna svara på en fråga!! Visst är det helt otroligt bra? Det krävs en del från fröken och spec pedagogen men de gör verkligen allt de kan!

Efter mötet var det svårt att få ihop den svarta bilden de målade upp med den underbara Oliver som vi känner så väl! För när jag kom hem stod han ju där! Strålande av lycka, med glasögonen nedhasade på näsan, babblande om sina böcker, spel och vad som hänt i skolan och jag tänkte "nej! Det här är inte det barnet de pratade om, det här barnet funkar ju utmärkt! Han förstår skämt, kan visst återberätta sagor och vet mycket mer än man tror!" de måste ha tagit fel... men inom mig vet jag ju att de har rätt, och det gör ont, ont ända in i hjärteroten.




Oliver har svårt för vissa enkla begrepp t ex igår, imorgon, ikväll... tänkte att det här skulle underlätta för honom...och även för oss andra!

PS Idag hade klassen haft besök av tekniska förvaltningen som hade berättat om återvinning och vet ni vad? Oliver kunde förklara hela kretsloppet för mig! Så det så! Ds




fredag 12 oktober 2012

Fredagsmys

Vad kom först Fredagsmys eller chipsreklamen? Är det en produkt av en bra riktad reklam eller är det en äkta genuin företeelse? Jag har nämligen inget minne av några fredagsmys när jag var liten, eller så har jag bara glömt bort det. Hemma hos oss har nämligen fredagsmyset blivit viktigare än lördagsgodis som vi faktiskt kan hoppa över utan att barnen reagerar men strunta i fredagsmys? Nej det går inte! Så när man trött och sliten åker från jobbet på fredagen så måste jag stanna och handla "mys". För det kunde jag så klart inte göra när jag storhandlade några dagar tidigare för då kändes ju fredagen så avlägsen! Nej, utan en fredag, den sämsta dagen av alla dagar, måste jag att besöka Ica. Den dagen då majoriteten är trötta, stressade och lättirriterade och bara vill hem....då ska jag in och handla. Det är inte så att jag kan springa in och ta en påse i ena handen och en dricka under armen och snabbt glida ut genom snabbkassan... Nej, vi är fem i familjen och alla tycker vi olika! Calle vill ha popcorn, Noah och jag chips, Mattias ostbågar (eller chips) och oliver choklad! Att dricka blir det en sprite till Calle (som jag tycker är det äckligaste som finns) och sedan päronsoda eller fanta vildabär till oss andra (fast ibland när jag bara tänker på mig själv blir det trocadero som jag älskar). Som ni hör så räcker inte mina händer till och inte heller en korg, utan det blir en vagn och det känns som jag handlar till en hel skolklass!

Men det finns väldigt många fördelar med fredagsmys istället för lördagsgodis!  För det första är alla trötta på fredagskvällen och somnar tidigt (antingen i soffan eller sängen) Noah brukar förresten somna i framstupa sidoläge mitt i en mening. Detta innebär att det blir rätt mycket chips och popcorn kvar och då har vi kommit på den smarta ide'n att lämna allting framme ( eller kommit på och kommit på, vi har väl somnat ifrån eller inte orkat ställa undan). Så när barnen vaknar tidigt på lördagsmorgonen så går de ut till tvn och hittar denna buffé av godsaker, de äter lite ( nästan allt) och smyger sedan in och frågar försiktigt " får vi ta lite chips?" ( eller smyger och smyger, mera klampar in och pratar i vanlig samtalston som känns som de skriker) och trött som man är och bara vill somna om så blir alltid svaret " självklart ät hur mycket ni vill!" När man svarat att det är ok så har man samtidigt köpt sig tid och lyckats förhandla bort lunchen utan att behöva anstränga sig! För chipsen och popcornen mättar magen så frukosten kan skjutas upp ända till halv elva och vi kan sova lite längre! Och då är det ju för tidigt att äta lunch redan kl tolv utan när klockan närmar sig fyra och alla börjar tjata om mat så är det ju lika bra att börja med middagen!

Det här kan fungera även på lördagar men då är barnen inte lika trötta (eller föräldrarna) och så kan de börja mycket tidigare på dagen så risken är att godiset tar slut. Dessutom kan man strunta i godiset med i vändningen "nej ni har ju redan ätit så mycket chips och popcorn" smart va?! Men frågan återstår, vem uppfann fredagsmyset och vem f-n har bestämt att man ska äta tacos på fredagarna? 
Det är väl ändå ingen tv-reklam va? Däremot kyckling på lördag! 

tisdag 9 oktober 2012

Liv efter döden?

Jag tycker ju att det skulle vara jäkligt trist om döden är slutet. Som om nån släcker en lampa som aldrig kommer tändas igen! Kom på mig själv på väg till jobbet att jag satt och filosoferade runt det här ämnet och på nåt sätt försökte "få ihop alla lösa trådar" (änglar och demoner) som dräller runt i samhället.

För det första har vi ju många människor som säger sig "se" saker. Döda människor som "går igen", som inte alltid vill illa men som ändå inte får ro. Jag har flera runt omkring mig som har den här "gåvan" (eller förbannelse?). Hur länge kan man "gå igen" eller stöka runt i ett hus man bodde i som liten? Man har ju inte hört talas om att det är neanderthalare som spökar... eller var det först när vi blev mer civiliserade som vi började med dessa olater? När vi var halvapor fattade vi inte att vi kunde göra livet surt för de som blev kvar? Och när vi var riktigt fattiga såg vi döden som en helt ok utväg? Betyder det kanske att alla osaliga andar är höginkomsttagare? Eller är alltihop bara "hjärnspöken"?

Sedan har vi "ljuset" som så många har upplevt och som det står om i artiklar och böcker. En vän till familjen, som gick bort i bröstcancer, berättade att hon sett ljuset men också hört en röst som sagt att det inte var dags än utan hon kom tillbaka och fick ta ett ordentligt farväl av alla nära och kära. Även en barndomsvän till mig, som gick bort i cancer bara 22 år gammal, upplevde också "ljuset". Så vad är det för någonting? Om allting bara blir svart när man dör blir det då först vitt??? Är det hjärnan som stänger av och det sista vi ser är ett ljussken? Och vem är det som säger att "tiden inte är inne"? Sankte Per? Gud? eller en förtroende vald? Och hur länge är man förtroende vald? som ständige sekreteraren i svenska akademin eller påven, dvs "för evigt", det får liksom en annan innebörd.

Om vi nu säger att det finns ett liv efter detta så undrar jag först och främst... behåller man den ålder man hade när man dog? Min mormor var väldigt ung när hon dog och kommer hon fortfarande vara en "flicksnärta" när jag dör vid 100-års ålder och kanske träffar henne igen? Jag tänker på alla dessa medium som har kontakt med "andra sidan" och som kan säga "jag ser en gammal man som håller ett litet barn"...och den som sitter framför nickar och säger "det måste vara min farfar som har tagit hand om mitt barn som dog i plötslig spädbarnsdöd för 30 år sen"... Om man åldras så skulle det ju istället stå en urgammal gubbe och en man på 30 år bredvid... och ingen skulle fatta vem det var utan fundera halvt ihjäl sig (fel ordval kanske) resten av sitt liv. Jag skulle verkligen kunna hänga upp mig på en sån sak och det är svårt när man inte kan googla...

Sedan undrar jag vad man gör? Vad gör man om man lever vidare "för evigt?" Det måste ju bli lite trist i slutändan eller? En sak man skulle kunna specialisera sig på vore ju släktträffar! Egna och andras, kruxet blir ju att begränsa sig hur många led tillbaka man ska gå utan att nån blir sur, annars blir det ju ohållbart! Tänk om hela mitt släktled är likadana till sinnet? Jösses! Då får man ju begränsa sig redan vid andra generationen annars kommer inte nån att få en syl i vädret (alla kommer ju prata i munnen på varandra)
Och om det är en barnförbjuden fest hur gör man då? Om "barnet" egentligen är 150 år? Och kommer man träffa alla? Himlen är ju oändlig och vad är det som säger att jag hamnar på samma ställe som min morfar är på? Han kanske är miljontals ljusår bort? Men å andra sidan har jag ju "all tid i världen" på mig att själv ta mig dit!

Och så har vi dessa skyddsänglar som tydligen dräller omkring oss... varje människa har tydligen minst 2st, har jag läst någonstans (kanske i Aftonbladet för där är allt sant)  Även dessa kan man se om man är "känslig"... men då kommer nästa fråga...vilka får bli det? Är det ett straff eller en "ära" att hänga runt en människa ett helt liv? Inte så trevligt om det skulle vara ett "straff", att ha en skyddsängel som hellre vill vara i himlen och "hänga" med sina kompisar än att vakta mig. Eller byter man änglar under sitt jordeliv? Om man är väldigt äventyrlig av sig så kanske änglarna inte orkar hänga med så länge (spec inte om de redan är 250 år gamla) ...och väldigt unga änglar kanske inte vill hänga runt gamla sängliggande pensionärer? (eller så är det just det de vill, för då kan de sitta och spela på sina iphones under tiden, för himlen och cyberspace kanske är samma?) Och de änglar som inte gör sitt jobb, för som vi vet händer det mycket olyckor, var var dom då? På fikarast? eller var det mitt i ett byte av änglar? och vad får dom för straff? (en trappa ner?) Ibland anställer man helt enkelt fel personal, tydligen även i himlen. Sådana som inte känner ansvar inför sina uppgifter och som inte ser "helheten", ni vet...sådana som finns på alla arbetsplatser och som man kan bli galen på! Kanske började änglarna tjafsa och inte var tillräckligt uppmärksamma, och då hoppade olyckan fram som gubben ur lådan eller? Får änglar förresten bråka? Blir alla snälla när de dör? eller finns det elaka änglar som råkat komma med av misstag vid pärleporten?

Jag har inte "gåvan" men kan ändå inte sluta fascineras! Några av de mest envisa släktingarna som inte finns med oss längre, de som pratade högst och argumenterade mest, borde armbåga sig fram och försöka höra av sig till mig, eller är det jag som bara inte förstått tecknen? Var det nån som ville säga nåt när Noah sparkade ner toadörren? För visst vore det en stor tröst att få lite "meddelanden" från andra sidan? Inte så att jag vill ha det varje vecka men ett par ggr i livet, bara för att veta att det finns en fortsättning och då inte via någon annan utan direkt till mig. Speciellt om man förlorat en närstående, ett barn eller maka/make. Sorgen skulle fortfarande vara lika stor men ändå lättare att bära, eller vad tror ni?

Ja jag blir inte riktigt klok på detta, utan får väl bara luta mig tillbaka, vänta och se vad som händer. Jag är ju väldigt rastlös av mig i normala fall men i just det här fallet väntar jag MER än gärna!...

...fast det vore inte så tokigt att kunna se lite änglar när jag tänker efter...

lördag 29 september 2012

Brända köttbullar...

Jaha, då har det hänt igen! Jag har bränt köttbullarna! Det är ganska vanligt att jag bränner saker på spisen eller i fritösen... för när jag väl satt igång stekpannan på låg värme (tror jag i alla fall men det visar sig sen att det var närmare max) och lagt i köttbullarna så börjar jag med annat. Idag började jag att duka ute på altanen...och när jag kom ut med de första glasen kom jag på att led-spottarna jag bytte häromdagen inte klarar att dimras utan flera hade gått sönder. Så jag tog fram stegen och plockade ner de återstående för att "rädda det som räddas kan", och satte tillbaka de äldre. När jag sedan stod där med 2 väl fungerande spottar kom jag på att utebelysningen också hade samma typ av lampa och där var båda trasiga för tillfället. Så jag öppnade altandörren (vilket medförde att Leia gick ut) och hämtade en stol att stå på...men fattade inte hur jag skulle kunna byta dom, så gick istället in och försökte med den andra lampan som jag än så länge kan nå inifrån (eftersom altanen inte är riktigt klar än) men den räckte jag inte upp till, så jag gav upp och gick ut i köket och på väg dit funderade jag på vad det var som lät? Tänkte att jag glömt att stänga av kranen, men fick se att det var köttbullarna! Så jag stängde av spisen och bad Oliver och Noah att hjälpa mig att duka, och när allt var klart fick jag se den öppna altandörren och tänkte stänga när jag kom på "Leia! hon är ju ute" och  undrade var hon tog vägen? Men eftersom hon kommer in direkt när någon går förbi eller om det prasslar i en buske så behöver vi aldrig vara oroliga för att hon sticker iväg, inte än i alla fall...och ikväll låg hon precis utanför på gräsmattan.

Det sägs ju att vi kvinnor är bra på att göra många saker samtidigt, och att ha "många bollar i luften", men jag undrar jag... Jag håller med om att vi är bra på att "sätta igång" många saker samtidigt, men har svårare att komma ihåg det vi just startat. Det ultimata vore ju om man hade ett litet harem som gick efter och såg till att det man startade också slutfördes. Och uttrycket "många bollar i luften" vad innebär det egentligen?? Jag har ju ett sånt jobb så att mina arbetsuppgifter är olika från dag till dag och prioriteringsordningen ändrar sig hela tiden, men jag kan lugnt säga att jag skulle aldrig klara av mitt jobb om jag inte skrev ner allting jag ska göra och komma ihåg...annars är det ju helt omöjligt! Betyder det att jag har många bollar i luften? Ingen aning, men det låter ju bra...men nån jonglör blir jag nog aldrig, hur skulle det se ut? Glömmer bort bollen direkt när jag kastat upp den (det man inte ser finns inte) och blir förvånade när den någon sekund senare landar i huvudet!

 
 
Papper känns ju ok att kasta men en telefonlur??
...det gör nog jäkligt ont att få i huvudet.

måndag 17 september 2012

Charter

Hur många skulle vilja följa med oss på utlandssemester? Jag tror nog att många av Er tänker "nej, herregud! Absolut inte. Tre killar som härjar runt högt och lågt, nej tack, där går gränsen". Men Ni kan inte ha mer fel! För är det någonting mina killar är bra på så är det just att resa. Att sitta still på ett flygplan i 3,5 timmar och efterföljande 2 timmars transfer är inga som helst problem! De är ju vana vid att sitta inträngda i en bil i 10 timmar varje vinter så att flyga är inga som helst bekymmer. Inget gnäll, inget tjat, inget spring på toaletten...utan de sitter snällt på sin plats och pysslar eller spelar spel. Jag vet, det är svårt att tro att det är mina barn, men så är det. Vi har tydligen gjort någonting rätt i alla fall! Annars kan man ju lätt se framför sig hur vi stressar fram genom passkontroller och boardingkortsvisningar med barn som slåss och springer åt olika håll, men som sagt, ni kan inte ha mer fel! Sedan kan de så klart bli osams men aldrig under själva resandet utan mera när vi väl kommer fram.

När vi ska boka utlandssemester så brukar jag först och främst titta på poolerna, ju flera desto bättre. Inte nödvändigtvis de största utan bara flera. I år lyckades vi få en fullpoängare, 3 sötvattenpooler, 2 saltvatten, två inomhuspooler flera bubbelpooler, vattenrutchbanor (8 st), Aqualand för de mindre barnen med ytterligare 4 st vattenrutchbanor OCH ett eget tivoli med Pariserhjul, radiobilar, kaffekoppar mm. Självklart direkt på stranden, men havet är inget alternativ för mina barn som är rädda för saltvatten och bara fräser och spottar när de får in en endaste liten droppe i munnen.
Jag och barnen var lyriska när vi satt hemma i soffan och tittade på bilderna, men när vi väl stod där, med handdukarna under armen så fastnade mitt "yipiee!" i halsen, och istället tänkte jag "-hur fan tänkte vi nu?" Hur stor är sannolikheten att 3 killar, i olika åldrar, med olika viljor skulle vilja bada på ett och samma ställe? och just där min solstol stod?? Så det blev att börja kompromissa redan från start. En stund vid den poolen och en stund vid nästa men ändå var det nästan alltid någon (läs: Calle) som var mer eller mindre nöjd. Noah är ju lite höjdrädd och har varit livrädd för vattenrutchkanor i alla storlekar men det försvann fort, och banorna med 8-års gräns var ingen match för en liten kille med stålmannenpuffar på armarna! Badvakterna bara log, klappade honom på huvudet och lät honom åka! Och OJ vad han åkte, han åkte och åkte och åkte. Tror han var i vattnet mest av alla, från morgon till kväll. Vi hade sagt innan vi åkte att "inget spelande, inga iphones eller ipads på hela semestern"...men det sprack. För det var det ENDA som kunde få upp killarna ur vattnet så de kunde sitta under parasollet och ta det lite lugnt när solen stod som högst på himlen (och termometern visade 46 grader). Så när vi satt på planet hem var Noah helt slut och somnade nästan direkt när planet lyfte, trött javisst men lycklig!

Vi har varit på utlandssemster förut men jag har aldrig känt mig så utvilad som nu. Kan bero på att vi reste lite senare när allting dragit igång på jobbet och skola eller så var det helt enkelt bara själva grejen att "komma bort". Att bara koppla bort allting och endast koncentrera sig på att hålla koll på barnen och de enda beslut man behövde ta var, vilken pool ska vi bada i idag och ska vi äta i matsalen eller poolbaren? Eftersom allting ingick kunde barnen själva gå och hämta glass, vilket de gärna gjorde! och som också gjorde att de kände sig stora! Tänk Er själva, en lång kö med storvuxna tyskar och mitt i allt två små ljusa lintottar vars näsor knappt räckte upp över glassdisken. Flera ggr undrade jag om glassutdelarna skulle missa mina små, men inte en enda gång blev de "överkörda" utan fick sina glassar och kom alltid tillbaka med strålande ansikten!

Att åka på charter är också en upplevelse! Jag älskar ju all inclusive bara för att det är så bekvämt men tycker inte om "sällskapsresekänslan" och alla hispiga människor som åker med. T ex varför ska alla stå så jäkla nära bagagebandet när de ska hämta sina väskor? Eller...AHA!...det kanske är därför de har så bråttom ut från planet? för att få en bra plats? Alla kan ju inte vara nybörjare? Borde finnas ett streck, som när man är på banken, som man inte får gå innanför. Ju större ring desto större chans för alla att se när deras väskor kommer...men icke sa nicke här ska vi stå som packade sillar och får man inte plats längst fram får man snällt se på när ens väskor åker förbi...

När vi skulle gå av planet så öppnades bara dörren längst fram i planet vilket gjorde att det blev köer (för alla måste så klart slita ner sina väskor och slänga sig ut så inte bussen åker ifrån dom eller vad de tror)... kön blev i alla fall väldigt lång och vi var längst bak. Intill oss står det en tant med jeansjacka som irriterad ifrågasätter flyärdinnorna varför inte båda dörrarna öppnas för hon håller faktiskt på att dö av värmeslag! Mattias tittar på mig och säger tyst "kanske borde välja ett annat land om hon inte klarar av värmen" och jag fnissar som svar och tänker att hon kan ju ta av sig jackan i alla fall.

En annan rolig/konstig sak är det här med toalettbesök... Det tog två timmar med buss från hotellet till flyget och efter en timme är det "toastopp" och plötsligt ska alla slänga sig av och gå på toaletten! Vi åkte för en timme sen från hotellet...kunde de inte ha gått där?? Eller när det är flera timmars väntetid på flygplatsen men ändå så är det kö till flygplanstoaletten direkt när lampan för säkerhetsbältet släcks... ELLER när kabinpersonalen uttryckligen ber alla att gå på toaletten innan de kommer ut med serveringsvagnarna för att det är svårt att komma förbi. Då är det lugnt och alla sitter kvar MEN när de börjar rulla ut vagnarna plötsligt kommer på att "nej men hörrni nu tror jag att jag behöver gå på toaletten" och ska tränga sig förbi de mindre roade flygvärdinnorna.

När vi stannade med bussen efter halva sträckan så stängde så klart busschauffören av motorn och då var det ju så klart en gubbe som blev jätteirriterad för det blev så varmt... ja, men man kanske inte ska klä sig för sverigeväder när det är 45 graders värme! Sitta i mörka jeans och lång skjorta kanske inte är det smartaste... kanske kunde ha med sig ombyte istället...men vad vet jag!? Dumt tyckte jag att det var i alla fall! Lika dumt som att klappa händerna när planet landar...som om man inte hade räknat med det... om man nu absolut måste klappa så passar det väl bättre när besättningen tackat för sig och hälsar oss välkomna tillbaka heller hur? Ja jag kan bli irriterad men också full i skratt, det är faktiskt lite småroligt och jag har nog inte alltid varit lugn jag heller... lyckades tappa bort mina och Mattias biljetter på våran första utlandsresa redan vid passkontrollen... men det kan jag berätta om en annan gång...eller inte alls när jag tänker efter!









fredag 14 september 2012

Åtgärdsprogram


Bara 4 veckor efter skolstart dimper det ner ett brunt kuvert i brevlådan "Till målsman för Oliver Andersson". En A4 sida med bara lite text men som betyder massor. Texten berättar att Oliver har fått ett sk "åtgärdsprogram" och ska få extra hjälp och stöd med skolarbetet. Jag är så klart lättad att han får den hjälp han så väl behöver, vi har ju vetat om det hela tiden, men någonstans i bakhuvudet har jag ändå hållit tummarna och hoppats, hoppats, hoppats att det skulle lossna och att han skulle kunna hänga med i skolarbetet som vanligt och mina ögon blir fuktiga när brevet kommer. Vet egentligen inte varför eftersom Oliver inte lider, men ändå...ledsen över att våran lilla "Harry Potter" alltid ska behöva kämpa. Kämpa med cyklingen, kämpa med läsning, kämpa med sina glasögon (som alltid åker ner), kämpa med talpedagoger, kämpa med bokstäver och kämpa med siffror som bara hoppar runt och är svåra att fånga och rita av.

Samtidigt är jag tacksam över att dagens skola "ser" alla barn och anpassar utifrån deras egna behov. Låter ju som en klyscha men fungerar tydligen även i praktiken, för oss i alla fall! Sedan är det nyttigt för mig, som förälder till Calle som har väldigt lätt för sig, att se allting utifrån en annan vinkel. T ex att ett S inte alls är lätt att skriva, speciellt inte om man bara kan rita streck och att jag måste lära mig "tänka om" och vara mera kreativ. Hur lär man sitt barn att skriva en 5:a om barnet inte kan rita av? Jo, man får dela upp och ta en del i taget, och framförallt inte ha bråttom. Mitt tålamod är inte det bästa men jag måste hålla igen, ibland går det mindre bra och Oliver blir ledsen när han hör irritationen i min röst så jag får bita mig i tungan och le mellan hopbitna käkar, för ledsen är det sista han ska behöva bli!

Vi övade stenhårt på 5:orna under semestern genom att skriva i sanden, i luften, på papper mm. Vi hade ju turen att bo på våning 5 och rumsnr 5252, så även där kunde vi ju öva och i slutet på veckan skrev han en 5:a obehindrat. Lycka! Men så kom vi till den jobbiga bokstaven S... ja hur fasen skulle man göra? Försökte förklara att det är som ett slalomspår, eller att man kan dela upp den och skriva C och så att slutet ser ut som nedre delen på 5:an. Men Oliver fattade inte och hans hand ville inte lyda, utan ibland blev det en 3:a ibland bara ett streck...MEN så kom vi på idén att göra slalompinnar! Så jag gör 3 prickar under varandra och sedan får Oliver använda pennan som slalomskidor och åka genom portarna och DÅ förstod han! Ibland råkar starten gå på fel sida om pinnen och ibland startar den redan i andra porten, men vad gör väl det? Vi är ju ändå på rätt väg! Så jag tog läxlappen där fröken skrivit "Oliver får nog svårt att skriva 5 och S" och slängde i papperskorgen! 1-0 till Oliver.

Men när jag tittar på Olivers läxor så undrar jag vilka barn som INTE behöver extra stöd! När jag själv började skolan så lärde man sig bokstäverna först och sedan började man läsa, men nu är det nya tider och nya "grepp". Olivers läsläxa är på 4 sidor och det är inte nåt om "mor ror" eller "far är rar" utan här är det flera meningar per sida. T ex "- Olle är ett monster, sa Bea. -Ett monster som ska mosa oss, sa Asta"... är det meningen att barn idag ska kunna läsa redan innan de börjar skolan? Eller är det bara jag som tycker att det är väldigt svårt bara för att min son har det svårt? Det är säkert någon pedagog som kommit fram till att det här är den rätta vägen att gå, men som mamma blir jag bara bekymrad och ser framför mig hur jag och en trött, halvliggande, Oliver sitter i kökslampans sken sent på kvällarna och tragglar oss igenom all läxa och när vi äntligen är klara så dimper en ny hög ner. Än så länge älskar Oliver skolan och tycker om sina "läxor", och jag hoppas att den känslan kommer sitta kvar länge, glädjen över att lära sig nya saker, för allting går så mycket lättare då, för mig och även för våran lilla underbara kille.


Så fin, så underbar, så älskad!

söndag 2 september 2012

"Pre-tonåring"

Jaha, då har man en 11-årig tonåring hemma! Det finns tydligen en ålder som kallas för "tidig tonår" eller nåt sånt och jag är HELT säker på att det är det som drabbat min äldsta.

Humöret är som en berg och dalbana, upp och ner flera ggr per dag och det jag kan skämta om på morgonen och som vi båda skrattar åt kan bli blodigt allvar bara några timmar senare. T ex när jag skulle sätta mig i soffan där Calle låg och på skämt sa "ta bort dina stora blaffor till fötter så jag får plats", då bryter han ihop och skriker "mina fötter är väl inte stora! vad taskig du är", varpå Mattias hänger på och säger "mäh! De tar ju upp hela vardagsrummet, vi måste ju öppna dörrarna här på altanen för att få plats", varpå Calle gråtande och skrikande lämnar rummet, kvar sitter vi, tittar på varandra och undrar -vad hände? Det är svårt att förstå att Calles utåtriktade, självsäkra och glada image rimmar illa med hans dåliga självförtroende. Vissa dagar stämmer ut och insidan bra överens, han har blivit modigare och fått bättre självförtroende men vissa dagar är det en smal linje att balansera på och lätt att snubbla över på "fel sida", speciellt för oss som står bredvid och inte kan läsa av hans glada yttre... De flesta mornar går smärtfritt, vilket det inte gjorde förra terminen, men ett fel och hela världen rasar. Senast det var gympa och han inte hittade den andra skon ringde han mig och var helt förtvivlat i telefonen, och när han väl hittade den bara sa "ok! jag hittade den... hej då"

Han bröt ihop när han insåg att det kommer ta en evighet för honom att spara ihop till en Imac-dator och var skitsur FAST han har allt annat Apple har uppfunnit de senaste åren...då blir jag arg...
Att vara med hela familjen på Gustavsvik kan vara en plåga eller ren och skär glädje, allt beroende på hur Calle mår. Har tidigare försökt kompromissa och "läsa av" hans humör men det skär sig ändå, och jag säger som en äkta mansgris att:  -hur jag än gör så blir det fel. Så jag har bestämt mig för att strunta i att försöka lista ut hans humör, man kompromissar inte med en terrorist heller hur?, utan får istället vara beredd på krig dygnet runt. Det är inte lätt för man orkar inte hålla skölden uppe hela tiden och andra handen på lansen (är jäkligt svårt att få någonting annat gjort då, typ laga mat, läsa bok) Jag försöker istället intala mig själv att det någonstans, på något sätt, kommer ge resultat och kanske kanske kommer det ge oss en lugnare tonåring när väl den tiden kommer, den som lever få se! Men just nu kan jag bara vifta med min lans och säga "En Garde!"


söndag 19 augusti 2012

Rent hus!

Ibland (eller nästan jämt) önskar jag att det någon gång kunde vara rent och fint åtminstone en timme efter att man städat huset. Städa hemma hos oss är lika med ”plocka undan”, man plockar strumpor, skor, jackor, leksaker, lego mm mest HELA tiden och varje gång suckar jag och tänker ”tänk om de kunde plocka upp efter sig! Tänk om man kunde komma hem till ett städat hus varje dag, vad mycket tid man skulle ha över då!” och så har jag muttrat och städat vidare. Men nu har det hänt! Jag har plötsligt fått 2 hela rum som ALLTID är städade och fina och har kommit på mig själv med att jag inte är helt nöjd med det heller …fast det är det jag önskat så länge… konstigt!

Det första är badrummet på övervåningen. För några år sedan kom jag på att det såg för trist ut (man blir hemmablind) och stylade om genom att spraymåla fronten på badkaret svart och även skåpluckorna. Köpte ny hylla, nya handdukar som matchade de nya mattorna, nya blommor, väggord, krukor, prydnadsgrejer mm mm. Sedan var jag nöjd en stund och så flyttade vi ner vårat sovrum och badrummet dog… för plötsligt är det ingen som är där längre!
Det är rent och snyggt men man märker att det är för att ingen är där. Nästan inga handdukar hänger framme (som i vanliga fall nästan viker dörrarna på duschväggen) inga tandborstar ligger slängda eller massa prytlar som står framför spegeln utan allt är tomt och rent och det ekar när man går in där. De stora gröna växterna vi hade på golvet i stora krukor ser mer ut som torkad vass... för ingen kommer ihåg att vattna. För det man inte ser finns inte, eller? 
Visserligen duschar vi där eftersom duschmunstycket är bättre än duschen därnere, så ibland kan de ligga lite svettiga träningskläder på golvet eller några strumpor…men annars är det dött. Jag trodde ju att barnen skulle ha det som sitt, med sina tandborstar och grejer, men de vill inte vara där ingen annan är så de har också flyttat ner sina saker. Så det ”lilla” badrummet på bottenplan har istället blivit överfullt! För vad händer när man duschar däruppe men har alla kläder där nere? Jo man torkar sig och tar med sig handduken ner… och så tar man så klart inte med den upp igen utan näst gång man duschar tar man fram en ny handduk och utför samma procedur vilket gör att badrummet därnere mer liknar en förvaringsplats för handdukar än en toalett! Börjar bli svårt att komma in i duschen för alla handdukar som är slängda över kanten på duschväggen och som snart räcker ända upp till taket. Kanske inte så konstigt att dörren är seg och ramlar ur sina skenor titt som tätt. (Även toalettdörren ramlar ur sina gängor när det blir korsdrag, men det är en annan historia)

Det andra rummet som är välstädat är vardagsrummet. Nästan 35 kvadrat med rena golv (ja när inte Leia gjort nr1 och 2 där vill säga), ett matsalsbord med bara liiite lego på och så en ”lounge” med bord och 3 fåtöljer… allt i fin och prydlig ordning…eller om man så vill…heldött!
Sedan våran vinterträdgård blev klar så har vi tillbringat all tid där! Vi har inte ätit mat en enda gång i köket sedan det nya matbordet till altanen kom på plats!
Vi flyttade också ut tv:n vilket var dödsstöten för vardagsrummet, för vad gör man där om man inte tittar på tv? Barnen bygger lite lego vid det gamla matsalsbordet men det är också allt, sedan brukar vi sitta i fåtöljerna ibland och chilla men det är ingenting som man kan hoppa runt i och stöka till, så det står där och bara ser fint ut. Jag har aldrig tyckt om ”döytor” så det stör mig lite att vi plötsligt fått ett ”finrum” … och eftersom vi har öppen planlösning mot hallen och med fönster som sträcker sig runt 2 av 4 väggar (från taket och nästan ända ner till golvet dessutom), så kan man heller inte slå upp nya väggar och göra ett extra rum (som skulle vara kanon att ha som kontor) utan nu står det bara där och är ”fint” till ingen nytta… man kanske kan göra om det till bowlingbana? Det är ju avlångt… eller ställa in, ve och fasa, ett biljardbord? Eller göra om ALLT till kontor, eller mera ”kontorslandskap” med skrivbord till hela familjen. Hmm ja, då skulle det inte vara välstädat i alla fall ... 

Fast det allra bästa vore nog att göra om det till en sovsal, för är det någonting våra barn är bra på så är det att INTE sova i sina egna sängar! Ibland när jag nattar Oliver och Noah så lägger jag dom i olivers superbreda säng (1,40) och hoppas på att Noah ligger kvar där hela natten. Han tycker om att känna någon nära, men oftast vaknar han runt midnatt och kommer stapplandes nerför trappen.    Men 8 av 10 ggr lägger jag dom i våran säng och sedan bär runt dom till sina egna sängar när de somnat (om jag orkar men oftast blir det att Noah ligger kvar och att jag lägger Oliver i soffan på nedervåningen. När Calle hade sitt förra rum skyllde han på att madrassen var dålig och nu när han har nytt rum vägg i vägg med det gamla skyller han på att det är för varmt eller att sängen är ranglig .. . Så han har i princip tillbringat alla sommarlovets nätter i soffan...

Sedan har vi övervåningens sk allrum. Där har det också blivit lite vakuum dock inte lika mycket för där leker barnen en hel del. Vi skaffade ny tv och utökade kabeltvutbudet där uppe OCH flyttade sedan ut på altanen. Så det känns också lite onödigt, men soffan som har stått där har varit lite ranglig och vi har inte velat sitta där med risk för att den skulle braka (kanske för att den bara satt ihop med 3 skruvar…som vi fick se när den skulle säljas) men nu är det en ny soffa på plats och förhoppningsvis kommer vi tillbringa mera tid där när vintern kommer. Men just den ytan är jag mindre orolig för, antar att snart kommer det drälla av tonåringar som ligger utslängda i soffan och när sedan Oliver blir tonåring så kommer de säkert utnyttja även tv:n och soffan på altanen och DÅ kanske vi måste köpa oss ytterligare en tv att ha i vårat "finrum" och så är allt frid och fröjd...men tänk när barnen flyttar! DÅ kan vi börja snacka om döytor!...





fredag 17 augusti 2012

Skoldax

När Oliver slutade lekis i våras kändes det sååå bra, han hade gjort stora framsteg och uppföljningsmötena ang hans kommande skolstart hade bara varit positiva. Jag har gått genom sommaren med känslan av att "det kommer ordna sig", men nu... med bara 2 dagar kvar...så har den lilla olyckskorpen återigen landat på mina axlar och kraxar högt! Jag sätter mig tungt i soffan och tänker detsamma, lilla söta goa Oliver, hur ska det gå för dig där ute? Ute i den stora världen där det finns så mycket normer och krav som du har svårt att förstå... Att man t ex stänger dörren när man går på toaletten så att inte alla klasskompisar kan se rakt in, att man åtminstone försöker torka sig om man råkar göra nr 2 FAST man sagt att man bara skulle kissa... att man lyssnar när man blir tillsagd och förstår att man ska sluta, istället för att säga ok och fortsätta? Att det är bra om man använder kniv och gaffel varje lunch så att man någon eftermiddag kan ha en tröja utan matrester på mm.mm. Det är sånt jag oroar mig för mest, den sociala biten. Att han kommer bli utanför och retad just för att han är sig själv, speciell, men helt underbar. Nu har ju Oliver alltid varit sån här, så jag tror att hans kamrater inte ser honom på det sättet, utan mera "jaja men han är sån" och inget mer med det.
Det är en liten klass med lugna och stabila barn, så jag hoppas han ska slippa massa skit. Sedan har han några tjejkompisar som "tar hand" om honom som små mammor och det har Oliver ingenting emot, han tycker om att spela hjälplös och de, liksom jag, går på det varje gång. Senast han hade en tjejkompis hemma så fick hon dels hjälpa honom av med bilbältet OCH så fick han henne att bära upp hans stora legoskepp från nedervåningen till sitt rum däruppe så lite smart är han i alla fall. På fritis häromdagen hade han hållit på med sina skor läääänge när de skulle gå ut och till slut hade han tittat frågande på fröken som då sagt "Oliver jag vet att du klarar det där själv" och han hade svarat med glittrande ögon och ett finurligt leende "jag vet" och så hade det gått jättebra. Som sagt...han försöker...

Jag är däremot inte lika oroad över att han inte ska lära sig räkna, läsa och skriva för jag vet att han kommer få all tänkbar hjälp han behöver, men däremot funderar jag på hur vi ska få tiden att räcka till så att vi kan sitta ner med honom varje dag och traggla oss igenom bokstäver och siffror i rimlig tid och inte kl 22 på kvällarna. Det kommer bli svårt, dels eftersom vi har ganska lite tålamod och dels eftersom Oliver sover kl 22 men vi måste helt enkelt göra det för hans skull. Det är det minsta vi kan göra och våran skyldighet, men kommer vi klara det? ja....det är frågan.

Oliver kommer nog däremot att, liksom Calle, få Engelska som sitt favoritämne. Han frågar ofta "vad heter det på engelska?" och "vad sjunger de nu?" när det är engelsk text. Dagens barn har ju så mycket gratis när det gäller engelska, de har det runt omkring sig hela tiden. Engelska serier på tv, ofta engelska på tv-spel/dator och så det självklaraste av allt, musik på engelska. Han kan ju många sånger utantill men vet ju inte vad han sjunger eller ens uttalar det rätt, precis som Calle gjorde när han var yngre (och som de flesta barn gör) och Calle pratar nu engelska obehindrat och jag hoppas och tror att Oliver är på samma linje. Nu har Calle dock börjat slänga sig med en fransk brytning när vi är ute bland folk...det är inte ett ord som är rätt men "låter" franskt: "si si, plö plö", får väl se om det blir hans andra språkval så småningom, men det visar sig, men nu är alla strålkastare riktade mot Oliver, på måndag börjar det...vi kan bara hålla i oss och hoppas på det bästa, för nu smäller det! Hovstaskolan se upp, här kommer Oliver!









fredag 10 augusti 2012

Strutssyndromet

Ni vet ju alla att jag gärna "grottar ner mig" i artiklar och dokumentärer om sjuka människor, barn som far illa och allt möjligt elände. Jag vet inte varför men jag läser/tittar, gråter och t om hulkar. Tårarna rinner och jag känner vanmakten ta över och undrar "-vad är egentligen meningen med alla dessa hemska sjukdomar? Varför ska t ex små barn behöva genomlida cancerbehandlingar?" MEN jag byter inte kanal eller bläddrar förbi utan härdar ut. Efteråt kryper jag upp i soffan och tänker på hur bra vi har det och att jag inte borde klaga så över min onda stortå som envisas med att alltid sticka ut så jag slår i den i alla leksaker och benrester (hundben alltså, inte skelettdelar) som ligger och skräpar på golvet. Haha vad roligt det skulle se ut om det verkligen var skelettdelar som låg där...hahahaha...och lite döskallar... och man säger "Akta! du trampar nästan på gamla Elsas huvud!" Eller "AAAAJ! vem har lagt Göstas ryggrad i köket! trampade med stortån mitt emellan ryggkotorna, gör ju skitont...och nu sitter jag fast dessutom!!

MEN det finns en sak som jag alltid bläddrar förbi, eller byter kanal. Helst vill jag sätta mig och bara hålla händerna för öronen och blunda hårt och tänka på något helt annat... och det är när de på tv pratar om/eller visar all miljöförstöring i världen och alla katastrofer! När det visar hur isen i Antarktis smälter och någon reporter står framför kameran på en gräsplätt och säger "igår var det ett 100km tjockt istäcke här där jag står". (Hmm kanske överdrev lite där men det känns som det går såååå fort) DÅ byter jag kanal. Jag kan inte/klarar inte att ta in att vi håller på att förstöra vår jord, jag orkar inte tänka på det! Det är för stort och ogreppbart. Ja jag vet, man kan inte blunda för då kommer det verkligen gå käpprätt åt skogen, men det är som när man åker bergodalbana och man tycker det går för fort...man blundar av bara farten liksom.

Man kan börja med det lilla säger alla, men inte ens det klarar jag av. JO, jag källsorterar...lite... men när det kommer till maten så är det, tyvärr, priset som styr. När jag storhandlar så letar jag inte efter varor med "bra miljöval" eller de ekologiskt odlade grönsakerna för de är helt enkelt för dyra och jag tror inte barnen skulle uppskatta att äta bara 2 veckor av 4 på en månad, inte jag heller när jag tänker efter (skulle bli så himla grinig). Jag har inga problem att köpa dansk fläskfilé fast jag vet att jag borde gynna de svenska bönderna. Och när jag ska välja köttfärs så tar jag alltid den irländska nötfärsen för den är minst fett i. Ja, det kommer säkert från någon stackars Belgian Blue kossa som knappt kan gå för att de är så "biffiga", men när jag står där i köttdisken så tänker jag inte på det. För om jag skulle fundera på vilket djur som dödats för just den här köttbiten så skulle jag istället stå och gråta vid köttdisken och istället köpa nudlar (Oliver skulle i och för sig jubla om han fick det varje dag!, men inte resten av familjen "flinta") Däremot så har jag tidigare köpt billig salladskyckling, 1 kg för 79:-, som har varit jättegoda, perfekt marinerade och lagom stora bitar MEN så läste jag på förpackningen att kycklingarna både föddes upp och styckades i Thailand...då plötsligt blev det inte alls lika gott... så där går tydligen min gräns.

Så istället för att försöka göra så mycket man kan för miljön, så gör jag lite punktinsatser när andan faller på och sedan byter jag kanal fort som f-n och stoppar huvudet i sanden. Jag inbillar mig att även fast glaciärerna smälter och vattennivån stiger och säkert flera miljoner människor kommer dö i olika katastrofer så är det alltid några som överlever och som hittar andra former att bo och leva på än vad vi har idag och de som överlever, DET är mina barnbarnsbarnbarn! :)


Inte alls utrotningshotade som media försöker få oss att tro utan istället ökar i antal! De har blivit en symbol för miljön men om man bortser från att de är söta så är de ju faktiskt ett av jordens farligaste djur, nyfikna och aggresiva (ingen bra kombination) och inget man vill möta. Att se dom stå och gunga med huvudena på Kolmården är inte heller speciellt upplyftande...men som sagt, de är inte hotade utan mår finfint. Vem skulle inte göra det förresten när de plötsligt har massa gräs att springa på istället för att halka runt på isen och i snön ;)

söndag 29 juli 2012

Facebook

Denna underbara, beroendeframkallande, skitställe! När man väl börjat är det svårt att sluta.
Man håller mycket bättre kontakt med avlägsna kompisar och även "lär känna" andra som man annars skulle missat. Har i sommar fått två nya, "nära vänner" , mycket tack vare facebook...

Men det finns olika sorts användare som florerar där och speciellt en sort tycker jag mindre bra om (inte alls när jag tänker efter)... det är alla som uteslutande berättar om hur duktiga de är, lägger ut bilder på deras fina hus, bullbak, syltning, saftning, gardinuppsättningar mm mm. De gör bara "bra" och "rätt" saker och är, självklart, jättestolta (som de har all rätt att vara) men ibland undrar jag hur det verkligen står till? I dagens samhälle där den vanligaste sjukdomen är stressrelaterade med sömnproblem, panikångest och allmän oro så tycker jag att alla dessa inlägg bara gör, åtminstone mig, ännu mera stressad över att mitt hem nästan alltid är stökigt, gardiner som byts vart femte år och att bullbak bara händer en gång om året.

Det är nämligen lite som i trissreklamen hemma hos oss ... plötsligt händer det! Och då kan det hända mycket på en gång och sedan stiltje i flera månader (dansa, pausa...) Jag måste liksom vänta in "lusten". Vissa år har jag ingen lust att julpynta alls och vill slänga ut granen redan på juldagen och andra år får den stå till påsk för jag tycker det är så mysigt.

Men alla dessa duktiga människor som bara skriver om hur de lagar husmanskost varje dag ( lägger så klart ut bilder även på detta) städar sina hus varje vecka (även bakom badkaret och spisen), har välartade barn som klarar allt och ett underbart äktenskap (som de påtalar så ofta de kan) tycker jag bara är knasiga och borde "blockas" och istället skulle man ha kvar de som även skriver om sina misslyckande så man kan känna lite gemenskap och uppmuntran i den gråa vardagen. Jag älskar självklart mina barn och min man över allt annat men kommer aldrig skriva det på Facebook utan berättar det för dom istället. Tycker bara det är löjligt med kärleksförklaringar över nätet.

Igår när jag var ute med Leia på kvällspromenad och gick förbi mitt vardagsrumsfönster så såg det ut som det var jättefint med spetsgardiner och vita stolsöverdrag och DÅ kom jag på det! Allt handlar om att välja rätt "vinkel" och att bara zooma in det "fina" och låta alla leksaker, tvättkläder och skitiga strumpor vara i periferin! Man behöver ju inte, som jag, berätta alla misslyckanden utan bara berätta det som är bra!
Som när Mattias och jag var på Barbados och innan vi åkte sett alla bilder på vita stränder, azurblått vatten och palmer som hänger fram på öde stränder men väl där så visar det sig att om man bara vrider kameran några centimeter upp på stranden så ligger det ruckel, hotell, vanliga hus mm precis vid stranden och nästan på varandra och inte alls så avskilt och romantiskt som på bilderna.

Så från och med nu utgår jag från att alla som lägger ut bilder antingen manipulerar dom eller har mindervärdeskomplex! För jag hoppas verkligen inte att någon bor i det perfekta hemmet eller är den perfekta frun som bakar, städar, renoverar, inreder OCH tar hand om barn och man UTAN att ha allvarliga problem! För vad är egentligen meningen med att göra det? Mer än att berätta hur duktig man är eller lipa åt oss som bara försöker hålla oss flytande? Nej, jag ska börja rensa lite bland vännerna, men samtidigt är det lite roligt att läsa det om man har distans (vilket jag tycker att jag har vissa dagar) På tal om det.... Såg ni förresten hur långt jag sprang häromdagen? ;)

fredag 20 juli 2012

Hovstas Jurrasic park

Vårat hus ligger näst sist på vår gata och där vägen tar slut breder en stor böljande kohage ut sig och intill ligger en mysig liten skog. Förutom skogen så har vi även stora åkrar bakom huset och vi ser kyrktornet på Axbergs kyrka och t om ända upp till de "blå bergen" och tv-masten i Lockhyttan. Jag har många gånger känt en enorm glädje när jag gått med barnvagnen på den lilla vägen bakom vårat hus och tänkt att " vad bra vi bor här"! För ett par år sedan var det dessutom någon på kommunen som kom på att våran lilla skog skulle bli naturreservat så det röjdes ur, stigar breddades och t om blev grusbeklädda en bit så att även de handikappade skulle ha möjlighet att komma ut. Ett par bänkar ställdes ut och som vi flera ggr utnyttjat till fikapauser med barnen.

När vi så skaffade Leia så såg jag framför mig hur vi skulle strosa runt i "våran" skog och hur hon skulle springa löst på den fina ängen och sedan leta pinnar på de mysiga stigarna och leka kurragömma med barnen, men så blev det inte alls. Istället har skogen förvandlats till "Jurrasic park" och många som vet vad som "pågår" däruppe går långa omvägar... Skogen har nämligen fått två nya inneboende som inte är vänligt inställda vare sig till hundar eller människor, nämligen en aggressiv grävling och hennes unge. Hon fräser åt den som kommer för nära och jagar hundar. Grannen var ute med sin schäfer som började skälla och när ägaren vänder sig om får han se sin hund stå nos mot nos med grävlingen som fräser och går mot hunden, så inte ens en stor schäfer går säker i hennes närvaro! De lyckades ta sig därifrån oskadda men kommer inte gå tillbaka och jag har undvikit skogen i flera veckor just för att en grävling kan göra mycket skada på en liten valp, men har blivit mer och mer förbannad! Varför ska en hormonstinn grävlingshona hindra mig från att gå i den mysiga skogen som bara ligger ett stenkast från mitt hem? De som inte vet om henne går ju där och hon anfaller ju inte alla... Dessutom vet jag exakt var hon har sitt gryt så jag har den senaste veckan trotsat min oro och ändå gått några vändor i skogen men undvikit just den stigen där hon bor.

Har resonerat som så att skogarna är fulla av grävlingar och jag kan inte veta var alla bor så jag har låtsats vara en turist och knallat upp i skogen, visserligen på hellspänn och med de stora öronen utfällda men i alla fall gått i skogen ( eller mera småsprungit) för jag vill inte att ett jäkla urtidsdjur ska hålla mig borta från skogen så det så!!! Igår kom jag och Leia en bit upp på ängen där hon stannade för att lukta och jag väntade tyst, DÅ brakade det till i skogen och jag trodde först att det var någon mer som var ute på kvällspromenad med sin hund men tyckte att "den" rörde sig lite väl fort... Och när jag spanade in mot skgen fick jag se grävlingen komma farande i 130 över stock och sten. Tror inte att hon hade sett oss för hon sprang parallellt med stigen som vi gick på, men hon var snabb, otroligt snabb!! Och eftersom jag vet att de är två så tänkte jag att ungen säkert inte var långt borta så jag kopplade Leia och gick snabbt hem igen. Väl hemma lyckades jag skrämma upp tre av grannbarnen så mycket att de inte vågade gå hem själva... Eller jag tror inte det var jag som skrämde dom utan Calle för han lyckades även skrämma upp sig själv så han inte vågade gå ut med Leia mitt på dagen på grund av grävlingen! Och plötsligt slutade jag curla och skickade ut mina egna barn att följa sina kompisar hem kl halv elva i mörkret...hihi.

Påminner mig om när Mattias kusin inte fick gå själv hem från oss när vi bodde på väster för överfallsrisken och jag hör mattias säga "det är lugnt, annsofie följer henne hem" jaha!? Och vem går med mig tillbaka? Eller är jag inte värd att beskydda?? Ja ja, nu går jag här och väntar på att det ska bli höst, för jag har läst att ungarna inte lämnar sin mamma förrän i oktober, om det är en hane annars tidigare, men vem vågar chansa?

Bara gilla läget och kanske sätta upp elstängsel och mata dom med "vad de nu äter" via en lyftkran som i Jurrasic park...hahaha det kommer se jätteroligt ut eftersom de mest äter myror, daggmaskar, insekter och grannens rabarber...inte lika spännande som att släppa in en levande ko. Men å andra sidan kan besökarna få varsitt kastspö med en levande daggmask på! Alltid är det nån idiot som betalar för det, kanske en tysk?

onsdag 18 juli 2012

Alla dessa "getor"!

Ja, att barn säger mycket roliga saker och att de har ett "hitta-på" språk är ju lite av charmen med att ha små barn som lär sig prata. De flesta ord kan man ju enkelt lista ut vad de betyder, t ex blåblär, flygande tafet, motorhud, skråpor, gasavarör mm men hur gör man när de säger ett helt vanligt ord men menar något annat?

Var ute och plockade blåbär med familjen och plötsligt säger Noah "jag vill ha en bäver och en ekorre"... va? En liten söt ekorre skulle jag också kunna tänka mig men en bäver, och var ska man ha den? Badkaret? eller i diket på baksidan? (där det visserligen skulle behöva avverkas lite större träd)men hur skulle boet få plats? Jag sa till honom att en ekorre är dels svår att hitta och omöjlig att fånga in med bara händerna, varpå Noah tittade oförstående på mig och det såg ut som han tänkte "är du helt dum i huvudet eller?" och när jag frågade vad han skulle ha en bäver till så svarade han "mäh! jag ska ju äta den ju!"...
Jag trodde att han fått solsting och han tyckte jag var helt knäpp som inte fattade någonting. När vi så kom in i skogen fick Noah syn på en grankotte som han plockade upp och sa "-kolla mamma, här är ju en ekorre!". Lättad över att slippa klättra i träd och slänga mig mellan grenarna för att fånga en ekorre (som jag så klart hade gjort i äkta curlinganda) så gick jag vidare med ett lättat leende på läpparna dock fortfarande grubblande på vad en bäver äter... När vi sedan satte oss ner för att fika fick jag ytterligare en aha-upplevelse när det visad sig att en bäver var samma sak som...blåbär! Så klart... att jag inte tänkte på det! Och jag såg min dröm om dikesröjning försvinna med ett poff. Noah skrattade gott åt sig själv när han kom på att han kallat sina "blåblär" för bäver.

Inte konstigt att det uppstår missförstånd när de säger ord som faktiskt finns på riktigt. Det är på något sätt enklare när de hittar på egna även fast man ibland inte förstår alls... som när Noah och jag var ute i skogen med Leia och han sa "det är massa getor här mamma". Jag fick tänka både en och två gånger för att förstå och fattade ändå inte... menade han getter?? eller får? Men Noah är inte dummare än att han illustrerade för sin frågande mamma hur "getor" ser ut. Han pekade med fingret i luften och gjorde cirklande rörelser runt huvudet och sa "bzzzz" och berättade att de kunde stickas!
Jaha, han menade getingar!! Ja, egentligen borde det faktiskt heta just getor när alla andra irriterande kryp i skogen slutar på -or t ex  myror, flugor, myggor, humlor mm så vem är det som i hela friden kommit på att getingar ska sluta på just -ingar? Ja vi kanske skulle låta barnen ta fram ett eget lexikon, för jag skulle verkligen behöva ett!




 Visst är de "lika som bär"?



måndag 16 juli 2012

Den gyllene medelvägen

Varför heter det så egentligen? Gyllene medelvägen? Ingen vill väl egentligen vara "medel" så varför ska den ha den finaste valören? Borde vara silver. Jag har alltid haft medelbetyg hela skoltiden igenom, förrutom en femma i psykologi (en välbevarad hemlighet som nu släppts ut) och hade hellre haft femmor rakt igenom eller kanske ettor som en äkta rebell! Vad som helst men inte medel, för jag vill inte vara en "medelmåtta" för det låter trist... men är tydligen en guldkantad väg att gå!

Samma sak i uppfostran, hur ska man kunna hålla kursen och välja rätt väg när förutsättningarna hela tiden ändras? Har alltid dåligt samvete över att Oliver och Noah får så lite saker samtidigt som Calle, i mina "medelmåttiga" ögon har "allt". Häromdagen sa en av Olivers kompisar till mig att "jag tycker Ni ger Oliver så mycket saker hela tiden" och jag blev varm om hjärtat och tänkte "yes!" och samvetet kändes lättare att bära...men blev snabbt nedtagen på jorden när Calles kompis gled in genom ytterdörren med en helt ny iphone4, följt av Calles "- Jag vill också ha"...så klart! För det är ju snart det enda som saknas i Calles "samling". Det spelar ju ingen roll hur många gånger jag förklarar för Calle att även om han skulle åka och köpa en helt ny bil, fullt utrustad med allt så kommer någon annan att rulla ut bara någon dag senare med en ännu nyare bil...
Det är helt enkelt omöjligt att hela tiden ha "det senaste", åtminstone om man är en vanlig svensson eller i vårat fall Andersson/Johansson, men man kan ju alltid drömma!

Jag vill ju också ha massa saker fast jag är fullt medveten om att jag inte har råd.
Ibland kan det kännas livsnödvändigt att köpa blommor till blomlådorna istället för mat, eller när jag ser reklamen från tv-shop med träningsredskap och som verkar ha lösningen på ALLA mina problem. Får jag bara vältränade magmuskler och mindre midjemått så kommer hela livet förändras!  Barnen kommer få bra betyg, bli väluppfostrade, huset skinande rent och aldrig något bråk och gnäll!
Men det enda som händer är att jag tröttnar efter två dagar och utrymmet under sängen minskar, eftersom alla dessa maskiner är så finurliga att de enkelt går att fälla ihop och läggas just där.

Och snart är det augusti och Calle fyller 11 år...bara 4 år kvar till moppe, tiden går så fort...


torsdag 5 juli 2012

Oliver 8 år

Oliver har, som alla andra barn, pratat om sin födelsedag länge nu, han har tittat i leksakstidningar, googlat på nätet och önskat högt och lågt (som alla andra barn gör). Kvällen innan satt han vid matbordet och funderade på vad det kunde vara och jag sa "ja, jag vet ju att det är någonting bra som du kommer gilla" varpå han svarar "- Du kan väl viska det till mig", men den finten gick jag inte på. Han har emellanåt nästan fått myror i brallan av spänning inför födelsedagen, precis som alla andra barn MEN när så väl dagen kommer så är han inte alls som "alla andra" längre.

För det första bad han oss kvällen innan att inte sjunga för honom, men när jag försiktigt försökte väcka honom (det är inte lätt, för han sover tungt och är väldigt morgontrött) redan halv sju, så drog Mattias i med "ja må han leva, ja må han leva" och istället för att sätta sig upp med ett leende så kröp han långt in under täcket och bad mumlande om att få somna om. Vi ställde paketet precis bredvid honom och sa "Grattis! titta här är paketet", men han ville knappt titta. Kikade lite grann under täcket men vände sedan ryggen åt paketet.
Saken är den att han tycker det är jobbigt att hamna i centrum, han känner nog att alla förväntar sig något av honom. Vi står där runt sängen, leende och jättespända på vad han kommer göra och säga när han får se vad han fått medans han själv tycker det är pest och istället vill sova.... Förra året öppnade han sina presenter på toaletten, i fred, men i år ville han inte det heller.

Jag skulle ju till jobbet och ville verkligen vara med när han öppnade så jag lirkade och lirkade, utan framgång. Då flyttade vi honom och paketet till vår dubbelsäng så att han och Mattias tillsammans kunde ligga och titta på paketet. Oliver tyckte att han kunde öppna det när jag kom hem på eftermiddagen, men vi tyckte att det var bäst på morgonen. För det som var i skulle han kunna leka med hela dagen innan tjocka släkten kom på kvällen, men vi kunde ju inte avslöja det utan fortsatte lirka... men till slut tröt tålamodet och Mattias sa med allvarlig röst "nej Oliver, nu MÅSTE du faktiskt öppna", och då gick det bra!
Han öppnade, blev jätteglad och grät lite mera. Vet faktiskt inte om det var lyckotårar eller ledsna tårar för att vi pushat honom fast han egentligen inte ville...

Han tycker som sagt inte om att vara i centrum, däremot gick det bra att öppna paket när släkten kom på kvällen. Kanske för att han då inte var så trött, och att paketen kom i "jämn ström" och folket runt omkring inte stod och stirrade utan pratade, skrattade, ställde fram fika och allmänt grejade med annat samtidigt som han satt i soffan och öppnade. Lego, bad och framförallt Starwars står högt på Olivers "tycka om" lista och allt detta dök upp i paketen...lycka! Och mammas lycka när farmors paket bland annat innehöll två par nya byxor. Plötsligt har nämligen alla Olivers byxor krympt i torktumlaren och han ser ut som Stig-Helmer, med för korta byxor. Nu är det som tur var sommar och trekvartsbyxorna kan aldrig bli för korta, bara för små på bredden, och det är ingen risk när det gäller Oliver! inte än i alla fall...

Vi hade funderat länge på vad vi skulle köpa ... vi ville ju köpa någonting riktigt bra. Någonting som kunde väga upp alla paket och grejer som vi hela tiden köper till Calle. Av naturliga skäl så "kostar" ju Calle mera, hans hockeyutrustning, medlemsavgifter, kläder (dyrare ju större storlekar), skor i olika varianter mm mm.
Oliver säger ju aldrig någonting om att han tycker det är orättvist eller att han också vill ha. Calle däremot tycker att det är väldigt orättvist när Oliver någon gång skulle få något utan att han får, t ex kexchoklad häromdagen, som Calle inte tycker om men som han ändå blev sur för...

Både Oliver och Calle tycker ju om att spela tv-spel, och de har egna spel MEN det är Calle som har konsolen (ps3) i sitt rum. Varje gång Oliver vill spela så måste han stå med mössan i handen och snällt be om lov och det är ofta han får höra "du får spela efter mig". När brorsan inte är hemma så sitter Oliver som på nålar i hans rum och spelar sina egna spel och när han hör att Calle kommer hem springer han livrädd därifrån, trots att han fått lov av mig eller Mattias att vara där. För att slippa allt tjafs, bråk och alla tårar om detta spel så har vi nu köpt Oliver ett helt eget xbox 360 i Star Wars utförande, ja jag vet det är skitdyrt (och hade räckt till måååånga solkrämer) men den här gången var det värt varenda krona! Visste Ni förresten att man kan köra ett danspass på starwars spelet? Jag vann STORT över Calle men då blev han sur och tyckte det också var orättvist.

Vi började förresten bråka redan kvällen innan när jag slog in paketet och Calle fick se att det fanns med ett headset som han ville "låna" för han spelar så mycket online och "Oliver kommer ju ändå inte göra det" som han sa. Jag svarade att det här var bara Olivers och att han kunde låta honom ha sina grejer ifred åtminstone de första dagarna. Calle blev sur och tyckte att headsetet ändå bara skulle ligga i sin låda....gissa om jag blev nöjd när jag kom hem och redan i hallen möter en överlycklig Oliver MED headsetet på! 1-0 till mig!                   

Grattis på födelsedagen, världens bästa Oliver,
"may the force be with you!"



söndag 1 juli 2012

Höga klackar och komplex

Ibland kommer det upp frågor på sådana där tester i skvallertidningar (som ingen erkänner att de läser men som ändå säljer som smör) som är " vilken kroppsdel är du mest nöjd med?" eller "vilken är din känsligaste kroppsdel?" Mitt svar på dessa frågor varierar från dag till dag beroende på vilket humör jag är på just då. Men så finns det en fråga som jag alltid svarar likadant på, och det är "vilken kroppsdel är du minst nöjd med?" svaret är "mina stora fötter".

Jag har inte alltid haft komplex för detta utan det har kommit smygande i samma veva som det blev modernt med tightare byxor då det inte bara var benen som framhävdes utan även fötterna. Hade jag t ex ett par stuprörsjeans och vanliga lågskor så kände jag mig som Långben eller som en clown.
Jag har storlek 40, så det är inte så att jag måste specialbeställa skor men har ändå hakat upp mig på det här.

Har tidigare inte varit speciellt skointresserad utan bara känt det som ett nödvändigt ont, men så plötsligt stod de där! Svarta, med nitar och med en rejält hög klack och mitt hjärta började bulta...de var som gjorda för mig! De bara stod där och ropade "köp mig jag vill följa med dig hem". Problemet var att klackarna var för höga och när jag provade dom var jag tvungen att luta mig mot Calle (eller mera hänga som ett fyllo över honom) och jag stapplade runt med svankande rygg och vingliga ben i butiken och skrattade hysteriskt i början. Calle skämdes och jag svor... och fick ge upp och gå hem utan skor. Men jag tänkte att "jag SKA klara av det, jag kommer tillbaka " och så gick jag hem och rotade fram de högsta klackarna jag hade (idag är de de lägsta i garderoben och jag tycker t om att de är lite tantiga) och började öva. Jag gick i dom så ofta jag kunde och till slut även på jobbet. Tog inte mer än ett par veckor innan jag var tillbaka i skoaffären och den här gången kunde jag gå i dom utan problem! Lycka!! Jag älskade verkligen de där skorna och hade dom dagligen och de var faktiskt sköna tvärtemot vad man skulle kunna tro. Det tog några veckor innan jag kunde gå obehindrat i dom men det var också startskottet för mitt "längre" jag. Nu går jag nästan aldrig utan klackar, har faktiskt bara ett par utan. De gånger jag har dom på jobbet så blir jag så kort... och plötsligt är nästan alla längre än mig och det känns som man förvandlats till en smurf "tre äpplen hög" liksom. Dessutom behöver man inte lägga upp några byxor längre, utan bara anpassa längden på klacken istället :)

Köpte ett par skyhöga styltor till julfesten förra året och klarade hela kvällen inkl dans med hopp, men hade så klart lite ont dagen efter. Då hade jag "preppat " både skor och fötter med skavsårsplåster och inlägg. Detta hade jag helt glömt bort när jag i fredags skulle ut med jobbet... utan tog som vanligt ett par öppna skor med hög klack, utan vare sig ilägg, plåster eller tunnstrumpor.... och där gick tydligen gränsen även för mina fötter! Dels stod vi i flera timmar och tittade på allsång och sedan discodans på det...aj aj aj....blev som brännskador under fötterna med blåsor som brände som eld! Det är först idag som jag kan gå normalt, men om jag ångrar fredagkvällens skoval? Inte en sekund...bara att jag glömde iläggen...

Julfestens pjucks var svåra att motstå...

torsdag 21 juni 2012

Plötsligt ändras allt...

Jag börjar närma mig 40, barnen börjar bli stora allt går sin gilla gång och jag njuter varje sekund. Jag trivs verkligen med mitt liv och trodde väl att kommande år skulle se i princip likadana ut som de gör nu, men så plötsligt ställs allt på kant, och på bara ett par dagar tar vi ett beslut som kommer förändra vår familjekonstelation för alltid....eller åtminstone flera år framöver.

Ett par bruna ögon som bedjande ser in i mina, en brun, lurvig päls och en varm, blöt nos mot mitt ben... och jag inser att livet aldrig kommer bli sig likt. En valp... hemma hos oss... tänk, det som vi pratat om så länge har plötsligt blivit verkligt och greppbart! Jag har varit den i familjen som bromsat och sagt "nej, inte nu" i flera års tid men så plötsligt faller alla bitar på plats och alla tveksamheter blåser bort! Jag tror att det finns en mening med allt, som jag ofta säger, och tror att det är någonting speciellt med den här valpen, och att det var just till oss och just nu hon skulle komma, men än så länge vet jag inte varför men det kommer visa sig, det är jag säker på.

Igår kom hon äntligen hem, väldigt försiktig och tyst, men ändå våran helt egna!
När jag var yngre och vi hämtade hem vår Boxervalp så kommer jag ihåg vilket liv hon förde i bilen hem! Gnydde, skällde, klättrade högt och lågt och var helt tokig! Så jag blev lite förvånad när Leia lugnt låg vid mina fötter hela vägen hem, dock lite stressad vilket hördes på andningen, men ändå alldeles stilla. Det är en försiktig ras, jag vet, jag har läst och hört, men har ändå inte riktigt förstått förrän nu. Man kan inte gå fram, slå händerna mot låren och säga "ska vi busa?"...då blir hon rädd och springer och gömmer sig... så man måste vara väldigt mjuk och lugn vilket kanske inte är min starka sida men som jag nu får jobba på. Jag och Calle måste t ex sluta skrika och bråka för annars kommer Leia springa till skogs...

En annan sak vi funderat på (speciellt Calle) har varit hur mötet med katterna skulle gå. Trodde att den äldsta, Slalom, skulle flytta hemifrån ett par dagar och sitta och sura. Han har gjort det förut när vi bara haft hundbesök...och visserligen stack han direkt när han såg Leia, men inte längre än att han kunde sitta och ha överblick över vårat hus och trädgård. Där satt han sedan, med vaksam blick i några timmar tills han kom släntrande hem för att äta. Valpen låg och sov när han kom så han kunde ostört gå förbi, tror faktiskt inte ens att han såg henne...hon är ju helbrun och svår att se i skymningen. Dock var han på sin vakt, med stora ögon och smygande "lågt" mot golvet och när han ätit stack han ut igen.

Zlatan däremot, som satt på trappen när vi kom, satt kvar och studerade ingående Leia. Vi satte oss på gräsmattan när vi kom hem och Leia fick ett litet ben att gnaga på, och till slut blev Zlatans nyfikenhet över de nya matskålarna för stor så han gick rakt emot henne för att se om det fanns några rester kvar. Leia såg inte Zlatan förrän han var bara en halvmeter ifrån henne och när de fick ögonkontakt så backade Zlatan tillbaka till trappen, men han fräste inte. Leia var inte speciellt intresserad av honom heller utan bara tittade och fortsatte gnaga. Däremot när hon kom in i huset så tyckte nog Zlatan att det gick lite för långt så han började fräsa och jama så vi fick slänga ut honom. Imorse när jag öppnade dörren kom han som vanlig hem och skuttade glatt in i hallen men stelnade till när han fick syn på Leia som stod i sovrumsdörren och nyfiket tittade på. Vi har satt upp en grind för trappen och jag tror att Zlatan förstår att den liksom "skyddar" honom så när jag gick imorse så satt han några trappsteg upp och stirrade intensivt på varje rörelse Leia gjorde,men hon verkar inte bry sig nämnvärt om vare sig Zlatan eller Slalom, nyfiken javisst men inte så att hon vill leka. De får helt enkelt vänja sig vid varandra och det får ta den tid det tar! Känns som man har ett minizoo...

Nu börjar ett nytt kapitel i familjens historia, med promenader i mörka november, underbara höstmornar och stormiga vinterdagar. Kommer säkert vara jobbigt ibland när man är trött, stressad och bara vill att de ska "bli klara"...men allt det kommer uppvägas av alla stunder av glädje och gos. Kan se framför mig när Calle sitter och spelar i soffan och Leia sitter bredvid, en ledsen Noah som söker tröst i den mjuka pälsen eller Oliver som går runt i trädgården och filosoferar med en hund hack i häl... det är ju alla dessa små stunder som betyder så otroligt mycket men som man kanske inte alltid tänker på. Det är ett stort ansvar och det kommer säkert följas av oro och till slut även sorg, men jag kommer nog aldrig, aldrig ångra att hon kom in i våra liv....våran egna lilla prinsessa!









fredag 15 juni 2012

Dataspel och fotboll

Som Ni alla vet så är jag inget stort fan av rutiner när det gäller familjelivet och uppfostran. Jag är väldigt imponerad av de som har speciella tider när barnen får spela dataspel, eller en del där de bara får spela en timme per dag. Jag låter mina barn spela hur ofta de vill, men inte till vilket pris som helst. De får t ex inte välja spel före kompisar, då tycker jag att det gått lite för långt. Eller att de blir griniga och helt "besatta" av att spela, då tar vi "spel & tv förbud" under en dag, så att de kommer på andra tankar och det har hittills funkat utmärkt. Det blir ju väldigt fel om vi skulle sätta upp regler som säger "en timme om dagen" när både Mattias och jag sitter med våra iphones och Ipad framför tv:n... det skulle verkligen vara att skicka fel signaler!
Sedan vill man så klart att de kommer ut och får frisk luft när vädret tillåter och inte grottar in sig alltför mycket. Så länge de rör på sig mellan varven och man ser att de har ett fungerande kompisnät så tycker jag det är helt ok.

Calle umgås ju med sina kompisar på ett helt annat sätt än vad jag själv gjorde när jag var liten och det innebär inte på något sätt att mitt var det bästa, tvärtom! Calle ska åka till Belgien en vecka nästa termin till en "utbytesklass". Det är så klart nervöst och pirrigt men tänk vad bra de kan lära känna varandra redan innan de åker tack vare tekniken, och vad mycket frågor och oro som kan "kvävas i sin linda"!
De kan spela online tillsammans, prata via skype med både kompisar och föräldrar både under skoltid och efter. Tänk om det funnits när vi var yngre? Då hade man sluppit fylla i långa formulär om brevkompisar i andra länder, där man fick önska kön, intresse, land mm Kommer Ni ihåg dom? Och man önskade sig en tjejkompis i Kina men fick en kille från Tyskland...

Att efter en dag i skolan sätta sig framför tv:n och spela eller slötitta lite kan väl inte vara fel? Eller att gå in mitt på dagen när solen gassar som mest och slappa lite? Nej, jag tycker att man ska låta barnen hänga med i tekniken och inte hålla tillbaka, den går så fort framåt och är inte enbart till ondo som vissa verkar tro.
Jag vet ju att vissa barn måste ha regler för att kunna hantera detta och att det är lätt att de blir "maniska", så jag säger inte att det är fel, men det passar inte mina barn (eller mig och Mattias).

Olivers favoritspel just nu är ett spel där man lär sig klockan (tack Carro för tipset!) och ett annat spel där man försöker sätta ihop Pettsons uppfinningar och som kräver lite tankeverksamhet... sådana spel är ju bara utvecklande och jättebra! Lilla Noah kommer blir expert på Super Mario då han kollar igenom vartenda youtubeklipp som finns om Mario. Tog mig flera veckor innan jag förstod att han inte spelade utan bara kollade på en film där någon annan spelade!

Mitt i allt detta spelande så kom grannen längre ner på gatan med 3 st helt nya fotbollar och frågade om de spelade fotboll...Calle svarade dröjande "- njaaa....ibland så", men så fick han se bollarna och ändrade sig snabbt till "ja, det gör vi!" och plötsligt var alla killarna ute på framsidan och spelade fotboll hela kvällen!!

Ni kanske tror att med 3 killar i huset så spelas det fotboll hela dagarna, men så är det inte. Utan det som hände igår kväll är en väldigt ovanlig företeelse hemma hos oss, då det i princip bara är Noah som är bollintresserad. Calle försökte spela fotboll när han var yngre men tröttnade snabbt och övergick till hockeyn, och Oliver är inte intresserad av sport alls (mer än "pinnleken" som när han förklarade visade sig vara stafett). Däremot vill Oliver vara med på fotbollsskola varje år, men inte mer. Det har istället varit Noah som spelat lite då och då tillsammans med Mattias. Så att se alla 3 busa runt på framsidan med varsin boll var väldigt rolig´t...OCH! de är inte helt förtappade i cyberspace, så det så!

Lite fasthållning hör också till tycker Oliver....








måndag 4 juni 2012

Du lyssnar ju inte!

Hur många gånger har jag inte hört den från Calle? Med tanke på att den nästan alltid kommer när vi bråkar, och som vi gör väldigt ofta så är det inte så konstigt att brorsorna börjar ta efter, men man blir så full i skratt ändå när det liksom inte passar in....

Vi har fått en hög med matjord som ligger på tomtgränsen och väntar på att bli "utspridd", och den är väldigt lockande för Noah och Oliver. Jag tvättade fönster på övervåningen när jag fick se dom glatt lekandes i jordhögen och frågade om det var ok varpå Oliver svarar " ja vi får det för pappa". Jag svarade, dock lite tveksamt, ok och fortsatte med mitt. Sedan var det lite fika på trappan och när inga barn kom så frågade Mattias var de var och jag svarade " i jordhögen där du sa att de fick vara"...varpå Mattias svarade "nej det har jag aldrig sagt, tvärtom!" Saken är ju den att jorden trycks ihop när de klampar runt och gör det lite jobbigare att gräva i, liksom att mycket av jorden följer med in i huset och jag får spel när jag kommer hitta jord överallt... så jag gick dit och sa att "pappa hade inte alls sagt att Ni fick vara här!". Noah, som mest hittar på bus, svarade bara vant "ok då, vi går nu", tog med sig Oliver och gick därifrån. När jag sedan går in för att hämta lite kaffe får jag se Oliver genom köksfönstert hascha ner för hela jordhögen! Så jag går ut och säger ifrån lite skarpare, Oliver säger förlåt och går därifrån. När jag sedan får se honom en tredje gång så rinner bägaren över och jag far ut gormandes "vad är det du inte förstår!? Du får inte vara där!!!". DÅ blir Oliver ilsken, stegar därifrån med arga steg, tittar på mig och nästan skriker "DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG?!"... då kommer jag av mig och börjar nästan fnissa innan jag svarar "vaddå? du har ju inte sagt någonting???".

Oliver har nämligen börjat få små utbrott av ilska och även börjat med en typ av "ilsken gråt". Han kan skrika sig hes när han tycker Calle behandlar honom orättvist, och häromkvällen sparkade han t om i väggen av ilska! På något sätt så tycker jag att det bara är sunt, att han säger ifrån på skarpen och inte tar vad skit som helst. Lillebror försöker ju titt som tätt att "sätta sig" på honom och då får vi heja på Oliver så han visar vem som bestämmer. DÅ är det Noah som skriker... men en Oliver som växer för varje krig han vinner.
Häromdagen bråkade de om ett litet, litet lasersvärd i lego, en kamp som Oliver förlorade. Efter lite medling med lillebror så säger Noah att Oliver kan ta det, men då är Oliver så arg så han bara stegar iväg med stor kliv och ilskna tårar och skriker "jag vill ändå inte ha det där jävla svärdet!" Ops! En svordom som kom naturligt...hmm...inte bra. Det är helt och hållet mitt fel, jag svär i tid och otid och t om Calle säger "måste du svära så mycket mamma"... så från och med nu ska jag försöka sluta med det! OM jag nu inte slår mig vill säga, för då MÅSTE man svära för ett litet "AJ" låter så pluttigt...

Förra veckan när Mattias återigen skulle gräva i jordhögen hittade han EN foppatoffel som satt fast i toppen på jordhögen och Oliver var borta.... hmmm. Mattias såg hur han gick på vägen bakom huset, med bara en sko, och ropade på honom att komma. Oliver gick upp för trappan, som leder upp till våran gräsmatta, och när han var nästan uppe frågade Mattias "men Oliver, var har du din andra foppatoffel?" varpå Oliver helt sonika bara vände på klacken och gick ner för trappan utan att svara... bättre fly än illa fäkta.