söndag 29 januari 2012

En del av mitt hjärta

När jag var yngre gick det en tv serie som hette Xerxes där huvudrollsinnehavaren skulle göra lumpen i Boden och sa "det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer". Jag har ingen aning om om Boden är pest, har bara varit på deras järnvägsstation när jag bytte tåg på väg till mitt första (och sista) säsongsjobb i de svenska fjällen. Däremot vet jag att Lappland och i synnerhet Björkliden för alltid har en plats i mitt hjärta. Jag var på väg till Björkliden (som jag först trodde låg i Härjedalen, snacka om att bli förvånad när det visade sig ligga 10 mil nordväst om Kiruna) och jag hade tidigare inte varit längre än Östersund... Ni som varit där vet att vägen och landskapet mellan Kiruna och Riksgränsen är väldigt "platt"... och jag blev mer och mer nervös och undrade var fjällen var?? Jag kom sent på kvällen så det var mörkt ute och såg INGA FJÄLL??!! Gick av på en öde perrong mitt ute i ingenstans och såg en siluett i mörkret av en "kulle" och tänkte att "ja ja, alltid något". Jag var bland de första som kom, anläggningen öppnade en vecka senare men jag ville vara där "i tid" (Det Ni! Jag som alltid är sen nu för tiden...) och ha lite semester (var tjänstledig från mitt dåvarande jobb på Telia). Vi skulle bo 5st i samma stuga, men jag var först så det var väldigt ensamt den där första kvällen och jag undrade verkligen vad jag gett mig in på. Morgonen kom och solen likaså, jag drog upp persiennen och där, precis framför mig, låg lapporten! Stor och ståtlig med snötäckta toppar... och nedanför stugbyn bredde Torne träsk ut sig ... det var kärlek vid första ögonkastet! När jag gick ut och vände mig om med "träsket" i ryggen så fick jag min andra överrasking...STORA fjäll och backar bredde ut sig...de var så nära så det var därför jag missat dom! (Man ser inte skogen för alla träd) Hela anläggningen låg på en sluttning vid fjällets fot. För övrigt det enda stället jag sett vägskyltar med texten "Minsta hastighet 70km/h"

Ni som inte varit där kan inte förstå det, men just de här fjällen och naturen är sååå MÄKTIG! Kommer så väl ihåg en av kvällarna när jag som vanligt skulle gå upp till Hotellet för att äta. En seg uppförsbacke, kallt som fan (varför säger man så? Han är ju varm..) och stjärnklart. När jag kommit nästan ända upp ser jag sihuetten av lapporten  och vänder blicken mot himlen för att titta på alla stjärnor och får se ett mäkta norrsken! Att stå där, i total tystnad och bara se detta mäktiga skådespel som ändrar skepnad och färg och spelar över Torne träsk..alltså...man känner sig så liten och man måste vara gjord av sten om man inte blir påverkad. Jag var ju redan såld men detta skådespel var det som satte "spiken i kistan" och jag blev för alltid fäst vid Björkliden. Om jag någonsin kommer spöka så blir det där, för när jag i maj åkte hem lämnade jag en del av min själ och hjärta kvar. Fast jag inte varit där på 15 år så kan jag fortfarande få en sådan fruktansvärt längtan efter just dom fjällen, känslan är så stark så jag blir knockad och ibland drömmer jag att jag är på väg dit men tåget kommer aldrig fram. 

Detta gör också att jag varje vinter längtar till fjällvärlden, dock inte till Sälen...tyvärr. Det ligger ju på lagom avstånd och allt, men jag är inte ute efter välpistade backar, Mc Donalds runt hörnet, badhus och hundratals alpinister med den senaste utrustningen. Jag vill ha de stora, "riktiga" fjällen, den stora tystnaden och lugnet där man kan återhämta sig från vardagens stress och måsten. Jag älskar att åka slalom men tycker lika mycket om att "gå på tur" med Mattias. När man kommer upp över trädgränsen och ser de stora fjällen breda ut sig och där man bara hör ljudet av skidorna mot snön (en stund i alla fall sedan måste jag ju prata lite också)...DET är livskvalité för mig och där mår jag bra. En del av Er kanske tror att jag är värsta "Skogsmullen" som kan allt om vallning, har värsta utrustningen och stighudar mm mm MEN ni har då glömt att jag är en bortskämd sladdis som aldrig behövt lära mig valla. Jag har alltid haft hjälp både av pappa och brorsan (den bästa som finns) och när jag flyttade hemifrån var det inte längre någon som "uppdaterade" min utrustning eller fyllde på vallalådan. Så jag har istället börjat med en ny teknik, jag har bara två vallor, klistervalla och blå extra och åker uteslutande bara när det är rätt före för just dom.

Jag har ju, som tur är, gift mig med en likasinnad (inte när det gäller vallor, han vill gärna ha alla sorter samtidigt), utan för hans förkärlek till snö. Vi har åkt 70 mil enkel resa varje påsk de senaste 17 åren tillsammans och barnen har varit med redan från början (Noah var bara 5 månader första gången) och har aldrig tjatat nämvärt om "när är vi framme?" Nu är fjällgården där vi bott i alla år, såld och nu börjar en ny era...på ett sätt spännande och på ett sätt "osäker" och skrämmande...var ska vi ta vägen nu? Sälen är inte ett alternativ, men Härjedalen? Funäsdalen och Tänndalen med sina fina slalombackar, eller kanske längre ner...Idre? Grövelsjön (som jag känner som min egen bakgård, där jag "växt upp" med vintersemestrar och träningsläger) eller kommer vi ändå att dras tillbaka till Storlien? Vemdalen? eller ännu längre upp såsom Borgafjäll, Tärnaby/Hemavan, Kittelfjäll (Där vi firade Mattias 30-års dag och där tiden stått still)?? Ja det finns många alternativ men kommer något av dom att någonsin kännas som "vårt" såsom Storvallen?? Det kan ju ta lika många år till att "hitta rätt"... och just i år har vi bestämt att INTE åka på vintersemester...just i år, när vi inte har någon snö!! Det var ju en jäkla tabbe, men lätt att vara efterklok... men den som väntar på något gott... och jag ser fram emot att utforska andra delar av den svenska fjällvärden! Och vem vet...en dag kanske vi står där...på Björklidens station och tåget har äntligen kommit fram och mitt hjärta och själ har blivit komplett.


Ett bildspel från min dåvarande arbetsplats. Hotell Fjället, Låkkta fjällstation där jag jobbade några dagar, stugbyn och så storstugan på Gammelgården där jag hade mitt "riktiga" jobb

tisdag 24 januari 2012

Grannar

Ja, nu är det säkert flera som sätter kaffet i halsen bara av att läsa rubriken och tänker "va?! Ska hon hänga ut sina grannar??  De som gör så mycket knasiga grejer, hon måste ju sälja villan om hon skriver om dom här?? Och flera av Er kanske t om gnuggar händerna av skadeglädje... Och så börjar kanske Ni som bor närmast rannsaka Er själva, har jag sagt något dumt? Har vi varit oense? Var jag inte lite väl full (kanske t om fullast) på deras bröllopsfest? Eller hur var det med senaste kräftskivan? Var jag nykter då? eller var det då jag kröp hem? (Oliver kallade häromdagen grannens kräftskiva för krabbfest och det kan ju stämma...några av dom som var där gick fler steg åt sidan än framåt) Men jag kan lugna alla, jag ska inte hänga ut någon (fast jag bra gärna skulle vilja) Ni som är mina grannar vet ju att det händer en hel del häromkring så jag skulle lätt kunna fylla bloggen för en vecka framåt men avstår. Helt enkelt för att jag gärna vill bo kvar och att jag heller inte, till skillnad från kvällstidningarna,  behöver sälja lösnummer för att få flera läsare!

Saken är den att jag tycker det är roligt att umgås med våra grannar, de flesta är helt ok och vi kommer bra överens. Tycker om att grilla tillsammans en varm sommarkväll, stå och hänga över gräsklipparen och "slänga käft" med grannen på andra sidan "häcken" (ja nu blev det ju helt fel, för jag klipper aldrig gräset och vi har ingen häck som gränsar mot grannen, i alla fall ingen man kan se över, men ni fattar hur jag menar...) Jag är nog en sådan granne Ni förväntar Er att jag ska vara, pratig, nyfiken, skvallrig...you name it!
MEN jag har en mörk hemlighet... jag har inte alltid varit sån! Tvärtom så var jag lite "rädd" för mina grannar. Ni kanske trodde att jag var en av dom som stod och lurpassade bakom lägenhetsdörren och slängde mig ut i trappuppgången när jag hörde att någon kom, eller klampade in i tid och otid och bara satt och babblade i köket och aldrig gick hem, en riktig skvallerkärring som hade koll på allt och alla... men där har ni fel!

Jag var inte rädd, men ville inte gärna möta någon vare sig i trappan eller hissen, utan lyssnade noga innan jag gick ut. Tog hissen om jag hörde någon komma i trappen och tvärtom. När vi sedan flyttade ut till Hovsta så kommer jag ihåg att jag frågade Mattias "måste man umgås med grannarna?" och tyckte det var jättejobbigt. Det fanns så klart ett par grannar där vi bodde som jag gillade mycket, ett äldre par och så "grannen ovanpå" (läs: Annika. Kommer du ihåg midsommar på din balkong? När det runnit Jäger nerför hela väggen i trappuppgången och den enda som hade det var vi...) men i övrigt så ville jag umgås så lite så möjligt.

Detta satt i även när vi flyttade ut till Hovsta men någonstans på vägen gick det över... vet inte exakt när men tror att det var när grannens, då 5-årige son, började komma ner till oss och i äkta "grannstil" helt sonika satt sig på altanen och pratade och frågade om allt mellan himmel och jord. Titt som tätt kom hans mamma ner för att hämta hem honom eller bara kolla så han inte pratade hål i huvudet på oss (hon visste inte då att jag var minst lika bra på att prata som han) och på så sätt började vi lära känna varandra bättre och är idag mer än bara grannar... vi delar t om kylskåp, jag ser till att ha buljong hemma och Maria har ALLTID ketchup!
Vi firar numera både nyår och midsommar tillsammans och har gjort det så länge så vi inte längre behöver fråga varandra vad som händer på nyår/midsommar för det är redan klart! De anordnar dessutom världens bästa kräftskiva! Där en salig blandning av grannar, arbetskamrater, barn, släkt och vänner som umgås och m(v)inglar runt och gör det till årets fest!!
De är guld värda och om vi inte träffats på ett tag så kommer alltid Maria ner för att "kolla läget" och för att, tro det eller ej, träffa mina barn. Jag däremot går aldrig upp till henne, det är så mycket runt omkring mig hela tiden så jag hinner inte! Men du ska veta att jag har varit på väg många gånger men jag ser ju inte ner i ditt kök, så jag vet ju inte riktigt om du är hemma eller vad Ni håller på med...

                                                               Världens bästa grannar!

tisdag 10 januari 2012

Det som verkligen betyder nåt...

Idag när jag lämnade Oliver var han så ledsen (inte lätt att komma tillbaka efter ett långt jullov med omvänd dygnsrytm mm) så jag och Noah stannade kvar på deras "samling". Alla barnen sitter i en ring och så har de en hjärtkudde med armar som går runt i ringen och den som håller i kudden får prata. Samtidigt som de pratar drar de i kuddens armar, knyter knutar, klappar händerna och allmänt "grejar med kudden" det är ett under att den fortfarande håller ihop! I alla fall, den som vill får prata och vill man inte så skickar man bara "hjärtat"  vidare.
Dagens ämne var, självklart, att barnen skulle berätta vad de gjort på jullovet. Alla berättade om tomtebesök och vilka julklappar de fått. En del hade låååånga utlägg så att flera i ringen började gäspa och lägga sig ner, medans andra pratade så tyst så alla lutade sig fram och böjde lätt på huvudet åt sidan för att höra bättre... Jag satt och funderade på vad Oliver skulle säga, eller om han skulle skicka kudden vidare eftersom han fortfarande hade tårar i ögonen. Tänkte att han kanske skulle berätta om Batmanspelet som han fått till tv-spelet och som han och Mattias spelat nästan varje dag, eller om Starwars skeppet i lego...eller kanske nåt så simpelt som ritboken han pysslat med...men icke sa nicke.... När det var olivers tur tog han ett stadigt tag om kudden och berättade om den nya lekparken vid Svampen! Enligt honom var DET jullovets höjdpunkt. Att åka med mig och lillebror, ta med varm oboy och minimarshmallows till en lekpark där vi inte varit förut..DET betydde mest! Spelade ingen roll att det var svinkallt, att oboyen blev kall bara man hällt upp den i muggen eller att t om den varmblodade Noah frös så han skakade...ingenting av det hade betydelse utan tiden tillsammans med oss var det bästa! Man kan ju inte annat än att älska den ungen!

Så till skillnad från sin storebror så har Oliver redan i tidig ålder insett att det matriella inte har någon betydelse! Man blir inte lyckligare av pengar, däremot tror jag att man kanske får en större trygghetskänsla med pengar på banken. Sedan ska man inte förringa glädjen över att få köpa nya saker, t ex ny soffa till hemmet, ny bil eller bara ett par nya skor! Det kan i alla fall göra mig väldigt lycklig, MEN det är ju bara en "tillfällig" lycka och ingenting som har betydelse om man t ex blir ställd inför en dödlig sjukdom. Man tänker ju inte "fan ska jag dö nu när nya bilen bara gått 100 mil!" eller "nej jag har ju inte designat klart mitt hem!" utan helt andra saker som kommer i fokus.


Oliver är en sådan kille som länge kan stå vid leksakshyllan på Coop för att välja en leksak och till slut säga "nej, jag vill inte ha någonting jag har ju så mycket hemma redan, men en kexchoklad eller två vill jag gärna ha" För större gottegris går inte att hitta, godis och fikabröd försvinner snabbare än blixten och favoriten är (liksom mammas) choklad i alla former. Medans lillebror trycker i sig chipspåsen tills den är slut kan Oliver sluta efter en stund och säga, "nej,jag vill inte äta mera nu"... klok var ordet! Han är ju annars den enda av barnen som behöver lägga på sig lite fett, och som gärna får mer vispad grädde än pannkaka när det serveras! Och som GÄRNA får slicka ur gräddskålen samtidigt som jag säger åt Calle att inte ta mer grädde eller dricka så mycket dricka. Dubbelmoral, men som sagt, man kan inte uppfostra olika barn på samma sätt.

Eftersom vi numera har bageri på gatan, Tant Gräddelin, så har Calle ibland hämtat Oliver efter skolan och tagit med honom dit för att fika. Jag brukar få ringa innan (eftersom vi aldrig har kontanter hemma...hör ni det tjuvar?inga kontanter...) för att kolla om det är ok att de kommer och äter en fralla och sedan tar jag vägen förbi när jag ska hem och betalar "kalaset", för det är just det det blir...kalas alltså. Senast var räkningen på 150 kr!! Då kröp det fram att det inte bara var en enkel ostfralla som slunkit ner utan även lite kakor och varsin bakelse också! Ja ja, man får inte vara dum.... och de är värda varenda smula men inte varje dag!


måndag 2 januari 2012

När man får oväntat besök...

Jag tycker om när vänner och bekanta bara "dyker upp" och plötsligt bara står där på förstukvisten! Om de dessutom har med sig fikabröd är lyckan total! Ibland kan man behöva ha med sig kaffet också, för det är inte säkert att jag har hemma... men det löser sig. Eftersom jag själv är spontan så tycker jag om när andra är likadana, så klart! Min första reaktion är alltid "ÅH! vad roligt att ni kommer!" den andra, som kommer bara en hundradels sekund senare är..."hjälp! hur ser det ut här hemma?" För det är ju oftast det det gör...ser ut alltså...och medans jag hör mig själv säga "kom in bara" så springer jag före in i köket för att plocka bort det värsta och medans jag pratar med mina gäster så "skyfflar" jag undan så mycket jag hinner utan att verka hysterisk...

OM det är så att den som kommer ringer innan och säger "är det ok om jag kommer över?" så svarar jag "självklart! kom bara"...och samtidigt som jag hör frasen "komma över?" så börjar jag springa runt (med telefonen mot örat) och plocka upp alla skitiga strumpor, kläder, leksaker mm. Slänger in all disk i diskmaskinen, och när jag lagt på luren, även tar en tur med dammsugaren så att man åtminstone kan gå in utan att ha skorna kvar på fötterna...

Sedan händer det ju att det kommer vänner som aldrig varit hemma hos oss förut och då räcker det ju inte med att plocka iordning på nedervåningen utan då måste man ta en sväng på övervåningen dessutom! Skura rent toaletterna och helst hinna med en tur med svabben så det luktar rent också! Och när jag då äntligen städat klart och kritiskt granskar mitt hem så ser det inte ut som i inredningstidningarna! Jättekonstigt!? trodde bara att det var allt "skräp" som förstörde mitt designhem men tydligen fanns det inte något "designat" under all bråte bara skavanker... sprickor i tapeten, lister som lossnat eller tagits bort och inte hittat tillbaka, målarfärg som runnit o.s.v...men har nu kommit på en lösning!

När jag funderar på hur man får bort flottfläckar på tapeten så kanske jag istället ska sätta mig ner och skriva några rader om hur de uppkommit! Kanske inte skriva direkt på väggen för då kommer det till slut se ut som på en offentlig toalett där alla skriver små meddelanden kors och tvärs men kanske skriva några rader och rama in och sätta på "platsen"...eller bara skriva en liiiiiiten liiiiiiten siffra (kan be min syster som när hon var liten målade små små små kycklingar bakom tapeten som släppt) och sedan sammanfatta allt på ett papper i nrordning? Det skulle vara lite roligt faktiskt, OCH ge dom som kommer hem till oss en insyn i våran vardag och inte bara döma oss som "skitiga", "slarviga" och "lata". Under burspråket i köket, där det stänkt små små flottfläckar i tapeten skulle det då sitta en liten tavla med texten "Dessa fläckar kommer från en fingerfärgsmålning som urartade tillsammans med barnens kusin. Allting gick fint tills det var dags att tvätta sig och de började springa runt och vifta med händerna..." eller i hallen där en liten bit av tapeten lossnat "Här har Oliver bara förstärkt missen som killen som tapetserade gjort", och vid märket i trappräcket kommer det stå "det var här fåtöljen kilades fast, när jag trodde att jag ensam kunde bära upp den på övervåningen, det gick bra tills trappen svängde.." Eller märket på ett av trappstegen när Mattias lyckades tappa en hammare uppifrån övervåningen samma vecka som vi flyttade in i nya huset.. Det svåra blir att förklara ketchupfläcken i taket med en tavla men den kanske kan "hänga ner"? Sedan är det alla märken som är i parketten och även ett par i klinkergolvet, men jag tänkte att alla andra tavlor kommer flytta uppmärksamheten från golvet mot väggarna istället! Om man sedan inte orkar skriva förklaringar till allt så kan man göra extra stora tavlor som täcker flera skavanker! Smart va? Och så kan man ju gå ännu längre och skriva förklarande texter t ex att "ja jag vet att trappen ser för jävlig ut men har inte hunnit måla den än för vardagen kom emellan och hur ska den hinna torka när Noah är i närheten?" eller "ja, det här rummet är inte tapetserat på 10 år men jag prioriterar mina barn istället" och på strykhögen som jag inte rört på 6 månader kan det stå "allvarligt...hur kul är det att stryka?"

Vet inte riktigt vilken typ av tavla man ska ha, vill ju ha någonting som blir enhetligt...så det inte ser konstigt ut liksom... kanske olika textfärger beroende på vem som är den skyldige? DET kommer ju inte alls bli rörigt...haha. Sedan när man väl fixar till flottfläcken, tapetseringen mm så "tar man ner skylten" och arkiverar och när man blir pensionär kan man ha vernissage!! Hela huset kommer blir som en liten historiebok! Inte alls stilrent som jag tycker om, men jäkligt personligt (ett uttryck som jag tror att folk använder för att de inte orkar göra någonting åt sina hem)! VÄLKOMMEN HEM TILL OSS!