tisdag 10 januari 2012

Det som verkligen betyder nåt...

Idag när jag lämnade Oliver var han så ledsen (inte lätt att komma tillbaka efter ett långt jullov med omvänd dygnsrytm mm) så jag och Noah stannade kvar på deras "samling". Alla barnen sitter i en ring och så har de en hjärtkudde med armar som går runt i ringen och den som håller i kudden får prata. Samtidigt som de pratar drar de i kuddens armar, knyter knutar, klappar händerna och allmänt "grejar med kudden" det är ett under att den fortfarande håller ihop! I alla fall, den som vill får prata och vill man inte så skickar man bara "hjärtat"  vidare.
Dagens ämne var, självklart, att barnen skulle berätta vad de gjort på jullovet. Alla berättade om tomtebesök och vilka julklappar de fått. En del hade låååånga utlägg så att flera i ringen började gäspa och lägga sig ner, medans andra pratade så tyst så alla lutade sig fram och böjde lätt på huvudet åt sidan för att höra bättre... Jag satt och funderade på vad Oliver skulle säga, eller om han skulle skicka kudden vidare eftersom han fortfarande hade tårar i ögonen. Tänkte att han kanske skulle berätta om Batmanspelet som han fått till tv-spelet och som han och Mattias spelat nästan varje dag, eller om Starwars skeppet i lego...eller kanske nåt så simpelt som ritboken han pysslat med...men icke sa nicke.... När det var olivers tur tog han ett stadigt tag om kudden och berättade om den nya lekparken vid Svampen! Enligt honom var DET jullovets höjdpunkt. Att åka med mig och lillebror, ta med varm oboy och minimarshmallows till en lekpark där vi inte varit förut..DET betydde mest! Spelade ingen roll att det var svinkallt, att oboyen blev kall bara man hällt upp den i muggen eller att t om den varmblodade Noah frös så han skakade...ingenting av det hade betydelse utan tiden tillsammans med oss var det bästa! Man kan ju inte annat än att älska den ungen!

Så till skillnad från sin storebror så har Oliver redan i tidig ålder insett att det matriella inte har någon betydelse! Man blir inte lyckligare av pengar, däremot tror jag att man kanske får en större trygghetskänsla med pengar på banken. Sedan ska man inte förringa glädjen över att få köpa nya saker, t ex ny soffa till hemmet, ny bil eller bara ett par nya skor! Det kan i alla fall göra mig väldigt lycklig, MEN det är ju bara en "tillfällig" lycka och ingenting som har betydelse om man t ex blir ställd inför en dödlig sjukdom. Man tänker ju inte "fan ska jag dö nu när nya bilen bara gått 100 mil!" eller "nej jag har ju inte designat klart mitt hem!" utan helt andra saker som kommer i fokus.


Oliver är en sådan kille som länge kan stå vid leksakshyllan på Coop för att välja en leksak och till slut säga "nej, jag vill inte ha någonting jag har ju så mycket hemma redan, men en kexchoklad eller två vill jag gärna ha" För större gottegris går inte att hitta, godis och fikabröd försvinner snabbare än blixten och favoriten är (liksom mammas) choklad i alla former. Medans lillebror trycker i sig chipspåsen tills den är slut kan Oliver sluta efter en stund och säga, "nej,jag vill inte äta mera nu"... klok var ordet! Han är ju annars den enda av barnen som behöver lägga på sig lite fett, och som gärna får mer vispad grädde än pannkaka när det serveras! Och som GÄRNA får slicka ur gräddskålen samtidigt som jag säger åt Calle att inte ta mer grädde eller dricka så mycket dricka. Dubbelmoral, men som sagt, man kan inte uppfostra olika barn på samma sätt.

Eftersom vi numera har bageri på gatan, Tant Gräddelin, så har Calle ibland hämtat Oliver efter skolan och tagit med honom dit för att fika. Jag brukar få ringa innan (eftersom vi aldrig har kontanter hemma...hör ni det tjuvar?inga kontanter...) för att kolla om det är ok att de kommer och äter en fralla och sedan tar jag vägen förbi när jag ska hem och betalar "kalaset", för det är just det det blir...kalas alltså. Senast var räkningen på 150 kr!! Då kröp det fram att det inte bara var en enkel ostfralla som slunkit ner utan även lite kakor och varsin bakelse också! Ja ja, man får inte vara dum.... och de är värda varenda smula men inte varje dag!


1 kommentar:

  1. Du skriver så härligt och så fint om dina barn, man blir alldeles varm av att läsa det!! kram på er allihop!varma hälsningar Ann

    SvaraRadera