söndag 29 januari 2012

En del av mitt hjärta

När jag var yngre gick det en tv serie som hette Xerxes där huvudrollsinnehavaren skulle göra lumpen i Boden och sa "det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer". Jag har ingen aning om om Boden är pest, har bara varit på deras järnvägsstation när jag bytte tåg på väg till mitt första (och sista) säsongsjobb i de svenska fjällen. Däremot vet jag att Lappland och i synnerhet Björkliden för alltid har en plats i mitt hjärta. Jag var på väg till Björkliden (som jag först trodde låg i Härjedalen, snacka om att bli förvånad när det visade sig ligga 10 mil nordväst om Kiruna) och jag hade tidigare inte varit längre än Östersund... Ni som varit där vet att vägen och landskapet mellan Kiruna och Riksgränsen är väldigt "platt"... och jag blev mer och mer nervös och undrade var fjällen var?? Jag kom sent på kvällen så det var mörkt ute och såg INGA FJÄLL??!! Gick av på en öde perrong mitt ute i ingenstans och såg en siluett i mörkret av en "kulle" och tänkte att "ja ja, alltid något". Jag var bland de första som kom, anläggningen öppnade en vecka senare men jag ville vara där "i tid" (Det Ni! Jag som alltid är sen nu för tiden...) och ha lite semester (var tjänstledig från mitt dåvarande jobb på Telia). Vi skulle bo 5st i samma stuga, men jag var först så det var väldigt ensamt den där första kvällen och jag undrade verkligen vad jag gett mig in på. Morgonen kom och solen likaså, jag drog upp persiennen och där, precis framför mig, låg lapporten! Stor och ståtlig med snötäckta toppar... och nedanför stugbyn bredde Torne träsk ut sig ... det var kärlek vid första ögonkastet! När jag gick ut och vände mig om med "träsket" i ryggen så fick jag min andra överrasking...STORA fjäll och backar bredde ut sig...de var så nära så det var därför jag missat dom! (Man ser inte skogen för alla träd) Hela anläggningen låg på en sluttning vid fjällets fot. För övrigt det enda stället jag sett vägskyltar med texten "Minsta hastighet 70km/h"

Ni som inte varit där kan inte förstå det, men just de här fjällen och naturen är sååå MÄKTIG! Kommer så väl ihåg en av kvällarna när jag som vanligt skulle gå upp till Hotellet för att äta. En seg uppförsbacke, kallt som fan (varför säger man så? Han är ju varm..) och stjärnklart. När jag kommit nästan ända upp ser jag sihuetten av lapporten  och vänder blicken mot himlen för att titta på alla stjärnor och får se ett mäkta norrsken! Att stå där, i total tystnad och bara se detta mäktiga skådespel som ändrar skepnad och färg och spelar över Torne träsk..alltså...man känner sig så liten och man måste vara gjord av sten om man inte blir påverkad. Jag var ju redan "såld" men detta skådespel var det som satte "spiken i kistan" och jag blev för alltid "fäst" vid Björkliden. Om jag någonsin kommer "spöka" så blir det där, för när jag i maj åkte hem lämnade jag en del av min själ och hjärta kvar. Fast jag inte varit där på 15 år så kan jag fortfarande få en sådan fruktansvärt längtan efter just dom fjällen, känslan är så stark så jag blir knockad och ibland drömmer jag att jag är på väg dit men tåget kommer aldrig fram.

Detta gör också att jag varje vinter längtar till fjällvärlden, dock inte till Sälen...tyvärr. Det ligger ju på lagom avstånd och allt, men jag är inte ute efter välpistade backar, Mc Donalds runt hörnet, badhus och hundratals alpinister med den senaste utrustningen. Jag vill ha de stora, "riktiga" fjällen, den stora tystnaden och lugnet där man kan återhämta sig från vardagens stress och måsten. Jag älskar att åka slalom men tycker lika mycket om att "gå på tur" med Mattias. När man kommer upp över trädgränsen och ser de stora fjällen breda ut sig och där man bara hör ljudet av skidorna mot snön (en stund i alla fall sedan måste jag ju prata lite också)...DET är livskvalité för mig och där mår jag bra. En del av Er kanske tror att jag är värsta "Skogsmullen" som kan allt om vallning, har värsta utrustningen och stighudar mm mm MEN ni har då glömt att jag är en bortskämd sladdis som aldrig behövt lära mig valla. Jag har alltid haft hjälp både av pappa och brorsan (den bästa som finns) och när jag flyttade hemifrån var det inte längre någon som "uppdaterade" min utrustning eller fyllde på vallalådan. Så jag har istället börjat med en ny teknik, jag har bara två vallor, klistervalla och blå extra och åker uteslutande bara när det är rätt före för just dom.

Jag har ju, som tur är, gift mig med en likasinnad (inte när det gäller vallor, han vill gärna ha alla sorter samtidigt), utan för hans förkärlek till snö. Vi har åkt 70 mil enkel resa varje påsk de senaste 17 åren tillsammans och barnen har varit med redan från början (Noah var bara 5 månader första gången) och har aldrig tjatat nämvärt om "när är vi framme?" Nu är fjällgården där vi bott i alla år, såld och nu börjar en ny era...på ett sätt spännande och på ett sätt "osäker" och skrämmande...var ska vi ta vägen nu? Sälen är inte ett alternativ, men Härjedalen? Funäsdalen och Tänndalen med sina fina slalombackar, eller kanske längre ner...Idre? Grövelsjön (som jag känner som min egen bakgård, där jag "växt upp" med vintersemestrar och träningsläger) eller kommer vi ändå att dras tillbaka till Storlien? Vemdalen? eller ännu längre upp såsom Borgafjäll, Tärnaby/Hemavan, Kittelfjäll (Där vi firade Mattias 30-års dag och där tiden stått still)?? Ja det finns många alternativ men kommer något av dom att någonsin kännas som "vårt" såsom Storvallen?? Det kan ju ta lika många år till att "hitta rätt"... och just i år har vi bestämt att INTE åka på vintersemester...just i år, när vi inte har någon snö!! Det var ju en jäkla tabbe, men lätt att vara efterklok... men den som väntar på något gott... och jag ser fram emot att utforska andra delar av den svenska fjällvärden! Och vem vet...en dag kanske vi står där...på Björklidens station och tåget har äntligen kommit fram och mitt hjärta och själ har blivit komplett.


Ett bildspel från min dåvarande arbetsplats. Hotell Fjället, Låkkta fjällstation där jag jobbade några dagar, stugbyn och så storstugan på Gammelgården där jag hade mitt "riktiga" jobb

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar