onsdag 28 mars 2012

Liten blir stor..

När barnen är riktigt små så väntar man på det första leendet och när det kommer så väntar man på de första stegen och när de så äntligen tultar iväg med knappt styrfart så står trehjulingen redan i hallen.
Man väntar hela tiden på "nästa steg" och ser framåt. Så var det i alla fall när Calle var liten. Sedan har det blivit bättre och bättre och det är först nu, med tredje barnet, som jag verkligen njuter av stunden och inte bryr mig så mycket om framtiden utan tar det som det kommer.

Jag vet ju att barnen växer fort när de väl börjar skolan/lekis men hade någonstans hoppats att Oliver skulle växa liiiite långsammare, men tji vad jag bedrog mig. Han växer inte nämnvärt på längden och definitivt inte på bredden, utan kan bli misstagen för en stolpe om han står still (eller vandrande pinne). Däremot har hans självkänsla och intellekt utvecklats i racerfart. Han har alltid varit trygg i sig själv (Tack Linda och Kristina) men väldigt blyg och lite orolig av sig. Vill inte gärna bli lämnad ensam på kalas eller hemma hos kompisar men det verkar vara andra tider på gång...
Senast vi var på kalas på Lek & buslandet började jag se tendenser till en mer sjävständig Oliver. Han vill att jag ska stanna men bryr sig inte nämnvärt om var jag är. När vi kom ner från Discorummet senast och alla kompisar redan skingrats för vinden så rörde det inte Oliver i ryggen. Han blev inte orolig, ville inte ens leta reda på dom utan slängde sig glatt in i labyrinten och med ett "tjoho! hejdå" försvann han och kom inte tillbaka. Efter en timme, när de flesta kompisar passerat mitt bord för lite vattenpaus, gick jag för att leta efter honom. Det var inte lätt och ett tag trodde jag att han inte var kvar i lokalen överhuvudtaget men fick plötsligt se ett par bekanta byxben och ett par små fötter som snabbt, snabbt pinnade upp för en ställning högt upp i labyrinten.
Han hade hittat några kompisar att leka med men när de alla kom förbi mitt bord så sa Oliver "nej, nu vill jag leka själv" och så stack han iväg och kompisarna stod kvar, dumt stirrande på varandra och undrade vad som hände.

Nästa steg var att följa med bästa kompisen Albin hem efter skolan. Det var mycket velande hit och dit, ena stunden skulle han gå, andra stunden ångrade han sig. Jag gick till skolan för att hämta honom, men då ångrade han sig igen så jag fick gå hem tomhänt. Han fick  hem till Albin som bor en liten bit från skolan, vilket han klarade utan problem (hade jag varit med hade han så klart gnällt och klagat) och sedan stannade han där och lekte. Gissa om jag hämtade en stolt kille senare på kvällen! Han hoppade runt mig på väg till bilen och pratade oavbrutet och plötsligt stannade han upp och sa "mamma! Jag kan ju åka hem till alla mina klasskompisar nu!" och man riktigt såg vilken värld som öppnade sig för honom där och då!

Det riktigt stora hände dock igår kväll. Jag skulle på klassmöte och Mattias var på fotboll och det var godis och chipskväll på Kyrkråttorna. Jag vet ju vilken godisråtta Oliver är och fixade så att grannen kunde följa med honom (Calle blev erbjuden men tordes inte). När jag berättade för Oliver att Maria skulle följa med så sa han bara "nej, jag vill åka med Ludvig och Hugo" (våra grannpojkar) och så blev det. Han åkte själv med dom dit och när han kom hem knackade han på dörren (som om han redan flyttat hemifrån) och när jag öppnade möttes jag av en liten kille som växt flera centimeter!!! Det riktigt lös om hela honom och han var såååå lycklig och stolt (som om han bestigit själva Mount Everest) och jag var så klar minst lika stolt och mina ögon blev glansiga av lycka samtidigt som jag kände ett lätt tryck över bröstet och en inre röst som förtvivlat skrek "NEJ NEJ väx inte så fort, stanna vänta väx inte snälla...." men istället böjde jag mig ner, gav honom en stor bamsekram och viskade i hans öra "Snygg jobbat Oliver, fortsätt så"... och nästa år börjar han skolan...lilla lilla Oliver.


tisdag 20 mars 2012

Mamma, var vill du dö?

Frågan kom från Oliver efter att jag och Calle sjungit svenska nationalsången och klämt i för kung och fosterland "ja jag vill leva jag vill DÖÖÖÖÖÖÖ i Norden". Jag funderade en stund på frågan och svarade "det spelar ingen roll var jag dör faktiskt, bara jag inte dör ensam". Ingen vill väl dö ensam?
Tänker på när jag var liten och hade maginfluensa och på allvar trodde att jag skulle dö (samma sak än idag förresten) och när jag låg på huk framför toaletten beordrade in hela familjen! Mamma, pappa och t om brorsan var tvungna att vara med ... lite trångt men ska man dö så kan man inte tänka på utrymme!

Skräcken är ju att dö ensam och att ingen hittar mig förrän efter flera månader! Tragiskt...men jag får försöka omge mig med många vänner och ha ett stort socialt nätverk. Med tanke på snittåldern på "tjejerna" i släkten (+90) så behöver jag skaffa mig "yngre" kompisar också... så inte alla dör innan mig liksom. Får hänga på Strömpis med rullatorn och "nätverka" (skulle inte förvåna mig om det är samma gamla vanliga "partykompisar" som var där på 90-talet som fortfarande hänger där och dricker Galliano Hot shot)
Förhoppningsvis har jag bra kontakt med barnen även när de är vuxna och förhoppningsvis lever Mattias lika länge, men han är ju ändå ett helt år äldre än mig så man vet ju aldrig...

En sak är ändå säker, jag vill inte dö! inte idag och inte imorgon .... Döden är som vab-dagar, kommer alltid olämpligt!

måndag 12 mars 2012

"Måste man gå ut?"

Det är Olivers standardfras. Han är ett innebarn ända ut i fingerspetsarna och tycker det är så skönt när helgen kommer och ingen tvingar ut honom när han inte vill. Visst, är det fint väder ute så gör jag ju det...tvingar ut honom alltså... men bara en timme sedan kan han komma in igen. Under den timmen hinner han sticka in näsan minst 50 ggr och fråga "får jag komma in nu?" (för jag är så klart kvar inomhus) och ibland när jag går ut för att se vad han gör så sitter han ihopkrupen på förstukvisten, bakom dörren och bara väntar på att få komma in... in till sin älskade tv, lego och tv-spel.

När han gick på dagis så sprang han alltid och gömde sig när det var dags att gå ut. Fröknarna fick leta efter honom och hittade honom på alla möjliga ställen: under bordet, under soffan i kapprummet och en gång hade han krupit under mattan i lekrummet och somnat!! Men det gömstället var inte det bästa för det var bara huvudet och en del av axlarna som var under mattan, resten stack ut. Sedan blev han äldre och "växte ifrån" det här beteendet ända tills nu! Fröken på lekis berättade nämligen att när de skulle gå ut på rast en dag så skulle Oliver bara gå på toaletten, så de andra gick före ut och sa att han skulle komma efter. Problemet var bara att han kom aldrig...utan fröken gick in för att se vad han gjorde men hittade honom inte.
Hon ropade och då svarade han från toaletten att han var tvungen att tvätta händerna. Fröken blev inte spec misstänksam eftersom han alltid tar god tid på sig på toaletten, utan sa bara att "skynda dig och kom sen"... När hon var på väg ut så mötte hon några tjejer som sa "han sitter på toaletten och spelar spel"...så fröken gick tillbaka och knackade på toalettdörren innan hon öppnade. Då står Oliver där och säger helt oskyldigt att han fortfarande tvättar händerna...men under lilla pallen hade han "gömt" ett spel.... haha. Man får inte vara dum, jag börjar tro mer och mer att han är smartare än vi tror och att han lurar oss alla med sina stora, inte alls så oskyldiga, ögon bakom sina tjocka glasögon. Han har nämligen fått ett nytt "ljus" i ögonen... det har kommit de sista veckorna och de verkligen "lyser". Han ser så busig ut och "full-i-fan" så man blir full i skratt. Han kan gå förbi Mattias och mig i soffan och titta på oss med dom där ögonen lite för länge, men inte säga ett ord, och sedan springa upp på sitt rum med ett leende på läpparna. DÅ undrar man ju verkligen vad han håller på med, men det behöver inte vara något speciellt, men man undrar ju vad som rör sig i hans hjärna...

Ibland tycker jag synd om honom som får träffa talpedagog och specialpedagoger MEN har ändrat uppfattning när Oliver förra veckan berättade om deras besök. För det första får han odelad uppmärksamhet och kan tala hur mycket han vill, för det andra får han, som han säger, "gå på möte"
Vilket innebär att de går iväg och sätter sig på en lugn plats OCH de andra barnen får gå ut. Oliver berättade det här med glädje i rösten och säger "då får man vara inne!!". Så Oliver vill nog mer än gärna träffa alla som går att uppbringa: specialpedagoger, skolsyster, psykologer, kuratorer och varför inte självaste rektorn! Det gör ingenting så länge alla träffar är inomhus!
Däremot om det är sommar och han hör en bra låt från altanen, då kan inte ens vilda hästar hålla honom inne! Då måste han ut och dansa! Förra veckan så hade grannlekiset ställt upp en radio i fönstret som var riktat ut mot deras skolgård och som spelade melodifestivallåtar...tror ni det var lätt att passera på väg till bilen?? Nopp... det gick i snigelfart...saktare än någonsin... samtidigt som jag såg att han sjöng för sig själv. För är det någonting han kan så är det just låtar från melodifestivalen.


Mycket snö och inte så kallt, DÅ tycker Oliver det är ok att vara ute!

fredag 9 mars 2012

Varannan vecka...

Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som har sina barn varannan vecka. Jag är så klart imponerad över att de klarar av en vecka ensamma med barnen MEN ännu mer över att de överlever den veckan barnen inte är där! Det måste vara fruktansvärt tyst och tomt, som när man är själv hemma och man ändå inte kan "slappa" för det är för tyst. Men ibland, bara ibland, när det varit en stressig dag med humör och tålamod i botten och barn som bråkar och tjatar mer än vanligt... DÅ kan jag känna ett stygn av avundsjuka över deras "ensamma vecka". Då romantiserar jag den "lediga veckan". Tänk att kunna jobba ikapp, gå och träna flera ggr i veckan utan att det krockar med hockeyträningar och fotbollsmatcher, gå på bio när man känner för det utan massa planeringar och fixande med barnvakt att få lite "andrum", ladda batterierna. Och när barnen väl kommer kan man ge 110% av sig själv för man vet att tiden tillsammans är begränsad och värdefull och inte får slarvas bort med massa tjafs. Jag vet att det är fel att tänka så, och jag vet att de skulle göra vad som helst för att ha klängande, tjatande barn runt sina ben 365 dagar om året, och jag skäms...jag skäms att jag ens tänker tanken. Alla ensamstående föräldrar därute som kämpar på, det finns inget annat val heller hur? Hellre varannan vecka än ingen alls. Ni lyckas få ihop vardagen med allt vad det innebär och jag är grymt imponerad!

Alla barn & föräldrar som är separerade borde få subventionerade Iphones, ipads eller dyl. så de kan prata med varandra via facetime eller skype 24 timmar om dygnet om de så vill, då kanske längtan och oron (när de blir tonåringar) inte skulle vara så tung att bära. Man kan ju så klart ringa, men det är svårt att läsa ansiktsuttryck och lögner med hörseln... Samhället borde underlätta för allla ensamstående så mycket det bara går. T ex få ut mer än 80% av lönen när de måste vara hemma med sjukt barn (vet ju bara vad några vab-dagar gör på min lön och då är vi ändå två som delar på räkningarna)
Billigare intränden på bio, badhus, tågresor mm... nejmen jag kanske skulle bli politiker!? Äsch det skulle väl inte gå att genomföra för det är så många i vårt land som hela tiden utnyttjar systemet. Säger att de är ensamstående för att få bostadsbidrag fast de egentligen lever ihop som gifta och har dubbla inkomster ... för jävligt helt enkelt!

Att ha barnen varannan vecka är dock en av mina största rädslor, tänk att missa så mycket av deras uppväxt! Jag och Mattias har varit tillsammans sedan vi var 17 år (ja nu får ni räkna efter själva hur många år det blir...jag får det till typ 10) och det finns ingenting som säger att det inte kommer vara vi två för evigt, men man kan inte styra över andras känslor och ingen kan säga vad som händer imorgon (förrutom Saida) så det finns inga som helst garantier... därför är jag rädd. Rädd att bli lämnad (eller för att lämna), jag vill ha mina barn nära, nära. När kvällen kommer vill jag gärna vara ensam i soffan en stund, men i trygg vetskap om att de ligger i sina sängar och kommer ropa efter mig när de vaknar, precis som de gjorde igår, idag och kommer göra imorgon ...

torsdag 1 mars 2012

Behöver du psykologhjälp?..

Frågan kom minst sagt oväntat. Hade ett missat samtal i mobilen från Olivers fröken och jag ringde upp lite oroad över att någonting hänt. Hon säger då "Vi skulle behöva prata lite om Oliver, hur det går för honom och hur det blir i framtiden. Känner du att du och Mattias behöver psykologhjälp?" Om man inte varit orolig innan så är det lätt att bli det nu och jag svarade "nääää tror inte det....eller??...behöver jag??" Ungefär som när polisen kommer hem med ett dödsbud (i alla fall på tv) och ber en att sitta ner och säger "nu ska du bara ta det lugnt"...ungefär så kändes det. Som att de först erbjuder oss psykolog, och sedan berättar att Olivers skolgång kommer gå käpprätt åt skogen...  ELLER har Oliver suttit på morgonsamlingen och berättat om mig och sagt att "min mamma är helt knäpp/labil och kan bli oxtokig och gorma för att vi hoppar i hennes nybäddade säng men i nästa stund tycka det är helt ok och t om skratta när vi trampar ner banan i ryamattan"  Är det därför vi behöver psykolog? Fast varför ska Mattias med då? Han är ju lugnet själv... men de kanske behöver ha någon anhörig med? Någon som kan skriva på papper att det är ok att jag spärras in på psyket?

Nej, så farligt var det inte utan frågan kom bara för att vi kanske var oroliga för Oliver och ville ha någon att prata med för "det kommer bli jobbigt framöver, eftersom inlärningen tar lite mer tid än för andra".
Jag känner att vi har en jättebra dialog med fröken, kuratorn, spec pedagogen mm och är väl medvetna om Olivers problem och försöker verkligen inte att "sopa dom under mattan", tvärtom. Dessutom pratar ju vi med varandra som jag tycker räcker långt... så än så länge behöver jag inte prata med någon psykolog om just det (oron över barnen kommer ju alltid finnas vare sig man går till psykolog eller inte) ....men kanske skulle passa på och istället prata om något helt annat...Calle t ex! Som inte törs gå till skolan och gråter varje morgon för det är "läskigt". Han säger att det går över bara han kommer till skolan så jag har sagt åt honom att han ska åka till skolan så fort som möjligt så hinner inte känslorna ta över. Det värsta som kan hända, säger han, är att ingen är där... det värsta?? Alltså...vänta nu... tänk att komma till skolan och ingen är där, vad gör man då?? Åker hem så klart! Tjohoooo en ledig dag mitt i veckan, Yipee! Det måste ju vara super, heller hur, med lite extraledigt, eller?? Som när jag gick på gymnasiet och vi blev bombhotade varje fredag i några veckors tid! Var ju kanon att sluta kl 10-11 på förmiddagen istf kl 15! Problemet var att 4:e fredagen så lagades det ingen mat i skolköket eftersom de fått slänga så mycket...DÅ kom det inget hot...så klart.

Det kan ju också vara mina arbetskamrater som "slagit larm". De som hör mig skälla som en galning (och tror att jag är helt känslokall och "styvmorselak") när Calle ringer för hundrafemtielfte ggr och gråter och hulkar, fast då borde inte Olivers fröken ringa utan Calles, eller ännu troligare socialen??
Ja ja, nu ringer det visst från ett "okänt nr"... ska nog svara...eller inte...



-Äntligen en jämlike!