onsdag 28 mars 2012

Liten blir stor..

När barnen är riktigt små så väntar man på det första leendet och när det kommer så väntar man på de första stegen och när de så äntligen tultar iväg med knappt styrfart så står trehjulingen redan i hallen.
Man väntar hela tiden på "nästa steg" och ser framåt. Så var det i alla fall när Calle var liten. Sedan har det blivit bättre och bättre och det är först nu, med tredje barnet, som jag verkligen njuter av stunden och inte bryr mig så mycket om framtiden utan tar det som det kommer.

Jag vet ju att barnen växer fort när de väl börjar skolan/lekis men hade någonstans hoppats att Oliver skulle växa liiiite långsammare, men tji vad jag bedrog mig. Han växer inte nämnvärt på längden och definitivt inte på bredden, utan kan bli misstagen för en stolpe om han står still (eller vandrande pinne). Däremot har hans självkänsla och intellekt utvecklats i racerfart. Han har alltid varit trygg i sig själv (Tack Linda och Kristina) men väldigt blyg och lite orolig av sig. Vill inte gärna bli lämnad ensam på kalas eller hemma hos kompisar men det verkar vara andra tider på gång...
Senast vi var på kalas på Lek & buslandet började jag se tendenser till en mer sjävständig Oliver. Han vill att jag ska stanna men bryr sig inte nämnvärt om var jag är. När vi kom ner från Discorummet senast och alla kompisar redan skingrats för vinden så rörde det inte Oliver i ryggen. Han blev inte orolig, ville inte ens leta reda på dom utan slängde sig glatt in i labyrinten och med ett "tjoho! hejdå" försvann han och kom inte tillbaka. Efter en timme, när de flesta kompisar passerat mitt bord för lite vattenpaus, gick jag för att leta efter honom. Det var inte lätt och ett tag trodde jag att han inte var kvar i lokalen överhuvudtaget men fick plötsligt se ett par bekanta byxben och ett par små fötter som snabbt, snabbt pinnade upp för en ställning högt upp i labyrinten.
Han hade hittat några kompisar att leka med men när de alla kom förbi mitt bord så sa Oliver "nej, nu vill jag leka själv" och så stack han iväg och kompisarna stod kvar, dumt stirrande på varandra och undrade vad som hände.

Nästa steg var att följa med bästa kompisen Albin hem efter skolan. Det var mycket velande hit och dit, ena stunden skulle han gå, andra stunden ångrade han sig. Jag gick till skolan för att hämta honom, men då ångrade han sig igen så jag fick gå hem tomhänt. Han fick  hem till Albin som bor en liten bit från skolan, vilket han klarade utan problem (hade jag varit med hade han så klart gnällt och klagat) och sedan stannade han där och lekte. Gissa om jag hämtade en stolt kille senare på kvällen! Han hoppade runt mig på väg till bilen och pratade oavbrutet och plötsligt stannade han upp och sa "mamma! Jag kan ju åka hem till alla mina klasskompisar nu!" och man riktigt såg vilken värld som öppnade sig för honom där och då!

Det riktigt stora hände dock igår kväll. Jag skulle på klassmöte och Mattias var på fotboll och det var godis och chipskväll på Kyrkråttorna. Jag vet ju vilken godisråtta Oliver är och fixade så att grannen kunde följa med honom (Calle blev erbjuden men tordes inte). När jag berättade för Oliver att Maria skulle följa med så sa han bara "nej, jag vill åka med Ludvig och Hugo" (våra grannpojkar) och så blev det. Han åkte själv med dom dit och när han kom hem knackade han på dörren (som om han redan flyttat hemifrån) och när jag öppnade möttes jag av en liten kille som växt flera centimeter!!! Det riktigt lös om hela honom och han var såååå lycklig och stolt (som om han bestigit själva Mount Everest) och jag var så klar minst lika stolt och mina ögon blev glansiga av lycka samtidigt som jag kände ett lätt tryck över bröstet och en inre röst som förtvivlat skrek "NEJ NEJ väx inte så fort, stanna vänta väx inte snälla...." men istället böjde jag mig ner, gav honom en stor bamsekram och viskade i hans öra "Snygg jobbat Oliver, fortsätt så"... och nästa år börjar han skolan...lilla lilla Oliver.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar