"Måste man gå ut?"

Det är Olivers standardfras. Han är ett innebarn ända ut i fingerspetsarna och tycker det är så skönt när helgen kommer och ingen tvingar ut honom när han inte vill. Visst, är det fint väder ute så gör jag ju det...tvingar ut honom alltså... men bara en timme sedan kan han komma in igen. Under den timmen hinner han sticka in näsan minst 50 ggr och fråga "får jag komma in nu?" (för jag är så klart kvar inomhus) och ibland när jag går ut för att se vad han gör så sitter han ihopkrupen på förstukvisten, bakom dörren och bara väntar på att få komma in... in till sin älskade tv, lego och tv-spel.

När han gick på dagis så sprang han alltid och gömde sig när det var dags att gå ut. Fröknarna fick leta efter honom och hittade honom på alla möjliga ställen: under bordet, under soffan i kapprummet och en gång hade han krupit under mattan i lekrummet och somnat!! Men det gömstället var inte det bästa för det var bara huvudet och en del av axlarna som var under mattan, resten stack ut. Sedan blev han äldre och "växte ifrån" det här beteendet ända tills nu! Fröken på lekis berättade nämligen att när de skulle gå ut på rast en dag så skulle Oliver bara gå på toaletten, så de andra gick före ut och sa att han skulle komma efter. Problemet var bara att han kom aldrig...utan fröken gick in för att se vad han gjorde men hittade honom inte.
Hon ropade och då svarade han från toaletten att han var tvungen att tvätta händerna. Fröken blev inte spec misstänksam eftersom han alltid tar god tid på sig på toaletten, utan sa bara att "skynda dig och kom sen"... När hon var på väg ut så mötte hon några tjejer som sa "han sitter på toaletten och spelar spel"...så fröken gick tillbaka och knackade på toalettdörren innan hon öppnade. Då står Oliver där och säger helt oskyldigt att han fortfarande tvättar händerna...men under lilla pallen hade han "gömt" ett spel.... haha. Man får inte vara dum, jag börjar tro mer och mer att han är smartare än vi tror och att han lurar oss alla med sina stora, inte alls så oskyldiga, ögon bakom sina tjocka glasögon. Han har nämligen fått ett nytt "ljus" i ögonen... det har kommit de sista veckorna och de verkligen "lyser". Han ser så busig ut och "full-i-fan" så man blir full i skratt. Han kan gå förbi Mattias och mig i soffan och titta på oss med dom där ögonen lite för länge, men inte säga ett ord, och sedan springa upp på sitt rum med ett leende på läpparna. DÅ undrar man ju verkligen vad han håller på med, men det behöver inte vara något speciellt, men man undrar ju vad som rör sig i hans hjärna...

Ibland tycker jag synd om honom som får träffa talpedagog och specialpedagoger MEN har ändrat uppfattning när Oliver förra veckan berättade om deras besök. För det första får han odelad uppmärksamhet och kan tala hur mycket han vill, för det andra får han, som han säger, "gå på möte"
Vilket innebär att de går iväg och sätter sig på en lugn plats OCH de andra barnen får gå ut. Oliver berättade det här med glädje i rösten och säger "då får man vara inne!!". Så Oliver vill nog mer än gärna träffa alla som går att uppbringa: specialpedagoger, skolsyster, psykologer, kuratorer och varför inte självaste rektorn! Det gör ingenting så länge alla träffar är inomhus!
Däremot om det är sommar och han hör en bra låt från altanen, då kan inte ens vilda hästar hålla honom inne! Då måste han ut och dansa! Förra veckan så hade grannlekiset ställt upp en radio i fönstret som var riktat ut mot deras skolgård och som spelade melodifestivallåtar...tror ni det var lätt att passera på väg till bilen?? Nopp... det gick i snigelfart...saktare än någonsin... samtidigt som jag såg att han sjöng för sig själv. För är det någonting han kan så är det just låtar från melodifestivalen.

Mycket snö och inte så kallt, DÅ tycker Oliver det är ok att vara ute!