fredag 9 mars 2012

Varannan vecka...

Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som har sina barn varannan vecka. Jag är så klart imponerad över att de klarar av en vecka ensamma med barnen MEN ännu mer över att de överlever den veckan barnen inte är där! Det måste vara fruktansvärt tyst och tomt, som när man är själv hemma och man ändå inte kan "slappa" för det är för tyst. Men ibland, bara ibland, när det varit en stressig dag med humör och tålamod i botten och barn som bråkar och tjatar mer än vanligt... DÅ kan jag känna ett stygn av avundsjuka över deras "ensamma vecka". Då romantiserar jag den "lediga veckan". Tänk att kunna jobba ikapp, gå och träna flera ggr i veckan utan att det krockar med hockeyträningar och fotbollsmatcher, gå på bio när man känner för det utan massa planeringar och fixande med barnvakt att få lite "andrum", ladda batterierna. Och när barnen väl kommer kan man ge 110% av sig själv för man vet att tiden tillsammans är begränsad och värdefull och inte får slarvas bort med massa tjafs. Jag vet att det är fel att tänka så, och jag vet att de skulle göra vad som helst för att ha klängande, tjatande barn runt sina ben 365 dagar om året, och jag skäms...jag skäms att jag ens tänker tanken. Alla ensamstående föräldrar därute som kämpar på, det finns inget annat val heller hur? Hellre varannan vecka än ingen alls. Ni lyckas få ihop vardagen med allt vad det innebär och jag är grymt imponerad!

Alla barn & föräldrar som är separerade borde få subventionerade Iphones, ipads eller dyl. så de kan prata med varandra via facetime eller skype 24 timmar om dygnet om de så vill, då kanske längtan och oron (när de blir tonåringar) inte skulle vara så tung att bära. Man kan ju så klart ringa, men det är svårt att läsa ansiktsuttryck och lögner med hörseln... Samhället borde underlätta för allla ensamstående så mycket det bara går. T ex få ut mer än 80% av lönen när de måste vara hemma med sjukt barn (vet ju bara vad några vab-dagar gör på min lön och då är vi ändå två som delar på räkningarna)
Billigare intränden på bio, badhus, tågresor mm... nejmen jag kanske skulle bli politiker!? Äsch det skulle väl inte gå att genomföra för det är så många i vårt land som hela tiden utnyttjar systemet. Säger att de är ensamstående för att få bostadsbidrag fast de egentligen lever ihop som gifta och har dubbla inkomster ... för jävligt helt enkelt!

Att ha barnen varannan vecka är dock en av mina största rädslor, tänk att missa så mycket av deras uppväxt! Jag och Mattias har varit tillsammans sedan vi var 17 år (ja nu får ni räkna efter själva hur många år det blir...jag får det till typ 10) och det finns ingenting som säger att det inte kommer vara vi två för evigt, men man kan inte styra över andras känslor och ingen kan säga vad som händer imorgon (förrutom Saida) så det finns inga som helst garantier... därför är jag rädd. Rädd att bli lämnad (eller för att lämna), jag vill ha mina barn nära, nära. När kvällen kommer vill jag gärna vara ensam i soffan en stund, men i trygg vetskap om att de ligger i sina sängar och kommer ropa efter mig när de vaknar, precis som de gjorde igår, idag och kommer göra imorgon ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar