fredag 27 april 2012

Beröring

Ju äldre jag blir desto mer närhet vill jag ha! När man är bebis så vill man ju vara nära sin mamma HELA tiden ( vilket oftast är lika mysigt för båda) men sedan när man börjar bli tonåring tycker man att det är "töntigt" och vill inte gärna ha några kramar av sina föräldrar, åtminstone inte när någon annan ser på.
Sedan kommer åren då man har hormoner utanpå och inte direkt tänker på "beröring" utan mera "hångel".

Men nu, när jag närmar mig 40 med stormsteg  har jag märkt att jag mer och mer uppskattar vanlig "vardagsberöring" (nytt ord?). Att när Mattias går förbi så kan man få en puss i nacken eller bara en hand runt midjan, så där i farten.... just sån´t betyder jättemycket för mig och mitt eget välbefinnande.
Jag tycker om att pussas och kramas och tala om hur mycket jag älskar mina barn och min man och hoppas (och tror) att mina barn kommer göra likadant och då även deras barn och barnbarn i framtiden.
Det står ju ofta i tidningarna om hur viktig beröringen är, närheten till en annan person, men vad händer när vi blir gamla?

Var och firade en 100-åring i förra veckan och tänkte när jag kom hem "-undrar hur ofta hon får kramar och få känna närhet?" Det är ju inte så att man ger en liten, bräcklig gumma en bamsekram för då kanske något revben går sönder, och inte heller är det väl någon i personalen som kryper upp i hennes säng och ligger sked? Hon får säkert närhet på andra sätt, tex klapp på kinden, någon som håller henne i handen och säger gulliga saker ...men är det tillräckligt?? Kanske för henne, som levt ensam större delen av sitt liv, men är det det för mig? Klarar jag av att bara få en klapp på kinden och ett vänligt ord ibland? Jag är inte så säker på det och därför vill jag be Er, Calle, Oliver och Noah... att när jag blir gammal och börjar försvinna in i glömskan, eller har svårt att få fram orden snälla, snälla...kryp upp i min säng och ligg sked med mig...för jag behöver Er och jag behöver närhet, i alla skeenden av mitt liv och kanske till och med som mest när jag är gammal.

onsdag 25 april 2012

Pussel

Jag tycker om att pussla, det är så rogivande att sitta och pillra helt ensam med sina tankar.
Tyvärr händer det alltför sällan utan oftast har jag en hängande 3-åring över axeln som först, nästan ilsket, frågar "hur gör man då?!" och sedan säger "jag kan, jag vet" och gärna plockar med sig några pusselbitar in på toaletten, eller ut på altanen... och sedan glömmer bort att lägga tillbaka dom och bara säger "vet väl inte jag" när man frågar var den sista pusselbiten är... suck. Sedan har vi Oliver som kan sitta och "pussla om" det man redan gjort och så blir himlen lite brungrön istället för blå men huvudsaken att alla bitarna finns där i alla fall, fast de sitter lite fel.

Ett pussel jag däremot inte tycker är lika roligt är "livspusslet". Att hela tiden behöva fixa och trixa så att alla barnen får gå på sina aktiviteter och ingen blir åsidosatt, att jag kan gå och träna och Mattias kan gå på sin älskade fotboll (det är ju visserligen hugget i sten men ändå). Att redan veckan innan det är min tur att hämta barnen planera maten så att allt finns hemma så jag slipper åka och handla när jag hämtat dom. Det är inte bara "knöligt" utan gör också att maten blir försenad vilket leder till att Oliver kommer svälta ihjäl...nästan och att de får lägga sig direkt efter maten och hur kul är det? Det första Oliver frågar när jag hämtar honom är "vad får vi för mat? Kan jag få en smörgås när vi kommer hem?". Och ibland när middagen är klar men inte framställd och barnen kommer "för tidigt" till bordet (det är inget som händer ofta vill jag lova, Calle kommer aldrig) så kan han, med arg, anklagande röst fråga mig "var är min mat då?!!". Eller när jag precis plockat bort maten kan komma och fråga "vad får vi till kvällsmat"?! VA?!

Nu är ju hockeysäsongen över så nu är det lite lugnare på stressfronten. Älskar hockey och är jätteglad över att Calle tycker det är så roligt, MEN jag tycker inte om stressen som blir när träningen är på "dumma" tider. T ex varje torsdag när Calle skulle stå på isen redan 16.10 och jag åkte från Kumla kl 15 och först ska hämta alla barnen innan träningen, så då gäller det att allt klaffar.
Varannan vecka slutar Mattias tidigare och hämtar de små så då är det enklare, men det var ändå med andan i halsen jag slängde mig ut från jobbet kl 15, ringde Calle på vägen hem (han kommer hem 15.10 och måste så klart få i sig en smörgås) och säger med andan i halsen "jag kommer nu, börja byt om"... och sedan stressa hem, blir irriterad för att han ändå inte är klar fast jag förvarnat, eller att när vi väl kommer till ishallen så har han glömt klubban eller hjälmen eller "jag-vet-inte-vad"! DÅ är det lätt att hålla sig för skratt...

Än så länge har ju inte Noah börjat med någon aktivitet och Oliver är fullt nöjd med Kyrkråttorna en timme varannan onsdag, jag kan bara ana hur det kommer bli... det här kanske bara är lugnet före stormen.

Sedan ska man ju försöka göra "egna" saker mitt i detta kaos, klassmöten, umgås med kompisar, träna mm. Men så länge det finns tid över så är det inga problem. Vi har ett bra "Nätverk" med mor- och farföräldrar som alltid ställer upp, så när någon frågar om jag vill följa med ut, eller åka och fika mm så kan jag svara direkt. Jag behöver aldrig "kolla" med Mattias utan bara titta i min egen agenda. Är det så att Mattias också ska ut på någonting så får man fixa barnvakt, så enkelt är det! Det är ju inte så att vi plötsligt bara reser oss och säger "jag sticker ut och äter med jobbet" utan vi säger ju till innan att "på tisdag ska jag fika med en kompis efter jobbet" eller i Mattias fall "imorgon är det hockey" och så anpassar man sig efter det...DET uppskattar jag jättemycket. Det blir en frihetskänsla att ändå "rå om" sin egen tid och ingen som stoppar upp och säger "upupupup! Nej, du får inte gå för du har varit borta flera dagar den här veckan och nu är det min tur..." Tack och lov är vi impulsmänniskor båda två och då kan man inte stoppa den andra för då försvinner spontaniteten tror jag. Sedan kan jag ändå få dåligt samvete om jag är bortra flera kvällar i rad, men det är nog bara jag själv som lider...

Men trots det så måste det ju ändå planeras, och det har hamnat på min lott. T ex kolla upp vem som kan hämta när båda jobbar sent? Kan barnen vara hos farmor när det är studiedag? eller hos mormor fast de är snoriga? Jaha, börjar du tidigt, jag kan kolla om morfar kan lämna... mm mm.
Häromdagen satte jag mig med almanackan och kollade upp vilka dagar vi behöver barnpassning eftersom det är massa studiedagar och klämdagar och "fan och hans moster". Så nu har jag allting klart t om 16 augusti :) så nu slipper jag den planeringen i alla fall, alltid nåt eftersom jag säkert måste planera in en massa annat kul nu när sommaren närmar sig, men det innefattar ju hela familjen!

Tänk vad enkelt det skulle vara om man istället, i samband med första barnet fick ett stort pussel med orden "varsågod här är ditt livspussel! Lycka till"... det känns som det skulle vara mer lustfyllt och enklare och så skulle man kunna välja själv var man vill börja, kanske planera studenten före 1-års dagen? Eller när man tröttnar planerar julen 2020... vilken grej!














onsdag 18 april 2012

Klart grabben ska ha en kulpåse

Det här med att spela kula på skolan går i vågor, eller om det följer åldern... jag vet inte men Calle spelade en del när han var mindre och sedan föll det i glömska, tills nu! För några veckor sedan kom Oliver hem med några stenkulor han "vunnit" på skolan som han stolt visade upp! Jag tyckte så klart också att de var de finaste som fanns, men tänkte inte mera på det. Sedan berättade fröken att Oliver hade ett knep för att få kulor och det var att sätta sig nära, nära någon tjej och sedan be med sin snällaste röst "snälla...kan jag få en kula?". Jag skrattade så klart och sa att "man får inte vara dum" men tänkte inte heller denna gång mer på det förrän Mattias skickade ett sms i förra veckan "Oliver behöver en stenpåse, alla hans kompisar har varsin"...OJ! Meningen "alla andra har" ger mig kalla kårar...mina barn ska inte behöva känna sig utanför! Självklart måste han ha en stenpåse! Varför hade jag inte tänkt på det? Fröken kanske försökte berätta på ett fint sätt att Oliver nog skulle behöva egna kulor och slippa tigga och jag hade inte fattat någonting. Men Oliver är heller inte en kille som tjatar eller frågar om leksaker, däremot kan han tjata om smörgåsar och mjölk till kall oboy tills jag har stora hål i huvudet...

I alla fall så visste jag att jag sett en gammal ryggsäck full med stenkulor hemma i garderoben, däremot ingen kulpåse. Så när vi var på ICA senast gick jag i sann "curlinganda" till leksaksavdelningen och valde ut en fin påse. Detta råkade sammanfalla med Olivers namnsdag så det blev mer en "förtäckt" curling (den allra bästa sorten!) När vi sedan kom hem så rotade jag fram alla stenkulor jag kunde hitta och hällde i en stor glasburk som Oliver har på sitt rum och ställde framför honom. Oliver tittade upp från sitt nintendo ds, mumlade "åh vad fint" och fortsatte spela! Mäh! och fast jag lade mig på golvet och försökte bygga pyramider (vad svårt det är med dagens kulor förresten! De är så hala...) så var han inte nämnvärt intresserad. Katten Slalom däremot tyckte de var roliga att leka med och Noah älskade kulorna och tog genast en hel hand full och sa "det här är mina" och t om somnade med dom i handen.
Då kom jag på varför alla hade stått så långt in i garderoben, jo för att Noah envisades med att stoppa dom i munnen när han var mindre, nu stoppar han upp grejer i näsan istället...

Dagen därpå när det var dags att gå till skolan och jag skulle packa ner kulorna säger Oliver "nej! jag vill inte ha med mig kulorna"...nähä!, tänkte jag, otacksamma unge (fast han hade ju faktiskt inte bett om det)... men så sa han "-men kanske imorgon" och mitt hopp tändes på nytt. Och idag hände det! De fick följa med till skolan, LYCKA (för mig).


Trampa på legobitar eller halka på en kula? Pest eller kolera?