Beröring

Ju äldre jag blir desto mer närhet vill jag ha! När man är bebis så vill man ju vara nära sin mamma HELA tiden ( vilket oftast är lika mysigt för båda) men sedan när man börjar bli tonåring tycker man att det är "töntigt" och vill inte gärna ha några kramar av sina föräldrar, åtminstone inte när någon annan ser på.
Sedan kommer åren då man har hormoner utanpå och inte direkt tänker på "beröring" utan mera "hångel".

Men nu, när jag närmar mig 40 med stormsteg  har jag märkt att jag mer och mer uppskattar vanlig "vardagsberöring" (nytt ord?). Att när Mattias går förbi så kan man få en puss i nacken eller bara en hand runt midjan, så där i farten.... just sån´t betyder jättemycket för mig och mitt eget välbefinnande.
Jag tycker om att pussas och kramas och tala om hur mycket jag älskar mina barn och min man och hoppas (och tror) att mina barn kommer göra likadant och då även deras barn och barnbarn i framtiden.
Det står ju ofta i tidningarna om hur viktig beröringen är, närheten till en annan person, men vad händer när vi blir gamla?

Var och firade en 100-åring i förra veckan och tänkte när jag kom hem "-undrar hur ofta hon får kramar och få känna närhet?" Det är ju inte så att man ger en liten, bräcklig gumma en bamsekram för då kanske något revben går sönder, och inte heller är det väl någon i personalen som kryper upp i hennes säng och ligger sked? Hon får säkert närhet på andra sätt, tex klapp på kinden, någon som håller henne i handen och säger gulliga saker ...men är det tillräckligt?? Kanske för henne, som levt ensam större delen av sitt liv, men är det det för mig? Klarar jag av att bara få en klapp på kinden och ett vänligt ord ibland? Jag är inte så säker på det och därför vill jag be Er, Calle, Oliver och Noah... att när jag blir gammal och börjar försvinna in i glömskan, eller har svårt att få fram orden snälla, snälla...kryp upp i min säng och ligg sked med mig...för jag behöver Er och jag behöver närhet, i alla skeenden av mitt liv och kanske till och med som mest när jag är gammal.