Pussel

Jag tycker om att pussla, det är så rogivande att sitta och pillra helt ensam med sina tankar.
Tyvärr händer det alltför sällan utan oftast har jag en hängande 3-åring över axeln som först, nästan ilsket, frågar "hur gör man då?!" och sedan säger "jag kan, jag vet" och gärna plockar med sig några pusselbitar in på toaletten, eller ut på altanen... och sedan glömmer bort att lägga tillbaka dom och bara säger "vet väl inte jag" när man frågar var den sista pusselbiten är... suck. Sedan har vi Oliver som kan sitta och "pussla om" det man redan gjort och så blir himlen lite brungrön istället för blå men huvudsaken att alla bitarna finns där i alla fall, fast de sitter lite fel.

Ett pussel jag däremot inte tycker är lika roligt är "livspusslet". Att hela tiden behöva fixa och trixa så att alla barnen får gå på sina aktiviteter och ingen blir åsidosatt, att jag kan gå och träna och Mattias kan gå på sin älskade fotboll (det är ju visserligen hugget i sten men ändå). Att redan veckan innan det är min tur att hämta barnen planera maten så att allt finns hemma så jag slipper åka och handla när jag hämtat dom. Det är inte bara "knöligt" utan gör också att maten blir försenad vilket leder till att Oliver kommer svälta ihjäl...nästan och att de får lägga sig direkt efter maten och hur kul är det? Det första Oliver frågar när jag hämtar honom är "vad får vi för mat? Kan jag få en smörgås när vi kommer hem?". Och ibland när middagen är klar men inte framställd och barnen kommer "för tidigt" till bordet (det är inget som händer ofta vill jag lova, Calle kommer aldrig) så kan han, med arg, anklagande röst fråga mig "var är min mat då?!!". Eller när jag precis plockat bort maten kan komma och fråga "vad får vi till kvällsmat"?! VA?!

Nu är ju hockeysäsongen över så nu är det lite lugnare på stressfronten. Älskar hockey och är jätteglad över att Calle tycker det är så roligt, MEN jag tycker inte om stressen som blir när träningen är på "dumma" tider. T ex varje torsdag när Calle skulle stå på isen redan 16.10 och jag åkte från Kumla kl 15 och först ska hämta alla barnen innan träningen, så då gäller det att allt klaffar.
Varannan vecka slutar Mattias tidigare och hämtar de små så då är det enklare, men det var ändå med andan i halsen jag slängde mig ut från jobbet kl 15, ringde Calle på vägen hem (han kommer hem 15.10 och måste så klart få i sig en smörgås) och säger med andan i halsen "jag kommer nu, börja byt om"... och sedan stressa hem, blir irriterad för att han ändå inte är klar fast jag förvarnat, eller att när vi väl kommer till ishallen så har han glömt klubban eller hjälmen eller "jag-vet-inte-vad"! DÅ är det lätt att hålla sig för skratt...

Än så länge har ju inte Noah börjat med någon aktivitet och Oliver är fullt nöjd med Kyrkråttorna en timme varannan onsdag, jag kan bara ana hur det kommer bli... det här kanske bara är lugnet före stormen.

Sedan ska man ju försöka göra "egna" saker mitt i detta kaos, klassmöten, umgås med kompisar, träna mm. Men så länge det finns tid över så är det inga problem. Vi har ett bra "Nätverk" med mor- och farföräldrar som alltid ställer upp, så när någon frågar om jag vill följa med ut, eller åka och fika mm så kan jag svara direkt. Jag behöver aldrig "kolla" med Mattias utan bara titta i min egen agenda. Är det så att Mattias också ska ut på någonting så får man fixa barnvakt, så enkelt är det! Det är ju inte så att vi plötsligt bara reser oss och säger "jag sticker ut och äter med jobbet" utan vi säger ju till innan att "på tisdag ska jag fika med en kompis efter jobbet" eller i Mattias fall "imorgon är det hockey" och så anpassar man sig efter det...DET uppskattar jag jättemycket. Det blir en frihetskänsla att ändå "rå om" sin egen tid och ingen som stoppar upp och säger "upupupup! Nej, du får inte gå för du har varit borta flera dagar den här veckan och nu är det min tur..." Tack och lov är vi impulsmänniskor båda två och då kan man inte stoppa den andra för då försvinner spontaniteten tror jag. Sedan kan jag ändå få dåligt samvete om jag är bortra flera kvällar i rad, men det är nog bara jag själv som lider...

Men trots det så måste det ju ändå planeras, och det har hamnat på min lott. T ex kolla upp vem som kan hämta när båda jobbar sent? Kan barnen vara hos farmor när det är studiedag? eller hos mormor fast de är snoriga? Jaha, börjar du tidigt, jag kan kolla om morfar kan lämna... mm mm.
Häromdagen satte jag mig med almanackan och kollade upp vilka dagar vi behöver barnpassning eftersom det är massa studiedagar och klämdagar och "fan och hans moster". Så nu har jag allting klart t om 16 augusti :) så nu slipper jag den planeringen i alla fall, alltid nåt eftersom jag säkert måste planera in en massa annat kul nu när sommaren närmar sig, men det innefattar ju hela familjen!

Tänk vad enkelt det skulle vara om man istället, i samband med första barnet fick ett stort pussel med orden "varsågod här är ditt livspussel! Lycka till"... det känns som det skulle vara mer lustfyllt och enklare och så skulle man kunna välja själv var man vill börja, kanske planera studenten före 1-års dagen? Eller när man tröttnar planerar julen 2020... vilken grej!