söndag 27 maj 2012

Hur tänkte hon nu?

Ja, jag kan förstå att det är flera därute som inte riktigt förstår varför vi skaffat hund, vi som har hela huset fullt med ungar och ett hektiskt liv ändå, men jag säger "just därför".


För det första att som barn få växa upp med en hund är få förunnat men en trygghet. Att det alltid är någon hemma när man kommer från skolan, någon man kan trösta sig hos och berätta alla hemligheter för OCH alltid ha en lekkompis som är med på bus när som helst på dygnet. Både jag och Mattias har ju vuxit upp med hund och vet vilket jobb det innebär men också hur mycket man får tillbaka. Har sett en bild från när jag är liten och har trängt mig ner i hundkorgen och sitter på våran dåvarande Boxers rygg och hon ligger kvar! Det är kärlek det!

Sedan kan jag också tycka att i dagens stressiga samhälle där så många blir utbrända och sönderstressade så behövs en hund! Att kunna få en stund tillsammans i skog och mark, tystnad och tid till eftertanke utan massa press, prat och tjat (ja jag kan också uppskatta tystnaden faktiskt). Egen tid varje dag, det tror jag alla behöver mer eller mindre.

Sist men inte minst har vi ju också hälsoaspekten, man får frisk luft vare sig det regnar småspik, minus 30 eller en fin höstdag OCH man kommer upp i tid och kan njuta av tystnaden innan resten av familjen vaknar. Mamma och pappa som alltid haft hund har fortsatt att ta dagliga långpromenader långt efter att våran sista hund gick bort och båda är otroligt pigga och friska för sin ålder!


Så Ni som undrar och inte tycker vi är riktigt kloka...nu förstår Ni varför!



Den till höger är våran...eller vänta..var det vänster?

torsdag 24 maj 2012

Får jag lov att presentera...


... NOAH! Har snart skrivit här på bloggen i ett års tid och kollade häromdagen igenom alla inlägg och upptäckte att det mest handlat om Oliver och Calle. Noah är mer som en liten svans som bara "hänger på" och trots att han tar STOR plats och är ett yrväder utan dess like så har det helt enkelt inte blivit av att jag skrivit så mycket om honom. Kanske beror det på att han är så självständig och den av barnen jag oroar mig minst för...eller förlåt...inte ororar mig alls ska det stå. Han är så självklar, långt fram i utvecklingen och väldigt social! Så då är det liksom inte så mycket att skriva om, men tänkte nu berätta lite om våran egna "Emil".

Som sagt, född i den mörkaste månaden november och skorpion som jag själv. Föddes med ljust hår till skillnad från sina syskon som hade mörkt hår som ljusnade. Tjockt, ljust hår med självlockar som står åt alla håll och som på något sätt sammanfattar hela hans väsen, man kan bara genom att titta på honom se vad han är för sort. Sprallig och glad person men med ett temperament som inte går av för hackor. Alla barnen är ju lika pappa till utseendet, men äntligen har ett barn fått mitt humör! (på gott och ont) Jag kan också bli arg väldigt snabbt men till skillnad från Noah så lägger jag mig inte ner och skriker...utan står upp och gormar istället. Så jag kan bara ana hur mycket vi kommer bråka i framtiden...

Noahs kännetecken är att han ofta går naken, tar av sig kläderna i tid och otid. Spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, så länge han är inne så klart. Har väl någon gång försökt att hämta tidningen i oktober helt naken med bara gummistövlarna... men kom väldigt fort in igen. Att man har gäster som han aldrig träffat är inget hinder, han klär av sig för alla! Är nyfiken och vill gärna hjälpa till när jag stökar i köket. Men eftersom vi har samma dåliga tålamod båda två så går det väl sådär... jag vill gärna "hjälpa till" när han ska baka medans han själv anser att han kan klara allt helt själv! Han ställer sig vid degbunken, tittar stint på mig och säger nästan argt "hur gör man då?!!". Samma sak när jag målar, hinner knappt vända ryggen till innan han smiter fram till färgburken, sliter tag i penseln och ropar uppfordrande "HUR GÖR MAN DÅ????!". Han tror på sig själv och vill väldigt mycket, vilket oftast resulterar i att han faktiskt klarar av det han företar sig.

I helgen gick det inte lika bra när han fick för sig att han kunde köra bil.... han, Oliver och grannens lilla kille hoppade in i min bil (som jag så klart glömt att låsa) och Oliver satte sig vid ratten. Våran garageuppfart är inte helt platt utan lutar lite lite grann... så efter att ha dragit i lite spakar så började bilen rulla, över gatan och in i grannens postlåda! Det gick inte fort, men det var lagom skärrade killar som kom ur bilen, och en ännu mera skärrad mamma utanför! Saken är den att Noah har gjort samma sak tidigare men då med Mattias bil och då hann Mattias slänga sig in i bilen och dra i handbromsen.... och den gången blev Noah arg...den här gången betydligt lugnare. Vet inte om han sa till sina kompisar att "det är lugnt jag har gjort det här förut, man gör bara så här och så här" eller hur de resonerade. Ja det är lätt att fnissa lite åt det efteråt, men tänk om någon stått bakom bilen!! Jag utsatte ju alla barn i grannskapet för fara bara för att jag inte låst bilen...usch!! Men de fick sig en tankeställare, och jag med, och gör nog inte om det i första taget.

Noah är som sagt en liten sprallig kille som hela tiden har bus i ögonen, han ger brorsorna små tjuvnyp och när han var mindre bet han dom. Oliver och Noah leker mycket och är bra kompisar men Calle och Noah har ett speciellt band till varandra. Om det beror på åldersskillnaden eller om det är för att de är ganska lika till sättet, fast Noah har mer skinn på näsan, vet jag inte men de kommer väldigt bra överens. När Calle står ute på gatan och övar skott med sin innebandyklubba så dröjer det inte länge innan Noah kommer utfarande med sin lilla klubba och vill vara med. Noah är också den av barnen som alltid är med på allting vi hittar på. Ska vi gå ut är det han som är först ute (oftast naken och utan skor men i alla fall), ska jag åka till Coop och handla står han vid bilen innan jag pratat klart, lite som en hund faktiskt! Han skriker alltid ett högt och glatt "JA!" när jag frågar om vi ska gå till skogen, fika, äta glass, cykla...you name it. Han är med på allt, och alltid med ett leende på läpparna och busiga ögon, förutom när han ska sova. Då står han på huvudet i soffan och skriker sig hes av ilska....

En annan, mindre bra, egenskap han har är att han alltid, fortfarande, ska köra ner händerna i min bh och klämma på tuttarna i tid och otid (ja jag vet att Ni killar inte alls tycker att det är en dålig vana utan att han bara gör det som Ni också önskar att ni vågade) Men jag tror det är som en trygghetsgrej för honom, att klämma lite, men det håller på att driva mig till vansinne! Det är ju inte så att han bara lägger handen på utan han ska helst klämma och snurra och greja så jag blir helt öm och när jag säger nej (som jag gör varje gång) så skriker han och suckar högt... det har dock blivit bättre men jag hoppas han slutar snart, helst redan imorgon...

Han är en väldigt "öppen och social" liten person och inte nämnvärt blyg vilket gjorde Turkarna överlyckliga när vi var där för några år sedan. En liten kille som nyss lärt sig gå, ljus i hyn och kritvitt hår som gick till alla som sträckte ut händerna! Turkarna är ett så otroligt barnkärt folk så man kan inte förstå om man inte varit där. OM det berodde på att han var så ljus, eller för att han var så glad, eller om de bara gillar barn väldigt mycket, det vet jag inte MEN när vi var ute och åt kom personalen och tog honom så att vi kunde äta i lugn och ro. På frukostbuffén var han mittpunkten och ute på stan gick han från famn till famn.Calle tyckte det var mindre roligt, och var lite orolig för att de skulle ta honom medans Oliver däremot bara var glad och tacksam över att vara i bakgrunden, trots att han då var lika ljushårig som sin lillebror. I september åker vi dit igen och då blir det "upp till bevis" om det bara var en tillfällighet...


Än slank han hit.....                             och än slank han dit....  

måndag 14 maj 2012

Tänk att det blev så här!....

Idag har jag varit på möten angående de två äldsta barnen. Först ut var Calle där det återigen var dags för utvecklingssamtal. Innan vi gick in så sa Calle "-snälla bli inte arg på mig om jag får skäll om jag t ex har pratat för mycket" jag log lite för mig själv eftersom jag ALLTID blivit tillsagd på ALLA "kvartsamtal" att jag pratar för mycket... och svarade "så klart jag inte blir, man kan inte springa ifrån sitt ursprung". Hade inga större förväntningar inför mötet utan antog att det skulle vara " som vanligt" men döm om min förvåning när fröken öppnade munnen och gick igenom ämne efter ämne med bara visdomsord och glada tillrop! Sedan kom vi till Matematiken, Calles värsta ämne... och där var det lite mera tandagnissel, men ändå ingenting som inte gick att rätta till. Calle verkligen hatar matte, tycker det är pest och pina och börjar gäspa bara matteboken kommer inom synhåll. Efter att ha räknat två tal blir han så trött så han måste lägga sig över bordet och halvliggandes skriva de sista raderna...inte så konstigt att fröken säger att han måste använda linjal och skriva i rutorna för det är svårt att följa hans uträkningar...nähä! Calle som inte ens orkar hämta suddgummi "för det ligger i köket" utan istället bara stryker över det felaktiga och börjar om, och blir det också fel bara fortsätter att stryka över.... och mitt i allt kan det dyka upp en teckning på en döskalle eller liknande... så hans mattebok ser mer ut som klottret på en toalett än en skrivbok...  Nog pratat om matten, fröken fortsätter berätta om hur lugn och harmonisk Calle blivit den sista terminen och jag bara sitter och gapar...fattar ingenting! Är det våran Calle hon pratar om? Och när så samtalet är över och det är dags att gå, slår det mig...hon har inte en enda gång sagt att Calle pratat för mycket, stört sina kamrater eller haft svårt att sitta still!? Är hon både blind och döv??  Ni förstår inte detta, MIN son, som sitter tyst på lektionen?? Om jag inte haft honom bredvid mig hela BB-tiden hade jag trott att någon bytt ut honom...så jag blir tvungen att vända om och uttryckligen fråga "men...har han inte pratat för mycket på lektionerna?" och får ett "-nej, faktiskt inte!"...helt otroligt! Måste nästan nypa mig i armen, men avstår och skänker en tacksam tanke till de personer som bestämde att just han skulle byta klass. Kunde inte blivit bättre!

Sedan var det bara att ta ett djupt andetag och gå vidare till ett uppföljningsmöte om Oliver.
Jag, Mattias, fröken, fritidspedagog och skolkuratorn skulle tillsammans sammafatta hans första år på lekis. Vi har ju märkt hemma att han blivit lite mera självständig, klokare och säkrare men hur har det visat sig i skolan? Jag har funderat en hel del den här sista veckan och undrat vad de ska säga...kan han börja skolan? Tror de att han klarar det? Men känner mig ändå ganska lugn när jag går dit, för jag vet ju att det går framåt men hur mycket? Är det tillräckligt? Kuratorn ber fröken och fritidspedagogen att började berätta om Oliver och jag sitter på helspänn... men redan efter några meningar andas jag ut...en lång, lättnandes suck.
De berättar nämligen om en Oliver som har utvecklats enormt de sista månaderna! Att den lilla osäkra killen som helst bara tydde sig till fröknarna på rasterna  numera inte ägnar dom en blick, mer än när han vill berätta någonting. För om Calle sitter tyst på lektionerna så är Oliver precis tvärtemot. Han pratar gärna och mycket, och med tanke på hur han var när han började i höstas så välkomnas det mer än gärna! När man hämtar honom kan man få uppfattningen om att han är skolans kung för ALLA hälsar på honom, stora barn i sexan kommer fram och säger "tjena Oliver high five!" och han ser glad ut, men också förvånad. Som om han tänker "Va?! hur vet dom vad jag heter?" och när man frågar vilka det var så har han ingen aning.  Men fröknarna berättar att han gärna pratar med alla som är i närheten, oavsett ålder eller kön, och att många dessutom tycker om att lyssna på honom.

Han har börjat att be om hjälp men säger också ifrån när han tycker att fröknarna sitter kvar för länge vid hans bord "jag förstår, du kan gå nu". Han är tydligen bland de första ut på rasten...fattar ni?! ...FÖRST!?? Däremot kommer han ofta sist när de ska gå till maten och alla står och väntar. Han förstår inte att de kan bli irriterade för att han är så sen, utan när han väl kommer så uppför han sig som om han var först där...strålar som en sol och säger "nu är JAG här!" och om då någon kompis säger "men vi har ju väntat länge på dig" svarar han bara "ja ja, men nu är jag här i alla fall".
Att stressa Oliver går inte, han kommer när han kommer. När han började på lekis "rymde" han ofta till toaletten som var som en "trygg plats" numera rymmer han på rasterna... inte längre än till andra skolgårdar och andra klasser, men ändå.

Sedan berättade de om en Oliver som sprungit två varv på en slinga i skogen och som gärna ville springa en till....hade det varit i höstas hade fröken fått släpat runt honom...
När han sedan inte hann med att springa något mera hade han tittat uppfordrande på sin fröken, pekat på sina skor och sagt "mäh! vad ska jag då ha de här till!? Om jag inte får springa?" Allt de säger är bara positiva saker och jag känner efter en stund att mina ögon börjar bli glansiga och jag känner bara en enorm tacksamhet och glädje! Är det verkligen sant allt de säger? Har han utvecklats så otroligt mycket? Blivit en sån liten klok personlighet som klarar sig så bra själv? Ja, det verkar faktiskt så och på vägen till bilen nyper jag mig själv, hårt hårt i armen....



Och den ljusnande framtid är vår...

lördag 5 maj 2012

Mitt Örebro

Jag har skrivit en krönika i Nerikes Allehanda (public i onsdags) och eftersom jag vet att alla inte har tidningen så publicerar jag den här också! Fast i längre version och mera utlämnande med barnens namn. Det är inte lätt att vara journalist och skriva exakt 2500 tecken...så här kommer versionen på 5-6 000 tecken istället.


När första barnet kom hade jag en romantisk bild av hur hela familjen skulle strosa runt på gatorna i Örebro, äta glass på Svampen och njuta av utsikten. Sitta nedanför befriaren och mata änder med slottets silhuett speglandes i vattnet. Gå längst med ån ner till Stadsparken med en fikakorg på armen och sedan tillbringa hela eftermiddagen på en filt i skuggan medan barnen lekte.

Allt det där var inga som helst problem med ETT barn men nu, 10 år senare, står jag här med 3 killar varav den yngsta på 3 år är mer vild än tam! Att åka upp i Svampen med barnen är som att åka AtmosFear på Liseberg...ren och skär dödsångest rakt igenom. Enda skillnaden är att AtmosFear bara tar 3 min... Så länge vi är inomhus är allting frid och fröjd men när de absolut måste gå ut får jag maxpuls, barnen skriker av glädje och har den dåliga smaken att dela på sig och springa åt varsitt håll! Panik!! Jag har aldrig hört talas om att något barn ramlat ner men tänker att någon gång måste vara den första... så jag köper den minsta glassen som finns, väntar nervöst på att de ska äta upp fort och åker snabbt ner igen och börjar andas först när vi står på gräsmattan nedanför och säger "men DET var väl roligt killar!? Det måste vi göra om". Nu har de ju satt upp ett jättefult stängsel på Svampen så nu känner jag mig tryggare, men fortfarande lite höjdrädd...
Ibland (eller ganska ofta) glömmer jag bort hur det är att åka själv med tre barn upp på stan (är otroligt bra på att förtränga) utan känner bara att det skulle vara mysig. Får dock ett abrupt uppvaknande redan när vi går av bussen vid järntorget och Noah sätter av i 130 mot en skock duvor samtidigt som Oliver, som ofta är i sin egna lilla värld, nynnande börjar gå åt ett helt annat håll och inte helt oväntat mitt ut i gatan bland bussar och taxibilar. När jag skriker hans namn, tittar han bara lugnt upp över sina glasögon, ser sig om och med ett "hoppsan, bussar!" kommer tillbaka till mig. Jag biter ihop, tar ett djupt andetag och styr bestämt kosan mot slottet och änderna. Vi går till den fina platån och det enda jag tänker på är att det saknas räcken och att barnen kan ramla i... men vill inte vara en "tjatmorsa" utan försöker le och se oberörd ut, men mitt inre är i uppror och hjärtat skenar. Som en hök vakar jag över dom för jag vet att minstingen kan försvinna bara man släpper honom med blicken. Att sedan i sakta mak strosa längs med ån ner till Stadsparken med ett rosa skimmer kring oss alla, ja det finns inte på kartan. Bara att gå över storbron med strömmande vatten under och ett barn i varje hand som uppför sig värre än chimpansungar är nog så stressande. Minsta avvikelse från min hand gör att rösten går upp i falsett samtidigt som jag med pipig, darrig, på gränsen till hysterisk röst säger "Släpp inte handen!”. Och inte går jag bredvid ån heller, utan gärna en omväg kring Oskarsparken och Behrn arena (nej, nu överdrev jag nog lite men i alla fall)
När vi väl kommer fram till Stadsparken kanske Ni tror att jag äntligen kan andas ut, plocka fram fikakorgen och kanske t om halvslumra på gräsmattan MEN det är nu det riktigt jobbiga börjar. Barnen älskar verkligen lekparken och skingras för vinden samtidigt som jag förvandlas till ett Zoo.


Min hals blir som en giraffs, ögonen börjar flacka och huvudet snurra runt som på en uggla för att hela tiden hålla koll på alla tre. Samtidigt försöker jag dricka mitt kaffe och njuta av solen som "alla andra" och le mellan hopbitna käkar. Det är ingen enkel matematik och vill man lägga till ännu mera oro så tar man självklart båten över till stora Holmen, detta barnens mecka, omgivet av vatten och inga staket! Oliver som är lugnast och som jag kan lämna en liten stund vill helst sitta och rita och pyssla, MEN inte utan mig. Samtidigt som Noah, som vill vara själv men inte får, glatt far runt på trampbilarna och retar upp varenda unge när han kör mot rött, enkelriktat och över gräsmattor! Att se efter honom är ett heltidsjobb, inte bara för att han kan dra iväg utan för att han har ett rejält temprament och kan bli oxtokig, lägga sig ner och skrika om någonting inte fungerar på första försöket, t ex när han ska sätta på sig skon... Mitt i detta kaos står Calle, som jag får mycket hjälp av. Som alltid ställer upp för sina brorsor och som har ett speciellt band till Noah. (De är liksom stöpta i samma form) Utan honom hade jag aldrig åkt... men han börjar bli för stor för Stora Holmen och vill bara åka hem och jag förstår honom...  


När vi så äntligen kommer hem andas jag ut och spänningshuvudvärken, efter att ha bitit ihop en hel dag, kommer smygande. Landar i soffan med ett "aldrig mer" på mina läppar men vet innerst inne att jag redan nästa vecka kanske gör ännu en utflykt ensam med barnen.
Det konstiga är att om 10 år från nu kommer jag att minnas dessa upptåg som "mysiga"! Bra på att förtränga var ordet och min romantiska bild av att lugnt strosa runt med familjen i Örebro kommer inte ens ha blivit naggad i kanten!


 Som sagt, från det här hållet ser det riktigt mysigt ut...

tisdag 1 maj 2012

Ytterligare en milstolpe...

Ja, nu är dagen här! Dagen med stor D som jag har väntat och tvivlat på! Har i de mörkaste stunder tänkt att jag aldrig kommer få uppleva detta. Tyngden jag känt på mina axlar, oron som malt i min mage och de dystra tankarna har plötsligt fått ge vika och jag vill bara krama hela världen, men allra mest Oliver. Han har nämligen ÄNTLIGEN lärt sig cykla och VILL träna ännu mera. I slutet av förra sommaren lärde han sig att cykla några meter men var inte det minsta intresserad av att fortsätta utan började nästan gråta när vi sa att vi skulle öva. Därför räknade vi kallt med att börja om från början i år, men icke sa nicke!
Nu är det han som hämtar oss, flera ggr om dagen, och ber oss följa med honom ut och "träna", för träna är precis vad det är. Det är ingen motionärsjogging vi talar om här utan värsta intervallpassen där han nu allt som oftast cyklar ifrån oss!

Igår skulle han cykla till Valborgsmässoelden och var alldeles uppspelt innan vi kom iväg ("jag blir alltid så här stressad när ni säger att vi ska göra något roligt"...hmm tror han menar "uppspelt"...)
Jag hade, som vanligt, klätt mig ordentligt för att inte frysa och hade inte alls räknat med att köra ett intervallpass både dit och hem! Så för första gången i historien behövde jag inte värma mig vid elden utan kom istället flåsande till  fiskdamm och lotteri...tur att det är pengarna som "talar" i de sammanhangen och det bara var att sträcka fram en tia utan att säga nåt och alla förstår ändå vad man vill...

Oliver är jättelycklig och verkar själv förstå hur stort det är att kunna cykla och hans värld har blivit lite större, med ännu mera möjligheter och ännu bättre självförtroende! "-Tänk då kan vi cykla och köpa glass i sommar, och så kan jag cykla med Calle till skolan"...ja, lilla älskade unge, det KAN du!!