torsdag 24 maj 2012

Får jag lov att presentera...


... NOAH! Har snart skrivit här på bloggen i ett års tid och kollade häromdagen igenom alla inlägg och upptäckte att det mest handlat om Oliver och Calle. Noah är mer som en liten svans som bara "hänger på" och trots att han tar STOR plats och är ett yrväder utan dess like så har det helt enkelt inte blivit av att jag skrivit så mycket om honom. Kanske beror det på att han är så självständig och den av barnen jag oroar mig minst för...eller förlåt...inte ororar mig alls ska det stå. Han är så självklar, långt fram i utvecklingen och väldigt social! Så då är det liksom inte så mycket att skriva om, men tänkte nu berätta lite om våran egna "Emil".

Som sagt, född i den mörkaste månaden november och skorpion som jag själv. Föddes med ljust hår till skillnad från sina syskon som hade mörkt hår som ljusnade. Tjockt, ljust hår med självlockar som står åt alla håll och som på något sätt sammanfattar hela hans väsen, man kan bara genom att titta på honom se vad han är för sort. Sprallig och glad person men med ett temperament som inte går av för hackor. Alla barnen är ju lika pappa till utseendet, men äntligen har ett barn fått mitt humör! (på gott och ont) Jag kan också bli arg väldigt snabbt men till skillnad från Noah så lägger jag mig inte ner och skriker...utan står upp och gormar istället. Så jag kan bara ana hur mycket vi kommer bråka i framtiden...

Noahs kännetecken är att han ofta går naken, tar av sig kläderna i tid och otid. Spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, så länge han är inne så klart. Har väl någon gång försökt att hämta tidningen i oktober helt naken med bara gummistövlarna... men kom väldigt fort in igen. Att man har gäster som han aldrig träffat är inget hinder, han klär av sig för alla! Är nyfiken och vill gärna hjälpa till när jag stökar i köket. Men eftersom vi har samma dåliga tålamod båda två så går det väl sådär... jag vill gärna "hjälpa till" när han ska baka medans han själv anser att han kan klara allt helt själv! Han ställer sig vid degbunken, tittar stint på mig och säger nästan argt "hur gör man då?!!". Samma sak när jag målar, hinner knappt vända ryggen till innan han smiter fram till färgburken, sliter tag i penseln och ropar uppfordrande "HUR GÖR MAN DÅ????!". Han tror på sig själv och vill väldigt mycket, vilket oftast resulterar i att han faktiskt klarar av det han företar sig.

I helgen gick det inte lika bra när han fick för sig att han kunde köra bil.... han, Oliver och grannens lilla kille hoppade in i min bil (som jag så klart glömt att låsa) och Oliver satte sig vid ratten. Våran garageuppfart är inte helt platt utan lutar lite lite grann... så efter att ha dragit i lite spakar så började bilen rulla, över gatan och in i grannens postlåda! Det gick inte fort, men det var lagom skärrade killar som kom ur bilen, och en ännu mera skärrad mamma utanför! Saken är den att Noah har gjort samma sak tidigare men då med Mattias bil och då hann Mattias slänga sig in i bilen och dra i handbromsen.... och den gången blev Noah arg...den här gången betydligt lugnare. Vet inte om han sa till sina kompisar att "det är lugnt jag har gjort det här förut, man gör bara så här och så här" eller hur de resonerade. Ja det är lätt att fnissa lite åt det efteråt, men tänk om någon stått bakom bilen!! Jag utsatte ju alla barn i grannskapet för fara bara för att jag inte låst bilen...usch!! Men de fick sig en tankeställare, och jag med, och gör nog inte om det i första taget.

Noah är som sagt en liten sprallig kille som hela tiden har bus i ögonen, han ger brorsorna små tjuvnyp och när han var mindre bet han dom. Oliver och Noah leker mycket och är bra kompisar men Calle och Noah har ett speciellt band till varandra. Om det beror på åldersskillnaden eller om det är för att de är ganska lika till sättet, fast Noah har mer skinn på näsan, vet jag inte men de kommer väldigt bra överens. När Calle står ute på gatan och övar skott med sin innebandyklubba så dröjer det inte länge innan Noah kommer utfarande med sin lilla klubba och vill vara med. Noah är också den av barnen som alltid är med på allting vi hittar på. Ska vi gå ut är det han som är först ute (oftast naken och utan skor men i alla fall), ska jag åka till Coop och handla står han vid bilen innan jag pratat klart, lite som en hund faktiskt! Han skriker alltid ett högt och glatt "JA!" när jag frågar om vi ska gå till skogen, fika, äta glass, cykla...you name it. Han är med på allt, och alltid med ett leende på läpparna och busiga ögon, förutom när han ska sova. Då står han på huvudet i soffan och skriker sig hes av ilska....

En annan, mindre bra, egenskap han har är att han alltid, fortfarande, ska köra ner händerna i min bh och klämma på tuttarna i tid och otid (ja jag vet att Ni killar inte alls tycker att det är en dålig vana utan att han bara gör det som Ni också önskar att ni vågade) Men jag tror det är som en trygghetsgrej för honom, att klämma lite, men det håller på att driva mig till vansinne! Det är ju inte så att han bara lägger handen på utan han ska helst klämma och snurra och greja så jag blir helt öm och när jag säger nej (som jag gör varje gång) så skriker han och suckar högt... det har dock blivit bättre men jag hoppas han slutar snart, helst redan imorgon...

Han är en väldigt "öppen och social" liten person och inte nämnvärt blyg vilket gjorde Turkarna överlyckliga när vi var där för några år sedan. En liten kille som nyss lärt sig gå, ljus i hyn och kritvitt hår som gick till alla som sträckte ut händerna! Turkarna är ett så otroligt barnkärt folk så man kan inte förstå om man inte varit där. OM det berodde på att han var så ljus, eller för att han var så glad, eller om de bara gillar barn väldigt mycket, det vet jag inte MEN när vi var ute och åt kom personalen och tog honom så att vi kunde äta i lugn och ro. På frukostbuffén var han mittpunkten och ute på stan gick han från famn till famn.Calle tyckte det var mindre roligt, och var lite orolig för att de skulle ta honom medans Oliver däremot bara var glad och tacksam över att vara i bakgrunden, trots att han då var lika ljushårig som sin lillebror. I september åker vi dit igen och då blir det "upp till bevis" om det bara var en tillfällighet...


Än slank han hit.....                             och än slank han dit....  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar