lördag 5 maj 2012

Mitt Örebro

Jag har skrivit en krönika i Nerikes Allehanda (public i onsdags) och eftersom jag vet att alla inte har tidningen så publicerar jag den här också! Fast i längre version och mera utlämnande med barnens namn. Det är inte lätt att vara journalist och skriva exakt 2500 tecken...så här kommer versionen på 5-6 000 tecken istället.


När första barnet kom hade jag en romantisk bild av hur hela familjen skulle strosa runt på gatorna i Örebro, äta glass på Svampen och njuta av utsikten. Sitta nedanför befriaren och mata änder med slottets silhuett speglandes i vattnet. Gå längst med ån ner till Stadsparken med en fikakorg på armen och sedan tillbringa hela eftermiddagen på en filt i skuggan medan barnen lekte.

Allt det där var inga som helst problem med ETT barn men nu, 10 år senare, står jag här med 3 killar varav den yngsta på 3 år är mer vild än tam! Att åka upp i Svampen med barnen är som att åka AtmosFear på Liseberg...ren och skär dödsångest rakt igenom. Enda skillnaden är att AtmosFear bara tar 3 min... Så länge vi är inomhus är allting frid och fröjd men när de absolut måste gå ut får jag maxpuls, barnen skriker av glädje och har den dåliga smaken att dela på sig och springa åt varsitt håll! Panik!! Jag har aldrig hört talas om att något barn ramlat ner men tänker att någon gång måste vara den första... så jag köper den minsta glassen som finns, väntar nervöst på att de ska äta upp fort och åker snabbt ner igen och börjar andas först när vi står på gräsmattan nedanför och säger "men DET var väl roligt killar!? Det måste vi göra om". Nu har de ju satt upp ett jättefult stängsel på Svampen så nu känner jag mig tryggare, men fortfarande lite höjdrädd...
Ibland (eller ganska ofta) glömmer jag bort hur det är att åka själv med tre barn upp på stan (är otroligt bra på att förtränga) utan känner bara att det skulle vara mysig. Får dock ett abrupt uppvaknande redan när vi går av bussen vid järntorget och Noah sätter av i 130 mot en skock duvor samtidigt som Oliver, som ofta är i sin egna lilla värld, nynnande börjar gå åt ett helt annat håll och inte helt oväntat mitt ut i gatan bland bussar och taxibilar. När jag skriker hans namn, tittar han bara lugnt upp över sina glasögon, ser sig om och med ett "hoppsan, bussar!" kommer tillbaka till mig. Jag biter ihop, tar ett djupt andetag och styr bestämt kosan mot slottet och änderna. Vi går till den fina platån och det enda jag tänker på är att det saknas räcken och att barnen kan ramla i... men vill inte vara en "tjatmorsa" utan försöker le och se oberörd ut, men mitt inre är i uppror och hjärtat skenar. Som en hök vakar jag över dom för jag vet att minstingen kan försvinna bara man släpper honom med blicken. Att sedan i sakta mak strosa längs med ån ner till Stadsparken med ett rosa skimmer kring oss alla, ja det finns inte på kartan. Bara att gå över storbron med strömmande vatten under och ett barn i varje hand som uppför sig värre än chimpansungar är nog så stressande. Minsta avvikelse från min hand gör att rösten går upp i falsett samtidigt som jag med pipig, darrig, på gränsen till hysterisk röst säger "Släpp inte handen!”. Och inte går jag bredvid ån heller, utan gärna en omväg kring Oskarsparken och Behrn arena (nej, nu överdrev jag nog lite men i alla fall)
När vi väl kommer fram till Stadsparken kanske Ni tror att jag äntligen kan andas ut, plocka fram fikakorgen och kanske t om halvslumra på gräsmattan MEN det är nu det riktigt jobbiga börjar. Barnen älskar verkligen lekparken och skingras för vinden samtidigt som jag förvandlas till ett Zoo.


Min hals blir som en giraffs, ögonen börjar flacka och huvudet snurra runt som på en uggla för att hela tiden hålla koll på alla tre. Samtidigt försöker jag dricka mitt kaffe och njuta av solen som "alla andra" och le mellan hopbitna käkar. Det är ingen enkel matematik och vill man lägga till ännu mera oro så tar man självklart båten över till stora Holmen, detta barnens mecka, omgivet av vatten och inga staket! Oliver som är lugnast och som jag kan lämna en liten stund vill helst sitta och rita och pyssla, MEN inte utan mig. Samtidigt som Noah, som vill vara själv men inte får, glatt far runt på trampbilarna och retar upp varenda unge när han kör mot rött, enkelriktat och över gräsmattor! Att se efter honom är ett heltidsjobb, inte bara för att han kan dra iväg utan för att han har ett rejält temprament och kan bli oxtokig, lägga sig ner och skrika om någonting inte fungerar på första försöket, t ex när han ska sätta på sig skon... Mitt i detta kaos står Calle, som jag får mycket hjälp av. Som alltid ställer upp för sina brorsor och som har ett speciellt band till Noah. (De är liksom stöpta i samma form) Utan honom hade jag aldrig åkt... men han börjar bli för stor för Stora Holmen och vill bara åka hem och jag förstår honom...  


När vi så äntligen kommer hem andas jag ut och spänningshuvudvärken, efter att ha bitit ihop en hel dag, kommer smygande. Landar i soffan med ett "aldrig mer" på mina läppar men vet innerst inne att jag redan nästa vecka kanske gör ännu en utflykt ensam med barnen.
Det konstiga är att om 10 år från nu kommer jag att minnas dessa upptåg som "mysiga"! Bra på att förtränga var ordet och min romantiska bild av att lugnt strosa runt med familjen i Örebro kommer inte ens ha blivit naggad i kanten!


 Som sagt, från det här hållet ser det riktigt mysigt ut...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar