torsdag 21 juni 2012

Plötsligt ändras allt...

Jag börjar närma mig 40, barnen börjar bli stora allt går sin gilla gång och jag njuter varje sekund. Jag trivs verkligen med mitt liv och trodde väl att kommande år skulle se i princip likadana ut som de gör nu, men så plötsligt ställs allt på kant, och på bara ett par dagar tar vi ett beslut som kommer förändra vår familjekonstelation för alltid....eller åtminstone flera år framöver.

Ett par bruna ögon som bedjande ser in i mina, en brun, lurvig päls och en varm, blöt nos mot mitt ben... och jag inser att livet aldrig kommer bli sig likt. En valp... hemma hos oss... tänk, det som vi pratat om så länge har plötsligt blivit verkligt och greppbart! Jag har varit den i familjen som bromsat och sagt "nej, inte nu" i flera års tid men så plötsligt faller alla bitar på plats och alla tveksamheter blåser bort! Jag tror att det finns en mening med allt, som jag ofta säger, och tror att det är någonting speciellt med den här valpen, och att det var just till oss och just nu hon skulle komma, men än så länge vet jag inte varför men det kommer visa sig, det är jag säker på.

Igår kom hon äntligen hem, väldigt försiktig och tyst, men ändå våran helt egna!
När jag var yngre och vi hämtade hem vår Boxervalp så kommer jag ihåg vilket liv hon förde i bilen hem! Gnydde, skällde, klättrade högt och lågt och var helt tokig! Så jag blev lite förvånad när Leia lugnt låg vid mina fötter hela vägen hem, dock lite stressad vilket hördes på andningen, men ändå alldeles stilla. Det är en försiktig ras, jag vet, jag har läst och hört, men har ändå inte riktigt förstått förrän nu. Man kan inte gå fram, slå händerna mot låren och säga "ska vi busa?"...då blir hon rädd och springer och gömmer sig... så man måste vara väldigt mjuk och lugn vilket kanske inte är min starka sida men som jag nu får jobba på. Jag och Calle måste t ex sluta skrika och bråka för annars kommer Leia springa till skogs...

En annan sak vi funderat på (speciellt Calle) har varit hur mötet med katterna skulle gå. Trodde att den äldsta, Slalom, skulle flytta hemifrån ett par dagar och sitta och sura. Han har gjort det förut när vi bara haft hundbesök...och visserligen stack han direkt när han såg Leia, men inte längre än att han kunde sitta och ha överblick över vårat hus och trädgård. Där satt han sedan, med vaksam blick i några timmar tills han kom släntrande hem för att äta. Valpen låg och sov när han kom så han kunde ostört gå förbi, tror faktiskt inte ens att han såg henne...hon är ju helbrun och svår att se i skymningen. Dock var han på sin vakt, med stora ögon och smygande "lågt" mot golvet och när han ätit stack han ut igen.

Zlatan däremot, som satt på trappen när vi kom, satt kvar och studerade ingående Leia. Vi satte oss på gräsmattan när vi kom hem och Leia fick ett litet ben att gnaga på, och till slut blev Zlatans nyfikenhet över de nya matskålarna för stor så han gick rakt emot henne för att se om det fanns några rester kvar. Leia såg inte Zlatan förrän han var bara en halvmeter ifrån henne och när de fick ögonkontakt så backade Zlatan tillbaka till trappen, men han fräste inte. Leia var inte speciellt intresserad av honom heller utan bara tittade och fortsatte gnaga. Däremot när hon kom in i huset så tyckte nog Zlatan att det gick lite för långt så han började fräsa och jama så vi fick slänga ut honom. Imorse när jag öppnade dörren kom han som vanlig hem och skuttade glatt in i hallen men stelnade till när han fick syn på Leia som stod i sovrumsdörren och nyfiket tittade på. Vi har satt upp en grind för trappen och jag tror att Zlatan förstår att den liksom "skyddar" honom så när jag gick imorse så satt han några trappsteg upp och stirrade intensivt på varje rörelse Leia gjorde,men hon verkar inte bry sig nämnvärt om vare sig Zlatan eller Slalom, nyfiken javisst men inte så att hon vill leka. De får helt enkelt vänja sig vid varandra och det får ta den tid det tar! Känns som man har ett minizoo...

Nu börjar ett nytt kapitel i familjens historia, med promenader i mörka november, underbara höstmornar och stormiga vinterdagar. Kommer säkert vara jobbigt ibland när man är trött, stressad och bara vill att de ska "bli klara"...men allt det kommer uppvägas av alla stunder av glädje och gos. Kan se framför mig när Calle sitter och spelar i soffan och Leia sitter bredvid, en ledsen Noah som söker tröst i den mjuka pälsen eller Oliver som går runt i trädgården och filosoferar med en hund hack i häl... det är ju alla dessa små stunder som betyder så otroligt mycket men som man kanske inte alltid tänker på. Det är ett stort ansvar och det kommer säkert följas av oro och till slut även sorg, men jag kommer nog aldrig, aldrig ångra att hon kom in i våra liv....våran egna lilla prinsessa!









fredag 15 juni 2012

Dataspel och fotboll

Som Ni alla vet så är jag inget stort fan av rutiner när det gäller familjelivet och uppfostran. Jag är väldigt imponerad av de som har speciella tider när barnen får spela dataspel, eller en del där de bara får spela en timme per dag. Jag låter mina barn spela hur ofta de vill, men inte till vilket pris som helst. De får t ex inte välja spel före kompisar, då tycker jag att det gått lite för långt. Eller att de blir griniga och helt "besatta" av att spela, då tar vi "spel & tv förbud" under en dag, så att de kommer på andra tankar och det har hittills funkat utmärkt. Det blir ju väldigt fel om vi skulle sätta upp regler som säger "en timme om dagen" när både Mattias och jag sitter med våra iphones och Ipad framför tv:n... det skulle verkligen vara att skicka fel signaler!
Sedan vill man så klart att de kommer ut och får frisk luft när vädret tillåter och inte grottar in sig alltför mycket. Så länge de rör på sig mellan varven och man ser att de har ett fungerande kompisnät så tycker jag det är helt ok.

Calle umgås ju med sina kompisar på ett helt annat sätt än vad jag själv gjorde när jag var liten och det innebär inte på något sätt att mitt var det bästa, tvärtom! Calle ska åka till Belgien en vecka nästa termin till en "utbytesklass". Det är så klart nervöst och pirrigt men tänk vad bra de kan lära känna varandra redan innan de åker tack vare tekniken, och vad mycket frågor och oro som kan "kvävas i sin linda"!
De kan spela online tillsammans, prata via skype med både kompisar och föräldrar både under skoltid och efter. Tänk om det funnits när vi var yngre? Då hade man sluppit fylla i långa formulär om brevkompisar i andra länder, där man fick önska kön, intresse, land mm Kommer Ni ihåg dom? Och man önskade sig en tjejkompis i Kina men fick en kille från Tyskland...

Att efter en dag i skolan sätta sig framför tv:n och spela eller slötitta lite kan väl inte vara fel? Eller att gå in mitt på dagen när solen gassar som mest och slappa lite? Nej, jag tycker att man ska låta barnen hänga med i tekniken och inte hålla tillbaka, den går så fort framåt och är inte enbart till ondo som vissa verkar tro.
Jag vet ju att vissa barn måste ha regler för att kunna hantera detta och att det är lätt att de blir "maniska", så jag säger inte att det är fel, men det passar inte mina barn (eller mig och Mattias).

Olivers favoritspel just nu är ett spel där man lär sig klockan (tack Carro för tipset!) och ett annat spel där man försöker sätta ihop Pettsons uppfinningar och som kräver lite tankeverksamhet... sådana spel är ju bara utvecklande och jättebra! Lilla Noah kommer blir expert på Super Mario då han kollar igenom vartenda youtubeklipp som finns om Mario. Tog mig flera veckor innan jag förstod att han inte spelade utan bara kollade på en film där någon annan spelade!

Mitt i allt detta spelande så kom grannen längre ner på gatan med 3 st helt nya fotbollar och frågade om de spelade fotboll...Calle svarade dröjande "- njaaa....ibland så", men så fick han se bollarna och ändrade sig snabbt till "ja, det gör vi!" och plötsligt var alla killarna ute på framsidan och spelade fotboll hela kvällen!!

Ni kanske tror att med 3 killar i huset så spelas det fotboll hela dagarna, men så är det inte. Utan det som hände igår kväll är en väldigt ovanlig företeelse hemma hos oss, då det i princip bara är Noah som är bollintresserad. Calle försökte spela fotboll när han var yngre men tröttnade snabbt och övergick till hockeyn, och Oliver är inte intresserad av sport alls (mer än "pinnleken" som när han förklarade visade sig vara stafett). Däremot vill Oliver vara med på fotbollsskola varje år, men inte mer. Det har istället varit Noah som spelat lite då och då tillsammans med Mattias. Så att se alla 3 busa runt på framsidan med varsin boll var väldigt rolig´t...OCH! de är inte helt förtappade i cyberspace, så det så!

Lite fasthållning hör också till tycker Oliver....








måndag 4 juni 2012

Du lyssnar ju inte!

Hur många gånger har jag inte hört den från Calle? Med tanke på att den nästan alltid kommer när vi bråkar, och som vi gör väldigt ofta så är det inte så konstigt att brorsorna börjar ta efter, men man blir så full i skratt ändå när det liksom inte passar in....

Vi har fått en hög med matjord som ligger på tomtgränsen och väntar på att bli "utspridd", och den är väldigt lockande för Noah och Oliver. Jag tvättade fönster på övervåningen när jag fick se dom glatt lekandes i jordhögen och frågade om det var ok varpå Oliver svarar " ja vi får det för pappa". Jag svarade, dock lite tveksamt, ok och fortsatte med mitt. Sedan var det lite fika på trappan och när inga barn kom så frågade Mattias var de var och jag svarade " i jordhögen där du sa att de fick vara"...varpå Mattias svarade "nej det har jag aldrig sagt, tvärtom!" Saken är ju den att jorden trycks ihop när de klampar runt och gör det lite jobbigare att gräva i, liksom att mycket av jorden följer med in i huset och jag får spel när jag kommer hitta jord överallt... så jag gick dit och sa att "pappa hade inte alls sagt att Ni fick vara här!". Noah, som mest hittar på bus, svarade bara vant "ok då, vi går nu", tog med sig Oliver och gick därifrån. När jag sedan går in för att hämta lite kaffe får jag se Oliver genom köksfönstert hascha ner för hela jordhögen! Så jag går ut och säger ifrån lite skarpare, Oliver säger förlåt och går därifrån. När jag sedan får se honom en tredje gång så rinner bägaren över och jag far ut gormandes "vad är det du inte förstår!? Du får inte vara där!!!". DÅ blir Oliver ilsken, stegar därifrån med arga steg, tittar på mig och nästan skriker "DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG?!"... då kommer jag av mig och börjar nästan fnissa innan jag svarar "vaddå? du har ju inte sagt någonting???".

Oliver har nämligen börjat få små utbrott av ilska och även börjat med en typ av "ilsken gråt". Han kan skrika sig hes när han tycker Calle behandlar honom orättvist, och häromkvällen sparkade han t om i väggen av ilska! På något sätt så tycker jag att det bara är sunt, att han säger ifrån på skarpen och inte tar vad skit som helst. Lillebror försöker ju titt som tätt att "sätta sig" på honom och då får vi heja på Oliver så han visar vem som bestämmer. DÅ är det Noah som skriker... men en Oliver som växer för varje krig han vinner.
Häromdagen bråkade de om ett litet, litet lasersvärd i lego, en kamp som Oliver förlorade. Efter lite medling med lillebror så säger Noah att Oliver kan ta det, men då är Oliver så arg så han bara stegar iväg med stor kliv och ilskna tårar och skriker "jag vill ändå inte ha det där jävla svärdet!" Ops! En svordom som kom naturligt...hmm...inte bra. Det är helt och hållet mitt fel, jag svär i tid och otid och t om Calle säger "måste du svära så mycket mamma"... så från och med nu ska jag försöka sluta med det! OM jag nu inte slår mig vill säga, för då MÅSTE man svära för ett litet "AJ" låter så pluttigt...

Förra veckan när Mattias återigen skulle gräva i jordhögen hittade han EN foppatoffel som satt fast i toppen på jordhögen och Oliver var borta.... hmmm. Mattias såg hur han gick på vägen bakom huset, med bara en sko, och ropade på honom att komma. Oliver gick upp för trappan, som leder upp till våran gräsmatta, och när han var nästan uppe frågade Mattias "men Oliver, var har du din andra foppatoffel?" varpå Oliver helt sonika bara vände på klacken och gick ner för trappan utan att svara... bättre fly än illa fäkta.