Vi har fått en hög med matjord som ligger på tomtgränsen och väntar på att bli "utspridd", och den är väldigt lockande för Noah och Oliver. Jag tvättade fönster på övervåningen när jag fick se dom glatt lekandes i jordhögen och frågade om det var ok varpå Oliver svarar " ja vi får det för pappa". Jag svarade, dock lite tveksamt, ok och fortsatte med mitt. Sedan var det lite fika på trappan och när inga barn kom så frågade Mattias var de var och jag svarade " i jordhögen där du sa att de fick vara"...varpå Mattias svarade "nej det har jag aldrig sagt, tvärtom!" Saken är ju den att jorden trycks ihop när de klampar runt och gör det lite jobbigare att gräva i, liksom att mycket av jorden följer med in i huset och jag får spel när jag kommer hitta jord överallt... så jag gick dit och sa att "pappa hade inte alls sagt att Ni fick vara här!". Noah, som mest hittar på bus, svarade bara vant "ok då, vi går nu", tog med sig Oliver och gick därifrån. När jag sedan går in för att hämta lite kaffe får jag se Oliver genom köksfönstert hascha ner för hela jordhögen! Så jag går ut och säger ifrån lite skarpare, Oliver säger förlåt och går därifrån. När jag sedan får se honom en tredje gång så rinner bägaren över och jag far ut gormandes "vad är det du inte förstår!? Du får inte vara där!!!". DÅ blir Oliver ilsken, stegar därifrån med arga steg, tittar på mig och nästan skriker "DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG?!"... då kommer jag av mig och börjar nästan fnissa innan jag svarar "vaddå? du har ju inte sagt någonting???".
Oliver har nämligen börjat få små utbrott av ilska och även börjat med en typ av "ilsken gråt". Han kan skrika sig hes när han tycker Calle behandlar honom orättvist, och häromkvällen sparkade han t om i väggen av ilska! På något sätt så tycker jag att det bara är sunt, att han säger ifrån på skarpen och inte tar vad skit som helst. Lillebror försöker ju titt som tätt att "sätta sig" på honom och då får vi heja på Oliver så han visar vem som bestämmer. DÅ är det Noah som skriker... men en Oliver som växer för varje krig han vinner.
Häromdagen bråkade de om ett litet, litet lasersvärd i lego, en kamp som Oliver förlorade. Efter lite medling med lillebror så säger Noah att Oliver kan ta det, men då är Oliver så arg så han bara stegar iväg med stor kliv och ilskna tårar och skriker "jag vill ändå inte ha det där jävla svärdet!" Ops! En svordom som kom naturligt...hmm...inte bra. Det är helt och hållet mitt fel, jag svär i tid och otid och t om Calle säger "måste du svära så mycket mamma"... så från och med nu ska jag försöka sluta med det! OM jag nu inte slår mig vill säga, för då MÅSTE man svära för ett litet "AJ" låter så pluttigt...
Förra veckan när Mattias återigen skulle gräva i jordhögen hittade han EN foppatoffel som satt fast i toppen på jordhögen och Oliver var borta.... hmmm. Mattias såg hur han gick på vägen bakom huset, med bara en sko, och ropade på honom att komma. Oliver gick upp för trappan, som leder upp till våran gräsmatta, och när han var nästan uppe frågade Mattias "men Oliver, var har du din andra foppatoffel?" varpå Oliver helt sonika bara vände på klacken och gick ner för trappan utan att svara... bättre fly än illa fäkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar