torsdag 21 juni 2012

Plötsligt ändras allt...

Jag börjar närma mig 40, barnen börjar bli stora allt går sin gilla gång och jag njuter varje sekund. Jag trivs verkligen med mitt liv och trodde väl att kommande år skulle se i princip likadana ut som de gör nu, men så plötsligt ställs allt på kant, och på bara ett par dagar tar vi ett beslut som kommer förändra vår familjekonstelation för alltid....eller åtminstone flera år framöver.

Ett par bruna ögon som bedjande ser in i mina, en brun, lurvig päls och en varm, blöt nos mot mitt ben... och jag inser att livet aldrig kommer bli sig likt. En valp... hemma hos oss... tänk, det som vi pratat om så länge har plötsligt blivit verkligt och greppbart! Jag har varit den i familjen som bromsat och sagt "nej, inte nu" i flera års tid men så plötsligt faller alla bitar på plats och alla tveksamheter blåser bort! Jag tror att det finns en mening med allt, som jag ofta säger, och tror att det är någonting speciellt med den här valpen, och att det var just till oss och just nu hon skulle komma, men än så länge vet jag inte varför men det kommer visa sig, det är jag säker på.

Igår kom hon äntligen hem, väldigt försiktig och tyst, men ändå våran helt egna!
När jag var yngre och vi hämtade hem vår Boxervalp så kommer jag ihåg vilket liv hon förde i bilen hem! Gnydde, skällde, klättrade högt och lågt och var helt tokig! Så jag blev lite förvånad när Leia lugnt låg vid mina fötter hela vägen hem, dock lite stressad vilket hördes på andningen, men ändå alldeles stilla. Det är en försiktig ras, jag vet, jag har läst och hört, men har ändå inte riktigt förstått förrän nu. Man kan inte gå fram, slå händerna mot låren och säga "ska vi busa?"...då blir hon rädd och springer och gömmer sig... så man måste vara väldigt mjuk och lugn vilket kanske inte är min starka sida men som jag nu får jobba på. Jag och Calle måste t ex sluta skrika och bråka för annars kommer Leia springa till skogs...

En annan sak vi funderat på (speciellt Calle) har varit hur mötet med katterna skulle gå. Trodde att den äldsta, Slalom, skulle flytta hemifrån ett par dagar och sitta och sura. Han har gjort det förut när vi bara haft hundbesök...och visserligen stack han direkt när han såg Leia, men inte längre än att han kunde sitta och ha överblick över vårat hus och trädgård. Där satt han sedan, med vaksam blick i några timmar tills han kom släntrande hem för att äta. Valpen låg och sov när han kom så han kunde ostört gå förbi, tror faktiskt inte ens att han såg henne...hon är ju helbrun och svår att se i skymningen. Dock var han på sin vakt, med stora ögon och smygande "lågt" mot golvet och när han ätit stack han ut igen.

Zlatan däremot, som satt på trappen när vi kom, satt kvar och studerade ingående Leia. Vi satte oss på gräsmattan när vi kom hem och Leia fick ett litet ben att gnaga på, och till slut blev Zlatans nyfikenhet över de nya matskålarna för stor så han gick rakt emot henne för att se om det fanns några rester kvar. Leia såg inte Zlatan förrän han var bara en halvmeter ifrån henne och när de fick ögonkontakt så backade Zlatan tillbaka till trappen, men han fräste inte. Leia var inte speciellt intresserad av honom heller utan bara tittade och fortsatte gnaga. Däremot när hon kom in i huset så tyckte nog Zlatan att det gick lite för långt så han började fräsa och jama så vi fick slänga ut honom. Imorse när jag öppnade dörren kom han som vanlig hem och skuttade glatt in i hallen men stelnade till när han fick syn på Leia som stod i sovrumsdörren och nyfiket tittade på. Vi har satt upp en grind för trappen och jag tror att Zlatan förstår att den liksom "skyddar" honom så när jag gick imorse så satt han några trappsteg upp och stirrade intensivt på varje rörelse Leia gjorde,men hon verkar inte bry sig nämnvärt om vare sig Zlatan eller Slalom, nyfiken javisst men inte så att hon vill leka. De får helt enkelt vänja sig vid varandra och det får ta den tid det tar! Känns som man har ett minizoo...

Nu börjar ett nytt kapitel i familjens historia, med promenader i mörka november, underbara höstmornar och stormiga vinterdagar. Kommer säkert vara jobbigt ibland när man är trött, stressad och bara vill att de ska "bli klara"...men allt det kommer uppvägas av alla stunder av glädje och gos. Kan se framför mig när Calle sitter och spelar i soffan och Leia sitter bredvid, en ledsen Noah som söker tröst i den mjuka pälsen eller Oliver som går runt i trädgården och filosoferar med en hund hack i häl... det är ju alla dessa små stunder som betyder så otroligt mycket men som man kanske inte alltid tänker på. Det är ett stort ansvar och det kommer säkert följas av oro och till slut även sorg, men jag kommer nog aldrig, aldrig ångra att hon kom in i våra liv....våran egna lilla prinsessa!









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar