söndag 19 augusti 2012

Rent hus!

Ibland (eller nästan jämt) önskar jag att det någon gång kunde vara rent och fint åtminstone en timme efter att man städat huset. Städa hemma hos oss är lika med ”plocka undan”, man plockar strumpor, skor, jackor, leksaker, lego mm mest HELA tiden och varje gång suckar jag och tänker ”tänk om de kunde plocka upp efter sig! Tänk om man kunde komma hem till ett städat hus varje dag, vad mycket tid man skulle ha över då!” och så har jag muttrat och städat vidare. Men nu har det hänt! Jag har plötsligt fått 2 hela rum som ALLTID är städade och fina och har kommit på mig själv med att jag inte är helt nöjd med det heller …fast det är det jag önskat så länge… konstigt!

Det första är badrummet på övervåningen. För några år sedan kom jag på att det såg för trist ut (man blir hemmablind) och stylade om genom att spraymåla fronten på badkaret svart och även skåpluckorna. Köpte ny hylla, nya handdukar som matchade de nya mattorna, nya blommor, väggord, krukor, prydnadsgrejer mm mm. Sedan var jag nöjd en stund och så flyttade vi ner vårat sovrum och badrummet dog… för plötsligt är det ingen som är där längre!
Det är rent och snyggt men man märker att det är för att ingen är där. Nästan inga handdukar hänger framme (som i vanliga fall nästan viker dörrarna på duschväggen) inga tandborstar ligger slängda eller massa prytlar som står framför spegeln utan allt är tomt och rent och det ekar när man går in där. De stora gröna växterna vi hade på golvet i stora krukor ser mer ut som torkad vass... för ingen kommer ihåg att vattna. För det man inte ser finns inte, eller? 
Visserligen duschar vi där eftersom duschmunstycket är bättre än duschen därnere, så ibland kan de ligga lite svettiga träningskläder på golvet eller några strumpor…men annars är det dött. Jag trodde ju att barnen skulle ha det som sitt, med sina tandborstar och grejer, men de vill inte vara där ingen annan är så de har också flyttat ner sina saker. Så det ”lilla” badrummet på bottenplan har istället blivit överfullt! För vad händer när man duschar däruppe men har alla kläder där nere? Jo man torkar sig och tar med sig handduken ner… och så tar man så klart inte med den upp igen utan näst gång man duschar tar man fram en ny handduk och utför samma procedur vilket gör att badrummet därnere mer liknar en förvaringsplats för handdukar än en toalett! Börjar bli svårt att komma in i duschen för alla handdukar som är slängda över kanten på duschväggen och som snart räcker ända upp till taket. Kanske inte så konstigt att dörren är seg och ramlar ur sina skenor titt som tätt. (Även toalettdörren ramlar ur sina gängor när det blir korsdrag, men det är en annan historia)

Det andra rummet som är välstädat är vardagsrummet. Nästan 35 kvadrat med rena golv (ja när inte Leia gjort nr1 och 2 där vill säga), ett matsalsbord med bara liiite lego på och så en ”lounge” med bord och 3 fåtöljer… allt i fin och prydlig ordning…eller om man så vill…heldött!
Sedan våran vinterträdgård blev klar så har vi tillbringat all tid där! Vi har inte ätit mat en enda gång i köket sedan det nya matbordet till altanen kom på plats!
Vi flyttade också ut tv:n vilket var dödsstöten för vardagsrummet, för vad gör man där om man inte tittar på tv? Barnen bygger lite lego vid det gamla matsalsbordet men det är också allt, sedan brukar vi sitta i fåtöljerna ibland och chilla men det är ingenting som man kan hoppa runt i och stöka till, så det står där och bara ser fint ut. Jag har aldrig tyckt om ”döytor” så det stör mig lite att vi plötsligt fått ett ”finrum” … och eftersom vi har öppen planlösning mot hallen och med fönster som sträcker sig runt 2 av 4 väggar (från taket och nästan ända ner till golvet dessutom), så kan man heller inte slå upp nya väggar och göra ett extra rum (som skulle vara kanon att ha som kontor) utan nu står det bara där och är ”fint” till ingen nytta… man kanske kan göra om det till bowlingbana? Det är ju avlångt… eller ställa in, ve och fasa, ett biljardbord? Eller göra om ALLT till kontor, eller mera ”kontorslandskap” med skrivbord till hela familjen. Hmm ja, då skulle det inte vara välstädat i alla fall ... 

Fast det allra bästa vore nog att göra om det till en sovsal, för är det någonting våra barn är bra på så är det att INTE sova i sina egna sängar! Ibland när jag nattar Oliver och Noah så lägger jag dom i olivers superbreda säng (1,40) och hoppas på att Noah ligger kvar där hela natten. Han tycker om att känna någon nära, men oftast vaknar han runt midnatt och kommer stapplandes nerför trappen.    Men 8 av 10 ggr lägger jag dom i våran säng och sedan bär runt dom till sina egna sängar när de somnat (om jag orkar men oftast blir det att Noah ligger kvar och att jag lägger Oliver i soffan på nedervåningen. När Calle hade sitt förra rum skyllde han på att madrassen var dålig och nu när han har nytt rum vägg i vägg med det gamla skyller han på att det är för varmt eller att sängen är ranglig .. . Så han har i princip tillbringat alla sommarlovets nätter i soffan...

Sedan har vi övervåningens sk allrum. Där har det också blivit lite vakuum dock inte lika mycket för där leker barnen en hel del. Vi skaffade ny tv och utökade kabeltvutbudet där uppe OCH flyttade sedan ut på altanen. Så det känns också lite onödigt, men soffan som har stått där har varit lite ranglig och vi har inte velat sitta där med risk för att den skulle braka (kanske för att den bara satt ihop med 3 skruvar…som vi fick se när den skulle säljas) men nu är det en ny soffa på plats och förhoppningsvis kommer vi tillbringa mera tid där när vintern kommer. Men just den ytan är jag mindre orolig för, antar att snart kommer det drälla av tonåringar som ligger utslängda i soffan och när sedan Oliver blir tonåring så kommer de säkert utnyttja även tv:n och soffan på altanen och DÅ kanske vi måste köpa oss ytterligare en tv att ha i vårat "finrum" och så är allt frid och fröjd...men tänk när barnen flyttar! DÅ kan vi börja snacka om döytor!...





fredag 17 augusti 2012

Skoldax

När Oliver slutade lekis i våras kändes det sååå bra, han hade gjort stora framsteg och uppföljningsmötena ang hans kommande skolstart hade bara varit positiva. Jag har gått genom sommaren med känslan av att "det kommer ordna sig", men nu... med bara 2 dagar kvar...så har den lilla olyckskorpen återigen landat på mina axlar och kraxar högt! Jag sätter mig tungt i soffan och tänker detsamma, lilla söta goa Oliver, hur ska det gå för dig där ute? Ute i den stora världen där det finns så mycket normer och krav som du har svårt att förstå... Att man t ex stänger dörren när man går på toaletten så att inte alla klasskompisar kan se rakt in, att man åtminstone försöker torka sig om man råkar göra nr 2 FAST man sagt att man bara skulle kissa... att man lyssnar när man blir tillsagd och förstår att man ska sluta, istället för att säga ok och fortsätta? Att det är bra om man använder kniv och gaffel varje lunch så att man någon eftermiddag kan ha en tröja utan matrester på mm.mm. Det är sånt jag oroar mig för mest, den sociala biten. Att han kommer bli utanför och retad just för att han är sig själv, speciell, men helt underbar. Nu har ju Oliver alltid varit sån här, så jag tror att hans kamrater inte ser honom på det sättet, utan mera "jaja men han är sån" och inget mer med det.
Det är en liten klass med lugna och stabila barn, så jag hoppas han ska slippa massa skit. Sedan har han några tjejkompisar som "tar hand" om honom som små mammor och det har Oliver ingenting emot, han tycker om att spela hjälplös och de, liksom jag, går på det varje gång. Senast han hade en tjejkompis hemma så fick hon dels hjälpa honom av med bilbältet OCH så fick han henne att bära upp hans stora legoskepp från nedervåningen till sitt rum däruppe så lite smart är han i alla fall. På fritis häromdagen hade han hållit på med sina skor läääänge när de skulle gå ut och till slut hade han tittat frågande på fröken som då sagt "Oliver jag vet att du klarar det där själv" och han hade svarat med glittrande ögon och ett finurligt leende "jag vet" och så hade det gått jättebra. Som sagt...han försöker...

Jag är däremot inte lika oroad över att han inte ska lära sig räkna, läsa och skriva för jag vet att han kommer få all tänkbar hjälp han behöver, men däremot funderar jag på hur vi ska få tiden att räcka till så att vi kan sitta ner med honom varje dag och traggla oss igenom bokstäver och siffror i rimlig tid och inte kl 22 på kvällarna. Det kommer bli svårt, dels eftersom vi har ganska lite tålamod och dels eftersom Oliver sover kl 22 men vi måste helt enkelt göra det för hans skull. Det är det minsta vi kan göra och våran skyldighet, men kommer vi klara det? ja....det är frågan.

Oliver kommer nog däremot att, liksom Calle, få Engelska som sitt favoritämne. Han frågar ofta "vad heter det på engelska?" och "vad sjunger de nu?" när det är engelsk text. Dagens barn har ju så mycket gratis när det gäller engelska, de har det runt omkring sig hela tiden. Engelska serier på tv, ofta engelska på tv-spel/dator och så det självklaraste av allt, musik på engelska. Han kan ju många sånger utantill men vet ju inte vad han sjunger eller ens uttalar det rätt, precis som Calle gjorde när han var yngre (och som de flesta barn gör) och Calle pratar nu engelska obehindrat och jag hoppas och tror att Oliver är på samma linje. Nu har Calle dock börjat slänga sig med en fransk brytning när vi är ute bland folk...det är inte ett ord som är rätt men "låter" franskt: "si si, plö plö", får väl se om det blir hans andra språkval så småningom, men det visar sig, men nu är alla strålkastare riktade mot Oliver, på måndag börjar det...vi kan bara hålla i oss och hoppas på det bästa, för nu smäller det! Hovstaskolan se upp, här kommer Oliver!









fredag 10 augusti 2012

Strutssyndromet

Ni vet ju alla att jag gärna "grottar ner mig" i artiklar och dokumentärer om sjuka människor, barn som far illa och allt möjligt elände. Jag vet inte varför men jag läser/tittar, gråter och t om hulkar. Tårarna rinner och jag känner vanmakten ta över och undrar "-vad är egentligen meningen med alla dessa hemska sjukdomar? Varför ska t ex små barn behöva genomlida cancerbehandlingar?" MEN jag byter inte kanal eller bläddrar förbi utan härdar ut. Efteråt kryper jag upp i soffan och tänker på hur bra vi har det och att jag inte borde klaga så över min onda stortå som envisas med att alltid sticka ut så jag slår i den i alla leksaker och benrester (hundben alltså, inte skelettdelar) som ligger och skräpar på golvet. Haha vad roligt det skulle se ut om det verkligen var skelettdelar som låg där...hahahaha...och lite döskallar... och man säger "Akta! du trampar nästan på gamla Elsas huvud!" Eller "AAAAJ! vem har lagt Göstas ryggrad i köket! trampade med stortån mitt emellan ryggkotorna, gör ju skitont...och nu sitter jag fast dessutom!!

MEN det finns en sak som jag alltid bläddrar förbi, eller byter kanal. Helst vill jag sätta mig och bara hålla händerna för öronen och blunda hårt och tänka på något helt annat... och det är när de på tv pratar om/eller visar all miljöförstöring i världen och alla katastrofer! När det visar hur isen i Antarktis smälter och någon reporter står framför kameran på en gräsplätt och säger "igår var det ett 100km tjockt istäcke här där jag står". (Hmm kanske överdrev lite där men det känns som det går såååå fort) DÅ byter jag kanal. Jag kan inte/klarar inte att ta in att vi håller på att förstöra vår jord, jag orkar inte tänka på det! Det är för stort och ogreppbart. Ja jag vet, man kan inte blunda för då kommer det verkligen gå käpprätt åt skogen, men det är som när man åker bergodalbana och man tycker det går för fort...man blundar av bara farten liksom.

Man kan börja med det lilla säger alla, men inte ens det klarar jag av. JO, jag källsorterar...lite... men när det kommer till maten så är det, tyvärr, priset som styr. När jag storhandlar så letar jag inte efter varor med "bra miljöval" eller de ekologiskt odlade grönsakerna för de är helt enkelt för dyra och jag tror inte barnen skulle uppskatta att äta bara 2 veckor av 4 på en månad, inte jag heller när jag tänker efter (skulle bli så himla grinig). Jag har inga problem att köpa dansk fläskfilé fast jag vet att jag borde gynna de svenska bönderna. Och när jag ska välja köttfärs så tar jag alltid den irländska nötfärsen för den är minst fett i. Ja, det kommer säkert från någon stackars Belgian Blue kossa som knappt kan gå för att de är så "biffiga", men när jag står där i köttdisken så tänker jag inte på det. För om jag skulle fundera på vilket djur som dödats för just den här köttbiten så skulle jag istället stå och gråta vid köttdisken och istället köpa nudlar (Oliver skulle i och för sig jubla om han fick det varje dag!, men inte resten av familjen "flinta") Däremot så har jag tidigare köpt billig salladskyckling, 1 kg för 79:-, som har varit jättegoda, perfekt marinerade och lagom stora bitar MEN så läste jag på förpackningen att kycklingarna både föddes upp och styckades i Thailand...då plötsligt blev det inte alls lika gott... så där går tydligen min gräns.

Så istället för att försöka göra så mycket man kan för miljön, så gör jag lite punktinsatser när andan faller på och sedan byter jag kanal fort som f-n och stoppar huvudet i sanden. Jag inbillar mig att även fast glaciärerna smälter och vattennivån stiger och säkert flera miljoner människor kommer dö i olika katastrofer så är det alltid några som överlever och som hittar andra former att bo och leva på än vad vi har idag och de som överlever, DET är mina barnbarnsbarnbarn! :)


Inte alls utrotningshotade som media försöker få oss att tro utan istället ökar i antal! De har blivit en symbol för miljön men om man bortser från att de är söta så är de ju faktiskt ett av jordens farligaste djur, nyfikna och aggresiva (ingen bra kombination) och inget man vill möta. Att se dom stå och gunga med huvudena på Kolmården är inte heller speciellt upplyftande...men som sagt, de är inte hotade utan mår finfint. Vem skulle inte göra det förresten när de plötsligt har massa gräs att springa på istället för att halka runt på isen och i snön ;)