Skoldax

När Oliver slutade lekis i våras kändes det sååå bra, han hade gjort stora framsteg och uppföljningsmötena ang hans kommande skolstart hade bara varit positiva. Jag har gått genom sommaren med känslan av att "det kommer ordna sig", men nu... med bara 2 dagar kvar...så har den lilla olyckskorpen återigen landat på mina axlar och kraxar högt! Jag sätter mig tungt i soffan och tänker detsamma, lilla söta goa Oliver, hur ska det gå för dig där ute? Ute i den stora världen där det finns så mycket normer och krav som du har svårt att förstå... Att man t ex stänger dörren när man går på toaletten så att inte alla klasskompisar kan se rakt in, att man åtminstone försöker torka sig om man råkar göra nr 2 FAST man sagt att man bara skulle kissa... att man lyssnar när man blir tillsagd och förstår att man ska sluta, istället för att säga ok och fortsätta? Att det är bra om man använder kniv och gaffel varje lunch så att man någon eftermiddag kan ha en tröja utan matrester på mm.mm. Det är sånt jag oroar mig för mest, den sociala biten. Att han kommer bli utanför och retad just för att han är sig själv, speciell, men helt underbar. Nu har ju Oliver alltid varit sån här, så jag tror att hans kamrater inte ser honom på det sättet, utan mera "jaja men han är sån" och inget mer med det.
Det är en liten klass med lugna och stabila barn, så jag hoppas han ska slippa massa skit. Sedan har han några tjejkompisar som "tar hand" om honom som små mammor och det har Oliver ingenting emot, han tycker om att spela hjälplös och de, liksom jag, går på det varje gång. Senast han hade en tjejkompis hemma så fick hon dels hjälpa honom av med bilbältet OCH så fick han henne att bära upp hans stora legoskepp från nedervåningen till sitt rum däruppe så lite smart är han i alla fall. På fritis häromdagen hade han hållit på med sina skor läääänge när de skulle gå ut och till slut hade han tittat frågande på fröken som då sagt "Oliver jag vet att du klarar det där själv" och han hade svarat med glittrande ögon och ett finurligt leende "jag vet" och så hade det gått jättebra. Som sagt...han försöker...

Jag är däremot inte lika oroad över att han inte ska lära sig räkna, läsa och skriva för jag vet att han kommer få all tänkbar hjälp han behöver, men däremot funderar jag på hur vi ska få tiden att räcka till så att vi kan sitta ner med honom varje dag och traggla oss igenom bokstäver och siffror i rimlig tid och inte kl 22 på kvällarna. Det kommer bli svårt, dels eftersom vi har ganska lite tålamod och dels eftersom Oliver sover kl 22 men vi måste helt enkelt göra det för hans skull. Det är det minsta vi kan göra och våran skyldighet, men kommer vi klara det? ja....det är frågan.

Oliver kommer nog däremot att, liksom Calle, få Engelska som sitt favoritämne. Han frågar ofta "vad heter det på engelska?" och "vad sjunger de nu?" när det är engelsk text. Dagens barn har ju så mycket gratis när det gäller engelska, de har det runt omkring sig hela tiden. Engelska serier på tv, ofta engelska på tv-spel/dator och så det självklaraste av allt, musik på engelska. Han kan ju många sånger utantill men vet ju inte vad han sjunger eller ens uttalar det rätt, precis som Calle gjorde när han var yngre (och som de flesta barn gör) och Calle pratar nu engelska obehindrat och jag hoppas och tror att Oliver är på samma linje. Nu har Calle dock börjat slänga sig med en fransk brytning när vi är ute bland folk...det är inte ett ord som är rätt men "låter" franskt: "si si, plö plö", får väl se om det blir hans andra språkval så småningom, men det visar sig, men nu är alla strålkastare riktade mot Oliver, på måndag börjar det...vi kan bara hålla i oss och hoppas på det bästa, för nu smäller det! Hovstaskolan se upp, här kommer Oliver!