fredag 10 augusti 2012

Strutssyndromet

Ni vet ju alla att jag gärna "grottar ner mig" i artiklar och dokumentärer om sjuka människor, barn som far illa och allt möjligt elände. Jag vet inte varför men jag läser/tittar, gråter och t om hulkar. Tårarna rinner och jag känner vanmakten ta över och undrar "-vad är egentligen meningen med alla dessa hemska sjukdomar? Varför ska t ex små barn behöva genomlida cancerbehandlingar?" MEN jag byter inte kanal eller bläddrar förbi utan härdar ut. Efteråt kryper jag upp i soffan och tänker på hur bra vi har det och att jag inte borde klaga så över min onda stortå som envisas med att alltid sticka ut så jag slår i den i alla leksaker och benrester (hundben alltså, inte skelettdelar) som ligger och skräpar på golvet. Haha vad roligt det skulle se ut om det verkligen var skelettdelar som låg där...hahahaha...och lite döskallar... och man säger "Akta! du trampar nästan på gamla Elsas huvud!" Eller "AAAAJ! vem har lagt Göstas ryggrad i köket! trampade med stortån mitt emellan ryggkotorna, gör ju skitont...och nu sitter jag fast dessutom!!

MEN det finns en sak som jag alltid bläddrar förbi, eller byter kanal. Helst vill jag sätta mig och bara hålla händerna för öronen och blunda hårt och tänka på något helt annat... och det är när de på tv pratar om/eller visar all miljöförstöring i världen och alla katastrofer! När det visar hur isen i Antarktis smälter och någon reporter står framför kameran på en gräsplätt och säger "igår var det ett 100km tjockt istäcke här där jag står". (Hmm kanske överdrev lite där men det känns som det går såååå fort) DÅ byter jag kanal. Jag kan inte/klarar inte att ta in att vi håller på att förstöra vår jord, jag orkar inte tänka på det! Det är för stort och ogreppbart. Ja jag vet, man kan inte blunda för då kommer det verkligen gå käpprätt åt skogen, men det är som när man åker bergodalbana och man tycker det går för fort...man blundar av bara farten liksom.

Man kan börja med det lilla säger alla, men inte ens det klarar jag av. JO, jag källsorterar...lite... men när det kommer till maten så är det, tyvärr, priset som styr. När jag storhandlar så letar jag inte efter varor med "bra miljöval" eller de ekologiskt odlade grönsakerna för de är helt enkelt för dyra och jag tror inte barnen skulle uppskatta att äta bara 2 veckor av 4 på en månad, inte jag heller när jag tänker efter (skulle bli så himla grinig). Jag har inga problem att köpa dansk fläskfilé fast jag vet att jag borde gynna de svenska bönderna. Och när jag ska välja köttfärs så tar jag alltid den irländska nötfärsen för den är minst fett i. Ja, det kommer säkert från någon stackars Belgian Blue kossa som knappt kan gå för att de är så "biffiga", men när jag står där i köttdisken så tänker jag inte på det. För om jag skulle fundera på vilket djur som dödats för just den här köttbiten så skulle jag istället stå och gråta vid köttdisken och istället köpa nudlar (Oliver skulle i och för sig jubla om han fick det varje dag!, men inte resten av familjen "flinta") Däremot så har jag tidigare köpt billig salladskyckling, 1 kg för 79:-, som har varit jättegoda, perfekt marinerade och lagom stora bitar MEN så läste jag på förpackningen att kycklingarna både föddes upp och styckades i Thailand...då plötsligt blev det inte alls lika gott... så där går tydligen min gräns.

Så istället för att försöka göra så mycket man kan för miljön, så gör jag lite punktinsatser när andan faller på och sedan byter jag kanal fort som f-n och stoppar huvudet i sanden. Jag inbillar mig att även fast glaciärerna smälter och vattennivån stiger och säkert flera miljoner människor kommer dö i olika katastrofer så är det alltid några som överlever och som hittar andra former att bo och leva på än vad vi har idag och de som överlever, DET är mina barnbarnsbarnbarn! :)


Inte alls utrotningshotade som media försöker få oss att tro utan istället ökar i antal! De har blivit en symbol för miljön men om man bortser från att de är söta så är de ju faktiskt ett av jordens farligaste djur, nyfikna och aggresiva (ingen bra kombination) och inget man vill möta. Att se dom stå och gunga med huvudena på Kolmården är inte heller speciellt upplyftande...men som sagt, de är inte hotade utan mår finfint. Vem skulle inte göra det förresten när de plötsligt har massa gräs att springa på istället för att halka runt på isen och i snön ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar