fredag 14 september 2012

Åtgärdsprogram


Bara 4 veckor efter skolstart dimper det ner ett brunt kuvert i brevlådan "Till målsman för Oliver Andersson". En A4 sida med bara lite text men som betyder massor. Texten berättar att Oliver har fått ett sk "åtgärdsprogram" och ska få extra hjälp och stöd med skolarbetet. Jag är så klart lättad att han får den hjälp han så väl behöver, vi har ju vetat om det hela tiden, men någonstans i bakhuvudet har jag ändå hållit tummarna och hoppats, hoppats, hoppats att det skulle lossna och att han skulle kunna hänga med i skolarbetet som vanligt och mina ögon blir fuktiga när brevet kommer. Vet egentligen inte varför eftersom Oliver inte lider, men ändå...ledsen över att våran lilla "Harry Potter" alltid ska behöva kämpa. Kämpa med cyklingen, kämpa med läsning, kämpa med sina glasögon (som alltid åker ner), kämpa med talpedagoger, kämpa med bokstäver och kämpa med siffror som bara hoppar runt och är svåra att fånga och rita av.

Samtidigt är jag tacksam över att dagens skola "ser" alla barn och anpassar utifrån deras egna behov. Låter ju som en klyscha men fungerar tydligen även i praktiken, för oss i alla fall! Sedan är det nyttigt för mig, som förälder till Calle som har väldigt lätt för sig, att se allting utifrån en annan vinkel. T ex att ett S inte alls är lätt att skriva, speciellt inte om man bara kan rita streck och att jag måste lära mig "tänka om" och vara mera kreativ. Hur lär man sitt barn att skriva en 5:a om barnet inte kan rita av? Jo, man får dela upp och ta en del i taget, och framförallt inte ha bråttom. Mitt tålamod är inte det bästa men jag måste hålla igen, ibland går det mindre bra och Oliver blir ledsen när han hör irritationen i min röst så jag får bita mig i tungan och le mellan hopbitna käkar, för ledsen är det sista han ska behöva bli!

Vi övade stenhårt på 5:orna under semestern genom att skriva i sanden, i luften, på papper mm. Vi hade ju turen att bo på våning 5 och rumsnr 5252, så även där kunde vi ju öva och i slutet på veckan skrev han en 5:a obehindrat. Lycka! Men så kom vi till den jobbiga bokstaven S... ja hur fasen skulle man göra? Försökte förklara att det är som ett slalomspår, eller att man kan dela upp den och skriva C och så att slutet ser ut som nedre delen på 5:an. Men Oliver fattade inte och hans hand ville inte lyda, utan ibland blev det en 3:a ibland bara ett streck...MEN så kom vi på idén att göra slalompinnar! Så jag gör 3 prickar under varandra och sedan får Oliver använda pennan som slalomskidor och åka genom portarna och DÅ förstod han! Ibland råkar starten gå på fel sida om pinnen och ibland startar den redan i andra porten, men vad gör väl det? Vi är ju ändå på rätt väg! Så jag tog läxlappen där fröken skrivit "Oliver får nog svårt att skriva 5 och S" och slängde i papperskorgen! 1-0 till Oliver.

Men när jag tittar på Olivers läxor så undrar jag vilka barn som INTE behöver extra stöd! När jag själv började skolan så lärde man sig bokstäverna först och sedan började man läsa, men nu är det nya tider och nya "grepp". Olivers läsläxa är på 4 sidor och det är inte nåt om "mor ror" eller "far är rar" utan här är det flera meningar per sida. T ex "- Olle är ett monster, sa Bea. -Ett monster som ska mosa oss, sa Asta"... är det meningen att barn idag ska kunna läsa redan innan de börjar skolan? Eller är det bara jag som tycker att det är väldigt svårt bara för att min son har det svårt? Det är säkert någon pedagog som kommit fram till att det här är den rätta vägen att gå, men som mamma blir jag bara bekymrad och ser framför mig hur jag och en trött, halvliggande, Oliver sitter i kökslampans sken sent på kvällarna och tragglar oss igenom all läxa och när vi äntligen är klara så dimper en ny hög ner. Än så länge älskar Oliver skolan och tycker om sina "läxor", och jag hoppas att den känslan kommer sitta kvar länge, glädjen över att lära sig nya saker, för allting går så mycket lättare då, för mig och även för våran lilla underbara kille.


Så fin, så underbar, så älskad!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar