torsdag 25 oktober 2012

Åtgärdsprogram del 2

Jaha, så har vi återigen varit på möte angående Oliver. Den här gången var det för att få svar på hur "Nelly-testet" hade gått. En talpedagog på kommunen har gjort ett test på Oliver där man kollar hur han tänker, ljudar, tar instruktioner, koordination mm mm. Jag såg fram emot mötet för jag tänkte att "nu kommer de se att han är smartare än man kan tro" och gick dit glad till sinnet och med lätt hjärta. Brukar alltid vara lite nervös inför dessa möten för jag inte vet vad de ska säga, men inte den här gången för jag vet ju att han gör framsteg varje dag. Istället var jag glad, nästan upprymd, vilket också gjorde att fallet blev så mycket längre och mycket, mycket hårdare. Efter ca en timme stängde jag dörren till konferensrummet med tungt hjärta och gick snabbt till bilen med tårar som brände i ögonen och när bildörren gick igen bakom mig la jag mig över ratten och lät dom komma. De gick helt inte att stoppa.

Det är så mycket mer som våran goa lilla kille inte klarar av än att skriva och läsa. Så mycket att det gick åt flera A4 sidor för att beskriva och förklara, och jag kan inte återberätta allt men väntar på protokoll så jag steg för steg kan bearbeta allt som sades. Han behöver mer hjälp än vi någonsin kunnat tro och jag kände när jag satt där att "hjälp! han kanske inte klarar sig genom grundskolan", men hoppet är det sista som överger en och han får verkligen all hjälp han behöver! De ska t ex köpa in en Ipad som han ska ha som hjälpmedel för det behöver han, säger specialpedagogen. De gör verkligen allt för att underlätta hans vardag, men han är ju efter redan nu och då har det bara gått några månader på höstterminen så jag är, mer än någonsin, oroad över hur den här resan kommer sluta.

Det största bekymret är väl att han inte riktigt förstår instruktioner och att han har språkförbistringar, dvs kan inte riktigt förklara hur han menar, ta en enkel instruktion, eller förstå det andra säger till honom vilket i sig lätt kan leda till missförstånd. Han svarar ofta "jag vet inte" på direkta frågor, fast det tar jag inte så allvarligt på för både jag och fritidspersonalen vet att han visst vet! Han tycker ju inte om att vara i centrum och ställer fröken en fråga och hela klassen förväntar sig ett svar så är det enklare att säga "vet inte" så att man slipper svara än att verkligen försöka och riskera att misslyckas.

Jag tror också att det här testet är lite missvisande, för Oliver öppnar sig inte för "vem som helst" och då kan svaren bli goddag yxskaft bara för han vill få det överstökat. Men visst är det inte så kul att få veta att han rabblar kroppsdelar när de ber honom säga klädesplagg! Självklart tar jag provet på största allvar men är ändå kritisk till vissa delar. T ex så sa talpedagogen att hon brukar sluta när hon ser att barnen tröttnar men eftersom Oliver var så pigg så hade de hållit på i en timme och lite till! Alltså, han går i ettan, jag kan säga direkt att fast han är bra på att koncentrera sig, så är en timme för länge...pigg eller inte! Speciellt för en kille som är lite långsammare än andra. Så några ggr under denna timme måste han ha haft dippar, kanske när de lyssnade på en saga som han sedan inte kunde berätta vad den handlade om (kanske för att han kopplade bort?? ) För när vi läser sagor hemma så vet han ju precis vad vi läst om! När vi läste Hans och Greta första ggr och sedan läste en annan version på nätet, då sa han ju direkt att "nej, det där är ju knasigt! de har ju skrivit fel i boken mamma!" och det borde han ju inte ha sagt enligt Nelly-testet. På frågan "har du några syskon" blev svaret "nej" men på frågan "har du någon bror" svarade han "Noah" men nämnde inte Calle men hade frågan varit "har du några bröder? hade han troligtvis svarat Noah och Calle" så det är lite klurigt när han tar frågan bokstavligt, och just ordet syskon kände han inte igen och istället för att fråga vad det betyder så hittade han på det han trodde var rätt. Hade det varit någon som kände honom bättre så hade de fattat det här, men istället får han en bock i kanten för något han faktiskt vet .. men å andra sidan finns då inga förväntningar han behöver leva upp till.

Nu ska vi avvakta och se vad som händer, ev går de vidare med en ännu djupare test och då även involverar läkare, psykolog, kurator och spec pedagog, allt för att få så mycket kunskap som möjligt hur Oliver fungerar och för att kunna möta hans behov på bästa sätt, men det känns tungt.

Jag har googlat och läst och försökt hitta någon "diagnos" som stämmer in på honom men hittar mycket men ändå ingenting. Tror att det kanske är en liten störning men som inte går att sätta fingret på. Han föddes ju lite tidigt, var väldigt liten och hade en jobbig förlossning (moderkaka som lossnat) som medförde att han svalt mycket blod och fick "sugas ren" följt av hjärtmassage. I början hade han svårt att syresätta sig själv och fick ligga i kuvös något dygn som sedan följdes upp av mycket höga värden bilirubin (gulsot) och ett dygn under lampan, sondmatning mm. Så hans första veckor var kämpiga och jag tror att han kanske fick en liten hjärnskada av syrebristen, men det är bara mina egna tankar och teorier.

Jag oroar mig för att han kommer bli retad och utanför just för att han inte hänger med. Jag vet ju hur jag själv reagerade när jag var liten och någon i klassen skulle läsa och som röd i ansiktet stakade sig fram, nervös att göra fel ... då satt jag där och himlade med ögonen och suckade... det är sånt jag vill skona Oliver ifrån så länge som möjligt. Än så länge tror jag inte att han ser på sig själv som "annorlunda" utan mera att han är privilegerad (spec när han kommer börja använda ipaden) och de har ju även två tjejer i klassen som är invandrare och som också behöver spec hjälp, modersmålsundervisning mm och som också lämnar klassrummet då och då. Oliver har ju dålig självkänsla och tror inte att han kan klara av nya saker då är ju ipaden ett utmärkt hjälpmedel. Där kan man göra fel utan att klasskamraterna behöver sucka och ge honom gliringar. En sak de ska göra för att stärka hans självförtroende är att berätta en del saker för honom innan resten av klassen får reda på det. Allt för att han ska hinna bearbeta fakta och sedan när det sägs igen känna igen sig och kanske tom kunna svara på en fråga!! Visst är det helt otroligt bra? Det krävs en del från fröken och spec pedagogen men de gör verkligen allt de kan!

Efter mötet var det svårt att få ihop den svarta bilden de målade upp med den underbara Oliver som vi känner så väl! För när jag kom hem stod han ju där! Strålande av lycka, med glasögonen nedhasade på näsan, babblande om sina böcker, spel och vad som hänt i skolan och jag tänkte "nej! Det här är inte det barnet de pratade om, det här barnet funkar ju utmärkt! Han förstår skämt, kan visst återberätta sagor och vet mycket mer än man tror!" de måste ha tagit fel... men inom mig vet jag ju att de har rätt, och det gör ont, ont ända in i hjärteroten.




Oliver har svårt för vissa enkla begrepp t ex igår, imorgon, ikväll... tänkte att det här skulle underlätta för honom...och även för oss andra!

PS Idag hade klassen haft besök av tekniska förvaltningen som hade berättat om återvinning och vet ni vad? Oliver kunde förklara hela kretsloppet för mig! Så det så! Ds




fredag 12 oktober 2012

Fredagsmys

Vad kom först Fredagsmys eller chipsreklamen? Är det en produkt av en bra riktad reklam eller är det en äkta genuin företeelse? Jag har nämligen inget minne av några fredagsmys när jag var liten, eller så har jag bara glömt bort det. Hemma hos oss har nämligen fredagsmyset blivit viktigare än lördagsgodis som vi faktiskt kan hoppa över utan att barnen reagerar men strunta i fredagsmys? Nej det går inte! Så när man trött och sliten åker från jobbet på fredagen så måste jag stanna och handla "mys". För det kunde jag så klart inte göra när jag storhandlade några dagar tidigare för då kändes ju fredagen så avlägsen! Nej, utan en fredag, den sämsta dagen av alla dagar, måste jag att besöka Ica. Den dagen då majoriteten är trötta, stressade och lättirriterade och bara vill hem....då ska jag in och handla. Det är inte så att jag kan springa in och ta en påse i ena handen och en dricka under armen och snabbt glida ut genom snabbkassan... Nej, vi är fem i familjen och alla tycker vi olika! Calle vill ha popcorn, Noah och jag chips, Mattias ostbågar (eller chips) och oliver choklad! Att dricka blir det en sprite till Calle (som jag tycker är det äckligaste som finns) och sedan päronsoda eller fanta vildabär till oss andra (fast ibland när jag bara tänker på mig själv blir det trocadero som jag älskar). Som ni hör så räcker inte mina händer till och inte heller en korg, utan det blir en vagn och det känns som jag handlar till en hel skolklass!

Men det finns väldigt många fördelar med fredagsmys istället för lördagsgodis!  För det första är alla trötta på fredagskvällen och somnar tidigt (antingen i soffan eller sängen) Noah brukar förresten somna i framstupa sidoläge mitt i en mening. Detta innebär att det blir rätt mycket chips och popcorn kvar och då har vi kommit på den smarta ide'n att lämna allting framme ( eller kommit på och kommit på, vi har väl somnat ifrån eller inte orkat ställa undan). Så när barnen vaknar tidigt på lördagsmorgonen så går de ut till tvn och hittar denna buffé av godsaker, de äter lite ( nästan allt) och smyger sedan in och frågar försiktigt " får vi ta lite chips?" ( eller smyger och smyger, mera klampar in och pratar i vanlig samtalston som känns som de skriker) och trött som man är och bara vill somna om så blir alltid svaret " självklart ät hur mycket ni vill!" När man svarat att det är ok så har man samtidigt köpt sig tid och lyckats förhandla bort lunchen utan att behöva anstränga sig! För chipsen och popcornen mättar magen så frukosten kan skjutas upp ända till halv elva och vi kan sova lite längre! Och då är det ju för tidigt att äta lunch redan kl tolv utan när klockan närmar sig fyra och alla börjar tjata om mat så är det ju lika bra att börja med middagen!

Det här kan fungera även på lördagar men då är barnen inte lika trötta (eller föräldrarna) och så kan de börja mycket tidigare på dagen så risken är att godiset tar slut. Dessutom kan man strunta i godiset med i vändningen "nej ni har ju redan ätit så mycket chips och popcorn" smart va?! Men frågan återstår, vem uppfann fredagsmyset och vem f-n har bestämt att man ska äta tacos på fredagarna? 
Det är väl ändå ingen tv-reklam va? Däremot kyckling på lördag! 

tisdag 9 oktober 2012

Liv efter döden?

Jag tycker ju att det skulle vara jäkligt trist om döden är slutet. Som om nån släcker en lampa som aldrig kommer tändas igen! Kom på mig själv på väg till jobbet att jag satt och filosoferade runt det här ämnet och på nåt sätt försökte "få ihop alla lösa trådar" (änglar och demoner) som dräller runt i samhället.

För det första har vi ju många människor som säger sig "se" saker. Döda människor som "går igen", som inte alltid vill illa men som ändå inte får ro. Jag har flera runt omkring mig som har den här "gåvan" (eller förbannelse?). Hur länge kan man "gå igen" eller stöka runt i ett hus man bodde i som liten? Man har ju inte hört talas om att det är neanderthalare som spökar... eller var det först när vi blev mer civiliserade som vi började med dessa olater? När vi var halvapor fattade vi inte att vi kunde göra livet surt för de som blev kvar? Och när vi var riktigt fattiga såg vi döden som en helt ok utväg? Betyder det kanske att alla osaliga andar är höginkomsttagare? Eller är alltihop bara "hjärnspöken"?

Sedan har vi "ljuset" som så många har upplevt och som det står om i artiklar och böcker. En vän till familjen, som gick bort i bröstcancer, berättade att hon sett ljuset men också hört en röst som sagt att det inte var dags än utan hon kom tillbaka och fick ta ett ordentligt farväl av alla nära och kära. Även en barndomsvän till mig, som gick bort i cancer bara 22 år gammal, upplevde också "ljuset". Så vad är det för någonting? Om allting bara blir svart när man dör blir det då först vitt??? Är det hjärnan som stänger av och det sista vi ser är ett ljussken? Och vem är det som säger att "tiden inte är inne"? Sankte Per? Gud? eller en förtroende vald? Och hur länge är man förtroende vald? som ständige sekreteraren i svenska akademin eller påven, dvs "för evigt", det får liksom en annan innebörd.

Om vi nu säger att det finns ett liv efter detta så undrar jag först och främst... behåller man den ålder man hade när man dog? Min mormor var väldigt ung när hon dog och kommer hon fortfarande vara en "flicksnärta" när jag dör vid 100-års ålder och kanske träffar henne igen? Jag tänker på alla dessa medium som har kontakt med "andra sidan" och som kan säga "jag ser en gammal man som håller ett litet barn"...och den som sitter framför nickar och säger "det måste vara min farfar som har tagit hand om mitt barn som dog i plötslig spädbarnsdöd för 30 år sen"... Om man åldras så skulle det ju istället stå en urgammal gubbe och en man på 30 år bredvid... och ingen skulle fatta vem det var utan fundera halvt ihjäl sig (fel ordval kanske) resten av sitt liv. Jag skulle verkligen kunna hänga upp mig på en sån sak och det är svårt när man inte kan googla...

Sedan undrar jag vad man gör? Vad gör man om man lever vidare "för evigt?" Det måste ju bli lite trist i slutändan eller? En sak man skulle kunna specialisera sig på vore ju släktträffar! Egna och andras, kruxet blir ju att begränsa sig hur många led tillbaka man ska gå utan att nån blir sur, annars blir det ju ohållbart! Tänk om hela mitt släktled är likadana till sinnet? Jösses! Då får man ju begränsa sig redan vid andra generationen annars kommer inte nån att få en syl i vädret (alla kommer ju prata i munnen på varandra)
Och om det är en barnförbjuden fest hur gör man då? Om "barnet" egentligen är 150 år? Och kommer man träffa alla? Himlen är ju oändlig och vad är det som säger att jag hamnar på samma ställe som min morfar är på? Han kanske är miljontals ljusår bort? Men å andra sidan har jag ju "all tid i världen" på mig att själv ta mig dit!

Och så har vi dessa skyddsänglar som tydligen dräller omkring oss... varje människa har tydligen minst 2st, har jag läst någonstans (kanske i Aftonbladet för där är allt sant)  Även dessa kan man se om man är "känslig"... men då kommer nästa fråga...vilka får bli det? Är det ett straff eller en "ära" att hänga runt en människa ett helt liv? Inte så trevligt om det skulle vara ett "straff", att ha en skyddsängel som hellre vill vara i himlen och "hänga" med sina kompisar än att vakta mig. Eller byter man änglar under sitt jordeliv? Om man är väldigt äventyrlig av sig så kanske änglarna inte orkar hänga med så länge (spec inte om de redan är 250 år gamla) ...och väldigt unga änglar kanske inte vill hänga runt gamla sängliggande pensionärer? (eller så är det just det de vill, för då kan de sitta och spela på sina iphones under tiden, för himlen och cyberspace kanske är samma?) Och de änglar som inte gör sitt jobb, för som vi vet händer det mycket olyckor, var var dom då? På fikarast? eller var det mitt i ett byte av änglar? och vad får dom för straff? (en trappa ner?) Ibland anställer man helt enkelt fel personal, tydligen även i himlen. Sådana som inte känner ansvar inför sina uppgifter och som inte ser "helheten", ni vet...sådana som finns på alla arbetsplatser och som man kan bli galen på! Kanske började änglarna tjafsa och inte var tillräckligt uppmärksamma, och då hoppade olyckan fram som gubben ur lådan eller? Får änglar förresten bråka? Blir alla snälla när de dör? eller finns det elaka änglar som råkat komma med av misstag vid pärleporten?

Jag har inte "gåvan" men kan ändå inte sluta fascineras! Några av de mest envisa släktingarna som inte finns med oss längre, de som pratade högst och argumenterade mest, borde armbåga sig fram och försöka höra av sig till mig, eller är det jag som bara inte förstått tecknen? Var det nån som ville säga nåt när Noah sparkade ner toadörren? För visst vore det en stor tröst att få lite "meddelanden" från andra sidan? Inte så att jag vill ha det varje vecka men ett par ggr i livet, bara för att veta att det finns en fortsättning och då inte via någon annan utan direkt till mig. Speciellt om man förlorat en närstående, ett barn eller maka/make. Sorgen skulle fortfarande vara lika stor men ändå lättare att bära, eller vad tror ni?

Ja jag blir inte riktigt klok på detta, utan får väl bara luta mig tillbaka, vänta och se vad som händer. Jag är ju väldigt rastlös av mig i normala fall men i just det här fallet väntar jag MER än gärna!...

...fast det vore inte så tokigt att kunna se lite änglar när jag tänker efter...