tisdag 31 december 2013

2013 års pärlor

Gjorde ju en summering förra året över 2012 och ska väl göra något liknande även i år. Jag tänker mig ett pärlhalsband där varje pärla representerar en händelse under 2013.

Den första pärlan, som också är den största, och mest glittrande går självklart till Oliver. Den pärlan kommer också sitta längst fram på mitt halsband. Han har med glädje gått igenom 2013, tack och lov helt ovetandes om sina föräldrars oro. Han har lagat tänder utan bedövning, gått igenom massa tester, vidgat överkäken med tandställning och ändå hela tiden haft humöret på topp! Han har charmat hela folktandvården i Lillån med sin tapperhet och är vår alldeles egna superhjälte.

Calle och Noah får självklart varsin pärla som representerar våra egna minnen från året. Alla oplanerade utflykter vi gjort, alla hinderbanor vi letat upp och alla skratt. Vi har haft ett fantastiskt år tillsammans! Jag älskar er! 

Självklart får även Mattias en egen pärla, han som alltid finns där, skrattar med mig (och lika ofta åt mig) stöttar mig och framförallt tröstar när jag så väl behöver det. 

En pärla för alla tårar som jag gråtit. Tror aldrig jag gråtit så mycket som under 2013. Väldigt många tårar av oro och sorg, men även många tårar av lycka och tacksamhet!  Herregud vad jag hulkat, snyftat och snörvlat, men det finns något läkande över det med, 

En pärla till våran "livingroom consert" som vi hade i våran trädgård som en avslutning på sommaren. Det värmde att så många kom, och att alla tyckte lika mycket om Thyra som jag själv gör!

Samma sak med vår gemensamma 40-års fest! Den kommer jag bära med mig länge! Tack till alla som kom och gjorde festen så lyckad!

Självklart måste även Härjedalen och påsklovet få en pärla! Under alla påskar vi tillbringat i svenska fjällen så kommer det här året gå till historien! Går inte att få mer perfekt! Sol varje dag, perfekta spår och backar samt lagom kallt. Tiden på året, slutet av mars, gjorde också att trots sol så smälte inte snön och blev moddig på eftermiddagen vilket brukar hända när påsken ligger längre fram i april.

En pärla till alla kvällar jag och Leia gått på kurs och lärt oss tävlingslydnad. Det är bara ren och skär glädje att jobba med den hunden! Önskar bara att jag hade mer tid att lägga på henne för hon är en oslipad diamant!

Noahs "försvinnande" på Liseberg har också satt sina spår, likaså resan hem mitt inatten utan lysen på bilen blev en allt annat än enkel resa. Finns inga mackar som har öppet efter kl 24 norr om Göteborg, körde med helljus men varje gång man bländade av blev det kolmörkt, så det blev att övernatta i bilen tills ljuset kom kl 4. Dock sov barnen redan så de märkte ingenting. 

Sedan måste så klart Olivers lärare och spec.pedagog få varsin pärla. De kämpar och letar hela tiden efter nya vägar, nya lösningar när Oliver kör fast. 

Även en pärla till den nya Facebookgrupp jag startat för oss som har barn med diagnos "lindrig utvecklingsstörning". Vi är inte så många än, men trots att vi aldrig träffats och bor i hela landet så har vi så mycket gemensamt och hoppas vi kommer bli fler under 2014.

De sista pärlorna vill jag ge till er som läser min blogg! Jag har aldrig tänkt att någon skulle läsa, utan skrev från början för att barnen skulle kunna se tillbaka när de blir stora, som en biografi över mitt liv. Ge dom en större förståelse när de själva blir vuxna och ev får egna barn. 
Bloggen har ju ändrat lite skepnad och fungerar nu mer som en terapi för mig. Det är skönt att skriva av sig, att kunna läsa svart på vitt vad det är jag tänker och känner. Jag måste verkligen "gå på djupet" och försöka förstå mina egna tankar. Flera vänner har dessutom sagt att de har svårt att få ihop bilden av mig med det jag skriver, en undrade t om om jag inte har en "spökskrivare".  Jag blir glad av att höra detta! För även om jag är social, skrattar ofta, pratar för mycket och verkar ta det mesta med en klackspark så har även jag ett djup och är inte så ytlig som många kanske trott. 

Så tack för att ni finns, och tack för alla kramar, hjärtan , uppmuntrande och kloka ord ni gett mig under året. Känns som min krets av vänner blivit "tajtare", att jag lärt känna er bättre och att ni inte längre är därute i periferin utan finns här, med mig :) 


Kram och gott nytt år!! 



fredag 27 december 2013

Diagnos "utvecklingsstörning"

Det är inte en dans på rosor att få ett barn med denna diagnos men det är heller inte hela världen.

Många dörrar öppnas som man inte trodde fanns, t ex att oliver nu har rätt till vårdbidrag. Dock innebär inte det automatiskt att man får det bara att man har rätt att söka. 

Det är en snårig skog att ta sig igenom, försäkringskassans djungel, men har fått många bra tips på vägen. Ett av dom är att skriva ner en vanlig dag med Oliver, och berätta precis om hans problem. Jag tyckte det lät svårt, för en dag med Oliver är väl ändå ingen skillnad mot vanliga barn, eller? Visst att det kanske tar några minuter extra på morgonen men det är också allt. Mina vänner, som också har speciella barn, sa att "tänk efter ordentligt så kommer du se olikheter med barn i samma ålder" och jag tänkte "hur då?" 

Det tog några dagar innan jag började reflektera ordentligt men plötsligt såg jag skillnaderna! Det kom stegvis men nu ser jag dom varje dag och undrar varför jag inte sett dom tidigare, eller har de blivit värre sista halvåret? Har vi varit strutsar, stoppat huvudet i sanden och inte velat se dom? Otäckt i sådana fall för jag tycker att vi ändå varit uppmärksamma på honom hela hans uppväxt. Men kanske hoppet om att det inte skulle vara något fel på honom gjorde att vi blundade för det uppenbara? Jag hoppas att det är så för annars har allt kommit samma månad han fick sin diagnos och det är ju jäkligt skumt heller hur? Visst, jag tror på ödet men nån måtta får allt vara.

Vänner och bekanta som inte lever nära Oliver säger, som de tror, tröstande "du ska se att det blir bra, han kommer ifatt när han blir större", som om han har en virussjukdom som går över på en vecka. Jag orkar inte ens säga emot utan ler och håller med att "ja visst, det blir bra" men tänker bakom sammanbitna käkar "j-vla idiot". 

Diagnosen har också, hur konstigt det än låter, lyft några stenar från mina axlar. Jag blir inte längre irriterad på att han inte klarar sina toalettbesök fullt ut, att han inte klarar att hantera kniv och gaffel på ett korrekt sätt eller att han har små ticks såsom att alltid kolla så TVn är avstäng när han lämnar rummet (fast pappa säger att just den grejen är ett arv från min mamma) eller att han frågar om och om igen vad som ska hända under dagen. Han frågar ända tills han har bilden klar för sig om det sen tar 3 eller 13 ggr innan han greppar så låter jag honom hållas. Är det det han behöver för att käna sig trygg så får det vara så. Ibland kan han dock haka upp sig så mycket så han själv tycker det är jobbigt och ber om hjälp att bryta mönstret, och då fixar vi det tillsammans som så mycket annat! 

Oliver blir väl mottagen av alla, han klarar sig långt på sitt lite bortkomna utseende. Eller som en äldre tant med rollator som träffade Calle på en hundutställning sa till mig "såna som han skulle du kunna skaffa en hel drös av". Det värmer när fler än jag tycker om mina barn. 


torsdag 5 december 2013

Komplimanger

Under sitt liv hinner man ju få en del komplimanger, som tur är för alla behöver vi ju postivi feedback och bekräftelse. Man kan få uppmuntrande ord för det man gör, det man har på sig, sitt utseende mm mm. Men med handen på hjärtat, hur många komplimanger har du fått i ditt liv som du kommer ihåg och som för alltid etsat sig fast i ditt hjärta? Själv kommer jag bara på 4 st.

En av de äldsta är när jag jobbade i Björkliden och fick komplimang för mina vita tänder... vet inte varför jag fortfarande kommer ihåg det för nu är de inte spec vita, men just där och då betydde det jättemycket och jag blev verkligen jätteglad. Jag kommer till och med ihåg var vi stod och vilket väder det var!

En annan, som verkligen gick rakt in i hjärtat och som jag tänker på ibland var när jag ringde min kompis som sagt åt mig att kolla min otäcka leverfläck. Jag ringde upp henne och berättade att det var hudcancer, det blev helt tyst i luren och sedan sa hon "- men Annsofie, du är ju den mest levande personen jag känner". Just de orden har följt med mig sedan dess och gör mig varm om hjärtat varje gång jag tänker på dom.

En nyare kommentar fick jag på facebook när jag fyllde år nyligen och en gammal skolkompis skrev "grattis, jag blir glad när jag tänker på dig". Tänk att en sån simpel mening kan betyda så mycket. Jag tror inte hon hade en aning om det när hon skrev, att jag skulle bli så otroligt glad.

Den senaste kom faktiskt idag. Eftersom den är så färsk så är det inte säkert att jag kommer ihåg den om ett halvår, men just nu är jag jätteglad. Det var en jobbarkompis som berättade massa saker för mig och plötsligt, mitt i meningen säger "du är jättebra på att lyssna!" VA?! Just den meningen har jag ALDRIG i hela mitt liv hört någon säga. Jag som ständigt får höra att jag pratar för mycket! Min jobbarkompis höll så klart med, att jag pratar mycket MEN att jag även var en bra lyssnare! Fattar ni, det är stort och jag blev återigen varm i hjärtat.

Så jag vill uppmana alla som läser att ösa komplimanger över era medmänniskor för vem vet... just det du har sagt kan göra en medmänniska glad och kanske för alltid fastnar i deras minne, du OCH kommentaren :)

måndag 7 oktober 2013

Domen

Så kom den till slut, den som vi väntat på, sett fram emot och samtidigt bävat för...Olivers dom. Skolans utredning är klar och vi träffade psykologen för någon vecka sedan. Han gjorde inte alls så molnen skingrades eller så luften blev klarare, tvärtom. Stora mörka moln seglade in på min klara himmel och jag fick svårt att andas. Han berättade om de olika testerna han gjort med Oliver och vad han kommit fram till. Han pratade om lågt iq, vad som räknas som normalt och inte och sa sen att Oliver har en "utvecklingsstörning" och troligtvis ytterligare en diagnos, ev autism, och min värld rasar. Jag gråter inte, är i chocktillstånd, det var inte det här jag ville höra. Det är fredag, jag har ju ny frisyr och helt ny bil, jag ska ju vara glad och lycklig! När vi kommer ut så kommer verkligheten ikapp, orden börjar sjunka in och jag gråter mot Mattias axel, jag gråter i bilen på vägen hem, jag gråter när jag ringer mina föräldrar och jag gråter tillsammans med Calle när jag kom hem. Allt känns så tungt, vår fina underbara kille, utvecklingsstörd? Det känns så overkligt och jag började tänka tillbaka på Olivers tid i min mage, om jag gjorde någonting fel? ramlade jag? låg jag på magen? Är det mitt fel att det blev så här? Många tankar och funderingar utan svar sedan kom en sprudlande, underbart glad Oliver hem och allt kändes så mycket bättre. Kände att jag redan på fredagkvällen påbörjade inflygningen,  fällde ut landningsställen och landade på lördag eftermiddag. Ingen perfekt landning men ändock en landning.

Oliver kommer i och med sin diagnos få den hjälp han behöver, han har rätt till särskola och allt vad det innebär. Det känns skönt för han har ingen chans i världen att hinna ikapp sina kamrater.
Däremot är jag och Mattias lite frågande till den ev autism-diagnosen och hoppas på remiss till usö för expertutlåtande. Det kommer innebära ännu mera möten och tester, men så får det bli.
Oliver frågade ikväll varför vi går på så många möten om honom och jag svarade
som det var att "vi har möten så att du får extra hjälp, du tycker ju att de är mycket i skolan som är svårt" och han svarde "-ja för idag läste mina klasskompisar läsläxan så fort att jag inte hann med och tappade bort mig". Så han har ju själv börjat reflektera och kanske förstår mycket mer än vi tror. Han har också börjat bry sig om vad alla andra tycker. Han vill t ex inte dricka sin näringsdryck i klassrummet utan tar med sig den till specalpedagogen (som jag förresten skulle vilja adoptera) och när hans gympaskor var för små så ville han inte ha sina vanliga skor utan pinade sig hellre igenom skoljoggen i för små skor för "alla andra" hade gympaskor.

Så han gör fortfarande framsteg men hur blir det i framtiden? Kommer hans störning bli värre med åren? Kommer han kunna klara sig själv? Skaffa familj och barn? Få ett jobb? Klara skolan? Många frågor men inga svar, ändå känner jag mig lugn. Vi gör allt vi kan och sedan är det bara att hålla i sig och se vad som händer.

Tycker själv att vi resonerar och handlar rätt så kan någon förklara för mig varför jag då ligger i fosterställning och gråter så jag hulkar? varför?



  Ljuset i tunneln behöver inte vara av godo...det kan också vara ett mötande godståg!

måndag 12 augusti 2013

Natten sänker sig

Ligger bredvid mina minsta, de har precis somnat och en skiva med vaggvisor spelas på låg volym i bakgrunden. Jag lyssnar på deras jämna andetag, Noah hörs knappt men Oliver sover med öppen mun och snarkar lite (detta kommer dock försvinna när överkäken har vidgats av tandställningen). De ligger med ansiktena mot varandra och känner säkert varandras värme. Kanske den värmen som i går natt gjorde att de sov i samma säng hela natten och inte låg och sparkad mig och Mattias i ryggen. Oliver har en bred säng, nästan som en dubbelsäng, så de har inga problem att få plats.
Själv ligger jag bakom Oliver och när jag stryker honom över ryggen, vänder han sig om och lägger armen om mig och suckar nöjt.

Älskade barn vad jag önskar att jag kunde stanna tiden här och nu. låta dig få leva i tron om att inget illa kan hända dig, att du alltid får leva i fullständig lycka och harmoni och slippa elaka kommentarer och sårande pikar. De kommer tyvärr då och då, ju större du blir. I helgen frågad en kille Calle hur gammal du var och när Calle svarade "nio år" så sa han "-va? Är han efterbliven eller?". Calle svarade snabbt "-nej, men du kanske är det?".
Sådana här elaka uttalanden skär som knivar i mig, och påverkar så klart även Calle. Det är inte roligt att hela tiden få försvara lillebror när kompisar och andra ifrågasätter varför han är annorlunda. Självklart försvarar han Oliver, men varje dum fråga eller elak kommentar gör små ärr även i hans hjärta. Så därför vill jag stanna tiden, stanna den här och nu och sedan få leva i fullständig lycka.

Calle sitter intill mig när jag skriver. Han har också funderingar och frågor om Oliver och jag försöker förklara så gott det går, han har många kloka tankar och säger till slut att "men alla får ju utvecklas i sin egen takt". Man önskar ju att det vore så, men så är det inte i dagens skola. Följer man inte ramarna måste andra åtgärder sättas in, som tur är! Vi sitter tysta, jag kramar honom och tårarna trillar även på hans kinder och mitt hjärta svämmar över att ömhet för min förstfödde.

Och idag har skolans stora utredning om Oliver  börjat...


Vi skapar våran egen morgondag av det vi drömmer om idag

tisdag 23 juli 2013

Sorg och glädje, hand i hand

Har inte velat säga det högt, för det låter så elakt, eller velat skriva det här för Oliver kanske läser när han blir större... men det är en sorg att ha ett barn som inte är som alla andra. Ett barn som inte funkar fullt ut i sociala sammanhang och har flera små egenheter än vad som är normalt. Ett barn som kanske inte klarar sig igenom skolan... det är ett sorgearbete och det pågår hela tiden, de flesta dagar känns det bra, ett fåtal inte alls...som idag.

Sitter och googlar på neurologiska sjukdomar och tycker att de flesta stämmer in på våran guldklimp, men bara vissa delar här och vissa delar där och plötsligt slår det mig att han kanske har en riktig störning, en som det går att sätta en stämpel på? Det skulle i och för sig vara skönt så man vet vad man har att förvänta sig, hur man ska tackla framtiden, få en karta över terrängen man färdas i men samtidigt är det skönt att famla i mörkret, låtsas att allt är ok, att om man bara hittar lampan som lyser upp mörkret så blir allt bra.

Plötsligt har jag svårt att läsa på skärmen och märker att tårarna trillar... det var ett tag sedan nu, men ibland kommer de utan förvarning. Jag skäms när jag gråter, för ingenting blir bättre och det hjälper inte Oliver ett dugg, skäms för att det finns så många barn som har betydligt allvarligare handikapp och diagnoser än Oliver, vars föräldrar mer än gärna skulle byta med oss, barn med dödliga sjukdomar, barn som aldrig kommer kunna prata så vad har jag för rätt att klaga..men ändå...det här är min sorg, och går inte att sopa under mattan. Liksom man inte kan säga till barn att äta upp maten för så många barn i andra länder svälter. 

Men visst är jag tacksam över att han finns och vi älskar honom precis lika mycket som hans syskon, inte tal om annat.Vi gör precis allt vi kan för vår Oliver, och skulle inte kunna tänka oss ett liv utan honom, men
ibland känns det som man inte räcker till. Å andra sidan är det någonting alla föräldrar brottas med oavsett barn med speciella behov eller inte. Vi är lyckligt lottade för att vi fått just honom med sina egenheter och funderingar, för han skulle inte vara Oliver utan dom utan någon helt annan. Det är väldigt lätt att vara förälder (säkert lärare också) till honom, för han är alltid snäll och glad och kan bli mycket bekymrad och ledsen om t ex han och bästisen går ifrån skolan osams. Vill ställa allt tillrätta så fort det bara går och har väldigt svårt att inte berätta hemlisar (hmmm en gen från mig kanske?). Det liksom bara måste ut, går inte att hålla inne (jo jag känner igen det där!). Om jag ber honom att inte berätta att vi t ex lånat Calles ipad utan lov så kan han fråga flera ggr de kommande dagarna om vi inte ska berätta snart! Sedan är ju hans störning ingenting som är livsavgörande, det är ju inte så att om vi får en diagnos så ramlar himlen ner utan kanske tvärtom! Luften blir lättare att andas, molnen skingras och solen tittar fram!


Våran alldeles egna, speciella solstråle!

måndag 22 juli 2013

Sommarlov med kvalité eller kvantitet?

Vi är många föräldrar som nästan vänder ut och in på oss själva för att göra barnens sommarlov så långt som möjligt. Vi pusslar och grejar med våra semestrar för, som vi säger, "barnens skull". Vi har den stora lyckan att bo nära våra föräldrar som vi också får mycket hjälp av och har i år lyckats få till ett sommarlov på 9 veckor för barnen (Calle nästan 10) men efter nästan 6 veckors ledighet börjar Noah och Oliver skruva på sig och fråga när dagis och skola börjar igen och då slår mig tanken "-gör vi det här för barnens skull eller för vår egen skull?" Vårat eget dåliga samvete över att barnen ska behöva gå i skola när "alla andra" är lediga, att vi tycker synd om våra barn som måste gå och lägga sig tidigt när grannbarnen får vara ute och studsa studsmatta tills det mörknar eller att de ska behöva sitta i varma lokaler när "alla andra" är på stranden?

Jag tror att vi är många som skulle behöva göra oss av med det dåliga samvetet och istället koncentrera oss på att göra tiden tillsammans värd att minnas. För visst kan man dela upp semestrarna och bara ha ett par veckor tillsammans med respektive, och sedan vara ensam 3 veckor med barnen och på så sätt förlänga sommaren. Men hur roligt är det egentligen? Ensam med 3 barn, är som att vara en fågelmamma med nykläckta ägg. Det ska göras fikas, fixa mellis, lunch, glasspauser mm mm och munnarna bara gapar ändå, man har tur om man hinner sitta ner när de äter. Det är heller inte så enkelt att ensam åka ut och bada t ex... svårt att hålla koll på 3 barn samtidigt (för även om Calle klarar sig själv så vill man ju ändå ha uppsikt) Självklart kan jag fixa det men då riskerar jag att komma hem med bara 2 barn, och det är ju egentligen inget alternativ. Ibland provar jag i alla fall och kommer hem vindögd och med spänningshuvudvärk.

Så varför inte istället ta 4 alt 5 veckor tillsammans och umgås hela familjen på riktigt? Visst då kommer ju nästa stressmoment "vad ska vi hitta på?" För samtidigt som man själv bara vill ta det så lugnt det bara går, koppla av och komma i fas, helst knappt åka hemifrån så känner man också att man måste göra någonting. Någonting som barnen kan berätta om i skolan när de kommer tillbaka. Pinsamt om de svarar "ingenting" på frågan "vad har du gjort i sommar?"
Det här tror jag också är någonting vi föräldrar förstorar upp, för allvarligt talat, har ni någon koll på vad era barns klasskamrater varit i sommar? Jag har ingen aning, men utgår så klart ifrån att ALLA varit utomlands i minst 2 veckor, varit på västkusten/ostkusten, badat varenda dag och ätit hemgjorda pannkakor, nybakade kanelbullar, pastasallad och nyttiga smörgåsar med ägg på! (Till skillnad från mig som stannar på Statoil svampen och köper Mariekex och en 1,5l dricka på väg till badet). Sedan vet jag att Oliver ändå inte kommer nämna att vi varit vare sig på Liseberg eller västkusten utan han kommer troligtvis berätta att han fått en ny bok.

Sedan var det det här med "varma lokaler". Har Ni haft barn på sommardagis/sommarfritis någon gång?
Jag har haft det och det är inte så hemskt som man kan tycka. Visst, de slår ihop flera avdelningar och även olika skolor såsom Lillån och Hovsta och har ett gemensamt sommarfritis. Barnen får träffa barn de normalt sett aldrig träffar och även nya pedagoger som kan vara skrämmande första dagen, men är det verkligen negativt? Skulle det gälla oss vuxna skulle vi kalla det "nätverkande". Det är, trots sammanslagningar, betydligt mindre barn på sommaren, pedagogerna har mera tid att "se" varje barn. Eftersom det är mindre grupper så kan de hitta på mycket mera, de åker på utflykter till skogen, spelar minigolf, badar mm mm men ändå tycker man att de ska behöva "slippa" sommarfritis när det egentligen är de roligaste fritisveckorna? Visst är det dumt? En vecka på sommarfritis får de göra betydligt mer än vad jag kan erbjuda dom en vecka hemma med bara mig. Dessutom får de mat på bestämda tider...

Oliver tyckte att de första veckor på sommarlovet var jobbiga. Plötsligt försvann allt vad rutiner heter och det blev mellis och frukost och lunch på alla möjliga konstiga tider och det märktes direkt att han blev orolig och kom ur balans. Han som alltid vill ha full koll på vad som händer fick plötsligt finna sig i att ingen visste utan att man "fick se" från dag till dag och det tog någon vecka för honom att komma tillrätta i tillvaron trots ovissheten. Så skulle man se till barnen bästa i Olivers fall så skulle han behöva gå några dagar i veckan i skolan, oavsett lov för att må som bäst.

Varför känner jag då, fortfarande, en sådan djup tillfredsställelse över att barnen har fått ett långt sommarlov?? När det egentligen inte är det bästa för Oliver? Sitter det så djupt rotat att så "ska det vara"! Hur dumt är det egentligen? Man drömmer på något sätt om att vara den fullkomliga mamman. Man är inte lika bra, eller lika mån om sina barn om de bara får 5 veckors semester...eller?
Idiotiskt, jag vet, men ändå kommer jag försöka samma sak nästa sommar...






lördag 6 juli 2013

Vad ska man bli när man blir stor?

Ja, i större delen av mitt liv har jag mest bara "följt med", gjort val längst med vägen utan att ha något speciellt mål eller syfte utan mest gått på känsla. Gymnasievalet var klart innan jag ens började sjuan eftersom jag ville gå i min brors fotspår... borde kanske valt en annan inriktning men jag var så säker på min sak att jag inte ens funderade på något annat. Efter gymnasiet läste jag ADB på högskolan och sedan några kurser i kommunikationsvetenskap, tyska och även en kvällskurs i kvinnlig ledarskap. Men hade fortfarande inget mål... utan tyckte just där och då att det var bra val.
Det jag gillade allra mest var just kursen i kommunikationsvetenskap och då främst kursen i retorik och kritisk granskning av massmedias makt i samhället. Kanske borde jag ha stannat upp där och funderat över mitt val av yrke, borde kanske fortsatt läsa journalistik? Har alltid tyckt om tidningsredaktioner och fick t om jobb på Nerikes Allehanda som säljassistent men tackade nej för jag precis fått ett annat jobb... ödet ville annorlunda och efter en liten krokig väg kom jag till slut till mitt nuvarande jobb som jag älskar och där den ena dagen inte är den andra lik, tror inte att någon riktigt vet vad jag gör, inte ens min chef, men tänk om jag istället tackat ja den där hösten 1995? Var hade jag då varit idag?

Nu när jag fyllt 40 så börjar jag på allvar fundera på vad jag ska bli när jag blir stor. Ställer mig frågan "-Om du fick bli vad som helst i hela världen, vad vill du bli då?"... jag vet inte. Alla kan inte vara bra på allt men alla kan vara bra på något, så vad i hela friden är min specialitet? Vad behärskar jag bäst? Vad brinner jag för? Jag får panik, för jag VET verkligen inte! Det finns så mycket som intresserar mig men jag tröttnar så snabbt... samtidigt som jag känner att om jag ska förändra mitt liv så är det hög tid att börja nu.

En vän till mig som alltid varit konstnärligt lagd och haft många järn i elden med artisteri, smyckesdesign mm har nu även börjat måla tavlor och ställer ut. Hon har mötts av mycket positiva reaktioner och flera med mig undrar varför hon inte gjort detta tidigare? hon säger själv att hon inte tyckt/trott att hon är tillräckligt bra. Och det är nog där skon klämmer, man är för feg att släppa sargen, gå utanför boxen, tro på sig själv. Jag önskar att jag hade en konstnärlig ådra, tror jag skulle gilla att måla  tavlor, det finns något rogivande i att skapa någonting utifrån ett helt blankt papper.

Jag gillar ju att skapa, har gått flera drejkurser (visserligen utan att dreja men gjorde ljuslyktor i form av hus i stengods istället) och som ung sydde jag en hel del och även målade lite på smörgåsunderlägg mm och jag älskar att binda kransar till jul så kanske finns det en liten liten ådra långt därinne, men till att försörja sig... nej det är ljusår, men kanske skulle jag måla tavlor som hobby, men var börjar man? Jag skulle säkert bara stå och stirra på tavlan... tänka för mycket istället för att bara "måla på". Jag vill inte måla landskap eller stilleben utan bara kladda i fina färger, men man kanske måste öva på att inte tänka, utan bara styras av känslor och färger.

En annan fråga man ibland funderar på är vad man skulle göra om man blev miljonär. Många säger att de inte vill sluta jobba helt för de tror att det skulle bli långtråkigt att gå hemma MEN jag skulle sluta direkt! Jag skulle inte ha några som helst problem med att gå hemma hela dagarna, jag är väldigt social och är med i så många andra sammanhang som inte hänger ihop med jobbet så jag skulle kunna fylla mina dagar ändå. Dessutom skulle jag kunna bli med i flera grupper som gör meningsfulla saker för sina medmänniskor och där jag även skulle kunna bidra med pengar!

Eftersom jag inte är miljonär så skulle jag istället kunna tänka mig ett jobb hemifrån. Ett jobb på beting, där jag själv kan styra över min tid men ändå ha ett konkret mål. Där jag kan skjutsa barn till skolan utan stress på morgonen, ta mitt morgonkaffe på trappen och sedan jobba på fram till barnen slutar skolan. Inget eget företag för det tar allt för mycket tid och kraft i anspråk. Frågan är bara vad? Vad i helv-te är jag bäst på?  Och hur når jag dit? Önskar någon kunde knacka på min dörr och erbjuda mig en paketlösning där allt är klart, men livet fungerar inte så...utan jag får fundera vidare och hoppas på mirakel...plötsligt händer det.

Allvarlig...hur svårt kan det vara?







måndag 24 juni 2013

Glädjespridare eller väluppfostrad?

Alla vill väl ha väluppfostrade barn, barn som sitter fint, äter fint, svarar enbart på tilltal mm mm. fast hur kul är det egentligen? Hur många lägger märke till de väluppfostrade barnen? Jag har nämligen märkt att mina, halvuppfostrade barn ger betydligt mer glädje till sin omgivning än om de snällt gått vid min sida och inte sagt flaskhals. Ja, sura människor med "onda ögat" finns det ju alltid, men det är betydligt fler människor med glada, pigga ansikten som med ett leende möter mina, lika leende, barn med blicken.

Jag är av den åsikten att barn måste få vara barn, så länge det bara är möjligt men självklart inte till vilket pris som helst. Det är ju skillnad på väluppfostrade, uppfostrade och helvilda barn och jag föredrar det mellersta. Jag vill ha barn som hälsar med fast handslag, tittar den de möter i ögonen och kan "föra sig" i de flesta sammanhang. (Sedan kanske det är överkurs, att som Calle, hälsa på alla man möter i karlslundspåret men ändå...) Barn som lär sig att stå upp för sig själva (och andra med för del delen) och med nyfikenhet, istället för rädsla, bemöter sådant de aldrig upplevt förut, DET anser jag är en bra grund att stå på och som man har mycket nytta av hela livet. Däremot ett barn som knappt törs säga någonting och som är "tyst, fin och snäll" (som på något konstigt sätt anses vara det bästa) kommer bli överkörd när de kommer ut i riktiga livet och den otjänsten vill jag inte göra mina barn, för jag vill bara deras bästa.

Igår var jag med Noah och Calle uppe på stan för att titta på Open art och redan vid första konstverket (eller mera "konstiga verket") började Calle spexa:


Innan vi kom fram så stod det en man med ett paraply under "strålen" och blev fotograferad, och det var muntert värre bland de som fotade men som ni ser tog Calle det hela en liiiiten bit längre och reaktionerna lät inte vänta på sig. Det som tidigare varit stora leenden bröt istället ut i skratt och glada tillrop och fotograferna tog lite extra bilder och gick med ett leende därifrån. Så redan där hade han gjort dagen lite roligare för några av sina medmänniskor. 

Nästa stopp var Järntorget med en jättestor anka gjord av bildäck. Här finns det också en omdiskuterad fontän som sprutar vatten i olika höjder och med olika tidsintervaller. Runt fontänen finns det parkbänkar där det satt några äldre pensionärer och vilade sig. Här fick Calle ett infall att dansa lite balett...i fontänen...och ja, det är väl inte meningen att barnen ska göra det, men jag kan säga att de leenden som sprack upp på åskådarna var värd lite civil olydnad. Och det blev inte precis mindre muntert runt bänkarna när en euforisk Noah försökte "krypa" under vattenstrålarna och på kuppen blev genomblöt och skrek av lycka... Så jag tycker nog att även om flera nu tycker att jag är lite väl slapp och oansvarig i min uppfostran så vägs alla arga blickar upp av glädjen mina barn skänker till de äldre (och ibland även annat löst folk).


Även en oskolad prima ballerina kan skänka glädje!
Den här bilden är även en rebus... en anka + Calle = Kalle Anka





fredag 14 juni 2013

Ännu en termin till ända

Ja, tänk att det redan gått ett helt år! Noah går snart in på sitt sista år på dagis...helt otroligt! Detta lilla ljushåriga yrväder som far fram som en typisk svensk sommardag...ena stunden solig och varm och nästa regnig och sur, och man vet aldrig riktigt hur en dag med Noah ser ut. Det bästa med honom är dock att molnen snabbt drar förbi och hans soliga humör tittar fram igen. Jag har aldrig upplevt speciella trotsåldrar utan hans humör har alltid varit lite upp och ner, men mest upp. När Oliver frågar mig "-mamma, vad blir 7+1? är det 6?" så hör man Noah ropa från toaletten "-DET BLIR ÅTTA JU!"

Så vi får se hur det blir, om Noah kommer gå om Oliver i just matematik. Fick Olivers omdömen för första klass där det står hur han ligger till i olika ämnen och just på matematiken var det bara röda varningstrianglar som innebär att han riskerar att inte uppfylla kraven i årskurs 3, så kanske kan Noahs kunskap sporra honom att bli bättre.

Det har varit mycket tankar och funderingar runt Oliver och hans skolgång och jag får ofta frågan "-hur går det för Oliver?" Speciellt nu när det är så många utredningar som pågår så jag tänkte berätta lite hur läget ligger.

Först pågår en utredning på USÖ där de försöker ta reda på varför han inte går upp i vikt, men de hittar ingenting. Alla värden ser bra ut: levervärden, blodvärden, sköldkörteln, tillväxthormoner, gluten, laktos... ingenting som visar onormala värden. Så istället har vi fått remiss till en dietist för att få lära oss hur han ska äta rätt för att gå upp i vikt. Om ingenting har hänt inom ett år så ska det påbörjas en större utredning avseende tillväxthormoner, men som det ser ut nu så avvaktar vi bara och hoppas det blir bättre. Det är skönt på ett sätt att de inte hittat någonting, men på ett annat hade det varit bra om det vore ett uppenbart problem och som det enkelt fanns en lösning på. Så som det ser ut nu så trampar vi vatten ett tag till.

Oliver har ju dålig syn och tydligen också dåliga tänder, troligtvis beroende på att han ständigt är hungrig och älskar frukt som är mjölktändernas fiende nr 1. Så vi har lagat flera tänder och då också upptäckt att hans framtänder tagit upp hela utrymmet i överkäken så de andra två tänderna som vill fram inte kommer få plats. Likaså är överkäken för liten vilket dels förklarar varför han snarkar och också förklarar varför han inte kan tugga ordentligt när tänderna inte går ihop som de ska. Så nu blir det tandställning till hösten för att vidga käken, och vi ska då skruva på tandställningen varje kväll i tre veckors tid och sedan ska den sitta ytterligare 4 veckor, men sen ska det vara bra!

De tror inte att detta löser problemet med tänderna som inte får plats utan kommer så småningom behöva ta bort två tänder både i över och underkäken, men den dagen den sorgen, nu inriktar vi oss på tandställningen i första hand. Oliver är ju väldigt känslig för små stickor, "skråpor", tvättråd som skaver på tröjor, myggbett mm så jag undrar hur han kommer känna med en tandställning som sitter i gommen och om det kommer göra ont varje kväll när vi ska vidga... om det kommer bli mycket gråt och "tandagnissel" eller om det kommer gå hur bra som helst. Jag rustar mig mentalt för det första men hoppas innerst inne på alternativ 2, men båda alternativen kräver mutor! Funderar på att köpa ett större "legoprojekt" och efter varje skruvning ge honom några bitar och en del ur instruktionsboken som han får bygga, så att när 3 veckor har gått så står det t ex ett starwars skepp där! Då blir det också lite spännande att se vad som kommer och fundera på vad det kan bli.

Jag önskar att jag kunde rymma hemifrån och komma tillbaka när de tagit bort tandställningen, för det värsta som finns är ju att se sitt barn ha ont och lida. Just nu är han själv mest orolig över att ingen i skolan vet om att han ska få tandställning. Det är nämligen en sak som är viktig för Oliver och det är att alla ska veta om att han t ex ska klippa sig. Allting som kan ändra hans utseende vill han berätta i förväg, för det jobbigaste han vet är när man säger "men titta! här kommer en helt ny kille" (som man ju ofta säger när någon klippt sig.) Han tror på allvar att om han klipper en annan frisyr än han brukar ha så kommer ingen känna igen honom och det skrämmer honom.


Sedan kommer vi till själva skolarbetet och hur det ser ut för honom. Vi har varit på uppföljningsmöte där vi tittade på hur hans första år i skolan har gått. Vi satte upp realistiska mål i höstas och stämde nu av hur det ser ut. Han går hela tiden framåt, det ser vi ju tydligt, och han suger åt sig allt han lär sig men inte i den takten vi hade hoppats på, så vi har inte nåt hela vägen med vår plan. Fortfarande har han problem med finmotoriken och att skriva och räkna. Läsningen har ju kommit med stormsteg och specialpedagogen hade gjort ett litet läsförståelse test på honom där han förstod 114 ord av 120, liksom läsövning som han klarade 95,3%. Så jag känner att läsningen kan vi släppa, och istället koncentrera oss på allt annat. Oliver lånade hem 5 böcker från biblioteket för sommarläsning och tror att han redan plöjt igenom alla. Han läser inte flytande, men han läser och framförallt han läser mycket och gärna. De ska dessutom börja låta honom skriva på datorn, istället för för hand, för att se om det går lättare så att hans problem med finmotoriken inte hindrar hans utveckling i skrivandet.

Han har ju fått specialidrott en ggr/vecka och där har gympaläraren sett stora framsteg! Han är mycket säkrare på att klättra och gå balansgång och Calle hade gått hem med honom från skolan nu i veckan och ringde mig och var jätteglad! "-Vet du mamma! Oliver kom inte efter en enda gång, och han sprang nästan hela vägen!". Calle vill annars inte gärna gå med honom hem för han är som skalman... men nu var det fart i de små benen. Vi har också fått tips från idrottsläraren att spela boll, studsa och leka i skog och mark där det inbjuder till klättring. Eftersom Calle tränar volter på studsmattan så vill ju även Oliver testa och Calle försöker lära honom, så nu har han kommit så långt så han kan göra en kullerbytta utan att ta i med händerna, och det är stort för honom...men större för oss.

Har också fått tips från gympaläraren att Oliver borde gå på dans, där man får röra sig till musik. Men allvarligt... alla vi som känner Oliver, vilken dansgrupp ska han vara i för att kunna få vara sig själv? En grupp där man kan dansa runt lite som man känner för, där det inte gör någonting att man står vänd åt fel håll, där det inte gör någonting att man inte riktigt förstår hur man ska göra, där man inte kommer ihåg från gång till annan hur man gör och framförallt en grupp där de andra barnen inte tittar snett? Ja, det måste ju bli nybörjargrupp för 5-åringar? Där skulle han platsa in och ha jättekul men han fyller ju 9 år nu... och de flesta dansgrupper utgår ju från att man går framåt, lär sig saker och liksom "forcerar". Ja jag vet, det står ofta att "alla får vara med efter sin egen förmåga" men fungerar det i praktiken? Tror inte det, tyvärr.
Även om ledaren accepterar honom som han är så tror jag inte att hans kamrater kommer vara lika förstående. Oliver lever ju lite som i en "skyddad verkstad" när han är i skolan. Hela klassen känner honom och ser till att han kommer med när de ska någonstans. Ingen säger dumma saker utan accepterar honom fullt ut, men tyvärr är det ju inte så i "riktiga världen". Vi dansar ju en hel del hemma för Calle vill alltid ha musik när han studsar så han tar fram sin stora pelarhögtalare, kopplar in spotify och drar upp volymen och då är det svårt att stå still. Jag funderar även på att köpa en dansmatta till hans xbox och hoppas det räcker så länge.

Specialpedagogen har också gjort en "kartläggning" av Oliver. Hur han jobbar, fungerar i grupp, hur han är som person mm mm. Det var nog 6 st A4 sidor med massa fakta om våran lilla kille, allt för att ha som underlag när den stora utredningen börjar i höst. Det är en bra läsning, inte speciellt rolig eller upplyftande men man får ett bra "perspektiv" och ser att allt inte är nattsvart utan att han nog kommer, med massa hjälp, att klara sig igenom skolan. Sedan i vilken form, eller om han ens kommer gå kvar i Hovsta är ju en annan fråga, men klara det - det kommer han att göra, på ett eller annat sätt.

Vi märker ju att hans tid hos specialpedagogen verkligen hjälpt honom jättemycket framåt så nästa termin ska han få komma lite längre än 30 min 4 dagar/vecka. Han skulle nog behöva en egen assistent hela tiden för att verkligen "forcera" och hoppas att de kommer fram till detsamma efter att den stora utredningen är klar, men vem vet? Jag fruktar det värsta...att han måste byta skola. Fast det är vårat beslut, ingenting som skolan kan bestämma har de berättat för oss, men allvarligt? Om det görs en utredning där det visar sig att våran lilla glasögonprydde son skulle må bättre av att gå i en annan skola, vilken förälder skulle i det läget säga "-nej, jag vill att han går kvar här!"... förhoppningsvis ingen för alla vill väl sitt barns bästa?
Visst - han är orolig för förändringar och ny skola skulle kanske förstöra all trygghet vi byggt upp, MEN kanske också stärka honom? Då kanske Ni tänker "men hans kompisar då?" och ja, han har ju sina kompisar men de kan man lätt räkna på en hand. Så skulle han behöva byta skola så känns det inte som man rycker upp honom med rötterna, för de går inte så djupt... däremot tryggheten och känslan av att "höra hemma", den vill man ju inte ta ifrån honom för allt i världen. Hovstaskolan har 400 elever men det verkar som de flesta känner Oliver och tar hand om honom.

Fröken berättade att hon studerade honom när han en rast satt själv på en gunga. det tog bara några minuter innan det passerade en 6:a som direkt sa "men Oliver, sitter du här? vill du att jag puttar på?" och Oliver tackade glatt jag. Efter en stund försvann hans hjälp och han blev själv igen, då kom det ytterligare en som sa exakt samma sak "men Oliver, vill du att jag puttar?" och så hade det hållit på rasten igenom. Det spelar liksom ingen roll vilken klass barnen går i, alla känner Oliver och vill "ta hand" om honom så visst har han det förspänt och en ny skola skulle rasera det. Men om han nu inte klarar en "vanlig skola" och istället kan få jobba mot särskolans mål men ändå i samma klass, så vore ju det allra bäst. Men samtidigt känner jag att om det istället blir så att han inte kan delta i några av klassens lektioner utan alltid jobbar "med sitt" så är det nog bättre att han får byta klass och känna sig delaktig i en grupp.

Så veckan innan skolorna börjar drar vi igång resten av utredningen. Oliver skar träffa psykolog och skolläkare och jag & Mattias psykolog/kurator och våra liv och uppväxt ska kartläggas. Kan inte se att vår familjesituation skulle påverka Olivers förmåga att lära sig saker för då skulle även Calle och Noah ha liknande problem, men istället får vi forska lite i hur vi själva var som små, men jag kan inte tänka mig något annat än att både jag och Mattias var riktiga A-barn! cyklade enhjuling innan vi kunde gå... heller hur mamma och pappa? :)

Och så har vi våran förstfödde, Calle, som vuxit mest av alla detta år. Från att aldrig läst läxa till att sitta och plugga flera dagar i förväg och de sista veckorna bytt ut mysbyxor mot trekvarts jeans! Han är månare om sitt utseende, säger t ex själv till när han vill klippa sig och är betydligt jämnare i humöret, och nästan alltid glad. Han ställer alltid upp som barnvakt när vi behöver, till båda småbrorsorna plus hund vilket gör att Mattias och jag känner oss lite friare och kan sticka iväg själva en stund om det behövs och det är super!
Ibland hämtar han Oliver från skolan utan att vi bett om det och ber t om om att få ha Noah hemma när det är t ex studiedagar. En omtänksammare, ansvarstagande storebror är svår att hitta. Tränar hockey och bakåtvolter veckorna igenom och börjar söka sig "utanför boxen" och träffar hockeykompisar från andra delar av stan även utanför träningen. Hockeyn har blivit viktig i hans liv, och det känns att laget har blivit mera sammansvetsat den här säsongen (detsamma gäller även oss hockeyföräldrar) och han pratar redan om att söka till Gumelius i 7:an där de har hockeyinriktning. Han och hans kompis satt i baksätet i förra veckan och diskuterade busstider till Gumelius, så de är redan inne på detaljerna. Men mycket kan hända, det är ju ändå ett helt år kvar. Att åka buss till träningarna och vetskapen om att han i princip kan åka var som helst i Örebro är svindlande och har stärkt honom ytterligare och snart fyller han 12...



Fina, underbara Calle...du betyder allt för oss, glöm aldrig det!


söndag 26 maj 2013

Uppfostran

Som förälder finns det många fallgropar att parera under barnens uppväxt. De största groparna är ju redan kända och det känns som det finns lika många lösningar som det finns föräldrar. Så det är inte helt lätt att sålla bland alla goda råd och rön som vi matas med via tv, böcker, månadsmagasin och inte minst de vi har i vår närmaste omgivning som av godhet gärna delar med sig. Är man dessutom lite osäker i sin roll som förälder så kan det bli ett rent helvete då det ena veckan står att Anna Wahlgrens metod att söva barnen är den bästa medans det redan veckan därpå står att just den metoden är helt förkastlig. Så hur ska man veta? Jag var lite fundersam innan Calle kom hur jag skulle klara av det här med föräldrarskap men tänkte att Mattias hade haft två småsyskon och verkade ha koll så jag litade på honom och var sååååå tacksam att sköterskorna på BB lite överlägset sa att "pappan ska sätta på första blöjan", för jag hade inte klarat det alls... Däremot så kände jag direkt när jag fick honom i mina armar, det lilla skrynkliga knytet, att jag skulle klara det och har sedan dess aldrig tvekat i mitt sätt att uppfostra mina barn. Visst att man undrat saker och sökt hjälp men inte med själva uppfostran utan mera medicinskt.

Hade en helt underbar sköterska på bvc som var på samma plan som jag, hon var inte fördömande eller "krånglig" utan körde efter devisen att så länge föräldrarna mår bra så mår barnet bra. När jag hade problem med att amma Oliver så kom hon inte med några pekpinnar eller "onda ögat" utan sa bara "-äsch men då kan du väl ge ersättning? han mår ju lika bra av det" och så fick det bli!

Jag läste en del böcker när Calle var liten för att lära mig om trotsåldrar och utvecklingsfaser mm men så fick jag se ett citat av Astrid Lindgren "-ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt". Eftersom jag ofta går på magkänsla i allt jag gör och att vi är väldigt fysiska i våran familj så kändes det som att just den här meningen var direkt riktad till oss, så jag slängde upp böckerna på vinden och började följa Astrids råd istället. För även om jag dör imorgon så gör jag det med  vetskapen om att jag aldrig har kunnat ge mina barn mer kärlek än jag gjort och det känns bra (däremot skulle jag kunna ha lekt mer med dom...men nu ska jag ju inte dö, vad jag vet, så det hinner man ju ändra på!)

Calle börjar ju bli stor och man får ett annat förhållningssätt till varandra. Det går inte längre att lyfta upp honom över huvudet och göra pruttljud på magen, eller krama honom och överösa honom med pussar när han kommer hem. Inte heller kommer han springande på morgonen och ger mig blöta pussar över hela ansiktet så man vaknar med ett ryck utan istället får man hitta andra vägar att umgås på och försöka stjäla en kram här och där. När det passar följer han med mig ut på kvällspromenad med Leia och det är verkligen jättemysigt. Vi går i maklig takt med Leia springandes lös framför oss och han berättar allt möjligt som hänt både hemma och i skolan och jag kan för en gångs skull lyssna till 100% vad han har att berätta utan att bli störd av småbrorsor som pockar på uppmärksamhet. Det verkar som han uppskattar våran tid tillsammans lika mycket som jag gör och jag hoppas det inte är en tillfällighet utan att han fortsätter följa med mig ut ibland.

När vi igår gick sida vid sida i det daggvåta, gröna gräset i kohagen så tänkte jag "-var det det här som var meningen med att skaffa hund? För att komma närmare min förstfödde, som inom ett år blir tonåring? Få honom att förstå att han alltid kan komma till mig oavsett vad det handlar om och att vi på så sätt tillsammans kan undvika de största groparna som kommer längre fram?"  Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är så ödet har tänkt ut det hela!  



Ni vet vad man säger "mammor och deras söner och pappor och
deras döttrar"...det ligger någonting i det men man kan också säga
"sådan mamma sådan son".

Eller som Oliver som matchade ihop "nu har du satt din sista potatis" och "nu har du skitit i det blå skåpet" till "nu pappa, nu har du din potatis i skåpet!"

söndag 19 maj 2013

Ett år med hund

Ja, nu är det nästan ett år sedan som Leia kom in i våra liv och det har blivit precis så som jag tänkte mig! Eftersom hon inte är en produkt av massa tjat från barnen utan någonting jag och Mattias har bestämt så har det inte blivit massa konflikter, tjat och tandagnissel över vem som ska gå ut med henne. Alla promenader ute i skogen i olika sorters väder har bara gjort gott för själen.

Jag har också upptäckt en hel del om mitt "närområde" som jag nog inte lagt märke till om jag inte haft Leia. T ex att skogen bakom oss nästan "svämmar över" av blåsippor och vitsippor på våren och att en av stigarna är så full med myror så om man står still så hör man hur det prasslar överallt i riset när de jobbar på och står man still för länge prasslar det även i byxorna...
Sedan alla dessa konstiga djurspår i snön på vintern som jag inte kan tyda vilket gör mig galen!!! , men som jag ofta säger: "-man kan inte bli något man redan är".

Det är i alla fall fascinerande att uppleva samma promenadstig under alla årstider och nästa vinter kanske jag kan få syn på djuret som gör konstiga streck i snön! (Ser ut som någon gått och dragit granris med flera streck bredvid varandra, någon som vet?)

Har upptäckt att Leia har samma förkärlek som jag till öppna ytor och att åkern bakom oss är den perfekta "rastgården" när skaren har lagt sig! Hon kan gå fint bredvid mig i skogen och på vägen men när landskapet öppnas upp framför oss blir hon helt euforisk och springer runt runt som en galning.
Jag förstår henne till 100% och äntligen kan jag också ge utlopp för samma känsla och springa med henne utan att se ut som en idiot, jag leker ju med min hund ;) !

Jag har alltid tyckt om att ha Kvinnerstas kossor inpå knuten men kommer på mig själv att nu bli irriterad över att de snart kommer tillbaka till sin hage med böljande kullar, klippblock och stora öppna ytor där jag och Leia går och filosoferar nästan varje dag. Den dagen de kommer tillbaka och drar på elen i stängslet kommer bli minst sagt intressant och en obehaglig överraskning för Leia.

Det verkar vara svårt att behålla skräp i fickan tills man hittar en papperskorg så det är mycket skräp ute i skog och mark, men jag samlar vuxenpoäng och försöker plocka upp så gott det går men ibland är det bara för mycket.

Har också upptäckt att för en pälsboll som Leia så är en mörk, blåsig dag med regnet hängande i luften helt perfekt för en långpromenad, och inte alls mitt i sommaren i strålande sol och plus 25 grader som man kan tro.

En annan rolig sak vi upptäckt är att hon är en vattenhund som inte gärna badar... hon går hellre omvägar runt vattenpölar och vattendrag och ryggar tillbaka när hon får se sig själv i vattenspegeln. För ca 10 år sedan hade vi ibland hand om en golden retriver som gärna lade sig i varenda dike han kunde hitta och jag trodde väl att det var en sådan hund vi skulle få, men tydligen inte, och lika glad för det är jag! Däremot är hon en jäkel på att klättra och man kan nästan tro att simhuden hon har mellan tårna istället är utbytta mot sugkoppar!

Både jag och Mattias har också fått en trogen träningskompis som gärna följer med oss ut och springer vilket gjort att det blivit lite roligare, men bara lite... är fortfarande skittråkigt tycker jag...men vi får en vältränad hund i alla fall :)


Kohagen...snart bara för kossorna.
Man ser en svart prick i vänstra kanten, det är Leia


måndag 15 april 2013

Trygghet

Redan när Oliver gick på dagis och vi var på det första "åtgärdsmötet" pratades det om trygghet. Att allt det som gjordes skulle stärka hans självkänsla och få honom att känna sig trygg i sig själv. Detta har sedan gått som en röd tråd genom hans utveckling och vi har försökt att anpassa oss så gott det går. I början var ju Oliver väldigt rädd för nya situationer, kunde älta i flera dagar vad som skulle hända och hade en period när han var väldigt ledsen när man lämnade honom. Han kan fortfarande "haka upp sig" på vissa saker och tjata hål i huvudet, men det verkar som han bearbetar sin osäkerhet genom att stöta och blöta och när han är helt säkert, släpper och går vidare.

Olivers fritis har öppet 7.30 - 1630 och kommer de tidigare eller senare så får de istället gå till ett "uppsamlingsfritis" för alla skolans 3 enheter. Där kan det bli lite stökigt, spec på morgonen när alla barnen kommer ungefär samtidigt och där det dels är äldre barn men också många barn som Oliver inte känner.
En gång, när Oliver gick på lekis, hade vi missat att hans fritis öppnade senare så då var vi tvungna att lämna honom på Lunds gård (som det heter) Att då vara en orolig själ och helt oförberett bli inslängd i en lejonkula med barn och personal man inte känner var en skräckupplevelse. Han blev helt hysterisk och grät och bönade att få följa med mig till jobbet. Det var så klart jättejobbigt att behöva trassla sig ur hans grepp och han hade varit ledsen hela förmiddagen till och från... så för att undvika detta så har vi, i samråd med kuratorn, bestämt att alltid hämta honom senast kl 16. Allt för att han ska känna sig trygg och säker i skolan. Som sagt, trygghet har varit och är ledordet för Oliver, för är man trygg klarar man så mycket mera och nu verkar det som att allas arbete (som dagisfröknarna Linda och Christina lade grunden till) börjar ge frukt!

Det kom smygande innan jullovet med en försiktig fråga "mamma, får jag gå på Lunds gård?" När han såg min förvånade min kontrade han snabbt och skamset med "förlåt...". Jag som lämnar 2 barn och hund varannan vecka blev så klart jätteglad, för det innebär att jag kan lämna Oliver 15 min tidigare än vanligt och på så sätt inte behöva komma för sent till jobbet. Jag blev glad men vågade inte ta ut någonting i förväg, men redan första morgonen vaknade han glad och förväntasfull och klev in på "stora" fritis med lätta steg. I ett av rummen finns en stor soffa, myskuddar och en tv och vi kom precis i tid till julkalendern, lycka! Oliver strålade och sa hej då över axeln innan han försvann in. Sedan den dagen har han inte en enda gång "valt bort" Lunds gård när han fått välja! Många barn tycker inte om Lunds gård utan tycker det är stökigt och lite jobbigt när det är andra barn och fröknar än normalt, men både Oliver och Calle har tillhört den skaran som istället älskat att gå dit och jag är sååå tacksam. Kan bero på att de båda är sociala och gärna pratar med allt och alla, sedan att Oliver inte kommer ihåg vilka han pratat med eller vad de heter (fast han träffat dom i flera år) det är en helt annan fråga.

Oliver växer hela tiden i sitt sätt att vara. Han har fått en glimt i ögat som inte funnits där tidigare, en blick som är full av bus och "jävlaranamma". Han har blivit "jävligare" mot både lillebror och storebror, tjuvnyps, retas och puttas. Och han kan bli arg, riktigt, riktigt arg och stå och stampa med foten i golvet och skrika av ilska! Och allt detta, som kan uppfattas som en "jobbig unge" tar vi emot med glädje! Att han tar plats och inte "tar skit" är ju bara ett sundhetstecken och någonting han aldrig gjort förut. Samtidigt som han bråkar mer än någonsin med Noah så har han samtidigt blivit mer omhändertagande om sin lillebror. T ex så var han tvungen att följa med och titta på valpar i helgen trots att han inte tycker speciellt mycket om hundar bara för att: "hålla koll på Noah så han inte hittar på något", som han själv förklarade.

Det riktiga eldprovet, och som verkligen fick mig att inse att Oliver är en lugn och trygg kille var när vi var hos tandläkaren. Jag hade sett någonting mörkt som såg ut att sitta fast mellan tänderna men inte lyckats få ut det så vi skulle dit och få det undersökt. Det tog bara några sekunder innan tandläkaren sa "det är ett stort hål". Hjälp! Tänkte jag, hur f-n ska det här gå! Jag själv som inte är speciellt bekväm i tandläkarmiljö och Mattias som har ännu större skräck... men det var bara att bita ihop. Oliver hade svårt med röntgenbilderna och höll på att spy flera gånger men inte en enda gång, inte en enda, var han ledsen! Han kämpade på och till slut hade alla bilder tagits. Efter ytterligare ett besök var det så dags för själva lagningarna (ja han hade inte bara ett STORT hål utan även ett mindre) så var det Mattias tur att följa med. Oliver hade varit glad och sprallig och lagade ett hål med bedövning och ett utan, utan att säga flaska! Han var så tapper (ja, även Mattias faktiskt) så jag kan fortfarande inte förstå att det är samma unge som skrikandes och gråtandes i november drog ut en mjölktand som satt på tre kvart och som ramlade bara tandläkaren petade på den (ja nästan i alla fall). Ett tag funderar jag på om någon bytt ut honom? För hur kan en förändring komma så fort?

Oliver går ju också på specialgympa varje vecka där de övar koordination och balans och även där gör han framsteg. Fritidspersonalen vittnar om en Oliver som är mycket säkrare ute i skogen och som nu klättrar och klänger så fort han kommer åt och som gärna vill ha åskådare!

Han känner säkert själv att han klarar så mycket mera, och som i sin tur gör att skenet i ögonen bara blir klarare, starkare och busigare! Och snart ska han till USÖ för flera kontroller, "det som inte dödar gör en starkare" är verkligen ett bra ordspråk för våran Oliver.

Det har kommit en glimt i Olivers ögon som inte funnits där tidigare.
Den är full av bus och man vet inte riktigt var man har honom när han sätter sig bredvid och ser ut så här...ledmotivet till "hajen" spelas upp i min hjärna.

Väntar förresten fortfarande på att "lämna-mig-inte-perioden" ska komma till Noah, han vinkar inte ens bara slänger sig in på dagis. Häromdagen tyckte han att det räckte att jag följde med till grinden så kunde han gå in själv...

fredag 22 mars 2013

Stukturerad? jag?

Ja, jag vet att Ni är många därute som inte förstå hur jag ens kan komma ihåg att ta med mig själv till jobbet på morgonen men är faktiskt strukturerad i mitt yrke, därav namnet "koordinator". Jag har, för det mesta, full koll på det jag gör och vad som ska göras fast ni kanske inte tror det. Däremot när det gäller mitt "privatliv" så går jag mer på lust och känsla och är bra på att planera och tänka ut saker men att genomföra dom...njaaa...då måste jag invänta lusten, vill inte tvinga mig göra saker som är tråkiga. En barndomskamrat till mig sa för inte så länge sen "du som har föräldrar som alltid haft sådan ordning, ätit på bestämda tider mm...vad fick du av det? var tog den genen vägen?", ja du Malin, vart f-n tog den vägen?

Att åka på semester är ju roligt, och att packa till en sommarsemester kan man ju göra på en höft (gör vi i alla fall). Vi tillhör inte dom som börjar planera veckor i förväg utan kvällen innan rafsar vi ihop det vi behöver och har faktiskt aldrig glömt någonting eller haft för lite med oss. Våran inställning har alltid varit att "vi ska ju inte ut i djungeln och det finns affärer". På sommaren behöver man ju inte tänka efter utan fram med bikini, shorts och några t-shirts och sedan iväg till flyget.
En vintersemester däremot kräver ju lite mer tankearbete, och jag brukar fundera ut om det är någon mat vi kan laga och ta med oss, involverar både mamma och svärmor som snällt också lagar lite mat till oss (guld värt). Kollar över om barnen behöver någon ny utrustning, planerar in tvättdagar veckan innan, städdag av bilen och vilka dagar jag ska laga maten mm mm men sen tar det liksom stopp, för det är ingen som genomför det jag tänkt just för att jag är en baddare på att skjuta saker framför mig...

Imorgon åker vi till fjällen, och ännu har jag inte packat färdigt! När det var dags att gå hem från jobbet gick startskottet, och då skulle plötsligt allt ske! Jag hämtade Leia och barnen, körde hem som en liten blådåre och slängde in dom i huset. Gick sedan ut och drog fram dammsugaren, som knappt orkar suga upp en bomullstuss, och försökte städa bilen. Ibland stack det ut ett huvud från en fågelunge som gapade "jag är huuuuungrig! Vill ha smörgås, mammaaaaaaaa!" Sedan in med alla i bilen igen och iväg för att lämna Leia hos mamma och pappa där hon ska vara nästa vecka...och då somnade Noah, typisk. Sedan iväg till statoil och tvättunneln och trots att hela bilen gungade (nej den här gången hade jag handbromsen i så den rörde sig bara i sidled och inte bakåt som förra ggr vilket resulterade i att hela bilen blev ren den här gången) så vaknade inte Noah. Nästa stopp blev Systemet då stugan vi ska bo i har bastu och då måste vi ju så klart köpa bastuöl, Noah fortsatte sova ... sedan Apoteket och ICA för att handla påskägg för mormors påskpeng och frukt till den långa bilresan (mormor hade försett oss med både dricka och festis så det behövde vi inte handla) DÅ vaknar Noah, godis eller glass funkar alltid.

Återvänder hem runt kl 20 då maken hämtat hyrskidor och Calle från hockeyträningen, plockat fram all skidutrustning inkl takbox och står och väntar på att få den på plats. Vi hade pratat om att lägga på den reda förra helgen för att se så allt fanns och att den fortfarande var hel...men det är lie mera spänning att lägga på den kvällen innan, för tänk om den skulle vara trasig? Då undrar man ju hur vi skulle lösa det... jaja, jag slängde mig in för att laga mat, fixa matsäcken med äggsmörgåsarna som jag längtat efter och så småningom börja packa och tvätta...eller vänta? kanske bäst att tvätta först och sen packa, blir lite knasigt annars.. med smutsiga strumpor som luktar bäver. Tvätta är ingenting jag gör av fri vilja så tvätthögen är alltid stor, och nu var det dags! Men det är svårt att packa när hälften av det man ska ha med sig ligger i maskinen, så jag fick snällt vänta på att det skulle bli klart och här sitter jag nu... med en maskin som innehåller bland annat Calles jacka som måste vara torr imorgon. Jag har ju tvättmaskin med inbyggd torktumlare men vad hjälper det när en annan tröja som ligger i samma maskin inte tål att tumlas? Så därför sitter jag här, med en hög strumpor som inte har någon kompis, och en väska som är halvfull och resten av familjen ligger och snusar i sina sängar ... men å andra sidan, det är luuuugnt! Det är faktiskt lite roligt också, för jag kan stå mitt i kaoset och bara skratta för vi lär oss aldrig! Och jag tar på nåt sätt hellre lite kaos sista dagen än halvkaos vareviga kväll en hel vecka innan.

Som tur var kom svärmor samtidigt som oss och hon hade med sig lite godis till barnen, pannkakor till nästa vecka och, det bästa av allt, en hel smörgåslåda fylld med färdigbredda äggsmörgåsar, tomatsmörgåsar och ballerinakex! LYCKA! Där sparade vi in en massa tid! och nu piper tvättmaskinen att den är klar så jag kan nog gå och lägga mig snart.



Det är underbart att bli bortskämd ibland! Och vilken tur att mamma och svärmor inte kommer med samma saker, det hade inte blivit bra åt något håll. Trycka i sig massa påskägg eller äta äggsmörgåsar så man pruttar hela vägen... nej lagom är bäst som vi säger här i mellanmjölkens land!

lördag 16 mars 2013

Tillväxtshormoner?

Jag har ju undvikit att skrivit på ett tag för så mycket just nu kretsar kring Oliver och vill inte att det här ska bli en blogg bara om honom, men när jag åkte hem från jobbet igår så tänkte jag -varför inte?
Min oro för honom är stor och jag tycker det är jätteskönt att skriva av mig. Jag gråter ibland när jag skriver inlägg, men när jag läst det några gånger så känns allt så mycket bättre så därför tänkte jag att det inte är mer än rätt att jag skriver om Oliver precis så mycket jag behöver! För min egen skull, för Olivers skull och för att senare kunna gå tillbaka och läsa hur det var. Just nu kanske det inte är en speciellt rolig blogg men det har ju heller aldrig varit meningen utan ska spegla mina tankar och funderingar som jag har här och nu.

För någon månad sedan ringde skolsyster till mig på jobbet och sa att hon haft Oliver under uppsikt en längre tid och konstaterade att han inte gått upp i vikt på ett helt år! Han växer långsamt, vilket han alltid gjort, men nu helt stannat i vikt. Vi har ju tidigare funderat på varför han är liten till växten och bvc-sköterskan frågade då om vi funderat på tillväxthormoner, men då var han ju bara 2 år och jag tyckte att hon var lite knäpp som drog upp det när han fortfarande var så liten. Sedan växte han efter sin egen kurva (långt under normalkurvan) och bvc-sköterskan sa att "vi släpper det här nu, han äter som han ska och växer, visserligen långsamt men i alla fall". Sedan kom allt annat med hans inlärningssvårigheter mm så just den här biten glömdes bort. 

När de började prata om den större utredningen de ska starta med psykologer och läkare så tänkte jag att "vaddå läkare? Det är ju inget fysiskt", men nu har jag tänkt om!

Jag och Mattias var hos skolläkaren och berättade om Oliver, att han äter som en häst men att han alltid måste gå på toaletten direkt efter maten. Han har inte ont i magen, eller är "dålig" i magen men det verkar helt enkelt som att han inte tar upp näringen utan att det går rakt igenom. Läkaren skrev en remiss till Barn på USÖ så nu väntar vi bara på en tid när vi kan starta "utredningen".
Ytterligare en utredning som inte har någonting med skolans utredning att göra, och en utredning jag inte ens tänkt på, och faktiskt någonting jag ser fram emot.

Kanske, kanske, kanske ligger lösningen på alla hans problem här? För om inte kroppen tar upp näring som den ska så kanske heller inte hjärnan utvecklas i den takt den borde och i sig gör att han kommer efter sina kompisar? Jag kanske är helt ute och cyklar nu, men tänk om det skulle vara så?
Det finns en näringsdryck på apoteket som man kan ge till kortvuxna barn. Det ser ut som oboy och jag visade Oliver den, men han slog ifrån sig direkt och sa "nej mamma, jag orkar faktiskt inte diskutera det här nu".

Det kan var så mycket som gör att han inte växer och jag har googlat på det här med tillväxthormoner och även gått med i en grupp på facebook med barn som får just det så nu vet jag allt om hur det går till och vad det innebär. Det är absolut inte enkelt och testerna är tuffa. Visste ni t ex att kroppen producerar maximalt med tillväxthormon endast under en insulinchock? Hemskt att behöva se sitt barn genomlida detta...men ett måste för att se om det är det som behövs. Sedan är det sprutor varje dag fram till barnet slutar växa, ca 16 år. Inte roligt, men kanske nödvändigt.  Å andra sidan kanske det inte alls är det som Oliver behöver, utan någonting helt annat, men jag hoppas att läkarna i alla fall kommer fram till någonting.

Fick brev i veckan att vi får komma inom 2-3 månader så nu är det bara att vänta...


lördag 26 januari 2013

Barn med särskilda behov...

Ja du Oliver, jag smakar på ordet... har länge försökt förneka att du tillhör den skaran, har hållit andan under vattnet och hoppats på att det ska vara annorlunda när jag kommer upp till ytan igen, men ingenting händer. Du gör framsteg, inte tal om annat men de kommer i små små steg när jag helst vill se dig ta sjumilakliv som du så väl behöver för att hänga med dina kompisar.

Jag börjar så smått inse att din framtid kanske kommer se lite annorlunda ut än för dina bröder. Du är ingen idrottskille och kommer troligtvis aldrig bli, men just nu är jag bara tacksam för det ska du veta, det är tillräckligt mycket med en hockeykille i familjen. Du är ju mer en Komtek kille, heller hur? Där du kan sitta och greja och klura utan massa press och krav.

Kanske kan vi skratta åt det här när du blir stor, min oro över din framtid mm, kanske inte... det spelar egentligen ingen roll vilket så länge du finns hos oss och mår bra. Det vi nu måste inrikta oss på är att du ska ta dig igenom skolan med den glädje som är ditt signum och så smärtfritt som möjligt.

Var på möte i skolan i torsdags och pratade om din framtid. De pratar om att göra en utredning för att se om skolformen passar dig eller om du behöver gå i sk särskola. Detta innebär inte att du behöver byta skola, bara att du får jobba mot andra mål, men än så länge vet vi inte alls hur det blir utan kan bara vänta och se. Mina tårar rinner efter dessa möten, men jag vet samtidigt att allt som sägs och görs är för att du ska ha det så bra det bara går, klara skolan och vara lycklig. Och för oss är det egentligen allt som räknas.

Jag ser din framtid som en krokig grusväg. Den går parallellt med motorvägen där dina bröder rusar fram i 110 km/h men innebär inte på något sätt att den skulle vara sämre, kanske t om tvärtom. Målet är detsamma men hastigheten är lägre och du hinner uppleva så mycket mera! Den lägre hastigheten passar dig (du går ju aldrig särskilt fort när vi är ute, heller hur? Däremot är du bra på att gå länge om du bara har roligt) På din väg hinner du stanna och se skönheten i det som händer på sidan om, du kan känna lukten av nyslaget hö på åkrarna, hinner stanna och titta på rådjuret som passerar över vägen (som dina bröder troligtvis skulle köra över eller bara ana i ögonvrån). På din väg kommer du troligtvis också möta många flera människor som vill dig väl och som stöttar dig i allt du gör än vad dina bröder någonsin kommer göra (tyvärr måste jag säga för det borde vara alls rätt). En annan sak som är bra med mindre grusvägar är att här kan man röra sig ganska fritt. Leia behöver inte vara kopplad och vi alla kan gå mitt i vägen eller gå zick zack utan att riskera bli överkörda! Den friheten har man definitivt inte på motorvägen, där måste alla hålla sig på "sin" sida och inte sticka ut för då kan nån arg medtrafikant bli tokarg och skrika dumma saker.

Jag tror ju som sagt att det finns en mening med allt och är så glad att vi fick just dig, med speciella behov. Du har öppnat upp en värld som vi knappt visste existerade, en värld man normalt inte kommer i kontakt med om man har barn på "motorvägen". Tack vare dig har vi också fått kliva av motorvägen, tagit din hand och tillsammans börjat gå på den grusiga, krokiga vägen. Vi har lärt oss se saker från en annan sida, börjat tänka mera kreativt för att hitta lösningar på problem som vi stöter på efter vägen, lösningar som vi inte skulle ha tänkt på om inte du funnits i våra liv! En grusväg kan ju innehålla många överraskningar, både roliga och tråkiga. Stora vattenpölar att leka i eller tjällossning eller vattensamlingar som gör att man måste ta en ny väg för att komma framåt. Vi kanske får gå i diket för att ta oss förbi, eller lägga granruskor över de största vattensamlingarna och försiktigt balansera oss över, men det kommer gå, vi klurar ut lösningar allt efter som!

Tack, älskade älskade Oliver för att du finns och berikar våra liv så oerhört! Du lyser upp var du än kommer och ingen går oberörd efter ett möte med dig! Ta nu min hand, älskade barn, så fortsätter vi på grusvägen, jag ser en krök lite längre fram och undrar vad som finns bakom...kanske en sjö? eller ett högt berg? Är det en sjö får vi simma, ett berg får vi klättra, men det spelar ingen roll vad som finns därbakom för tillsammans klarar vi allt!


Den här vägen ser ju betydligt trevligare ut att åka på än en motorväg. Visst, det kommer ta betydligt längre tid att ta sig fram men ibland är det ju det man upplever på vägen som är det viktiga och inte målet, heller hur?

onsdag 23 januari 2013

Vad är riktig vänskap?

En kompis lade ut den frågan på facebook för någon vecka sen, och jag tänkte först att "det märker man ju" men ju mer jag tänker på det desto mer komplicerat blir det! För det är inte så enkelt som man först tror.
Jag svarade henne att "det märker man, liksom man märker att man träffat rätt partner" men ibland tror man ju bara att det är rätt men så visar det sig så småningom att prinsen var en groda och samma sak gäller ju kompisar...så hur gör man?

Först kan man ju fråga sig vad det innebär att vara en "riktig vän" egentligen? Är det att alltid komma ihåg födelsedagar, ställa upp som barnvakt/hundvakt, träffas flera ggr i veckan, prata via facebook eller kan man vara en riktig vän fast man bara träffas någon gång per år eller kanske inte alls på flera år?

För när det verkligen krisar, så kanske det inte alls är den man trodde som står på förstukvisten! Men måste man elda upp huset eller råka ut för en olycka för att verkligen kunna veta? Eller finns det något enklare sätt att ta reda på det? En variant är ju att fråga... men det lär ju inte vara någon som säger "brinner ditt hus ner så kom inte hit" för så dum är man ju inte. Eller finns det några tester man kan låta sina kompisar genomgå? Som i filmen "the game"? Göra den riktiga världen till en fiktiv värld och utsätta sina kompisar för allt som skulle kunna hända mig och sen se hur de reagerar? Fast de som då visar sig vara ens riktiga vänner lär ju bli fly förbannade när de inser vad de utsatts för! så då finns de ändå inte kvar... så test är ingen bra idé! Man får väl helt enkelt försöka gå på sin magkänsla och umgås med de som ger en positiv energi och hoppas på att man gjort rätt val.

Det finns så många energitjuvar och dom har jag inte lust att umgås med eller ens tänka på, så jag omger mig istället av "top selection", bra kompisar med vettiga åsikter, ärliga och med mycket humor! Kompisar som säger vad de tycker och inte bara håller med. Trots att jag har svårt att ta kritik så uppskattar jag ändå ärlighet! Det är befriande på nåt sätt med folk som säger som det är utan att linda in allt i bomull, dock inte på bekostnad av nån annan så klart. En morgon när jag skulle gå till jobbet t ex så tänkte ja "nej det här är nog lite väl uppklätt" men åkte i alla fall. I dörren mötte jag min bästis som säger "ska du på fest?". Hon bara bekräftade det jag redan tänkt! Bättre att man säger så än att man bara blir uttittad.

Sedan har jag ett par kompisar som jag inte räknar som "nära" men som ändå betyder mycket för mig, som verkligen lyssnar och ger mig råd när jag oroar mig för Oliver t ex. Sådana som jag känner är genuint intresserade av mig och verkligen tänker efter innan de svarar och som inte alltid svarar till min "fördel". Vi träffas inte alls ofta men det är alltid lika skönt när man pratat klart.

Så att veta vad som är en sann vän, är inte så enkelt. Men så kan man ju vända på frågan och istället rannsaka sig själv, är jag en verkligen vän? släpper jag allt jag håller på med för att stötta mina kompisar? Om hon/han står utanför min dörr med barn och packning och vill komma in en stressig måndagsmorgon kl 8? Eller en fredagkväll när chipsen har ställts fram och hela familjen gosat ner sig i soffan framför en bra film? Eller ringer och säger att du måste komma NU, jag har blivit utslängd, en lördag morgon när man packat in alla i bilen och är på väg på hockeymatch? Erkänn... kompiskretsen krymper betydligt.

Det är så enkelt att säga "jag finns här om du vill prata" men menar vi verkligen det? Eller är det bara nåt man säger? Jag önskar ju så klart att jag är en bra vän och att jag alltid finns där för alla, men gör jag det när det verkligen gäller? Allvarligt talat så vet jag faktiskt inte! Har ingen aning om hur jag skulle reagera om det stod nån på min trapp en måndag när Oliver och jag ska åka till komtek (som betyder allt för honom). Antagligen skulle jag bli lite irriterad och tänka "bra tajming!". Jag tror att vi alla har så fullt upp med våra egna liv, problem och vardagsbestyr så det är svårt att släppa in någon annan i den redan så inrutade vardagen. Någon som "stökar till" och gör att man måste planera om. Eller om man stöttat sin kompis att lämna sin man som hotar och misshandlar och sedan när hon väl står där på trappen så vill man inte bli indragen utan låser dörren och säger "nån annan får hjälpa dig för jag är rädd för min egen säkerhet", kan man fortfarande då kalla sig "vän"?

Det jag vet är att jag till 100% kan säga att jag "finns här för dig" och verkligen mena det endast till en handfull av mina vänner. Jag skulle utan att tveka släppa in dom i mitt hem, vända bilen som är på väg mot en ishall eller sticka och köpa mera chips till fredagsmyset utan problem om de knackade på min dörr.
Jag skulle leta fram madrasser, kuddar och täcken och be dom stanna så länge de behövde, vi har ju ett helt vardagsrum som bara "står" så utrymme har vi ju (dock inte madrasser! så tänk på det om ni kommer över) och är mannen hotfull så ringer vi polisen.

Man har ju olika sorters kompisar i olika skeenden av livet men så har man dom som alltid följt med, från barndomsåren, upp i tonåren och vidare in i vuxenlivet. De som verkligen känner dig utan och innan och som man inte kan "lura" (även om man skulle vilja). Dom ska man nog självklart räkna in i gruppen "verklig vän".
Visserligen kanske man kommer på efter en vecka tillsammans att man vuxit ifrån varandra, men den dagen den sorgen.

Så om du är osäker på om du är en av mina "sanna vänner" eller bara en vän, och tänker lämna din man, har blivit utkastad, huset brunnit ner eller bara behöver någon att prata med så finns jag här för dig...söndagar mellan kl 15-21 (eller till 20 för sen är det så mycket bra på tv). MEN om du istället kan tänka dig att "krisa" via sms så är jag tillgänglig dygnet runt! :)





Det är stor skillnad på vänskap baserad på nytta och vänskap baserad på uppriktighet. Bara det sistnämnda förtjänar namnet sann vänskap.