Uppfostran

Som förälder finns det många fallgropar att parera under barnens uppväxt. De största groparna är ju redan kända och det känns som det finns lika många lösningar som det finns föräldrar. Så det är inte helt lätt att sålla bland alla goda råd och rön som vi matas med via tv, böcker, månadsmagasin och inte minst de vi har i vår närmaste omgivning som av godhet gärna delar med sig. Är man dessutom lite osäker i sin roll som förälder så kan det bli ett rent helvete då det ena veckan står att Anna Wahlgrens metod att söva barnen är den bästa medans det redan veckan därpå står att just den metoden är helt förkastlig. Så hur ska man veta? Jag var lite fundersam innan Calle kom hur jag skulle klara av det här med föräldrarskap men tänkte att Mattias hade haft två småsyskon och verkade ha koll så jag litade på honom och var sååååå tacksam att sköterskorna på BB lite överlägset sa att "pappan ska sätta på första blöjan", för jag hade inte klarat det alls... Däremot så kände jag direkt när jag fick honom i mina armar, det lilla skrynkliga knytet, att jag skulle klara det och har sedan dess aldrig tvekat i mitt sätt att uppfostra mina barn. Visst att man undrat saker och sökt hjälp men inte med själva uppfostran utan mera medicinskt.

Hade en helt underbar sköterska på bvc som var på samma plan som jag, hon var inte fördömande eller "krånglig" utan körde efter devisen att så länge föräldrarna mår bra så mår barnet bra. När jag hade problem med att amma Oliver så kom hon inte med några pekpinnar eller "onda ögat" utan sa bara "-äsch men då kan du väl ge ersättning? han mår ju lika bra av det" och så fick det bli!

Jag läste en del böcker när Calle var liten för att lära mig om trotsåldrar och utvecklingsfaser mm men så fick jag se ett citat av Astrid Lindgren "-ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt". Eftersom jag ofta går på magkänsla i allt jag gör och att vi är väldigt fysiska i våran familj så kändes det som att just den här meningen var direkt riktad till oss, så jag slängde upp böckerna på vinden och började följa Astrids råd istället. För även om jag dör imorgon så gör jag det med  vetskapen om att jag aldrig har kunnat ge mina barn mer kärlek än jag gjort och det känns bra (däremot skulle jag kunna ha lekt mer med dom...men nu ska jag ju inte dö, vad jag vet, så det hinner man ju ändra på!)

Calle börjar ju bli stor och man får ett annat förhållningssätt till varandra. Det går inte längre att lyfta upp honom över huvudet och göra pruttljud på magen, eller krama honom och överösa honom med pussar när han kommer hem. Inte heller kommer han springande på morgonen och ger mig blöta pussar över hela ansiktet så man vaknar med ett ryck utan istället får man hitta andra vägar att umgås på och försöka stjäla en kram här och där. När det passar följer han med mig ut på kvällspromenad med Leia och det är verkligen jättemysigt. Vi går i maklig takt med Leia springandes lös framför oss och han berättar allt möjligt som hänt både hemma och i skolan och jag kan för en gångs skull lyssna till 100% vad han har att berätta utan att bli störd av småbrorsor som pockar på uppmärksamhet. Det verkar som han uppskattar våran tid tillsammans lika mycket som jag gör och jag hoppas det inte är en tillfällighet utan att han fortsätter följa med mig ut ibland.

När vi igår gick sida vid sida i det daggvåta, gröna gräset i kohagen så tänkte jag "-var det det här som var meningen med att skaffa hund? För att komma närmare min förstfödde, som inom ett år blir tonåring? Få honom att förstå att han alltid kan komma till mig oavsett vad det handlar om och att vi på så sätt tillsammans kan undvika de största groparna som kommer längre fram?"  Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är så ödet har tänkt ut det hela!  

Ni vet vad man säger "mammor och deras söner och pappor och

deras döttrar"...det ligger någonting i det men man kan också säga

"sådan mamma sådan son".

Eller som Oliver som matchade ihop "nu har du satt din sista potatis" och "nu har du skitit i det blå skåpet" till "nu pappa, nu har du din potatis i skåpet!"