fredag 14 juni 2013

Ännu en termin till ända

Ja, tänk att det redan gått ett helt år! Noah går snart in på sitt sista år på dagis...helt otroligt! Detta lilla ljushåriga yrväder som far fram som en typisk svensk sommardag...ena stunden solig och varm och nästa regnig och sur, och man vet aldrig riktigt hur en dag med Noah ser ut. Det bästa med honom är dock att molnen snabbt drar förbi och hans soliga humör tittar fram igen. Jag har aldrig upplevt speciella trotsåldrar utan hans humör har alltid varit lite upp och ner, men mest upp. När Oliver frågar mig "-mamma, vad blir 7+1? är det 6?" så hör man Noah ropa från toaletten "-DET BLIR ÅTTA JU!"

Så vi får se hur det blir, om Noah kommer gå om Oliver i just matematik. Fick Olivers omdömen för första klass där det står hur han ligger till i olika ämnen och just på matematiken var det bara röda varningstrianglar som innebär att han riskerar att inte uppfylla kraven i årskurs 3, så kanske kan Noahs kunskap sporra honom att bli bättre.

Det har varit mycket tankar och funderingar runt Oliver och hans skolgång och jag får ofta frågan "-hur går det för Oliver?" Speciellt nu när det är så många utredningar som pågår så jag tänkte berätta lite hur läget ligger.

Först pågår en utredning på USÖ där de försöker ta reda på varför han inte går upp i vikt, men de hittar ingenting. Alla värden ser bra ut: levervärden, blodvärden, sköldkörteln, tillväxthormoner, gluten, laktos... ingenting som visar onormala värden. Så istället har vi fått remiss till en dietist för att få lära oss hur han ska äta rätt för att gå upp i vikt. Om ingenting har hänt inom ett år så ska det påbörjas en större utredning avseende tillväxthormoner, men som det ser ut nu så avvaktar vi bara och hoppas det blir bättre. Det är skönt på ett sätt att de inte hittat någonting, men på ett annat hade det varit bra om det vore ett uppenbart problem och som det enkelt fanns en lösning på. Så som det ser ut nu så trampar vi vatten ett tag till.

Oliver har ju dålig syn och tydligen också dåliga tänder, troligtvis beroende på att han ständigt är hungrig och älskar frukt som är mjölktändernas fiende nr 1. Så vi har lagat flera tänder och då också upptäckt att hans framtänder tagit upp hela utrymmet i överkäken så de andra två tänderna som vill fram inte kommer få plats. Likaså är överkäken för liten vilket dels förklarar varför han snarkar och också förklarar varför han inte kan tugga ordentligt när tänderna inte går ihop som de ska. Så nu blir det tandställning till hösten för att vidga käken, och vi ska då skruva på tandställningen varje kväll i tre veckors tid och sedan ska den sitta ytterligare 4 veckor, men sen ska det vara bra!

De tror inte att detta löser problemet med tänderna som inte får plats utan kommer så småningom behöva ta bort två tänder både i över och underkäken, men den dagen den sorgen, nu inriktar vi oss på tandställningen i första hand. Oliver är ju väldigt känslig för små stickor, "skråpor", tvättråd som skaver på tröjor, myggbett mm så jag undrar hur han kommer känna med en tandställning som sitter i gommen och om det kommer göra ont varje kväll när vi ska vidga... om det kommer bli mycket gråt och "tandagnissel" eller om det kommer gå hur bra som helst. Jag rustar mig mentalt för det första men hoppas innerst inne på alternativ 2, men båda alternativen kräver mutor! Funderar på att köpa ett större "legoprojekt" och efter varje skruvning ge honom några bitar och en del ur instruktionsboken som han får bygga, så att när 3 veckor har gått så står det t ex ett starwars skepp där! Då blir det också lite spännande att se vad som kommer och fundera på vad det kan bli.

Jag önskar att jag kunde rymma hemifrån och komma tillbaka när de tagit bort tandställningen, för det värsta som finns är ju att se sitt barn ha ont och lida. Just nu är han själv mest orolig över att ingen i skolan vet om att han ska få tandställning. Det är nämligen en sak som är viktig för Oliver och det är att alla ska veta om att han t ex ska klippa sig. Allting som kan ändra hans utseende vill han berätta i förväg, för det jobbigaste han vet är när man säger "men titta! här kommer en helt ny kille" (som man ju ofta säger när någon klippt sig.) Han tror på allvar att om han klipper en annan frisyr än han brukar ha så kommer ingen känna igen honom och det skrämmer honom.


Sedan kommer vi till själva skolarbetet och hur det ser ut för honom. Vi har varit på uppföljningsmöte där vi tittade på hur hans första år i skolan har gått. Vi satte upp realistiska mål i höstas och stämde nu av hur det ser ut. Han går hela tiden framåt, det ser vi ju tydligt, och han suger åt sig allt han lär sig men inte i den takten vi hade hoppats på, så vi har inte nåt hela vägen med vår plan. Fortfarande har han problem med finmotoriken och att skriva och räkna. Läsningen har ju kommit med stormsteg och specialpedagogen hade gjort ett litet läsförståelse test på honom där han förstod 114 ord av 120, liksom läsövning som han klarade 95,3%. Så jag känner att läsningen kan vi släppa, och istället koncentrera oss på allt annat. Oliver lånade hem 5 böcker från biblioteket för sommarläsning och tror att han redan plöjt igenom alla. Han läser inte flytande, men han läser och framförallt han läser mycket och gärna. De ska dessutom börja låta honom skriva på datorn, istället för för hand, för att se om det går lättare så att hans problem med finmotoriken inte hindrar hans utveckling i skrivandet.

Han har ju fått specialidrott en ggr/vecka och där har gympaläraren sett stora framsteg! Han är mycket säkrare på att klättra och gå balansgång och Calle hade gått hem med honom från skolan nu i veckan och ringde mig och var jätteglad! "-Vet du mamma! Oliver kom inte efter en enda gång, och han sprang nästan hela vägen!". Calle vill annars inte gärna gå med honom hem för han är som skalman... men nu var det fart i de små benen. Vi har också fått tips från idrottsläraren att spela boll, studsa och leka i skog och mark där det inbjuder till klättring. Eftersom Calle tränar volter på studsmattan så vill ju även Oliver testa och Calle försöker lära honom, så nu har han kommit så långt så han kan göra en kullerbytta utan att ta i med händerna, och det är stort för honom...men större för oss.

Har också fått tips från gympaläraren att Oliver borde gå på dans, där man får röra sig till musik. Men allvarligt... alla vi som känner Oliver, vilken dansgrupp ska han vara i för att kunna få vara sig själv? En grupp där man kan dansa runt lite som man känner för, där det inte gör någonting att man står vänd åt fel håll, där det inte gör någonting att man inte riktigt förstår hur man ska göra, där man inte kommer ihåg från gång till annan hur man gör och framförallt en grupp där de andra barnen inte tittar snett? Ja, det måste ju bli nybörjargrupp för 5-åringar? Där skulle han platsa in och ha jättekul men han fyller ju 9 år nu... och de flesta dansgrupper utgår ju från att man går framåt, lär sig saker och liksom "forcerar". Ja jag vet, det står ofta att "alla får vara med efter sin egen förmåga" men fungerar det i praktiken? Tror inte det, tyvärr.
Även om ledaren accepterar honom som han är så tror jag inte att hans kamrater kommer vara lika förstående. Oliver lever ju lite som i en "skyddad verkstad" när han är i skolan. Hela klassen känner honom och ser till att han kommer med när de ska någonstans. Ingen säger dumma saker utan accepterar honom fullt ut, men tyvärr är det ju inte så i "riktiga världen". Vi dansar ju en hel del hemma för Calle vill alltid ha musik när han studsar så han tar fram sin stora pelarhögtalare, kopplar in spotify och drar upp volymen och då är det svårt att stå still. Jag funderar även på att köpa en dansmatta till hans xbox och hoppas det räcker så länge.

Specialpedagogen har också gjort en "kartläggning" av Oliver. Hur han jobbar, fungerar i grupp, hur han är som person mm mm. Det var nog 6 st A4 sidor med massa fakta om våran lilla kille, allt för att ha som underlag när den stora utredningen börjar i höst. Det är en bra läsning, inte speciellt rolig eller upplyftande men man får ett bra "perspektiv" och ser att allt inte är nattsvart utan att han nog kommer, med massa hjälp, att klara sig igenom skolan. Sedan i vilken form, eller om han ens kommer gå kvar i Hovsta är ju en annan fråga, men klara det - det kommer han att göra, på ett eller annat sätt.

Vi märker ju att hans tid hos specialpedagogen verkligen hjälpt honom jättemycket framåt så nästa termin ska han få komma lite längre än 30 min 4 dagar/vecka. Han skulle nog behöva en egen assistent hela tiden för att verkligen "forcera" och hoppas att de kommer fram till detsamma efter att den stora utredningen är klar, men vem vet? Jag fruktar det värsta...att han måste byta skola. Fast det är vårat beslut, ingenting som skolan kan bestämma har de berättat för oss, men allvarligt? Om det görs en utredning där det visar sig att våran lilla glasögonprydde son skulle må bättre av att gå i en annan skola, vilken förälder skulle i det läget säga "-nej, jag vill att han går kvar här!"... förhoppningsvis ingen för alla vill väl sitt barns bästa?
Visst - han är orolig för förändringar och ny skola skulle kanske förstöra all trygghet vi byggt upp, MEN kanske också stärka honom? Då kanske Ni tänker "men hans kompisar då?" och ja, han har ju sina kompisar men de kan man lätt räkna på en hand. Så skulle han behöva byta skola så känns det inte som man rycker upp honom med rötterna, för de går inte så djupt... däremot tryggheten och känslan av att "höra hemma", den vill man ju inte ta ifrån honom för allt i världen. Hovstaskolan har 400 elever men det verkar som de flesta känner Oliver och tar hand om honom.

Fröken berättade att hon studerade honom när han en rast satt själv på en gunga. det tog bara några minuter innan det passerade en 6:a som direkt sa "men Oliver, sitter du här? vill du att jag puttar på?" och Oliver tackade glatt jag. Efter en stund försvann hans hjälp och han blev själv igen, då kom det ytterligare en som sa exakt samma sak "men Oliver, vill du att jag puttar?" och så hade det hållit på rasten igenom. Det spelar liksom ingen roll vilken klass barnen går i, alla känner Oliver och vill "ta hand" om honom så visst har han det förspänt och en ny skola skulle rasera det. Men om han nu inte klarar en "vanlig skola" och istället kan få jobba mot särskolans mål men ändå i samma klass, så vore ju det allra bäst. Men samtidigt känner jag att om det istället blir så att han inte kan delta i några av klassens lektioner utan alltid jobbar "med sitt" så är det nog bättre att han får byta klass och känna sig delaktig i en grupp.

Så veckan innan skolorna börjar drar vi igång resten av utredningen. Oliver skar träffa psykolog och skolläkare och jag & Mattias psykolog/kurator och våra liv och uppväxt ska kartläggas. Kan inte se att vår familjesituation skulle påverka Olivers förmåga att lära sig saker för då skulle även Calle och Noah ha liknande problem, men istället får vi forska lite i hur vi själva var som små, men jag kan inte tänka mig något annat än att både jag och Mattias var riktiga A-barn! cyklade enhjuling innan vi kunde gå... heller hur mamma och pappa? :)

Och så har vi våran förstfödde, Calle, som vuxit mest av alla detta år. Från att aldrig läst läxa till att sitta och plugga flera dagar i förväg och de sista veckorna bytt ut mysbyxor mot trekvarts jeans! Han är månare om sitt utseende, säger t ex själv till när han vill klippa sig och är betydligt jämnare i humöret, och nästan alltid glad. Han ställer alltid upp som barnvakt när vi behöver, till båda småbrorsorna plus hund vilket gör att Mattias och jag känner oss lite friare och kan sticka iväg själva en stund om det behövs och det är super!
Ibland hämtar han Oliver från skolan utan att vi bett om det och ber t om om att få ha Noah hemma när det är t ex studiedagar. En omtänksammare, ansvarstagande storebror är svår att hitta. Tränar hockey och bakåtvolter veckorna igenom och börjar söka sig "utanför boxen" och träffar hockeykompisar från andra delar av stan även utanför träningen. Hockeyn har blivit viktig i hans liv, och det känns att laget har blivit mera sammansvetsat den här säsongen (detsamma gäller även oss hockeyföräldrar) och han pratar redan om att söka till Gumelius i 7:an där de har hockeyinriktning. Han och hans kompis satt i baksätet i förra veckan och diskuterade busstider till Gumelius, så de är redan inne på detaljerna. Men mycket kan hända, det är ju ändå ett helt år kvar. Att åka buss till träningarna och vetskapen om att han i princip kan åka var som helst i Örebro är svindlande och har stärkt honom ytterligare och snart fyller han 12...



Fina, underbara Calle...du betyder allt för oss, glöm aldrig det!


1 kommentar: